Politiska vägval

Vi skriver den 31 januari denna av regn och rusk präglade “vinter”på landets västra kust. Bra väder för grundvattnet som fylls på, och för de som avskyr frosthalka. Men föga upplyftande i övrigt. Inte heller den politiska världen är upplyftande, men däremot intressant på många sätt och vis.

Det Socialdemokratiska ledarskapets makthunger i vårt land, håller nu ett år efter regeringens bildande, på att äta upp partiet. Under det gångna året har det socialdemokratiska partiet förlorat 7% av sitt väljarstöd. Det är inte det S närstående partierna som fått avhopparnas röster, de har istället gått till den yttersta Vänstern (V), och till den yttersta högern (SD).

Det svenska välfärdssamhällets sönderfall har sin början tidigt 1990-tal. Kommunaliseringen av skolan, friskolereformens  tid och avregleringar på många välfärdsområden har brutit sönder välfärdssamhället bit för bit, och de som får bära bördan är som alltid de med svagaste rösterna i samhället. Besvikelsen över den utvecklingen får väljarna att i allt större utsträckning söka sig mot de som på ett tydligt sätt visar på andra alternativ.


Ute i den stora världen är nu skilsmässan mellan EU och England deklarerad, och villkoren skall förhandlas fram, det lär inte bli någon lätt process. Och för svensk del kommer en kraftig nota från EU att hamna här, när EU-s budget skall justeras och betalas utan de tidigare bidragen från UK.

I skuggan av riksrätts förhandlingarna i USA, och den nu som ett världshot klassade virusepidemin i Kina, har nu bombningarna i Syrien återupptagits av regeringens och de ryska styrkorna. Mönstret från bombningarna av Aleppo går igen, man siktar in sig på publika centra och sjukhus. Krigsbrott kan tyckas, men ett lamslaget FN saknar alla möjligheter att ingripa.


Följden är att nya flyktingströmmar om ca 1 miljon människor nu rör sig upp mot Europa. De boende i grekiska gränsområden är förtvivlade över att se sina livsmiljöer förvandlas till flyktingars tältläger, och kraven på att stoppa invasionen växer sig allt starkare.

Världen rör sig tyvärr allt mer i en riktning där konflikterna ökar, samtidigt som de återhållande krafterna försvagas.

Det är ingen bra utveckling.

2020.01.31

Jarl S 

Etnisk rensning

Vacker och skön morgon denna sena oktoberdag. Luften känns ljum med sina +11 grader, och vinden är stilla. Människor skyndar till sina jobb via de många busslinjer som stryker förbi vid morgonpromenaden. Också höstdagar kan i så måtto vara fina.

Och budskapen från den stora världen domineras av den etniska rensning som nu sker på de kurdiska områdena i Syrien. Efter USA-s monstruösa svek mot kurderna, har nu Ryssland tillsammans med Turkiet och Syrien valt att stycka landet, fördriva 100.000 tals kurder från deras hem, och därigenom göra dem hemlösa. Det är ett förfärligt och tydligt exempel på etnisk rensning som nu pågår, mot den folkgrupp som mer än någon annan stått upp för demokratiska värderingar i området.

Den turkiske ledaren Erdogan och hans anhang belönas för sitt stora svek, istället för att bestraffas. Hans hat mot kurderna skall förstås mot bakgrund av att det var med turkisk förmedling som IS krigare kom till Syrien. Det var enligt internationell press och info, turkarna som i stor utsträckning försåg IS med vapen och förnödenheter. Utan det turkiska stödet hade aldrig IS blivit den kraft det blev, och inte utan det kurdiska folkets kamp hade IS inte besegrats.

Tydligast av allt framgick det när kampen om staden Kobane stod hård mellan IS och kurderna. Turkarna stod passiva med sina stridsvagnar, och hoppades möjligen att IS skulle vinna den kampen. När istället kurderna bit för bit pressat tillbaka IS, ökade irritationen hos despoten Erdogan. Det är resultatet av den utvecklingen vi nu ser, och anstiftaren till utvecklingen är i grunden Mussolini-kopian till president i USA, Donald Trump.

Sveket från det hållet har bäddat för den etniska rensning, och de folkmord som vi nu kommer att få bevittna.

2019.10.23

Jarl S 




e

Sveket mot kurdena

Fortfarande mer än +10 i luften på morgonpromenaden. En skön sådan, men mörkret påminner om årstiden. Det är ändå mitten av oktober, och vi är inne i det som brukar kallas den mörka årstiden.

Mörkt är det också, men kanske i fler avseenden, i de kurdiska områdena i Syrien. Turkiets övervåld på det kurdiska folket förfärar omvärlden, men utan att det innebär några lättnader för kurderna. Kritiken mot USA och dess president som gav turkarna grönt ljus för invasionen, är stor, men vad bryr det honom. Donald Trump som skulle göra “America great again”, är på väg att förvandla det stora landet till en internationell pygme. Någon ingen längre kan se upp till och lita på.

Just nu får kurderna bära korset i form av turkarnas angrepp, helt oprovocerat från deras sida.

Det är heller inte första gången Turkiet utmärker sig i sådana här hänseenden, slakten på de armeniska och grekiska minoriteterna i landet, för ca 100 år sedan lämnade djupa sår som ännu inte är läkta. Kurderna i Turkiet har på samma sätt piskats av den turkiska övermakten när helst det fallit den ledande makten att göra så. Och för tillfället är det despoten Erdogan som svingar bilan i form av sin NATO-utrustade krigsmakt.

USA hade tveklöst kunnat stoppa angreppet, men Trump valde att samspela med Erdogan, lika barn leka bäst heter det ju. Självgodhetens apostlar finner glädje i sitt gemensamma umgänge, även när blodet flyter.

Sveket mot kurderna skall också ses mot bakgrunden av det omfattande offer kurderna gjort för att befria Syrien från de islamiska jihadisterna, IS. Också det säkert en stor källa till irritation hos den turkiska despoten som via smugglingen och indirekt stöd till IS aktiviteter, tjänat stora pengar på kriget i Syrien.

Nu väntar en ny tid med fascisten Putin som regerande "kejsare" över mellanöstern. Där fylls det vakuum som den demokratiska världen lämnar. Hur den utvecklingen kommer att gestalta sig återstår att se. Sveket mot kurderna är monumentalt och oerhört fegt.

2019.10.16

Jarl S

I juletid 2018

Så är då julafton detta år avklarad. En fin och minnesvärd dag, med tre generationer runt bordet, och mängden av god mat enligt tradition sedan många år. Och när den delen avklarats, så väntade den klassiska timmen med Kalle och hans vänner, innan det blev dags att angripa högen med klappar under granen. En tidskrävande process, eftersom samtliga paket skall få sin välförtjänta uppmärksamhet.

När gästerna så småningom åkt hem till sitt, var det så dags att återse filmen “Änglagård” från 1992, Svt-s kvällsbio denna julaftonskväll. Det är verkligen en film med aktualitet också i vår tid. Temat är i korthet mänskliga fördomar mot människor som upplevs som främmande i det egna närområdet. Filmen är på så sätt lika aktuell idag som den dag den gjordes. För så är det nog, att fördomar gärna odlas i kulturellt statiska miljöer. I fallet Änglagård fanns mycket humor, och ett lyckligt slut, något som inte alltid är fallet i vår nutida verklighet.

En krass övertygelse är att de flesta människor oavsett härkomst, vill skapa sig en rimlig framtid. En framtid med ett jobb och utan uppslitande konflikter. Så är också situationen i vår tid. Att de fredliga och framgångsrika länderna i det avseendet för många runt om i världen, blir något man är beredda att offra mycket för att komma till, och bli del av, är egentligen inte så konstigt. För svensk del är det otänkbart att förstå hur landet skulle se ut om vi inte hade de ca 2 miljoner medborgare, som räknat invandrare och deras avkommor kommit till Sverige sedan  början av 70-talet, och nu utgör en väsentlig del av det svenska samhället.

Att vi också har en kriminalitet som relateras till invandringen, får inte bli stigmatiserande för all invandring. Betecknande är också att det som nu ses som gängrelaterad kriminalitet, till helt övervägande del bärs upp av unga personer som är födda i Sverige, och med svenskt medborgarskap.

Den stora flyktingvåg som startade år 2015, skall ses mot bakgrunden av att Putins Ryssland påbörjade sina terrorbombningar av Syriens största stad, miljonstaden Aleppo liksom andra av de demokratiska krafterna hållna områden.  Bombningar som i stor utsträckning också koncentrerades mot offentliga byggnader som skolor och sjukhus. Människor kände sig med stort fog svikna av FN och de demokratiska stater som givet ett mer kraftfullt agerande kunnat stoppa den utvecklingen, och lämnade för att söka en ny framtid i de europeiska länderna.

2018.12.25

Jarl S

Politisk stormvarning

En mulen och våt morgon denna årets kortaste dag. Vintersolståndets dag. Men juleljusen lyser upp torg och balkonger, och innan dagen är slut kommer också en av de stora julmarknader att ha fått besök av undertecknad med vänner. Men nu till dramatiken i den politiska världen, för dramatik på högsta nivå handlar det om.

Den här gången går tankarna inte så mycket till den svenska situationen, dess dramaturgi är tämligen fastslagen. En månads respit, några korta beslutsmöten och vi har en ny regering eller beslut om nyval. Tålamodet är uttömt liksom arguments arsenalen.

Nej, den verkliga dramatiken går till utvecklingen i USA. Donald trumps löfte till sina “vänner” Erdogan i Turkiet, och Putin i Ryssland att dra tillbaka de amerikanska trupperna i Syrien, har fått den amerikanska överbefälhavaren Mathis att med en kraftfull markering av sitt avståndstagande, lämna in sin avskedsansökan. Strömmen av personer med förnuft som hoppat av den trumpska administrationen fortsätter, och därmed också det amerikanska ledarskapets sönderfall.

Ett tillbakadragande av de amerikanska trupperna i Syrien är inget litet beslut. Erdogan har redan markerat, att när väl de amerikanska trupperna är borta, kommer han att anfalla de kurdiska trupper, som tillsammans med de amerikanska har varit ledande i kampen mot IS.

Rysslands ingripande och terrorbombningarna av de demokratiska krafterna i Syrien, kom också att bygga på vissheten att man i USA-s ledning hade en person vilken man kände och kontrollerade. Resultatet blev också det blodbad vi sett i Syrien, och den flyktingkris som skakar i första hand EU samarbetet.

Den kurdiska krisen som varat i snart 100 år, skapades på sin tid av de europeiska stater, främst Frankrike och Storbritannien, som drog landsgränserna för de som senare blev de olika staterna i mellanöstern. Kurderna som var en tydlig kulturell och språklig enhet, delades då upp och underkastades Turkiet, Syrien, Iran och Irak istället för att bli ett eget självständigt land. Den strävan efter självstyre som kurderna arbetat för i de olika länderna, har hanterats på olika sätt. När nu den turkiska de-facto diktatorn Erdogan meddelat att han kommer att utplåna det kurdiska inflytandet i norra Syrien, är det inget annat än ännu ett folkmord som är under utveckling.

Det är den utvecklingen vi har att se fram emot, givet att USA och EU lämnar kurderna i sticket. Världen har aldrig blivit fredligare av att despoter tillåts att krossa och underkuva minoriteter. Ett FN lamslaget av Ryska och Kinesiska veton kommer inte att ingripa. Det är mot den bakgrunden utvecklingen i USA skall ses.

2018.12.21

Jarl S

Turkiska folkmord

Turkiet är ett stort och mäktigt land i mellanöstern. Bryggan mellan öst och väst, och tillika medlem i försvarsalliansen NATO. Det är också ett land med en brokig och blodig historia. Utrensningen av armenierna och grekerna ur det turkiska samhället för ca 100 år sedan, har med stort fog kallats folkmord. Senare tiders undersökningar har också av oberoende internationella organ klassat det som hände för folkfördrivning och folkmord. Men den som i Turkiet hävdar den synpunkten i Erdogans (dagens) Turkiet, kan räkna med stränga fängelsestraff.

När Erdogan för ca 20 år sedan kom fram som ledare med politiska anspråk, klassades han som islamist av det dåvarande ledarskapet, och tilläts inte utveckla sin politik. För att i någon mån tvätta bort den stämpeln, allierade sig Erdogan med kurderna i Turkiet. Kurderna som är en minoritet med starka egna rötter och eget språk, har politiskt motarbetats och undertryckts av den turkiska majoriteten. Genom löften om rätten till en egen politisk plattform till kurderna, lyckades Erdogan legitimera sig som en öppen och demokratisk politiker, och manövrera ut den militära kontroll som ständigt funnits i Turkiet.

När väl valen var vunna, ändrade Erdogan spelplan, nu gällde det att få med sig det militära etablissemanget. Han öppnade upp för samarbete med militären, och mot de kurdiska miljoner som i valrörelserna lyft upp honom som ledare. Så agerar de maktpolitiker för vilka makten är det viktiga, inte principerna.

När så kampen mot ISIS fördes som hårdast i gränsstaden Kobane i Syrien, stod den turkiska militären med sina resurser och betraktade de hårda och bittra strider som slutligen vanns av kurderna. Där började ISIS tillbakagång i Syrien, i vilken kurderna varit en viktig militär faktor.

Kurderna har med stort mod och sitt blod försvarat de territorier man har kvar att leva på, och lyckats med uppgiften. Det irriterar Erdogan och hans anhang, som nu startat den “upprensning” han avser göra i det syriska gränsområdena mot Turkiet.

Turkiets diktator Erdogan

Det vi nu ser början på är samma grymma uttryck för folkmord och folkfördrivning som turkarna utsatte tidigare nämnda minoriteter för ca 100 år sedan.

Mönstret går igen tyvärr, och monstret som leder den utvecklingen har ett givet namn, Erdogan.

Men vi lever i en ny tid, och frågan värd att ställa är bland annat denna, hur länge skall NATO, FN och omvärlden blunda för det anfallskrig Turkiet startat?

2018.03.24

Jarl

Marsdagar 2018

Marsdagar, det här året präglat av vinterns grepp över landet. Från vänner i norr rapporteras att mer snö kommit än någonsin förr. Och ännu har inte vårvinterdagarna med takdropp kommit igång. Det kan bli en lång väntan i år innan vårblommorna tinar fram.

För oss på landets västra kust har vinterna gjort ett lamt försök att fördröja våren. Men ljusets återkomst och fåglarnas ökande sång i träden bär bud om varmare och än ljusare dagar.

Och ute i den stora världen pågår maktkamperna på låg och hög nivå. Ryssarnas val att förgifta personer i England med nervgas skapar än en gång rubriker och påminner om den ryska ledningens totala brist på respekt för de människor man inte gillar. Morden på Litvinenko, Politkovskaya och Nemkov, vilka kommenterats i tidigare bloggar, är bara toppen på isberget. Att sedan den ryska ledningen förnekar all inblandning, saknar helt trovärdighet. Nog är det hög tid att omvärlden börjar reagera på riktigt.

När så den amerikanska utrikesminister Rex Tillersson agerar med ett fördömande riktat mot den ryska ledningen, avsätts han av Trump. Samme Trump som i valrörelsen hyllade Putin som ett föredöme. En person att se upp till och samverka med.

Den amerikanska demokratin som den utvecklats under mer än 200 år, är nu satt under attack av en president som vill se sig i samma grandiosa sits som Putin. De som opponerar mot hans politik, sparkas och ersätts med “egna ja-sägare”. Samma process pågår på många olika områden, inte minst inom de rättsvårdande myndigheterna.

Men sannolikheten att två alfahannar som Trump och Putin på sikt kommer att vara överens, är nog lika sannolik som på sin tid överenskommelsen mellan Stalin och Hitler. I ett  visst givet läge kommer konfikten mellan de två att blossa upp. Ett expansivt Ryssland har med bombflygets hjälp fört fram sina positioner i Syrien. Och de beslut som tagits i FN om vapenvila respekteras överhuvudtaget inte av Assad och Putin.

Den utvecklingen är nog något som upprör inte bara FN.

2018.03.14

Jarl

När världen håller andan

Det är höst i luften, regnens tid och stormarnas. När detta skrivs härjar orkanen IRMA i den karibiska övärlden med vindar över 80 meter/sekund. Det är fruktansvärda vindar, omöjliga att beskriva. Vindar man måste söka skyddsrum för om man inte vill riskera livet. Och på det, de omfattande regnen och materiella skadorna.

Vi har inga klimatförändringar hävdar de som vill gå med skyddslappar genom tillvaron. En lika korkad uppfattning som den att vi inte har något ansvar för den planet som är vår gemensamma boning. Vakna upp Mr Trump och ni andra som inte vill bry er?

Hösten 1939, vid den här tidpunkten, rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen och det stora kriget startade. Det skulle avslutas 6 år senare, med ett sönderbombat och illa medfaret Europa och stora delar av Asien. Minnet är kort hos nya generationer, eller hur skall man annars tolka utvecklingen just nu.

I Syrien böljar förstörelsen fram  och tillbaka, och lämnar skövling och flyktingar som sitt facit. I Turkiet har en psykopatiskt lagd person tagit över ledarskapet och avskaffat det som vi definierar som demokrati. Fängelserna fylls nu med meningsmotståndare, det öppna samtalet har utbytts mot rädsla hos de som tror på mänskliga rättigheter.

Och i ordstriden mellan den nordkoreanska militärdiktaturen och omvärlden hjälper tydligen inga fördömanden. Kommer den utvecklingen att ge Asien ett storkrig inom kort? Faran är för tillfället överhängande. Två länder, Nordkorea och USA,  med  två omogna ledare utmanar nu varann och tänjer på de gränser som reglerar fred och säkerhet. Inte bara för de egna länderna, utan också för många andra som skulle bli indragna i den tvekamp ett krig skulle innebära.

Nog är det en varning och ett omen i skyn när FN inkallas till extra möte för att diskutera krigsrisken. Må detta FN nu vara starkare och klokare än vid de många andra prövningar, där man totalt misslyckats med att stoppa utvecklingen.

2017.09.07

Jarl

Inrikes utrikespolitik

Politiken har många ansikten. Ett av de mer använda är att genom sitt handlande flytta fokus från ett obekvämt område, till ett annat genom någon form av agerande. Att exempelvis genom utrikespolitiska utspel, styra bort obehaglig granskning på det inrikespolitiska området.

Det är inte lätt att vara Donald Trump för närvarande. Han blir mer och mer ifrågasatt. Den ryska kopplingen till valrörelsen kommer allt närmare, och hotet om riksrätt diskuteras ständigt. Att Trump dessutom gjort Putin, den ryske diktatorn till en egen ikon, strider kraftigt mot den bild amerikanen och stora delar av omvärlden har om Putin. Efter sina krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i Ukraina, är han starkt ifrågasatt bland de flesta med demokratiskt sinnelag.

I den kontexten ser nu allt fler analytiker det missilangrepp på en öde flygplats i Syrien som gjordes häromdagen. Trumpadministrationen hade timmar i förväg förvarnat Ryssland, och därmed också den syriska ledningen om anfallet och vilket målet var. På det sättet kunde den syriska ledningen flytta undan sina plan och sin utrustning innan anfallet, och det blev mer en symbolhandling avsedd för den amerikanska inrikespolitiken, än något som skadade Assad-re4gimen.

I det begrepp som kallas det politiska spelet, är hela sanningen sällan den som redovisas. Där finns också alternativa sanningar. Att den ryska ledningen protesterar är del av det spelet. I själva verket är den ryska ledningen lika intresserad av att få bort intresset för den ryska påverkningen på valkampanjen ur strålkastarljuset, som Trump-administrationen.

Symptomatiskt nog, och som ett hån mot Trump, valde Assad-regimen att gasbomba en av sina av demokratikrafterna hållna förorterna till Damaskus, dagen efter den amerikanska missilattacken. Det får väl om något ses som en hälsning från Assad till Trump, vi skiter i era synpunkter.

2017.04.09

Jarl

Novemberdag

Novemberdag, kort och mörk. En fin dag att tillbringa tillsammans med positiva och livsglada barn. En tillgång är det, att ha den möjligheten i en tid när mörka moln tycks hopa sig över framtiden. Åtminstone ökade osäkerheter i frågor om solidaritet, tolerans, fred och frihet.

Så går alltmer också den pålästa expertisens tankar, oavsett om man läser dem på Washington Post, eller Dagens nyheter. New York Times eller Aftonbladet. På båda sidor av Atlanten hopar sig nu problemen.

Den ryska utvecklingen med kvävda och regimstyrda medier har nu blivit modellen också för det som för bara kort tid sedan sågs som nästa EU-land, Turkiet. Där har nu Erdogan, turkarnas motsvarighet till ryssarnas Putin tagit efter den ryska modellen. Turkiet är inte längre ett demokratiskt land präglat av mångfald och öppenhet. I Syrien rasar barbariet i vår tid, när ryskt bombflyg precisionsbombar sjukhusen i Aleppo, obeväpnade män kvinnor och barn dräps i strid mot krigets konventioner.

Utvecklingen oroar också i länder som Ungern och Polen. Och efter USA-valet har vi nu en president (to be) som ser Putin som en förebild. Den gamla maktbalansen ser ut att spricka efter den 20 januari 2017, när det officiella övertagandet av den nye presidenten sker. Republikaner som förfärades av Trumps retorik under valkampen mot Hillary Clinton, vänder nu kappan efter vinden och underkadstar sig despoten. Utfallet av en sådan utveckling är av fundamental betydelse för världsfreden, och mycket tyder på att den kommer att offras på fåfängans och den maktgalna ledarens altare.

Dags att se den utvecklingen som ev verklig fara, och inte av feghet sopa problem under täcket. När Trump gör sin närmaste stab till en familjeangelägenhet, har han redan där trampat över normala demokratiska gränser. Han vill inte omgärda sig med personer som fungerar som kritiska granskare. Ja-sägarnas julafton stundar, och med det kvaliteten på världsomspännande beslut.

Det finns mycket att intressera sig för, om man vill följa politiken och dess följder.

2016.11.20

Jarl

Oktoberbilder 2016

Nu rasar slutstriden vidare i Syrien. Dagligen ser vi bilderna på bombade barn och byggnader. Det är hjärtskärande på många sätt. Redan har striden, som började som fredliga demonstrationer för ökad demokrati i landet, varat längre i tid än 2-a världskriget. Den gången slutade det i förödelse i stora delar av världen, i synnerhet i de delar som startat aggressionen. Nu ser vi samma scenario, men med demokratikrafterna som de stora förlorarna.

Vart den processen för vidare är svårt att förutse. Någon militär intervention styrd via FN eller de stora demokratierna kommer inte att ske. De miljoner som ännu finns inom de områden som behärskas av demokratikämpar, går en oviss framtid tillmötes. Syriens vurm för att låta människor “försvinna”, återfinns i många liknande samhällen.

Förövare och offer

Och i Turkiet skärps kontrollen ytterligare. De 1000 skolor som stängts av regimen och de 43000 lärare som blivit av med sina jobb, innebär att 100.000-tals barn och unga inte kommer att få någon undervisning. Att 15 universitet också stängts, drabbar också högre utbildning och visar att nu gäller i Erdogans Turkiet envälde och tillbakagång.

Våldets triumf och helvete representerat i två länder. Önskan om medinflytande och öppenhet, som möts av först våld, sedan övervåld, och sedan alltmer eskalerat våld. Vad kan då omvärlden, den del som bryr sig göra?

Frågan om militärt ingripande från USA och dess vänner har naturligtvis diskuterats, men med negativt resultat. En direkt konfrontation med Putinregimen, är inget man önskar sig från de demokratiska ländernas sida. Så den insats mot IS, som Ryssland skulle göra när man påbörjade bombningar för 1 år sedan, koncentreras nu istället mot sjukhus, infrastruktur och ren terrorbombning mot av demokratikrafterna fortfarande hållna områden i landet.

Det är förfärligt i vår upplysta tid, att konflikter ständigt skall lösas med militära medel. Och allt det lidande och det destruktiva resultat det för med sig.

2016-10-02

Slutstriden

Så har den då startat, slutstriden, eller kanske ännu tydligare, slutstriderna. Häromdagen (26.9) hölls den första av kanske 3 debatter mellan de två kandidaterna till posten som ledare av världens under de senaste 70 åren, viktigaste land USA. Demagogen och opportunisten Donald Trump, mot politikern och demokraten Hillary Clinton. En kamp vars slutseger kan komma att få enorm betydelse för utvecklingen i världen. Den mellan demokrati och mångfald, och alltmer av diktatoriska regimer.

Men slutstriden har också påbörjats i kampen om Syrien. De demokratiska krafter som arbetat för ett land med mångfald och medinflytande i landet, kommer av allt att döma att utraderas och grundligt besegras av militärmakterna Ryssland och Syriens Assad-regim. Man väljer att totalt föröda ett redan oerhört sönderbombat land, hellre än att välja diplomatins väg för att lösa konflikten. Vad hjälper det att USA-s representant i FN talar om ryskt barbari när man bombar målinriktat på sjukhus och hjälptransporter. Den demokratiska världen har svikit den demokratiska rörelsen i Syrien, och eftervärldens dom kommer säkert att bli kännbar.

Vart skall de miljoner människor som befinner sig på flykt undan Assad-regimen ta vägen om inte de demokratiska länderna öppnar sina gränser igen? Och vem skall betala återuppbyggnaden av Aleppo och andra sönderbombade städer? Frågornas mångfald hopar sig, liksom frågan varför USA och EU låter sig fördmjukas av Putin-regimen? För i grunden är det nu vad det handler om. Assad och hans gäng skulle inte kunnat vinna den här kampen utan ryssarnas stöd och vapenmakt. Mönstret från Spaniens 30-tal och Hitlers stöd till Franco är solklart.

Ryskt bombflyg

Vissa bloggar är inte så roliga att skriva, men det är viktigt att också våga se runt hörnet i framtiden. På nattduksbordet ligger för närvarande Winston Churchills memoarer Det Stora Kriget, som avhandlar 1-a Världskriget. Boken är skriven oc trycket i början av 1930-talet. En antikvitet i skinnband och med äldre språkbruk. Men en mycket läsvärd bok genom sin klara insyn i den tidens händelseförlopp och dess konsekvenser.

Ett krig som födde som sitt barn sovjetkommunismen med allt det lidande som den rörelsen skull innebära genom årtiondena. Den demokratirörelse som sedan följde i Ryssland, och verkade under ca 10 år, är nu ett minne blott. Den ryska upprustningen och arrogansen skördar alltfler frukter. Men det är blodbesudlade frukter vare sig det gäller länderna i Kaukasien, Ukraina eller Syrien.

Måhända är slutstriden i Syrien bara upptakten till en än större kamp. Våldet har en benägenhet att ständigt vilja notera nya segrar.

2016.09.28

Jarl

Brittsommar

Det är verklig brittsommar när vi stiger av tåget i Kalmar den 9 september. Solen skiner och det är åter sommarklädda människor vart än man ser. Vi skall under ett par dygn tillsammans med gamla vänner köra simulatorträning av båtar och fartyg på sjöbefälsskolans fina utrustning. 35 knop i hamnområdet i Sidney, det är en häftig upplevelse på sitt sätt.

Vi skall se hur den svenska flottans stolthet “Kronan”, kapsejsade och sjönk utanför Öland på grund av felaktig manövrering. Och vi skall gå igenom det som en gång var Svea Rikes nyckel, Kalmar slott. Man glömmer så lätt att det danska riket började endast några mil söder om Kalmar under de 700 år som södra Sverige var danskt land.

Ute i stora världen försöker nu Ryssland och USA att få till en vapenvila i Syrien som håller. Hur det kommer att lyckas får framtiden utvisa, men nog borde den konflikten övertygat omvärlden, att det är inte mer våld som behövs. Var finns förnuftet och viljan till demokratiska reformer?

I USA glider initiativet alltmer över till den galnaste av alla de presidentkandidater som funnits i modern tid. Donald Trump manglar sakta men säkert ner Hillary Clinton. Hon kommer att behöva enormt mycket stöd av media och det politiska blocken, både demokrater och republikaner, om hon skall kunna vinna presidentvalet. Med Mussolini/Trump som president i USA, kommer den amerikanska konstitutionen snart att vara hotad. Och det faktum att kritisk granskning visar att Trump bygger hela sin retorik på falska föreställningar, påståenden och lögner, påverkar tydligen inte den stora grupp, vilka ser honom som någon sorts ny frälsare.

Så har diktatorer kommit fram tidigare och i många andra länder. Erdogan i Turkiet den senaste. Ett land som i och för sig ofta har balanserat på en skör tråd i demokratisk mening, har nu förvandlats till ett land där kritik mot regimen leder till fängelse, avskedanden och misär. 70 år efter den senaste stora stormen, hopar sig molnen igen. Glömskans gissel släpper fram galenskapen, och de vanliga människorna blir de första och största offren.

Mötet i Kalmar var så positivt och givande som möten med vänner skall vara. Prideparaden var en imponerande uppvisning av karnevalskaraktär i det strålande vackra vädret, och med något 1000-tal deltagare.

Tillbaka i vardagen väntar andra möten med annat innehåll. Också det med mening och innehåll.

2016.09.12

Jarl

Verkligheter

Fredag kväll den 20 maj, någon miljon TV-tittare ser finalen av Let´s Dance. En finaltävling mellan två ytterligt skickliga danspar. Finalen på en utdragen tävling där motståndarna fallit från en efter en. Nu återstår att kora vinnaren. För första gången på många år är det två kvinnor som gör upp om titeln efter tre enastående fina dansnummer. Vinnaren utses slutligen av tittarna genom deras röster. Så demonstreras jämlikhet och frihet i vårt sekulära och jämlika Sverige. En självklarhet kan tyckas, men en omöjlighet i en värld där förtryck tillåts breda ut sig.

Den världen beskriver författarinnan Samar Yasbek på ett både gripande och mycket påträngande vis i sin reportagebok Resa in i Tomheten. En beskrivning som bygger på hennes erfarenheter och samtal med mängder av människor i ett Syrien som nu slits sönder i ett oerhört grymt inbördeskrig. Längtan efter en fredlig revolution av egyptisk och tunisisk förebild 2011, möttes av massakrer på obeväpnade civila från säkerhetstjänsternas och militärens sida.

2012-2013 började kriget att alltmer förvandlas från en strävan efter ett nytt ledarskap i en sekulär syrisk stat, till att bli ett religionskrig mellan olika religiösa fraktioner. In på krigets scen kom utländska krigare med svarta flaggor och starkt religiös agenda. Jihadismen hade med namn som Islamiska Staten och Nusrafronten etablerat sig. Idag ser vi ett utrotningskrig som rivit samhällen och institutioner sönder och samman. Men också ett krig som styrs av krafter utanför det egentliga Syrien.

Syrien har idag förvandlats till en offerplats för våld på oliktänkande. Ett land där regimen i åratal bombat sönder sina städer och byar. Ett land där regimen offrar sitt land och sitt folk för att skydda sina privilegier. Och nu också en plats där främmande stater som Ryssland, Saudi Arabien, Iran m.fl utöver ett avgörande inflytande över utvecklingen. Ingen av de staterna stödjer en demokratisk statsbildning av europeiskt snitt. Vissa stödjer regimen, andra drömmer om ett kalifat, en starkt religiöst bunden stat där gränserna för vad som är tillåtet, och för lagstiftningen söks i religiösa texter. I den verkligheten är kvinnan mannens underställde slav. I det samhället tiger kvinnan i församlingen.

Cynismen har triumferat i det syriska kriget. Bevisen hopar sig i boken som bör läsas av alla de som intresserar sig för konflikten. Bevisen utgörs också av regimens sönderbombade städer. Nu också förstärkt av ryssarnas bombningar. Och alla de miljoner som vill leva i fred och frihet, i sekulära samhällen där allas lika rätt respekteras, de flyr nu sedan år tillbaka. De söker en ny hemvist men möts av stängda gränser.

Omvärldens ovilja att stödja de demokratiska krafterna redan 2011, har nu eskalerat i en våldsutveckling och en förstörelse som inte kan begränsas till landet Syrien. Dess följder politiskt och genom spridningseffekter har vi sett i Paris och Bryssel, och det kanske bara är början.

Noterbart i det sammanhanget är att det är i våra samhällen uppväxta personer, som leder den terroristiska utvecklingen i Europa och till dels också i Syrien.

Som man sår får man skörda.

2016.05.21

Jarl

Våldet utmanar

Vacker morgon bådar en vacker dag. Och så ser det ut att bli i hela landet den kommande långhelgen, Kristi Himmelfärdsdag och på följande helg. För många kommer nog sommarhus och båtar att få mycket uppmärksamhet, Det är den tiden på året.

Men tanken går till den extrema våldsanvändning som kännetecknar konflikten i Syrien. Inget är heligt för den regim som väljer att specifikt bomba de lilla som finns kvar av sjukhus och sjukvård. Krigets lagar har för länge sedan lämnats därhän, 10.000-tals människor har tagits av polis eller miliser och försvunnit. Och den oberoende rapportering som ännu finns, pekar ut regimen i Damaskus som den verkligt stora våldsverkaren i konflikten.

FN, som skulle bli en världspolis i sådana här konflikter, är totalt låst i sitt agerande. Ryssarna har efter sitt inträde helt inriktat sig på att stödja regimen. De storvulna påståendena att man specifikt skulle bekämpa IS, har visat sig helt fel. Man har valt att istället bomba de demokratiska krafter som ännu finns kvar i landet. Putins bidrag har enbart fördjupat konflikten.

Visst vore det möjligt för USA och dess allierade i Europa att agera kraftfullare mot vansinnet. Att i likhet med fallet i Libyen gå in och bekämpa det syriska bombandet, men rädslan för att gå djupare in i konflikten sitter alltför djupt. Och i det rädslans landskap tar vandalerna alltid steg framåt, lär oss historien, i vår tid representerad av Assad, Putin och Erdogan.

Den här konflikten har nu snart varit lika lång i tid som andra världskriget, och tvingat mer än halva landets befolkning på flykt varav en mindre del kommit till Europa och vårt land.

Nog är det i grunden sorgligt att inte konflikten kan kvävas på annat sätt än med ännu mer våld. I vår tid med så mycket resurser, borde restriktioner på det ekonomiska området kunna göras så kännbara att också regimen i Damaskus inser att man nått vägs ände.

Det internationella samfundets undfallenhet kommer inte att lösa problemen i mellanöstern, det kommer bara inspirera till nya utfall av maktmissbruk och våld med de följder det får. Och konflikter i synen på lösningar som också tär hårt på värdegrund och synsätt i demokratierna.

2016.05.04

Jarl

Churchill i vår tid

Vi skriver den 12 februari 2016, ett datum i civilisationens år och med historiens alla erfarenheter tillgängliga som stöd för fred och frihet i världen. Men samtidigt kan vi läsa inlagd länk som tar upp en FN-rapport över kriget i Syrien. Ett krig som förs med ofattbar grymhet, och nu också med all den cynism som stormakten Ryssland förmår uppvisa. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-rapport-syrisk-civilbefolkning-utrotas.

De siffror som redovisas är med stor sannolikhet siffror i underkant av verkligheten, men tillräckliga för att FN skall konstatera, att det som pågår är ett brott mot mänskligheten, och ett folkmord. Att detta tillåts fortsätta är oerhört tragiskt. Var finns en Churchill i vår tid?

För visst saknas den handlingskraft som skulle få stopp på den alltmer eskalerande ryska våldsapparaten, en tydlig avspegling av utvecklingen i Tysklands sena 1930-tal. Samma typ av militär uppbyggnad, samma argument i prropagandan, och samma stenhårda interna kontroll av media och åsikter.

Med ett USA som i vanlig ordning är handlingsförlamat under den period man håller på med sina valrörelse, och ett EU som med sin interna splittring inte kan samlas om starka synpunkter och aktioner, har den syriska demokratiska rörelsen lämnats åt sitt öde.

Min Churchill skulle inte svika de demokratiska krafterna som man nu gör. Han skulle se till att de som är skyldiga till blodbadet i Syrien fick smaka samma medicin, kunskapen finns liksom de tekniska möjligheterna. Den utveckling vi nu ser kommer inte att stoppa vid Syrien, snart nog kommer den att fortsätta med Ukraina som mål.

Man kan välja att stämma i bäcken eller i ån. Väldigt många liv hade kunnat sparas om man tidigt agerat i Jugoslavien konflikten för 20 år sedan. Väldigt många liv hade kunnat , och kan fortfarande sparas, om västvärlden genom resoluta sanktioner och bojkotter, kombinerat med militära markeringar agerat.

Var finns en Churchill i vår tid.

2016.02.12

Jarl

Historien går igen

Måndag den 25/1 skulle fredsamtal över Syren ha påbörjats. Så blev inte fallet eftersom ett ryskt bombregn över de områden som de demokratiska krafterna i Syrien behärskade, startats av ryskt flyg, och med förödande verkan. Enligt Human Rights Watch, har ryska bombningar över Aleppo och andra ryska mål den senaste tiden orsakat 1000-tals döda civila, samt att 130.000 personer drivits på flykt bort från raserade bostadsområden. Ännu ett mått på den så kallade “ryska hjälpen” till det syriska folket?

Men detta är ingen enskild händelse, det är bara en händelse i en kedja som har sin alldeles solklara modell i Europas 1930-tal. Efter att Hitler och hans NSDAP tagit kontrollen över Tyskland startades arbetet med det stortyska riket ganska omgående. Bärande argument i det var att tyskspråkiga områden i andra länder skulle införlivas med Tyskland. Och medan omvärlden såg på införlivades först gränsområden mot Frankrike, sedan Österrike och Sudet, innan man gav sig på det stora kapet, Polen.

Ryskt bombflyg.

På precis samma sätt agerar nu Putins Ryssland, när man brutalt krossade frihetstankarna i Tetjenien och närliggande områden. Georgien fick sin alldeles tydliga varning och påminnelse att böja rygg för makten, och Krim och delar av Ukraina togs med ryska vapen och rysk trupp låt vara utan gradbeteckningar. Och Polens motsvarighet i det här fallet är Ukraina i sin helhet. Endast omvärldens sanktioner och tydliga reaktioner har tillvidare stoppat en rysk annektering av hela Ukraina.

Och precis som Hitlers Luft-Waffe fick träna sina kunskaper i stöder för diktatorn Franco i Spaniens inbördeskrig mot de demokratiska krafterna, väljer nu Putins Ryssland att med bombflyg stödja fascisten Al-Assad i Syriens inbördeskrig. Ryssland som påstod sig komma till Syrien för att bekämpa IS, visade sig istället koncentrera hela sin kraft på att förgöra de demokratikrafter som verkar för att ge landet en ny framtid.

Och precis som på 1930-talet står omvärlden förlamad av våldet. Samtidigt som det visas i sin oerhörda grymhet dagligen i våra media, är FN förlamat av de onsdkans krafter som ser egen vinning och maktbegär, långt viktigare än det lidande man skapar.

I tanke och handling är skillnaden mycket liten mellan Putins Ryssland idag och Tyskland innan krigsutbrottet 1939. Och i de försvarsdagar som hölls för ett par veckor sedan i Åre, varnade den svenska överbefälhavaren för armen, för att vi kan i Europa inom något år befinna oss i ett nytt stort krig.

Historien går igen, tragiskt nog. Och utvecklingen sedan marionetten Putin av sina uppdragsgivare inom säkerhetstjänsten sattes att leda landet, är skrämmande lik den vi såg förebåda krigsutbrottet 1939.

2016.02.04

Jarl

Syrien brinner

Syrien brinner, och det blir inte bättre. Den gångna veckan har nu också Putins Ryssland gått in i landet, eller kanske snarare flugit in med bomber som gåva till de demokratikrafter som ännu finns kvar.

För det är inte IS terrorister han bombar, det överlåts till den USA-stödda gruppen. Nu har Bashar Al-assad fått den vapenbroder han behöver för att ytterligare kväsa de demokrativänner som ännu finns kvar i landet. Iran och Ryssland skall nu göra det som Nazi-Tyskland gjorde i Spanien på 30-talet. Träna sina trupper i skarpt läge, skillnaden då var att diktatorn hette Franco, idag Bashar Al-Assad.

Det är onekligen motbjudande. Samtidigt som välgörenhetsgalorna slår rekord i sin strävan att engagera människor för de som flyr det brinnande landet och dess barn, går den ryska krigsmakten in med både land och flygstridskrafter för att stödja diktatorn.

Och omvärlden förundras och ser på, alltför rädda för att ta fighten med galenskapen. Och FN som skulle garantera freden efter det senaste stora kriget, är än en gång lamslaget av det veto som används för att blockera organisationen.

Samtidigt strömmar den utbildade medelklassen ut ur krigszonen, på väg mot fred och frihet. Och på persontransporternas knutpunkter möter volontärerna upp för att hälsa dem välkomna med kläder och mat, samtidigt som polariseringen i mottagarländerna ökar.

Frågorna kvarstår obesvarade, eller med tusen svar, välj själva. Vem bär ansvaret? Vilket är vårt ansvar i humanitetens namn? Och profitörerna som tar ut enorma övervinster för undermåliga flyktingboenden, har blivit vår tids gulaschbaroner. Här finns mycket för media att belysa och skriva om.

Det kostar oss inget egentligen säger ansvarig minister, eftersom vi tar kostnaden ur biståndsbudgeten? Med andra ord töms det långsiktiga biståndet för svaga länder och folk, för att möta flyktingströmmarna. Och de kommer sannolikt att öka än mer, ju längre den här utvecklingen tillåts fortsätta.

Kriget måste få ett slut för att återuppbyggnad och återflyttning skall bli möjlig. Rysslands inträde försvårar den ytterligare, och garanterar ännu större flyktingströmmar till de hägrande demokratierna.

Den cynismen är svår att acceptera.

2 015,10.03

Jarl

Syrien i fokus

Gårdagens gala i globen med fokus på insamling av medel till flyktingkatastrofen i Syrien, var viktig och bra. Samtidigt tydliggjordes av Hans Rosling katastrofens innebörd i vida perspektiv på ett utomordentligt pedagogiskt sätt. De 40 miljoner som samlades in kommer säkert att bli till stor nytta, men det hjälper lite när behoven inom UNHCR är 37 miljarder, av vilka fattas 25 miljarder.. 

Och resultatet av det glappet blir att allt fler väljer antingen att ansluta sig till de krigande på någon sida, eller att göra resan med alla dess risker till ett hägrande bättre liv i Europa. Betecknande är i det sammanhanget att kostnaden för flyktingmottagandet i vårt land beräknas till 500 kr/dag och individ, medan motsvarande kostnad för de i närområdet är 25 kr/individ och dag, av vilka man nu har endast 10 kr.

mannen bakom våldsutvecklingen

Med all respekt för alla sångnummer och försök att manifestera medmänsklighet, så var ändå Roslings framträdande en dörröppning till de komplex som Syrien är idag. När nu FN sitter med världens ledare på plats i New York, kan vi bara hoppas att man där når någon form av kloka beslut, med betoning på en fred där nyordning och demokrati ges plats.

Den syriska ledningsmodell som exciterat de senaste 50 åren, med envälde och ett korrupt rättsystem var inte längre gångbart i en modern och uppkopplad tid, därav kraven på demokrati för ca 5 år sedan. Då fanns alla möjligheter att omstöpa landet till en stark och bärkraftig demokrati i mellanöstern. Istället valde den i England utbildade Bashar Al-Assad att lyssna på fel rådgivare, och välde våldets väg istället för demokratins väg.

Återigen får vi bevittna resultaten av en sådan utveckling. En nåd att bedja om nu är att också Rysslands Putin inser att lösningen inte ligger i ökat stöd till den korrupta ledning som bombat och fördrivit sitt eget folk. Dags nu för FN att möta upp till de högtravande målsättningar som var grunden till dess skapande.

2015.09.30

Jarl

April 21015

 

Det våras, de första blommorna börjar visa sig också i kommunen norr om skogen. Det lyser gult av tussilago där solen fått skina, och de blå sipporna börjar också krypa upp ur mossan.

Och de senaste dagarnas hårda vindar har brutit sönder den havsis som fanns kvar, den är nu borta 2 veckor tidigare än normalt. Det känns bra, nu är tid för den bästa fasen på året, den mellan påsk och midsommar. Den tid när livet vaknar hos både växter och djur. De berikar och gör människan glad, de flesta i alla fall.

Om någon vecka skall man på olika platser fira 70-årsminnet av det 1000-åriga rikets fall. Det rike som skulle blivit 1000-årigt enligt dess förespråkare, men slutade i ruiner efter mindre än 10 år.

Så visar högmodet sitt ansikte, oklokheten och dumheten. Men också den likgiltighet som tillät utvecklingen. Och nu 70 år senare rids vår värld av nya maror. Inte sedan den stora världsbranden då för drygt 70 år sedan, har fler varit på flykt från ofreden, krigen och våldet. Vill man ta del av det och dess mekanismer, är Aron Lunds 600-sidiga bok ”Syrien brinner” en utmärkt skildring. Det sönderfall som det moderna kriget medför är obeskrivligt i sin förstörarlusta. Klan ställs mot klan, etnicitet mot etnicitet, religion mot religion.  Och det drabbar de obeväpnade i långt högre grad än de stridande.

Och med den ryska upprustningen och expansionen kryper kriget och dess verkningar också allt närmare de nordiska länderna. Den svensktalande kvinnliga guide vi hade vid rundturen i Riga för dryga året sedan var mycket tydlig med sina synsätt. Putins Ryssland har tagit Krim på argumentet att där finns så många rysktalande, precis samma argument kan man använda mot de baltiska länderna. ”Vi har redan provokatörer i Riga”, var budskapet av en av de många som var drivande i den sjungande revolution som gav Lettland sin frihet för drygt 20 år sedan.

Nu skall erfarenheterna från tiden efter 1-a världskriget upprepas. Också då avrustade fredsälskande länder i tron på den eviga freden. Även då blev man bryskt påminda om att den naiviteten var dåligt förankrad i verklighet. Då var det korpralen i Tyskland som pumpade igång krigsmaskinen, och övade sina styrkor i det spanska inbördeskriget. Nu ser vi Putins elitsoldater på liknande sätt utöka sitt inflytande.

Och sent vaknar det sovande folkets företrädare. Nu träter de om hur man skall skapa ett försvar av det egna landet Sverige, efter den nedmontering som så brutalt gjordes på 1990-talet.

Återigen bevisas det gamla talesättet, att snålheten bedrar visheten.

2015.04.14

Jarl S