Årskrönika 2015

Vi står inför ett årsskifte, och därmed de återkommande årskrönikorna i media. Det skall bli intressant att följa dem, och utan att förhäva sig får den här bloggen förmedla undertecknads synpunkter.

I internationell mening har vi under året upplevt de mest krigiska året sedan vietmanåren på 70-talet. Och inget år med fler människor på flykt sedan 2-a världskrigets slut för 70 år sedan. Och samtidigt ett ständigt ökande välstånd i de länder som fungerar utanför de uppslitande krigen i mellanöstern och Afrika.

I vårt land har vi sett det största lappkastet i politiks mening i modern tid. Från att ha levt med teserna om humanitet, medmänsklighet och öppenhet i relationen till människor på flykt, har vi under ett par dramatiska månader sett det politiska ledarskapet svänga runt, och nu genom stängda gränser och strama id-kontroller förvandla vårt land till en alltmer sluten bastion, onåbar för de flesta flyende av den enkla anledningen att man saknar id-handlingar.

Det är nämligen inte självklart att det går att få ett id eller pass i ett land som befinner sig i krig, och vars administrativa strukturer har ödelagts. Det finns i sönderbombat land ingen given myndighet man med självklarhet kan gå till för att få sitt pass. Och det finns ingen myndighet som har regimens tillstånd att utfärda pass för flyende från landet.

Så när den svenska regeringen med sitt snyftande statsråd påkallar av svenska myndigheter godkända id för att släppa in människor i landet, då är det den renodlade cynismen som talar. Man vet mycket väl att man stryper möjligheterna för de som allra mest behöver hjälpen. 30-talets judestjärna är tillbaka i annan form, och nu liksom då påkallad av svensk politisk ledning. Nog är det anmärkningsvärt.

Och i landet i stort trumpetas så gott det går från den politiska ledningen att landet håller på att kollapsa, samtidigt som man förutspår rekordhög ökning av BNP för kommande år. Hjulen i det svenska välfärdssamhället rullar allt snabbare. Utmaningarna som delvis är knutna till de nykomna i vårt land genererar alltmer arbete. Och i landet i stort byggs nu nätverk mellan ideella organisationer och näringsliv för att snabbt kunna fånga upp de kompetenser som rymms i de som kommer. Synd då att de politiskt ansvariga låst in sig i en försvarsställning av rent polisiär art.

Hur media kommer att spegla året som gott är inte känt när detta skrivs morgonen den 30.12. Men eftervärlden kommer att ge sin analys, som den gör när ett antal år gått. Och förhoppningsvis kommer vi då att förundras över en period i svensk politik, när ledarskapet rasade samman i rädsla för den roll man påtagit sig, nämligen att visa empati, klokskap och balans i en tid när omvärlden behövde den värdegrunden.

2015.12.30

Jarl

Juletid

Juletid, glädjetid och samvaro. Ljusglittrande fönster och balkonger, köpfest och matfest. Vid middagsbordet samlas vi tre generationer, den yngste 3 år, den äldste 73. Lek prat och positiv närvaro. Och under julgranen de många paket som skall fördelas efter julmaten.

Känns scenariot igen? Troligen är det likt i de flesta svenska hem, julen är ju tillsammans med midsommar de svenskaste av helger, sett till våra traditioner och vanor. Och den bär också ett påbud som vi kanske inte alltid tar till oss, men som de religiösa skrifter som är knutna till julen bär fram.

Det är skrifterna om barnet som föddes på enklaste sätt i ett stall. I en tid när alla gossebarn skulle dödas, därför att de sågs som ett hot mot den ledande regimen. Nog är det lite slående att vi skall se liknelser till det synsätten också i vår upplysta tid. Inte så att vi så uppenbart barbariska att vi dödar, men vi stänger våra dörrar i förment fruktan för de som kan tänkas knacka på. De kallas med vår tids språk id-kontroller, avvisning och gränskontroller.

Nog är det tänkvärt att mer än 2000 år av utveckling, har betytt så lite i så grundläggande avseenden när det gäller mänsklig samvaro. För en del år sedan hade man en spegel på ett av landets största naturhistoriska museer, med texten världens farligaste djur. En för mig mycket känd person stod förbryllad framför spegeln och förstod inte varför hon inte såg något djur där, tills poletten föll ner.

Världens farligaste djur går på två ben, och har inte blivit mindre farligt de senaste 2000 åren.

2015.12.26

Jarl

Liberala vindar: Att tända ett ljus

Liberala vindar: Att tända ett 

Att tända ett ljus

Juletid i fredens land. I varuhusen strålar ljusen och och musikmaskinerna matar ut julmusiken. “Låt mig få tända ett ljus” och mycket annat. Stämningshöjande i en tid för kontemplation, samvaro och närvaro. Det är vackert och det behövs.

För utanför varuhusets och hemmets ombonade väggar, byggs nu staket och murar i skarp kontrast till de julbudskap vi från barnsben fått lära oss. Fred, frihet och omhändertagande. Att dela med sig i både materiell mening, och kanske än högre grad humanistisk mening, Empati och känsla.

Vid Sveriges gränser byggs nu murar och spärrar för att stoppa det man ser som en illegal invandring. Öresundsregionens öppna transportvägar förses med spärrar, som kommer att skapa ett nytt slags klassamhälle. Dels de inkluderade, de som kommer att kunna åka mellan våra länder som förut, med vissa förseningar. Dels de som gjort den långa flykten , bara för att bli sittande på någon järnvägsstation eller liknande, alltmedan myndigheterna i de rika länderna tvår sina händer.

För många tusen, de som kommit till landet innan spärrarna byggts, är hoppets ljus tänt. De har kanske de skäl som krävs för att få asyl, för att på sikt bli inkluderade i vårt samhälle, För många andra återstår besvikelsen och förtvivlan, i upptäckten att alla umbäranden man gjort, allt man offrat för en tänkt ny framtid i landet i norr, humanismens högborg, visat sig bi ett misslyckande.

Och i juletid måste hjulen snurra, 75 miljarder skall handeln omsätta för att de stora flertalet av oss skall kunna fira en jul som alla tidigare. Sjunga våra sånger om fred och frihet samtidigt som murarna byggs på Kastrup flygplats och på andra håll.

2015.12.23

Jarl

Kampen om kovan

Kampen om kovan, om pengarna tar sig många uttryck. I internationell mening handlar den i stort om utvecklingsländernas och de fattiga ländernas önskan att i högre grad få ta del i de rikedomar som skapas i de utvecklade länderna. Egentligen är det inget konstigt i det, rikedomarna är i mycket stor grad skapade i de mindre utvecklade länderna, men genom mängder av avtal och världsomspännande handelsvillkor, styrs kontrollen från de rika länderna, och därmed också rikedomarna.

Så i kampen om kovan finns många spår, ett av de spåren, ett viktigt sådant går över miljöfrågorna. För några dagar sedan samlades mängder av delegater från jordens många länder i Paris för att komma överens om en strikt ordning för hur jordens klimat skulle säkras för kommande generationer. Känns begreppen igen, högtravande och som skrivna hur flummiga valprogram av förmenta miljövänner.

I potten skulle också läggas en avsevärd summa pengar för fördelning mellan de rika och de mindre rika länderna. Och kanske var det i realiteten pengarna som var det primära intresset för hela mötet, hur skall man annars tolka dess slutresultat?

Efter nattmanglingar och stor möda lyckades man från detta uppblåsta möte åstadkomma ett dokument som säger att länderna skall sträva efter att se till så att temperaturen på vår planet inte höjs mer än 1,5 grader sett mot situationen innan industrialismens utbrott för 150 år sedan, flummigare kunde det knappast ha gjorts. För 150 år sedan fanns ingen säker statistik på jordens temperatur, och därmed inget givet riktmärke. Att man sedan lägger kontrollstationer vart 3-e år saknar betydelse, dokumentet är typiskt för ett dokument utan egentligt värde.

Värdet ligger istället i den väldiga summa pengar som mötet kom överens skall omfördelas från de rika länderna till de mindre rika, 100 miljarder US dollar per år, en oerhörd massa pengar med alla mått mätt. Rimligen var de pengarna den egentliga moroten för flertalet av delegaterna som kom till mötet. De ofta korrupta ledarskikten i fattigare länder matas med nya rikedomar. Och för de rika länderna garanteras den världsordning som via tillverkning och handel fortsätter att garantera de rika ländernas överhöghet i den globala ekonomins mening.

Smogen från den kinesiska koleldningen, från de indiska brännandet av kodynga och andra liknande problem, den får man söka lösa på plats.

2015.12.20

Jarl

Brödrafolkens väl

Historien har många exempel på högtflygande målsättningar tänkta att styra folkens tänkande och handlande. På våra svenska mynt kunde man för många år sedan läsa devisen “Brödrafolkens väl”, tillsammans med det då kungliga porträttet. Tanken där var väl att verka för ett ökat och fördjupat samarbete mellan de nordiska länderna, i en tid när nationalismen bredde ut sig och Sverige förlorade Norge, lyckligtvis utan stridigheter och blodsspillan.

Även i vår tid finns exempel på frigörelse som skett lyckligt och utan blodsspillan. Den delning som för några år sedan gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien där ett land blev två, Tjeckien och Slovakien är ett exempel. De baltiska ländernas nyvunna, men också sköra självständighet en annan. Men exemplen på motsatsen är desto fler.

Jugoslaviens sönderfall förde till ett långt och blodigt inbördeskrig på 90-talet. Först efter ingripande från stormakterna kunde det till sist biläggas, men spåren och såren efter den tiden kommer att leva i generationer. Ett annat frihetskrig i det tysta som pågått i årtionden, tyvärr utan att få internationellt stöd, är kurdernas försök att skapa sig en egen stat. För den som är påläst är det inte svårt att se logiken också i den här frågan. Kurderna är kulturellt, språkligt och etniskt en helt identifierbar befolkningsgrupp, och borde ha samma rätt till en egen stat och självbestämmande som någon annan statsbildning. Men i den turbulens som uppstod efter det turkiska storväldets sammanbrott för 100 år sedan, styckades kurdernas land och delades mellan grannländerna Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Och förtrycket av den mångmiljonstora folkgruppen har fortsatt under diktatoriska ledare i de olika länderna.

Det internationella samfundet och FN har mycket av sitt arbete ogjort, och därmed också mycket blod på sina händer. Den nuvarande syriska konflikten är också ett belysande exempel på den brist på handlingskraft som det internationella samfundet visar, och därmed lämnar fältet fritt för huliganer vilka inte respekterar några lagar, någon moral eller etik för sin rätt att driva egna synsätt. Det gäller såväl IS som den syriska Assadregimen.

Tanken om brödrafolkens väl har en lång väg att vandra, också i vår upplysta tid när så mycket kommer oss tillkänna via media dagligen. Den syriska krisen fördjupas med varje bomb som raserar landets städer och byar. En framtvingad lösning måste bygga på samma förutsättningar som rådde i Tyskland efter nazismens sammanbrott, ett internationellt ledarskap och stora insatser för återuppbyggnad av landet.

Men om det ser vi lite i medias annars så viktiga nyhetsbevakning.

2015.12.17

Jarl

Historisk mark

December och höstmörkret är som störst, Temperaturen pendlar kring 0-strecket här på landets västra kust, när jag tar min kvällspromenad. Det är stilla och vackert med alla ljus från fönster och balkonger, och i den skeppsdocka där en gång världens största fartyg byggdes, där lyser ljusramperna på ett sagolikt vackert sätt bort mot kranen. Den enorma kran som en gång lyfte skeppsektioner om 450 ton, men som nu fått bli ett minnesmärke över en historiks epok, när Göteborg var världens största skeppsbyggarstad.

Eriksbergsdockan i kvällsljus

Men också en påminnelse om att allt är förgängligt, inom loppet av några år på 1970-talet rasade det imperiet samman. Efter många år av sorg startades den förnyelse av norra älvstranden, där varv och hamnar låg sida vid sida en gång. Nu är det stadens vackraste stadsdel med sin nya bebyggelse av både bostäder och toppmoderna kontors- och andra verksamhetslokaler. Och där undertecknad i yngre år rörde mig i sjöfartens tjänst, har nya generationer funnit både boende och sysselsättning

Det är vackert och det är sedelärande på sitt sätt.

Ute på Hönö, i det som en gång var tullhuset, har man nu en fin liten restaurang. Där väntar julbordet vi bokade redan i augusti för att få plats. Och naturligtvis är lokalen full av trevliga och glada gäster när också vi kommer. Julbordet är skapat i fiskens och skaldjurens tecken, och utbudet är allomfattande Allt från den hemgjorde och oerhört smakfulla hummersoppan, till alla de tillagningar av fisk och skaldjur man kan tänka sig. Det är lätt att föräta sig, men vis av tidigare erfarenheter får gourme-tänket styra, och tillfredsställelsen är stor när vi åker tillbaka till fastlandet.

Liseberg, nordens största nöjespark numera har öppnat sin stora julmarknad, och dekorationerna är väldigt fina när vi kommer in på området. Julmusiken spelar dämpat och vackert och ljusen lyser så fint i kvällsmörkret. Det har under helgdagen varit så mycket folk att man en tid var tvungna att stoppa insläppet på grund av trängseln. På det stora området finns mängder av fina stånd från olika delar av landet från Karesuando i norr till Skåne i söder. I tomtens verkstad har man byggt upp en sagolikt fin mekaniserad verkstad som påminner om den vi alla sätt på disneyfilmerna på julafton. Och kön är lång av alla barn som vill träffa jultomten med sina önskelistor.

Liseberg

En helg går fort när julen knackar på dörren, och Lucia värmer oss med skönsång och traditioner. Gott då att minnas att traditioner också är en fin del av en levande kultur. Och att vi i den meningen alla är kulturbärare.

2015.12.14

Jarl

De politiska kameleonternas tid

När omvärlden trycker på, prövas också principerna. Inte minst de principer som skapades i tider när erfarenheterna från 2-a världskriget var färska hos världens beslutsfattare Beslut som kom att fastställas i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, asylrätten och andra närbesläktade dokument.

De deklarationerna har hållits högt, i vart fall av de mer utpräglade de demokratierna Och i vårt land har de i vart fall officiellt hållits för okränkbara. Ända tills nu hösten 2015. Den omsvängning i politiska synsätt som hösten visat oss, påminner om kameleontens färgbyte när faran närmar sig. Principer som man från den politiska ledningen i landet med emfas markerade i somras, har på bara någon månad kastats överbord. Och statsministern och finansministern som tidaigare var de tongivande statsråden, skickar nu fram sina underhuggare för att ta debatten.

Att den debatten är obekväm syns tydligt på kroppspråket. Och det är inte konstigt, aldrig tidigare i modern tid har politisk trovärdighet fått större grundskott i vårt land än det som manifesteras nu. Vi har inte råd, eller det stör den allmänna ordningen är argumenten. Vi har inte råd, nej kanske inte om vi låter ockrare tjäna miljonernas mångfald på boenden och mat av undermålig standard, istället för att skapa en fungerande organisation. Som det nu är görs de goda insatserna av de ideella organsationerna, slöseriet står politikens redskap myndigheterna för.

I det stora landet i väster, USA hotar den ledande republikanske presidentkandidaten Trump med att totalt stänga gränserna för personer med muslimsk bakgrund. En häpnadsväckande ståndpunkt som vi alla får hoppas, kommer att sopa bort honom från scenen som presidentkandidat. I annat fall kommer vi att ledas in i en tid när rasismen och fascismen får oanade konsekvenser, endast en mansålder efter det senaste stora kriget.

Och slutligen, man kan inte skapa fred genom att bomba sönder ett land och terrorisera sönder dess medborgare. Det som nu sker i Syrien, och som alltfler ger sig in i, nämligen bombkriget, kommer inte leda till demokrati och uppbyggnad, det kommer bara att skapa än större flyktingströmmar. Om demokratiska krafter skall stödjas, måste bombkriget stoppas, och fredsskapande styrkor tillsammans med diplomatiska ansträngningar ges utrymme att verka.

De bombningar som nu raserar det som inte tidigare raserats av livsförutsättningar i landet Syrien, är direkt kontraproduktivt. Men så är mycket i de politiska kameleonternas tid.

2015.12.10

Jarl

O helga natt

Namnet Helga fick en ny betydelse i landet den gångna helgen. Samtidigt som den klassiska julsången O helga natt klingade från många körer i adventstid, härjade stormen Helga därutanför fönstren. En riktig rökare med vindstyrkor upp mot 40 m/sek, vilket är orkanstyrka. Resultatet blev också 10.000-tals hushåll utan ström, inställda tåg och översvämningar En helg många kommer att minnas länge.

Men den typen av väder föder också andra aktiviteter. Julbak med glada och pigga barnbarn är en livgivande och positiv upplevelse när regnet skvalar därute, och vinden piper runt knutarna. Likaså att tillsammans skapa en god måltid och dela den. Så även en stormdag kan ha något gott med sig.

Och därute fortsätter den osannolika förvandlingen av vårt land från rollen som humanismens stormakt, till dess motsats. De nya propåerna om avstängning av Öresundsbron är så osannolika att man ömöjligen kan ta till sig tanken. Att hela öresundsregionen, en av nordens viktigaste arbetsmarknader skulle slås ut på det sättet tyder på en enorm politisk desperation, är den verkligen betingad?

I Malmö sviktar man under trycket från inkommande nya flyktingar, i Göteborg frågar man sig var alla de man förberett bäddar och utrymme för, finns? Så demonstreras bristen på övergripande organisation i den här frågan. Och julhandeln kommer att ge ännu ett nytt köprekord enligt handelns prognoser. Vår BNP växer rekordartat med 3,8% tredje kvartalet i år, Det är svårt att se den ödesmättade krisen för vårt land i statistiken.

Det som behövs nu mer än annars är en organisation som orkar med det stödjande arbete som inkommande flyktingar har stort behov av. Ett arbete som nu till mycket stor del görs av frivilliga och deras organisationer.

Nog är det ett sammanbrott av monumentala mått, när nu också de partier som stått för det öppna samhället och dess institutioner, nu vänder kappan efter nationalismens och egenintressets vindar, och därmed i stort ansluter till det av SD programmerade synsätten.

2015.12.07

Jarl

Glädjespridare

Hösten detta år 2015 kommer nog att gå till historien som det år när de svenska modellen i internationell mening rasade samman. Den öppenhet och humanism vi gjort till vårt adelsmärka, ersätts nu av gränshinder och en syn på människor som söker sig till vårt land som bara för några månader sedan var utesluten.

Så anpassar sig politikens kameleonter, och de med den största tuppkammen, de gröna miljöpartiet, till politikens verkligheter.

I så måtto har hösten varit intressant, men också i medial mening en eländestid med ständiga eländesbeskrivningar i de mediala nyheterna. Så mycket bättre då att det funnits oaser att söka glädje och tillhörighet i.

Tack alltså TV- olika programmakare för programmen Så mycket bättre, Moreaus med mera, Allt för Sverige och Jills Veranda. Program som på ett respektfullt sätt, i både allvar och skämt, hanterar ibland också intima och känsliga relationer. Men också program som visat sig samla miljoner tittare, och därmed bevisat sitt värde.

Visst är det så att program kan beröra, och också kanske skall göra så. Men i en tid när vi överöses med eländesbeskrivningar, behövs dessa motbilder. Bilder som inte undviker personliga svårigheter, men gör det på ett sätt som inte känns plumpt, inte nedvärderande med avsikt att skada.

Så återigen, ibland är det viktigt att få fälla glädjetårar och påminnas att livet i alla sina prövningar också rymmer så mycket av personligt mod, av mänsklig storhet. I det klimatet växer också den styrka som bär humansimens och medmänsklighetens tecken.

2015.12.03

Jarl

Hot eller möjligheter

Idag (30.11) inleds ännu en klimatkonferens, denna gång i det terrordrabbade Paris. Mönstringen av polis och militär är en del av tidens tecken, den är omfattande. Nästan som om landet var i krigstillstånd. Sannolikheten att något attentat skall ske efter senare tids jakt på de inhemska terroristerna är nog liten. Om de finns ligger de nog mycket lågt för närvarande.

Och vad gäller klimatkonferensen så ifrågasätts dess utgångspunkter alltmer och av alltfler även bland de med professionella kunskaper på området. De befolkningsmässigt största länderna i världen, Indien och Kina delar tydligen inte den dramatiska undergångsyn som präglar stora delar av västvärlden. Tanken på att den globala uppvärmningen skall bli så omfattande att den kommer att göra mänskligt liv på jorden omöjligt på sikt.

Mot den uppfattningen står de som ser en gradvis uppvärmning och växthusgaserna som positiva, i den meningen att de stimulerar växtlivet, skördarna blir större och har ökat kraftigt enligt officiell statistik. Det är också anledningen till att vi hittills klarat försörjningen för jordens befolkning trots de undergångsprofetior som funnits åtminstone de senaste 50 åren.

Och variationer med varmare och kallare perioder i jordens långa historia har varit återkommande. Så vad är reella hot, och var ser vi möjligheterna?

Naturligtvis är det bra om vi kan återvinna de material vi förbrukar. Att vi kan göra biogas och gödsel av biologiskt avfall. Och på samma sätt återvinna metaller och fibrer. Här finns ju enorma potentialer för utveckling. Och visst är det bra att vi genom energisnålhet kan spara på genuina resurser, exempelvis de fossila tillgångarna i form av oljor och kol. Och visst vore det en verklig framgång om vi kunde få slut på förstörandet av de stora urskogsområden, vilka fungerar som jordens lungor och är nödvändiga för planetens överlevnad.

Så i hela den här debatten, där propagandan spelar en nyckelroll, har många sina egna uppfattningar. Uppfattningar som genom sin komplexitet sällan bygger på egen kunskap, desto oftare på inmatade uppfattningar man sedan rapar upp. Just därför ser vi nu en trend att forskare och experter går samman i grupper där man vill försöka att tränga genom mediabruset med de uppfattningar en oberoende forskning och vetenskap kan bidra med.

Oberoende i den meningen att man inte avlönats med pengar eller befattningar för att driva en specifik synpunkt. I demokratins namn är det utomordentligt viktigt och bra att de framtidsfrågorna ges en allsidig belysning.

Kanske är det med detta som med så mycket annat, att vissa ser hot där andra ser möjligheter, och att bakom de fasaderna döljer sig starka ekonomiska intressen.

2015.11.30

Jarl

Liberal - för vem?

Så var det då dags efter årtionden av tveksamhet. Dags för det parti vars namn uppstod ur folkhemstanken för så länge sedan, och som skulle bli folkets parti att byta namn. Folkhemmet blev ett begrepp vi vant oss vid att acceptera, och folkpartiet var under ett par årtionden det ledande oppositionspartiet, men fick aldrig chansen att regera av egen kraft med egen majoritet.

Det är lätt att förstå den frustration som kommer av en utveckling, där man tror sig ha de goda idéerna, men ändå ser sig omsprungen i valen av partier man inte delar synsätt med. Och i helgens landsmöte (22.11) valde man att slutligen erkänna sitt misslyckande. Man blev inte folkets parti, man har successivt blivit ett av flera småpartier, vilka för en ständig kamp för att undvika 4-procentspärren.

Partiet hävdar sin liberala profil och bakgrund mer än kanske något annat parti. Men i verkligheten omfattas liberala synsätt av de flesta partier, grundsatsen från den franska revolutionens 1700-tal om frihet, jämställdhet och broderskap lever än, åtminstone retoriskt. Frågan är emellertid hur mycket de värdena hedras egentligen. Den frågan prövas i högsta grad i vår tid, med flyktande människor som knackar på vår dörr med önskan om hjälp.

För partiet som nu vill kalla sig liberalerna återstår mycket av arbete. Åtta år av regeringsarbete 2006-2014 förpassade partiet till platsen som skolpartiet som misslyckades i sitt uppdrag, så ser nog flertalet väljare på den frågan. Nu väljer en trött och sliten partiledning att vid sidan av namnfrågan satsa på försvarsfrågan, och därmed indirekt också på nationalismen. På vilket sätt det gynnar den liberala tanken må väljarna få grunna över.

Vår tids utmaningar i global mening är oändligt mycket större än att stanna vid det egna landets gränser, eller på den egna gatan. Den förskjutning av välstånd som skett under efterkrigstiden har skapat vinnare och förlorare, och är också den direkta orsaken till flertalet av de konflikter som eskalerat till våld och folkvandringar. Det ligger inget konstigt i det, endast simpel logik.

Återstår för liberalerna att definiera vad man menar med liberal solidaritet, frihet, jämlikhet och broderskap i global mening. Vågar man lyfta de frågorna har man kanske en framtid, annars får man nog finna sig i rollen som det lilla partiet utan egentliga idéer, i politikens utkanter. Och de liberala idéerna får drivas av de många kunniga och pålästa debattörer som har lämnat partipolitikens tvångströja.

2015.11.26

Jarl

(Ombud i 4 Ftp landsmöten 90-00 talen)

Hönan som blev en fjäder

Den gångna veckan vaknade vårt land plötsligt till meddelandet att en misstänkt terrorist sökt sig till vårt land, och att vårt lands 9 miljoner invånare därmed måste försättas i hög beredskap för terrordåd.

Ansvarig för det synsättet var vår allra mest kompetenta och hemliga polis, Säpo. De kommande dagarna glömdes den tidigare så viktiga flyktingkrisen bort i medias rapportering, desto mer skrevs och refererades i radio och TV om “terrorhotet” mot vårt land. Ganska snart belägrades också ett litet samhälle i norr, i vilket man tror sig ha funnit hotet mot rikets säkerhet, en på ett ordinärt flyktingboende i stilla lugn och ro sedan drygt 2 månader boende 22-åring.

Anledningen till att just han utsågs till det stora hotet, låg möjligen i dennes namn, som kommande från Irak, ett land med andra namntyper och alfabet, möjligen kan missförstås, likaväl som en utlänning kan ha svårt för att se skillnaden mellan Jönsson och Jansson i vårt fall.

Den hemliga polisen, som normalt skall verka i det tysta, valde den här gången att slå på den stora trumman, kanske var man så övertygat över att man fångat rikets för tillfället största hot, att man ville slå mynt av det på ett maximalt sätt. Experter på terrorism förundrades i media av att en så högt rankad terrorist åker till Sverige och i eget namn och på egen facebook-sida uppträder helt öppet. Och dessutom varit i vårt land drygt 2 månader, när rapporteringen talat om att terroristen rest in under de senaste 2-3 veckorna.

Av hönan blev en fjäder, om ens det. Efter ett par dagar av förhör av Säpos drillade förhörsledare, tvingades man inse att man fångat helt fel man, och med sitt agerande dessutom både fördröjt och avslöjat sig själva i jakten på en eventuell terrorist, om det nu finns en sådan inrest och gömd i vårt land.

I sammanhanget finns det egentligen bara en positiv synpunkt på Säpos insats, nämligen att man inte för att rädda sitt eget ansikte låste in den nu frisläppte mannen på obestämd tid.

För honom gäller att han har fått sig till dels en erfarenhet vi vanliga svenskar aldrig behöver uppleva. Men också att hans säkerhet måste ges hög prioritet, i ett land som vid sidan om mycket humanism, också rymmer huliganer som inte tvekar att ta lagen i egna händer.

2015.11.23

Jarl

Efter attentaten

En vecka har gått sedan attentaten i Paris med dess hundratals offer i form av döda och skadade. Det attentatet som tillsammans med det bombade ryska planet med dess 224 offer, fått västvärldens ledarskap att sätta sig samman med det ryska ledarskapet för att en gång för alla göra slut på de jihadistiska gisslet.

Om det lyckas låter vara osagt, men dess militära kapacitet kommer säkert att ganska snabbt raderas ut. Utan något luftskydd kommer deras baser att bombas sönder och samman. De kommer inte att kunna kommunicera trådlöst, eftersom den verksamheten omedelbart avslöjar var de finns, och därmed gör dem till mål.

Återstår att gömma sig bland civilbefolkningen, för att den vägen använda dessa som sköldar och skydd mot angreppen. Och naturligtvis att försöka flytta fokus över till de öppna demokratierna i väst. Här har man under årtionden byggt upp en egen infrastruktur, som enligt europol innebär att vi i de västliga länderna antas ha ca 10.000 jihadistsympatisörer, alltså sådana som kan tänkas använda våld som konfliktlösning i sin relation till det samhälle man växt upp i.

Och i vårt land har hysterin fått flyktingkrisen att hamna i bakvatten de senaste dagarna. En känd jihadist har lokaliserats till ett norrländskt litet samhälle där man har en flyktingförläggning. Varför han kommit dit, och vad man tror sig att han haft som mål för sin svenska resa får säkert aldrig veta.

En riktig lärdom, och viktig sådan, av de gångna dagarnas debatt, är att skilja på de flyktingar som nu flyr jihadisternas och andras våld och bombningar, och jihadisterna.

De som utförde attentaten i Paris, var franska medborgare födda och uppväxta i Frankrike. De var inga importerade krigare, men väl tränade att mörda obeväpnade civila människor.

Vi har ett övergripande problem vi måste hantera själva, och det handlar om utanförskapet i delar av våra samhällen, och i vad mån vi skall acceptera att parallella samhällen med sinsemellan oförenliga värdegrunder skall accepteras.

2015.11.20

Jarl

Extremismens pris

 Helgens händelser i Paris kan inte gå okommenterade också i den här bloggen. De utgör ännu ett bevis för tesen att extremisten skyr inga medel för att nå sina mål. Död, ödeläggelse utan annan koppling till de som drabbas än att just skada.

Då kan målen vara en skola i Trollhättan eller restauranger eller en konsertlokal i Paris. Extremism har inget med demokrati att göra. Extremisten värdesätter inga andra grunder för sitt handlande, än de man skapat för att legitimera sina våldsdåd. Därför måste också extremisterna exkluderas från det demokratiska samhället och dess synsätt.

Massmördaren Breivik

Det demokratiska samhället bygger på delade värderingar, och respekt för människovärdet, liksom problemlösning utan våldsinslag. Allt de som extremisten betraktar som förhatligt och svagt.

Dessbättre visar all erfarenhet att de extrema rörelserna faller samman förr eller senare. Utan att gå alltför långt tillbaka i tiden, kan man erinra sig de mordband som under namn som ”Rote arme fraktion” och liknande i Tyskland och Italien för något årtionde sedan spred skräck omkring sig.'

Nu förefaller även de stora elefanterna gå in för att krossa IS. När Ryssland gör det, så är det del av deras långsiktiga plan. Man vill inte ha en spridning in i sina områden i södra delen av det som är det ryska imperiets svaga flank. Länder som Tjetjenien och Ingusjien, liksom stan-länderna. Länder där inflytandet från IS mycket lätt skulle kunna spridas, och bli till en svårsläckt brand.

Ur den verkligheten ser vi nu hur USA och Sovjet går in för att krossa IS, och därmed gör ett jobb som på motsvarande sätt besparas EU och dess länder.

Historia skrivs på många sätt, det som nu sker är också historia. Vi kanske ser börja på slutet för rörelsen IS, och dess dröm om kalifatet. Men det kommer inte att stoppa människor från att söka en ny framtid i de demokratiska fria länderna.

Kaos har alltid skapat folkvandringar, den folkvandringen kommer att fortsatta länge än. Vi kan bara stoppa den genom att hjälpa till att skapa drägliga förhållanden för de som flyr i deras hemländer.

2015.11.16

Jarl

Politisk helomvändning

Så är det då exemplifierat än en gång. Det som i politiken kommit att kallas en pudel, en helomvändning i givna ståndpunkter. Det leder till sviktande trovärdighet i det politiska systemen, och det skadar förtroendet för politiken och dess företrädare.

För kort tid sedan lyftes här i bloggen politikens trovärdighet. Nu har den självklara uppfattningen hos den politiska majoriteten, att vårt land kan ta mot och också skall göra det, den ström av människor som vill finna en fristad i vårt land, plötsligt inte legitimitet längre. Inom loppet av ett par dygn kastas den politiska kartan om. Gränskontroller uppförs, färjorna skall stoppa alla utan giltiga identiteter. Och med vetskap om att just den frågan är en nyckelfråga, så kommer tillströmningen att strypas.

Rätt eller fel återlämnar jag till läsarna att avgöra. Ur skribenten synpunkt visar det sig än en gång att politik som bygger på alltför mycket av visioner och idéer, förr eller senare kolliderar med verkligheterna. Vare sig det är flyktingfrågan, vindkraftens utbyggnad och energipolitiken eller klimatfrågorna.

Politik är att vilja, men också att välja. I båda fallen hjälper kunskap och vetenskap som en grund väl så viktig som de flygande visionerna. Detta oberoende av om man drömmar om det 1000-åriga riket med dess galna visioner, eller ett litet lands storhetsdrömmar om den absoluta humanitära stormakten.

Än är vi bara i inledningsfasen av en process som kommer att svida och på verka självbilden av vårt land. Både i egna ögon och andras. Och kampen om utrymmet och välfärden mellan de som har och de som inte har kommer nog dessvärre att hårdna.

I det sammanhanget visar den hittillsvarande utvecklingen att de som kommer att få bära den tyngsta börden, kanske blir våra vårdbehövande och äldre. Någon och några kommer att få stå tillbaka i utvecklingen, det visar inte minst resultatet av den för 15 år sedan förändrade synen på pensionssystemet.

Och att riksdagens män och kvinnor som enda grupp i samhället valt en egen gräddfil i ett alldeles eget och förmånligt pensionssystem är tyvärr betecknande.

Också i vårt land korrumperar makten.

2015.11.13

Jarl

Mannaminne i Janteland

Läsarna av den här bloggen, kan finna ett antal inlägg under årens lopp med temat Mannaminne. Det livsverk som vår tids störste nu levande bildkonstnär skapat i vackra Noerdingrå. Ett friluftsmuseum som blivit ett av länets största besöksmål, med ca 200.000 besökare per år. http://www.mannaminne.se/

För en del år sedan, under undertecknads tid i landstingsfullmäktige, hade jag långa samtal med paret Åberg. Av en bergsbrant vackra Häggvik, började man tidigt 80-tal bygga den anläggning som nu omfattar en mängd kulturhus, restaurang, kyrka och hotell. Allt överskott Åberg gjorde på sin konst, ca 1 miljon om året, plöjdes ner i livsverket. Men med fler och större anläggning, följde också större kostnader för drift och underhåll.

Konstnärens fokus är primärt konsten, sekundärt är affärsmässigheten. Anläggningen är det egentliga dragplåstret för mängder av bussturister och enskilda besökare, den stod länge öppen utan några inträdesavgifter och med alltför små intäkter. De intäkterna kom istället det omgivande samhället till del i form av övernattningar, restaurangbesök och besök på turistbutiker.

När konstnärsparet närmade sig 70-årsåldern före något år sedan, gjordes en överenskommelse om att samhället runt omkring via landsting och kommun skulle ta ett större ansvar för anläggningens framtid. En given gudagåva borde man inse, men i Janteland råder andra synsätt, där bestraffas den som förhäver sig.
http://www.allehanda.se/kultur/anders-aberg-talar-ut-om-mannaminnes-osakra-framtid-ibland-tanker-jag-att-det-basta-vore-att-elda-upp-alltihop

Under årtionden sökte Åberg driftstöd för och fick småsmulor medan andra långt mindre dragande anläggningar gödslades med pengar. Och idéer som Åberg med sitt visionella synsätt och tänkande lanserade och ville förverkliga på Mannaminne, stals av byråkraterna och sjösattes med stora samhällskostnader och dåligt resultat på annat håll. Technicum och Naturum var båda sprungna ur Åbergs visioner.

Nu är vi vid en ny brytpunkt i sagan om Mannaminne, landstinget vill inte ha med anläggningen att göra, trots en mycket begränsad insats. Och Åberg uttalar sig och sin frustration i media på ett sätt han kanske aldrig riktigt gjort tidigare. Han har all rätt att känna en stor sorg, inte över sitt livsverk i sig, men över den brist på förståelse och uppskattning som det politiska systemet hanterat hans arbete.

Nu står hoppet till Jan Sahlen, en driftig och klok ny ledare i Kramfors kommun jag lärde känna under landstingsåren.. Om du läser detta Jan, så vill undertecknad tacka för ditt stöd till Mannaminne, och önska dig all lycka till med ditt arbete.

2015.11.10

Jarl

Kampen om trovärdigheten

Onsdag kväll tidig november. Vädret är milt men också fuktigt på vägen till kvällen konsert. Väl framme vid konserthuset samlas folk i alla åldrar utom de allra minsta. När dörrarna stängs och musiken från de 110 symfonikerna spelar upp, är lokalen nästan full med sina ca 1000 sittplatser. En högtidsstund i musikaliskt meditativ mening blir facit av de ca 2 timmarna i musikens tempel.

Ute och tillbaka i verkligheten kommer tankarna smygande. Kvällens upplevelse bar vittne om det mångkulturella samhället, med namn som Sibelius, Mendelssohn och Brahms på repertoaren, och deltagande musiker och dirigent också med namn av internationell prägel. Så ser den verklighet också ut, i vart fall i större samhällen där årtionden av tillflöde av nya svenskar gjort att vi snart är 10 miljoner i vårt land. Tänk bort alla som idag är 1-a generations eller 2-a generations svenskar, de som kommit efter 1960 och deras barn, och vi skulle ha varit 2 miljoner färre. Hade vi varit ett rikare och bättre land? Hade välfärden varit bättre? Få seriösa forskare skulle svara ja på den frågan, desto fler skulle förkasta hypotesen.

Ändå brändes flyktingförläggningar också på 80-och 90-talen. Och krypskyttar i Stockholm och Malmö var sin tids självpåtagna bödlar, med döda och svårt skadskjutna människor på sitt samvete.

I dagens post låg ett upprop om en folkomröstning mot invandringen till vårt land. Utställare vår ett av våra riksdagspartier, ett parti som gjort kampen för ett etniskt rent Sverige till sin huvuduppgift. Stanken från tyskt 30-tal och dess rastänkande går inte att ta miste på. Man fiskar i grumliga vatten, och man får många napp.

Dagens flyktingvåg till vårt land är inget som tillkommit av en slump. Vi har efter årtionden av arbetskraftsinvandring och senare stöd till de som flytt krig och elände, skaffat oss positionen som det goda landet. Landet som kan ge chans till en ny framtid, och de uppoffringar som vägen dit innebär är man beredda att ta. Även med livet som insats.

Och i media skärps motsättningarna mellan de som ser möjligheterna i den utvecklingen, och de som enbart ser hoten i det skeendet. Nu förstärkt av ett riksdagsparti som front, och med en svans av skribenter under pseudonymer som bombarderar kreti och pleti med sina synpunkter via sociala media eller riktade mail.

I den här kampen ligger mycket av trovärdighet, värdegrund och framtid i vågskålen.

2015.11.05

Jarl

När rättsamhället prövas

Häromdagen (30.10) kunde följande artikel http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2881133-serietjuv-far-tillbaka-1-3-miljoner-polisen-rasar läsas i Göteborgsposten. Artikeln som sådan är allmängiltig i så måtto som att rättstillämpningen i vårt land håller på att spåra ur. Laglösheten ges alltmer utrymme, och därmed minskar också det skydd vi har rätt att kräva av ett fungerande samhälle.

Rubrikerna skulle kunna mångfaldigas. Häromdagen handlade det om de boende på en stor gård i mellansverige, som fått besök av plundrare vilka tagit för sig som de velat i nattens mörker. När man kontaktar polisen blir svaret att man inte har resurser att utreda brotten, man hänvisar till ett medborgargarde som organiserats på närliggande orts industriområde. Där har man nämligen samma problem att brottas med.

Vad händer med samhället om tilliten till det skydd lagstiftningen skall garantera inte följs? Polisen som myndighet är oroad, mer än 90 % av anmälda brott går inte till åtal och dom? Man väljer att avskriva brotten av olika skäl, men mest av den anledningen att de bedöms kräva alltför stora resurser, givet brottets omfattning.

Resultatet blir att den som genom brott fått skador på hus, bil eller annan egendom, inte kan dokumentera skadorna på ett sådant sätt att försäkringar utbetalas. Resultatet blir också att ansvariga brottslingar tämligen riskfritt kan berika sig på sina aktiviteter, vilket länken ovan får illustrera.

De ansvariga för brotten må vara svenska medborgare, eller besökande ligor från andra länder . Den delen rår vi inte över, men däremot rår vi som land och myndighet över hur vi förhåller oss till de gällande lagarna. När man av snålhet, lathet eller allmän slapphet lämnar walkover för organiserad eller spontan laglöshet, då överger man som myndighet det samhällskontrakt vi som medborgare betalar skatt för att få skydd av.

Det är illavarslande om vi som medborgare måste ordna egna medborgargarden för att skydda oss och vår egendom. Inser inte politik och ansvariga myndigheter det?

2015.10.31

Jarl

Oktober 2015

Lugn och solig morgon i rikets andra stad. Solen skiner i de gulnade bladen på närliggande träd. Många har mist sina blad som nu skräpar ner gator och mark, men ännu inga frostnätter här nere.

Och i media kommenteras många saker av intresse. En är de gängkrig som i Göteborgsområdet sedan 2011 krävt 22 liv, utan att rättssamhället lyckats bryta utvecklingen. Gängen vill inte ha samhällets hjälp med att lösa sina problem, man väljer den urgamla strategin, öga för öga, tand för tand. Hämndens alltmer upptrappade väg.

Nu senast har man konstaterat att den bil som sprängdes under färd vid Torslanda i somras var minerad och utlöstes på avstånd. I den gärningen dödades 4 personer varav ett 4-årigt barn. Det är en sjuk mentalitet som utför och styr barnamord. Dags för alla de som vet att träda fram om vårt rättssamhälle skall kunna fungera.

En annan fråga av intresse i våra dagar är framtiden för vindkraften. Samtidigt som också Japan, trots Fukushima satsar på ny kärnkraft, planeras nu stängning av 40% av kärnkraften i Sverige. En åtgärd som utan minsta tvekan kommer att häftigt pressa upp priserna på energi. Och om industrin skall skyddas för de prisökningarna, så kommer de att bli desto större på den enskilde konsumenten.

Från Piteå, som för bara ett par år sedan skulle bli vindkraftskommunen NO 1 i vårt land, meddelas nu att utbyggnaden har stoppats, inga nya vkv har byggts det senaste året. Och av alla högtravande löften om många jobb och en cementfabrik blev inget. Inte ett ända bestående vkv-jobb finns i kommunen trots de 48 stora verk som man hittills byggt, och naturligtvis ingen cementfabrik som utlovades.

Hur länge skall lycksökarnas på området falska löften få vara styrande när svensk energipolitik beslutas? Centern och Mp är de för svensk framtid farligaste partierna i vårt land vid sidan av SD. Den energipolitik de driver, och genom den parlamentariska situation vi har i landet också lyckats genomdriva, är ett genuint hot mot den svenska välfärdsmodellen.

De enorma subventioner som pumpats och pumpas in i vindkraften, hade gjort enorm skillnad om de istället kommit skola, vård och omsorg till del istället.

2015.10.28

Jarl

Samma andas barn

Så har det hänt igen, den ultimata egoisten har varit framme med sin absoluta övertygelse. Nämligen den att man har rätten att ta andras liv för att tillfredsställa egna övertygelser och begär.

Senast vi fick läsa om det och ta del av det i tidningarna handlade det om den eritreanska 36-åring som efter att ha fått avslag på sin asylansökan gick till Ikea i Västerås. Där plockade han fram en kniv ur deras sortiment och högg med den ihjäl en kvinna och hennes son som tillfälligt råkade vara där på samma avdelning.

I förhören på rättspsykiatri har han talat om att han kände sig kränkt av migrationsverkets beslut, och därför medvetet planerat handlingen. Han valde medvetet att angripa ”svenska personer” för att det skulle ges den effekt han eftersträvade enligt reportage i VLT. Han anses inte psykisk sjuk i de utlåtande man gör från rättspsyk. Han tillhör den grupp människor med snedvridna uppfattningar om den egna överhögheten som är beredda att mörda.

Det senaste dådet, men säkert inte sista är den rasistiskt styrda handling i Trollhättan som de senaste dagarna har dominerat i medias bevakning.

Också där handlar det om en person som med den egna överhögheten som ledstjärna valt att selektivt döda ett antal personer, och säkert hade tagit fler med sig på den färden om inte polisen satt stopp för det.

Och i medierapporteringen kan vi också ta del av hur laglösheten i form av ett gäng nordafrikanska unga män av okänd ålder och namn, våldtar en ung kvinna i Stockholm i ett parkområde. Också det ett uttryck för det våld som skapar allt större klyftor i det svenska välfärdsbygget. Och i tron på samhällets förmåga att skydda sina medborgare.

Om det svenska samhället och dess värdegrund av öppenhet och tolerans skall överleva, då måste också de svenska lagarna och synsätten försvaras. Den slapphet, eller oförmåga att möta de utmaningarna från rättssystemets sida, som många nu upplever kommer om den fortsätter att leda till allt större sönderfall. Allt större klyftor och allt fler som tar lagen i egna händer.

Är det det vi eftersträvar?

2015.10.24

Jarl

Energipolitisk ödesfråga.

Stilla höstmorgon i staden i väster. Vinden leker så sakta i trädens snart gulnade blad. Och vattnet på älven är oljigt blankt samtidigt som det rör sig lättjefullt och oregelbundet. Det är dags att göra en återblick på veckans händelser.

Att den Moderata partikongressen skulle kasta ut arvet efter epoken Reinfeldt/Borg så tydligt, det förvånar nog många. Men det är priset man måste betala för att stoppa SD-s fortsatta tillväxt. Och det är bara att hoppas att det lyckas. Med dagsfärska upplevelser av Astrid Lindgrens publicerade dagböcker från 2-a världskrigets år, är det lätt att se genom den ohämmade populism och skräckpropaganda som var naziregimens kännetecknen, och som också SD i vårt land använder sig av. De problem vi har att hantera förtjänar ett klokare ledarskap än det SD står för.

Nu till den andra stora frågan, en energipolitisk ödesfråga för vår svenska välfärd. När nu ägarna till kärnkraftverken i Oskarshamn och Ringhals meddelat att man stänger 4 av landets 10 kärnkraftverk, så är det ett mycket stort hot mot vårt land. Det kastar ut landet i en situation där vi blir kraftigt beroende av import av El i synnerhet kalla vinterdagar när alternativen sol-och vind inte fungerar. Det kommer att slå hårt mot industrins prisbild, liksom enskildas utrymme för annan konsumtion. Och detta med kraftigt försämrad miljö både i rent fysisk mening genom den enorma skog av vindkraftverk som med enorma subventioner byggs upp, och genom att den sammantagna effekten av utvecklingen kommer att ge oss smutsigare, inte renare elektrisk energi. På sikt kommer vindkraftens kostnader att bli prisstyrande, och subventionerna att slopas, och kostnaderna vältras över på oss konsumenter.

Vägen till de beslut om nedläggning av kärnkraften har stakats ut av ideologiskt blockerade politiker i Mp, C, och V. De politikerna representerar en minoritet i vårt parlament, men har ändå på det här området genom blockpolitikens låsningar framkallat utvecklingen. Den är gravt osund också genom att den bygger på att vindkraften subventioneras hårt samtidigt som staten ökar skattebörden på vatten- och kärnkraft. Genom den strypningsmekanismen har de nu tagna besluten tvingats fram. På sikt kommer det att innebära att vi får den tyska utvecklingen, där energipriserna är 3-falt högre än i vårt land nu, och där industrin alltmer lägger sina investeringar i andra länder.

Den tyska energiwende är starkt ifrågasatt i dagens Tyskland, den har medfört att landet har blivit beroende av kolkraft och rysk gas, något som också medfört ökade utsläpp av skadliga växthusgaser. Det är den utvecklingen som partierna Mp, C och V hyllar, och som vi kopierar.

Det är nog bara att konstatera, att den politiska kompetensen och kompassen var betydligt bättre för 50 år sedan, än vad den är idag trots alla våra datorer och mobiltelefoner.

Nog om det och lite kultur. Igår firade en av landets äldsta biografer med namnet Aftonstjärnan 100 år med bland annat filmvisning från debutsåret 1915. En händelse som lockade många och som känns viktig också i vår tid.

2015.10.18

Jarl

Godnatt DÖ (Decemberöveresnkommelsen)

God natt DÖ (Decemberöverenskommelsen)

Den gångna helgen har varit intressant. Äntligen har ledande politiker tagit sitt ansvar på riktigt och skrotat den ur demokratisk synpunkt galna decemberöverenskommelsen. En överenskommelse som direkt satte det demokratiska spelet i riksdagen och dess utskott ur funktion, och gav den rödgröna regeringen totalt tolkningsföreträde i alla frågor.

Nu, mindre än ett år efter dess tillkomst har man insett det galna i den ide´n, och gör något åt det. Den partiledardebatt som hölls i söndags (11.10) var ur de flesta aspekter bra. Att man nu flaggar för mer av samarbete över blockgränserna, kommer förhoppningsvis att leda till en mer nykter politik, än den miljöpartiet står för.

Att också Folkpartiets Jan Björklund kom ut som den bäste i debatten vid en utvärdering över nätet, bådar gott. Både på det sättet att det liberala partiet behöver den uppmärksamheten, och på att vi kanske på sikt får en långt mer nykter politisk inriktning i vårt Land.

Vi behöver en energipolitik som säkrar vårt industriella arv. Vi behöver en säkerhetspolitik som ser farorna i Putins framfart, den luktar tyskt 30-tal på långa vägar. I det sammanhanget är det intressant att läsa den bok baserad på Astrid Lindgrens dagboksanteckningar under åren 1939-1945 som nyligen kom ut. Där kan man i samtida tidningsurklipp läsa Hitlers propaganda tablåer, där han utmålar framförallt England som den stora krigshetsaren, samtidigt som han lägger land efter land under tyskt styre. Putins propagandamakare har sin förebild.

Men tillbaka till den svenska verkligheten. Nu återstår för vår statsminister Löfven  att visa statsmannaskap, i meningen att samla ett långt större stöd för sin politik än det ideologiskt blockerade partier som Mp och V kan ge. Då kanske också politiken kan få tillbaka lite av det förtroende som förlorats under i synnerhet det gångna året.

För nog finns det en påtaglig förbättringspotential när ingen av partiledarna i undersökningar kommer över 50 % när det gäller politiskt förtroende.

2015.10.13

Jarl

Oktoberlördag

Göteborgs fina konsethus vid Götaplatsen lördag den 10 oktober. Konsert i jazzens tecken med Nils Landgren, Victoria Tolstoy och Bohus jazzband på scenen. Lokalen fullsatt med en blandad publik, redo för ett par timmars fin musik.

Mellan numren och i samband med solo prestationer rikligt med applåder, musiken uppskattas. Fina gamla låtar som Let`s fall in love, I`ve got you under my skin och The lady is a tramp varvades med många fler. Och kvällen blev den kväll i musikens och minnenas tecken säkert de flesta förväntat sig. En stunds avkoppling i vår så politiserade tid.

Och långt uppe i Kramfors gick timmarna innan 15000 demonstranter i protest mot att de skulle berövas den rätt till sjukvård på lika villkor som lagen föreskriver att vi alla skall ha. Så tolkade i vart fall både befolkning och profession de förslag till beslut som fattats av de ledande politikerna, med innebörden att sjukhuset i den västra länsdelen i princip skulle läggas ner. Och detta under en tid med socialdemokratiskt ledarskap i den mest S-märkta regionen i hela landet?

Resultatet av den kampen återstår att se, men den ledande socialdemokraten och den som föredragit förslaget får nu lämna sina uppdrag, avsatt av de egna partikamraterna. En mycket ovanlig åtgärd för den socialdemokratiska maktorganisationen. Så tror man sig ha vunnit tillbaka förtroende, men lösningen på kampen mellan de båda länsdelarna i landstinget är inte över för det.

I sparförslag efter sparförslag har man genom åren i landstinget Västernorrland försökt att korrigera en sviktande ekonomistyrning med neddragningar som systematiskt i allmänhet påbörjats på de mindre sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik. När sedan besparingarna skulle göras på länssjukhuset i Sundsvall, då har det bromsats. På det sättet har alltmer av tyngdpunkten gradvis förskjutits mot den södra länsdelen i det långa länet.

Symptomatiskt är också att den stora studie som gjordes av de opererande specialiteterna för ett antal år sedan och talade till fördel för de mindre sjukhusen, och till nackdel för länssjukhuset, lades i malpåse. Nu föreligger istället ett beslut om att bygga ett helt nytt operationscentrum för ca 400 miljoner i Sundsvall, när alternativet varit att fördela ansvaret för det kirurgiska arbetet på redan befintliga anläggningar i Örnsköldsvik och Sollefteå.

I det moderna samhälle vi ännu lever i, förutses den basservice som sjukvården innebär vara tillgänglig på rimligt avstånd. Utan den servicen, flyr befolkningen till mer ”civiliserade” delar av landet. Det är ett bekymmer att vårt land i sin syn på Norrland inte beaktat de aspekterna i samhällsarbetet.

2015.10.11

Jarl

Värdfamiljer i flyktingmottagandet

Värdfamiljer i flyktingmottagandet.

I nöden prövas vännerna heter det. Så också i vår tid och nu. Den mediala världen har i stort ställt upp för den flyktinghjälp som nu kräver mer resurser än kanske någonsin. Också det enskilda givandet är mycket stort, men ändå otillräckligt.

Den kanske viktigaste resursen just nu är möjligheten att få fram boenden för de tusentals flyktingar som nu kommer till vårt land. Under lång tid har man kunnat lösa problemet genom att fylla tomma lägenheter och boenden på utflyttningsorter, men även den möjligheten är nu uttömd. Nu återstår att använda sig av nerlagda fängelser, skollokaler och institutionsboenden, alternativt uppbyggda barackläger.

Nöden har alltid också haft sina profitörer, personer som fyllt sina fickor och sina bankkonton genom att skrupellöst utnyttja situationen. I vår tid, i vårt land har de företagen och personerna olika namn, alls inte okända. De finns inom de klassiska företagarnas värld lika väl som de mer ljusskygga individernas. Gemensamt har de att de tar ut hyror om 45–60000 kr/månad för små överfulla lägenheter. Summor som 2000 kronor eller mer per person även när flera delar på rummet, kostnader som i relativ mening vida överstiger även lyxhotellens priser.

Den utvecklingen måste brytas, den är djupt osund. Den ökar segregeringen istället för att bidra till integration. Den ökar kostnaderna och utanförskapet istället för att lindra det. Så vad är alternativen.

Runtom i landet finns mängder av människor som bor i stora villor och lägenheter. Deras barn är kanske vuxna och utflugna, många skulle säkert ställa upp som värdfamiljer för de nu kommande flyktingarna mot en skälig ersättning, långt billigare än de nu organiserade. På köpet skulle flyktingarna direkt få den kontakt med värdlandet, den integration med det svenska, som så många anser så viktig, men också så eftersatt.

Det borde inte vara svårt för migrationsverket att genom en granskning i tillgängliga register kolla upp de familjer som anmäler sig som värdfamiljer. Och att skapa ett kontrakt som på ett bra sätt ger förutsättningar för att gå in i uppdraget, men också avsluta uppdraget när man så önskar.

Vi måste tänka nytt om vi skall lösa de utmaningar ett så stort flyktingmottagande som vi nu har skall bli bra. Ge medborgarna möjligheterna och verktygen att göra en insats.

2015.10.07

Jarl

Syrien brinner

Syrien brinner, och det blir inte bättre. Den gångna veckan har nu också Putins Ryssland gått in i landet, eller kanske snarare flugit in med bomber som gåva till de demokratikrafter som ännu finns kvar.

För det är inte IS terrorister han bombar, det överlåts till den USA-stödda gruppen. Nu har Bashar Al-assad fått den vapenbroder han behöver för att ytterligare kväsa de demokrativänner som ännu finns kvar i landet. Iran och Ryssland skall nu göra det som Nazi-Tyskland gjorde i Spanien på 30-talet. Träna sina trupper i skarpt läge, skillnaden då var att diktatorn hette Franco, idag Bashar Al-Assad.

Det är onekligen motbjudande. Samtidigt som välgörenhetsgalorna slår rekord i sin strävan att engagera människor för de som flyr det brinnande landet och dess barn, går den ryska krigsmakten in med både land och flygstridskrafter för att stödja diktatorn.

Och omvärlden förundras och ser på, alltför rädda för att ta fighten med galenskapen. Och FN som skulle garantera freden efter det senaste stora kriget, är än en gång lamslaget av det veto som används för att blockera organisationen.

Samtidigt strömmar den utbildade medelklassen ut ur krigszonen, på väg mot fred och frihet. Och på persontransporternas knutpunkter möter volontärerna upp för att hälsa dem välkomna med kläder och mat, samtidigt som polariseringen i mottagarländerna ökar.

Frågorna kvarstår obesvarade, eller med tusen svar, välj själva. Vem bär ansvaret? Vilket är vårt ansvar i humanitetens namn? Och profitörerna som tar ut enorma övervinster för undermåliga flyktingboenden, har blivit vår tids gulaschbaroner. Här finns mycket för media att belysa och skriva om.

Det kostar oss inget egentligen säger ansvarig minister, eftersom vi tar kostnaden ur biståndsbudgeten? Med andra ord töms det långsiktiga biståndet för svaga länder och folk, för att möta flyktingströmmarna. Och de kommer sannolikt att öka än mer, ju längre den här utvecklingen tillåts fortsätta.

Kriget måste få ett slut för att återuppbyggnad och återflyttning skall bli möjlig. Rysslands inträde försvårar den ytterligare, och garanterar ännu större flyktingströmmar till de hägrande demokratierna.

Den cynismen är svår att acceptera.

2 015,10.03

Jarl

Syrien i fokus

Gårdagens gala i globen med fokus på insamling av medel till flyktingkatastrofen i Syrien, var viktig och bra. Samtidigt tydliggjordes av Hans Rosling katastrofens innebörd i vida perspektiv på ett utomordentligt pedagogiskt sätt. De 40 miljoner som samlades in kommer säkert att bli till stor nytta, men det hjälper lite när behoven inom UNHCR är 37 miljarder, av vilka fattas 25 miljarder.. 

Och resultatet av det glappet blir att allt fler väljer antingen att ansluta sig till de krigande på någon sida, eller att göra resan med alla dess risker till ett hägrande bättre liv i Europa. Betecknande är i det sammanhanget att kostnaden för flyktingmottagandet i vårt land beräknas till 500 kr/dag och individ, medan motsvarande kostnad för de i närområdet är 25 kr/individ och dag, av vilka man nu har endast 10 kr.

mannen bakom våldsutvecklingen

Med all respekt för alla sångnummer och försök att manifestera medmänsklighet, så var ändå Roslings framträdande en dörröppning till de komplex som Syrien är idag. När nu FN sitter med världens ledare på plats i New York, kan vi bara hoppas att man där når någon form av kloka beslut, med betoning på en fred där nyordning och demokrati ges plats.

Den syriska ledningsmodell som exciterat de senaste 50 åren, med envälde och ett korrupt rättsystem var inte längre gångbart i en modern och uppkopplad tid, därav kraven på demokrati för ca 5 år sedan. Då fanns alla möjligheter att omstöpa landet till en stark och bärkraftig demokrati i mellanöstern. Istället valde den i England utbildade Bashar Al-Assad att lyssna på fel rådgivare, och välde våldets väg istället för demokratins väg.

Återigen får vi bevittna resultaten av en sådan utveckling. En nåd att bedja om nu är att också Rysslands Putin inser att lösningen inte ligger i ökat stöd till den korrupta ledning som bombat och fördrivit sitt eget folk. Dags nu för FN att möta upp till de högtravande målsättningar som var grunden till dess skapande.

2015.09.30

Jarl

Under falsk flagg

Valrörelserna i allmänhet förväntas av väljarna ge information om vad partierna vill med politiken de kommande åren. Det är utifrån de uppgifterna väljarna beslutar vem man vill stödja. Så också i valet 2014.

I länet mitt i Sverige, det som också kallas Västernorrland har man sjukvården i landstingets regi, alltså styrd av politiskt valda personer. Där finns också sedan gammalt en inre strid mellan nord och syd i länet, vilken verkar som salt i såren när det kommer till kritiska frågor.

Länet är ett utflyttningslän, går man tillbaka till 1960-talet så har länet mist ca 50 000 invånare. Också vår tid haltar befolkningssiffrorna, låt vara nu uppblåsta med de som kommer av den utländska inflyttningen. Utifrån den verkligheten skall också sjukvården skötas med de krav som finns i lag och föreskrifter för patientsäkerhet, likhet i tillgänglighet och omfattning.

Landstingsfullmäktige

Länet har efter en traumatisk avveckling under 90-talet av sjukhuset i Härnösand nu tre sjukhus. Länssjukhuset i Sundsvall, och de två mindre sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik. En huvudfråga i valrörelsen 2014 var också partiernas inställning till den fördelningen, och samtliga av de traditionella partierna lovade också att alla tre sjukhusen skulle få bli kvar med sina verksamheter.

Ett år har gått och den nya majoriteten med S-märkt ledarskap går nu ut med budskapet att de mindre sjukhusen i Örnsköldsvik och Sollefteå skall bantas väsentligt. Istället skall ett helt nytt operationscentrum lokaliseras till Sundsvall, till en kostnad av ca 400 miljoner, troligen med normala överdrag långt mer. Priset för den förändringen skall de mindre sjukhusen bära genom smärtsamma nerdragningar på många områden. Och med de geografiska förutsättningar som råder i det långa norrlandslänet, innebär det timslånga resor för den som skall ta sig till vård i Sundsvall, i länets sydspets.

Nu vrider ledande politiker sina händer i påstådd vånda över sina egna beslut. Samtidigt berömmer sig den till och från länet veckopendlande och i Stockholm boende sjukvårdsdirektören över att man nu äntligen genomför det man planerat de senaste 3 åren. Den centralisering som skett i styrningen av landstinget har naturligt nog varit del av processen med att toppstyra verksamheten.

Man får de politiker och den ledning man förtjänar heter det. Så också i länet mitt i Sverige. Och resultatet av det kommer att bli en ny stark våg av utflyttning från i vart fall den norra länsdelen.

Om det var och är del av kalkylen, då är besluten förståeliga, men kvar står att de ledande politikerna i valet 2014 medvetet agerade under falsk flagg. Så liten var den trovärdigheten.

2015.09.26

Jarl S

Landstingspolitiker 2002-2010

Tillbakablick

Av och till är det viktigt med också tillbakablicker, det ger perspektiv på framtiden Den gångna helgen har präglats av just det. Så låt oss gå tillbaka till en tid som var skrämmande på sitt sätt.

Då, i början på 1960-talet hade kommunismen byggt en mur som sträckte sig genom Europa i syftet att förhindra människor från öst att komma till länderna i väst. De som ändå försökte göra det, riskerade livet i minerade gränsland bevakade av beväpnad vakter. Militären stod redo för ett nytt stort krig på ömse sidor av muren, människor som bara 20 år tidigare upplevt 2-a världskrigets fasor, fruktade nu ett nytt storkrig.

Vid den tiden ryckte ett antal unga män med erfarenheter från hav och andra länder in för att göra sin militära skolning på sjökrigsskolan i Näsby Park. När höstens löv började falla i sen september 1965 examinerades vi som officerare i Flottan, och vår lilla del av insatsen i landets försvar påbörjades. När vi som återstår efter fallna vänner, med respektive samlades till 50-årigt firande i vackra Helsingborg den gångna helgen, fanns mycket att tala om. Dels naturligtvis våra vägar genom livet, men också samhällets utveckling i stort.

Utsikt över Öresund

Istället för det stora kriget fick vi gradvis en alltmer fredsökande utveckling i Europa. En utveckling som kulminerade med murens fall för 25 år sedan. Människor som tidigare riskerade livet för att nå friheten i väst, kunde nu jublande korsa de gränser som under 30 år varit stängda. Och i euforin växte också den europeiska unionen sig allt starkare, fredssymbolen framför andra som kännetecknas av de öppna gränserna mellan våra länder.

Nu har istället ofreden och ofriheten bytt arenor, de härskar med sin destruktiva våldsmentalitet i mellanöstern och delar av Afrika. Och Europas fredliga länder har blivit den frihetens hamn nu människor från de områdena söker sig till.

Var tid har sina utmaningar, liksom vi i väst drog nytta av de som med initiativkraft och erfarenheter av förtryck kom till vårt land under kalla krigets år, har vi nu möjlighet att visa samma öppenhet mot de som nu söker sin fristad i våra länder. Återigen finns anledning att påpeka att de som sett våldets galenskap i sin närhet och kastat alla band överbord för att rädda sitt liv, de förstår värdet av fred och frihet mer än andra.

Just därför kan de bli en stor tillgång för vårt land, precis som tidigare invandrare från en rad länder som under årtiondena plågats av diktatoriska synsätt.

I den fina kulturstaden Helsingborg umgås kamratkretsen, turar över sundet, äter en fin jubileumsmiddag på Sofiero slott. Vädret är det bästa och mångkulturen blommar varhelst man ser människor röra sig. Vi har ett arv att förvalta som tjänat vårt land, vårt näringsliv och vår kultur.

2015.09.21

Jarl S