Skolan behöver förnyelse!

Skolan och en god utbildning är en grundförutsättning för både vårt lands välfärd, och framtiden för oss som enskilda personer. Så långt är nog de flesta överens. Därför avdelas också stora ekonomiska och andra resurser för skola och utbildning. Men över tid har också skolan kommit att bli ett politiskt experimentfält, med ständigt ändrade kursplaner. Med ett alltmer socialt inriktat arbete, och med så småningom en splittrad syn på skolans uppdrag och hur det bäst uppnås. Det var sin tids liberaler som för 150 år sedan drev fram lagstiftningen om en allmän skola i Sverige, långt innan socialdemokraterna fanns som parti. Därför har också skolan varit en hjärtefråga för vårt parti genom alla år. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att de brister i skolans arbete som blivit alltmer tydliga under senare år, engagerat Folkpartiet mer än andra partier. När nu Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds ordföranden under DN-debatt den 20 juni tar upp skolans förbättringsområden är det en insiktsfull och för oss liberaler positiv läsning. Många av de punkter vi under många år drivit i syfte att få en bättre skola för både personal och elever återfinns i deras förslag. Dit hör elevernas rätt till utbildade lärare. Dit hör skolverkets utvärderingsansvar och dit hör behovet av en ny skollag. I 8 punkter önskar de båda ordförandena Eva-Lis Preisz och Metta Fjelkner se förbättringar i syfte att stärka kompetensen i skolan, punkter som i allt väsentligt också delas av Folkpartiet. Ett par dar tidigare kan vi läsa, också under DN-debatt professor Hugo Lagercrantz och skolläkaren Åse Victorin-Cederqvist, båda med stor erfarenhet av arbete med barn - och ungdomar. Deras uppfattning är att ett normalt barn klarar inte av att bära det ansvar som följer av att lärarna överlämnar både studieansvar och planering till barnet. Resultatet blir att barnet känner sig stressat och misslyckat, får sämre självförtroende och reaktionen blir ofta destruktiv med prat och stök som följd. Man anser vidare att avskaffandet av betyg och specialklasser har varit katastrofal för den svenska skolan. Klasskillnaderna har ökat istället för att minska. Den stökiga arbetsmiljön i många svenska skolor och den låga stimulansnivån motverkar skolans mål att ge barnen goda livschanser. När Folkpartiet talat för betyg tidigare, och lyft upp ordningsfrågorna i skolorna har vi av socialdemokrater anklagats för att vilja sortera bort vissa elever. Verkligheten är den motsatta, dagens skola lämnar många i sticket istället för att ge dem hjälp på deras nivå. När Folkpartiet ville förbjuda användningen av mobiltelefoner under lektionstid, lät förre skolministern Wernerson (S) förstå att hon ”fick rysningar” i kroppen över de krav på ordning och reda det innebär. Det är mot den bakgrunden skolans problem och möjligheter skall ses. Att vårt skolsystem har så mycket sämre resultat än det finska är ingen slump. Det bygger på valet av synsätt och metoder. Vi i Folkpartiet vill återföra kunskapen som ledstjärna i skolan. Vi vill ge varje elev den hjälp och det stöd som fordras för att nå de mål han eller hon strävar mot. Vi har respekt för människors olika livsval. I skolarbetet skall det ställas mot vänsterblockets kollektivistiska syn på skolan. En syn som gjort skolan till en experimentverkstad där kunskapen åsidosatts till förmån för sociala synsätt, med sviktande skolresultat och alltmer av sociala problem bland eleverna och alltfler utbrända lärare som följd. Skolan behöver förnyelse och Folkpartiet leder gärna en sådan förnyelse med ditt stöd i höstens val. 2006.06.30 Jarl Strömbäck

Rättsäkerheten har plats i debatten!

Funktionshinder kallas numera det som tidigare kallades handikapp. Funktionshinder är ett långt bättre ord, det speglar mer positivt vad det egentligen handlar om. Nämligen att den som drabbas inte lika lätt kan utöva allt det vi andra ser som självklart. Synfel är ett sådant funktionshinder. Elsa, vi kan kalla henne så men hon heter något annat har ett sådant funktionshinder. Jag läser ur läkarutlåtandet ”synnedsättningen kan vara begränsande såväl vad gäller orientering samt framför allt förmågan att se små detaljer”. Ingenstans står att man med synfel inte kan skratta, gråta, älska och förtvivla likt andra inkännande människor. Ingen påstår väl ändå att man som mor med synfel inte kan uppfylla Kjell Lundins sju punkter? En mor till ett uppväxande barn hon älskar mer än något annat är på väg att berövas kontakten med barnet, och barnet kontakten med sin mor. En fungerande och innerlig relation håller på att slås i spillror av en övernitisk och opersonligt hård socialtjänst som påstår sig arbeta under humanismens ledstjärna, men vilken väljer vilka utsagor man vill tro på, på ett märkligt sätt. Visst kan ett synfel innebära att en del dammråttor blir liggande i hörnen och inte ses. Eller att kaffefläcken på kjolen ses bara av den som har fullgod syn. Men om det kliniskt rena skall vara kriteriet för tillräknelighet, då borde min generations svenskar varit förlorad istället för den som gjort Sverige till ett välfärdsland. Och visst kan synfelet göra att leken med barnet får en annan form än den om synfelet inte begränsat. Men om funktionshindret blir ett bärande skäl till samhällsvård av barnet, då har Diskrimineringsombudsmannen och Handikappombudsmannen mycket att göra i syfte att utbilda en del av socialtjänstens personal i medmänsklighet. Elsas liksom hennes lilla familjs sak har prövats av läkare med stor erfarenhet och kompetens. Tre erfarna läkare, en specialist i barnpsykiatri, en specialist i ortopedi samt en specialist i allmänmedicin har var för sig och utan tidigare kontakter vare sig sinsemellan eller med henne gått i god för henne och hennes lilla familj. I de bedömningarna ryms just de sju punkter och ”genuint grundläggande behov” Kjell Lundin i sitt inlägg i ÖA den 23 juni berör. De utlåtanden de skickat till humanistiska förvaltningen har sorterats bort, och omtalas inte ens i journalhandlingarna. För mig är det en självklarhet, att rättsäkerhetsfrågor måste få utrymme i debatten. Och så är fallet med Elsa och hennes lilla familj. 2006.06.24 Jarl Strömbäck

Rika men fattiga!

Sverige är ett rikt land får vi lära oss att förstå av den offentliga propagandan. Och det är riktigt. Vi har naturresurser som få andra länder. Resurser som vi med vår relativt begränsade befolkningsmängd bör kunna leva väl med. Till de resurserna har vi som en självklarhet kunnat räkna en billig och väl fungerande elektrisk energi. Nu är den självklarheten inte längre där. Och regeringen gör inget för ändra på det problemet. I all vår rikedom blir alltfler allt fattigare. För en del år sedan klagade Göran Persson, då finansminister på att det fanns för få objekt att beskatta. Då handlade det om det som kom att kallas de tre F:en. Skatterna på fastigheter, flaskan och fattigt folk. Fastigheter kunde inte flyttas utomlands, sprit är som vår tids opium för folket en aldrig sinande inkomstkälla, och fattigt folk flyr inte utomlands med sina pengar. Dom betalar och lider. I vår tid har tillkommit ytterligare en skattebas, vilken nu nyttjas till max, nämligen den elektriska energin. Under förevändning av en omställning till andra energislag, läggs skatterna på hög på den elektriska energin samtidigt som priserna trissas upp. Resultatet låter inte vänta på sig. Samtidigt som finansminister Nuder jublar över Vattenfalls avkastning och energiskatternas inflöde till statskassan, dignar folk under samhällets olika bördor. Tydligt visades det nyligen när en rapport visade, att mängder av människor nu inte längre har råd att betala sina el-räkningar. Kronofogdarnas uppdrag om indrivning på ett så viktigt och självklart område som värme till våra hem har nu blivit den tredje största anledningen till indrivningskrav. Det hade inte behövt bli så. Genom sitt ägarskap i Vattenfall är det staten som avgör vilka avkastningskrav man vill ställa, och därmed vilka priser vi skall betala för den elektriska energin. Som marknadsledande aktör hade det utan tvivel blivit ledande för marknadens priser. Men den möjligheten har regeringen inte på något sätt utnyttjat. Istället har man tillåtit en utveckling mot ständigt stigande priser som följt av det kartellsamarbete som bildats mellan de tre stora Eon, Fortum och Vatttenfall. Det orimliga i dagens priser på elektrisk energi syns tydligast om man betänker att vattenkraften kostar 1-2 öre per kw att producera, medan kärnkraften kostar några ören mer. Priserna som nu tas ut är orimliga, de är att betrakta som ocker. I allt väsentligt är de politiskt styrda, och därmed ett resultat av den nuvarande regeringens arbete. För alla oss som vill se en förändrad energipolitik är alternativet givet. I höstens val måste vi sträva efter förändring. Den förändringen förutsätter ett byte av regering och kan ske på endera av två sätt. Antingen genom att staten i sina ägardirektiv för Vattenfall också tar hänsyn till vad som är rimliga priser för oss medborgare, liksom för våra företag. Eller att det sker en kraftfull utbyggnad av produktionen av elektrisk energi. Det är min förhoppning att en regering med Folkpartiets medverkan får ansvara för den förändringen. 2006.06.20 Jarl Strömbäck

Herrefolkets Sverige!

Som de flesta vet vill Folkpartiet att en av förutsättningarna för svenskt medborgarskap blir att behärska svenska språket. Skälet är bland annat att de flesta offentliga jobb ställer krav på att behärska vårt svenska språk i tal och skrift. Språket är nyckeln till jobben. Dessvärre vägrar socialdemokraterna att ens utreda frågan. Tydligen vill man reservera offentlig sektors jobb för etniska svenskar. Så demonstreras härskarmentaliteten av det socialdemokratiska herrefolket! 2006.06.16 Jarl Strömbäck

Humanistiskt maktmissbruk!

I häggblomningens och VM-fotbollens tid skall vi alla vara glada och lyckliga eller hur? Och visst vore det fint att få dela med sig av positiva nyheter, men verkligheten vill något annat. Små frågor har ibland en mycket stor principiell betydelse. Så är det med det nu så omskrivna fallet med lilla Anna och humanistiska nämndens pågående arbete för att skilja henne från hennes föräldrar. Sedan februari 2005 har nu Anna och hennes familj förföljts av de sociala myndigheterna, och vart steg i den processen har söndrat mer än syftat till att stödja familjen. Av det skälet var det viktigt för mig att få möta föräldrarna. Med lång erfarenhet från mänskliga möten ur alla samhällsklasser och många nationer, följer också en viss personkännedom. Med den kunskapen som bas påstår jag att Annas föräldrar inte är några slipade bedragare. Dom är vanliga enkla människor. Dom är nykterister och har levt ett normalt stilla liv. Sent i livet och efter många års väntan fick dom så sin lilla dotter, Anna som nu till hösten skall få gå till sitt första skolår. Jag möter ett föräldrapar som lågmält och stilla talar med mig om sin dotter och det senaste årets erfarenheter. Det är med en förundran gränsande till uppgivenhet man beskriver den ”behandling” familjen upplevt under de senaste 15 månaderna, alltsedan ett anonymt brev fäste socialtjänstens blick på den ”avvikande” familjen. Var ligger brottet i att ett barn får växa upp med sina föräldrar? Och var ligger det felaktiga i att ett barn redan långt innan skolålder läser, skriver och trivs i hemmet med sina föräldrar? Föräldrar har inte rätt till sina barn hävdar den sociala ingenjörskonstens överhet och pekar med hela handen mot dagis. Men innebär det också att barn inte har rätt till sina föräldrar? Och vart leder det i så fall vårt samhälle? I skuggan av de brott mot barn som begås av kriminellt belastade missbrukare, måste samhällets skyddskår kunna skilja på ont och gott. Den lagstiftning som medger tvångsomhändertagande av barn under sekretessens mantel ger uttolkarna suverän makt. Den makten får inte utvecklas till att bli en kräftsvulst på rättsäkerhetens sköld. I fallet med 7-åriga Anna och hennes föräldrar är det min övertygelse att ett grovt och obehövligt myndighetsövergrepp pågår, ett synsätt som delas av riksföreningen för föräldrars rättigheter. Annas föräldrar må vara enkla vanliga människor med erfarenheter som skiljer dem från socialhögskolornas avkomma. Men Anna har rätt till sina föräldrar, och de till sitt barn det måste vara en grundläggande förutsättning i varje rättstat. Den separation som nu framtvingats av sociala förvaltningen skadar barnet. De ytterligare uppgifter som framkommit, nämligen att post riktad till humanistiska nämndens ledamöter censureras av handläggarna och ibland inte distribueras till dem är rättsvidrigt. Det förklarar möjligen varför nämnden i viktiga beslutsskeden fattat tvivelaktiga beslut. I så viktiga ärenden som de humanistiska nämnden har att hantera måste de som anklagas ha tillgång till sina förtroendevalda politiker. 2006.06.16 Jarl StrömbäckRiksdagskandidat

Företagandets villkor!

Visst är det viktigt med debatt, men den blir tämligen meningslös om debattören likt Torsten Skalin väljer att inte förstå egna siffror. Eller kanske ännu värre, medvetet försöker förleda läsarna. Så är fallet i det inlägg Skalin gör i ST den 15.6. Varför väljer Skalin annars att ”bara” redovisa bolagsskatten som en kostnad för företagen. Varför erkänner han inte att också arbetsgivaravgifter och löneskatter är en del av företagens skattebelastning. Och varför medger han inte att de av staten införda kostnaderna för sjukdom, olycksfall och rehabilitering, oavsett om dessa är uppkomna i arbetet eller ej också är en offentlig kostnad företagen måste bära. Var och en som har den minsta insikt i företagande vet att de kostnaderna, tillsammans med skatter länkade till företagens inköp av insatsvaror och energi är det verkligt stora kostnadsposterna i skattehänseende. Bolagsskatten är i det sammanhanget försumbar i vart fall för de riktigt stora företagen. Till den landstingsdrivna sjukvården åtgår idag 9% av den offentliga kassan. Lägg till det skolan och omsorgen och siffran ökar till ca 30%. Med andra ord åtgår ca 70% av de offentliga medlen till andra verksamheter. Det är min uppfattning att omprioriteringar i de offentliga systemen är ett bra sätt att lösa de kapacitetsproblem som råder på kärnområdena vården, skolan och omsorgen. Ökat företagande är nyckeln till en god välfärd och en nödvändig förutsättning för att bringa ner arbetslösheten. 2006.06.15 Jarl Strömbäck Riksdagskandidat

Bort med spärrarna i personvalet!

I tidningen NU vecka 22 kunde vi läsa ett par inlägg om personvalet, vilka speglar en kritisk syn på den reform som Folkpartiet var drivande i för en del år sen. Eftersom jag menar att de argument som framfördes haltar betänkligt, vill jag gärna bemöta dem. Argumentet att personvalet hotar partisammanhållningen kan jag inte instämma i. Det som kan hota varje partis sammanhållning är istället den ställning man tar i kontroversiella sakfrågor. Under den här mandatperioden har det visats på ett mycket tydligt sätt, i det att det parti som minst vurmat för personvalet, vänsterpartiet också är det parti som drabbats hårdast av inre sönderfall. Folkpartiet däremot har, trots stor åsiktsskillnad i vissa fall, med min begränsade insyn hanterat dem väl. Argumentet att en eventuell turbulens vid nomineringsarbetet skulle underlättas utan personval köper jag inte heller. Visst kan provvalsresultat kastas över styr av kuppartade insatser vid nomineringsstämmorna vilket nomineringsmötet i Västernorrland 2001 gav belägg för. Normalt är det ju långt mindre än hälften av det antal som medverkar i provvalen, som kommer till nomineringsmötena. Men i det avseendet prövas halten av vår personliga etik och moral oavsett om det gäller personval eller inte. För egen del finner jag, efter att i nomineringsmötet inför valet 2002 blivit petad från en klar förstaplats i provvalet av dess 4:e namn, att de förändringar som bör göras är att följa den finska modellen. Bort med spärrarna och in med mer av väljarnas val. Det skulle innebära en bättre balans mellan parti och väljare. Nämligen så att partiet väljer sina interna presidier, medan väljarna i valen utser vem de anser skall föra partiets talan på politikens olika arenor. Den arbetsdelningen skulle göra gott i ett läge när alltmer av politikens innehåll tenderar att kontrolleras av ett fåtal med ambitionen att bestämma. 2006.06.04 Jarl Strömbäck

Våga föändring i sjukvården!

Signaturen ”vän av ordning” tar upp landstingets situation under ordet fritt den 1 juni. Det finns det många skäl att göra. Tillåt undertecknad, efter snart fyra år i landstingsfullmäktige bidra med ytterligare några tankar. Vad är egentligen rätt nivå på sjukvårdskostnaderna? Sjukvården kostar i år ca 9% av offentlig sektors kostnaderi Sverige. Tar man kostnaderna för det ofta repeterade mantrat skolan-vården och omsorgen, så brukar den redovisas som ca 30%. Så vart går då de andra 70 procenten av offentlig sektors kostnader? Enligt en undersökning gjord av statskontoret i maj 2005, fanns då i vårt land 552 myndigheter. Alla med sina behov av att motivera sin tillvaro, och alla med sina kostnader. I den myndighetsuppbyggnaden försvinner mängder av pengar, som nog de flesta av oss gärna tilldelat vården istället. Samtidigt är den myndighetsstrukturen också en del av den maktbas som det socialdemokratiska regerandet vilar på. ”Bristen” på pengar är i den meningen en fråga om prioriteringar av allmänna medel. Den omständigheten bör hållas i minne när vårdens anställda måste springa allt fortare medan lärarna räknar suddgummin för att få budgeten att gå ihop. Är då vården i vårt land effektiv? I det svaret måste både kostnaden och tillgängligheten rymmas. I en jämförelse med andra länder är våra kostnader inte anmärkningsvärt höga. Däremot har som de flesta vet köerna i vården varit ett gissel under lång tid, och är så än idag på många områden trots vårdgarantin. Ser man till vårt landsting så är bara Norrbottens landsting och Gotland dyrare per invånare i landet. Skattehöjningarna har varit ständigt återkommande de sista 10 åren. Ändå är missnöjet, som framgår av insändaren påtagligt. Finns det då någon bot? För egen del, och också för mitt partis del så är vår uppfattning att dom gamla planekonomiska strukturerna i vården måste brytas upp. I praktiken innebär det att vården måste öppnas upp för specialister att etablera fristående kliniker, vilka sedan i avtal med landstingen både i konkurrens och i samarbete ger den vård man söker. Av den anledningen är det också mycket positivt att notera att vi i länet de senaste åren fått ett antal primärvårdscentraler vilka med framgång drivs i alternativ regi. Sjukvården som den ser ut i vårt land är en extremt centralstyrd. Varken facken eller det politiska systemet har visat tillräcklig vilja att genomdriva organisatoriska förändringar. Resultatet av den politiken ser vi i just det som signaturen beskriver, nämligen återkommande kostnadschocker, sviktande tillgänglighet och frustrerad personal. Av de skälen är det viktigt att få en nyordning till stånd, men det förutsätter att väljarna har modet att pröva alternativen i höstens val. 2006.06.01 Jarl Strömbäck