Vår tids Mussolini

Likheterna är slående. Samma arroganta attityd, präglad av självgodhet. Samma pompösa uppträdanden, och samma övertygelse när det gäller de egna synpunkternas överlägsenhet.

Donald Trump har av många fler än undertecknad liknats vid vår tids Mussolini.

Då på 30-talet handlade det om Italiens förmenta storhet. Genom kolonialkriget mot dåvarande Abessinien (Etiopien idag) 1935–36 fick fascisten Mussolini ett eget litet krig mot en underlägsen motståndare. Nationernas förbund som skulle skydda mänskligheten efter det första stora kriget 1914-18, förmådde inte hindra det trots att båda länderna Italien och Abessinien var medlemsstater. Italienarna var överlägsna i materiel och flyg. Den italienska segern blev inte långvarig. Mussolinis storhet var ett bländverk som rasade ihop under trycket av det stora krig som följde 1939–45, och som han blev en del av.

Nu stormar ordets böljor mellan lilleputtstaten Nordkorea och jätten USA. Och vår tids Mussolini, Donald Trump eldar på, också han anser sig kanske behöva ett krig för att ”ena” nationen. Det blir knappast det gatans parlament som han stödjer sina synsätt på, som drar ut i det kriget. Och det kommer inte att begränsas till Nordkorea om det startas. Jättarna Ryssland och Kina är alltför nära lierade med Nordkorea för att acceptera en sådan utveckling.

Av de skälen och historisk erfarenhet, måste den amerikanska demokratin stå emot galenskapen. Därför är republikaner som Ed Mc Bain, som nu blockerar de värsta påhitten, utomordentligt viktiga. Likaså det samarbete mellan tidigare presidenter som uppstått, och den samverkan för att minska presidentens makt som nu sker mellan demokrater och republikaner.

En president som förnekar erkända begrepp som forskning och erfarenhet. Som bygger sina åsikter och beslut på egna åsikter, utan förankring hos andra än en begränsad grupp likasinnade. En sådan president kan aldrig bli folkets president. Det finns alla skäl att också i det här fallet prisa media för deras vaksamhet i de här avseendena.

Vår tids Mussolini, är minst lika farlig för världssamfundet som någonsin hans föregångare.

2017.09.25

Jarl

Politisk höst

Det är höst i luften i landet i norr. Riksdagen har öppnat igen och budgeten för kommande valår har presenterats. Som så ofta förr vid S-märkta regeringar, så har man med hjälp av skattehöjningar fyllt på de nationella kassakistorna inför valåret, för att under valåret kunna gödsla olika intressegrupper, och den vägen köpa sig röster. Givet det nuvarande politiska landskapet, kommer säkert S-partiet att med råge passera 30%-gränsen i opinioner och val.

Stefan Löfven, den en gång vanlige knegaren på Hägglunds verkstadsgolv i Örnsköldsvik, har gjort den långa, och osannolika resan därifrån till statsministerposten. Och efter en valpig och osäker start, vuxit sig starkare allteftersom tiden gått. Han framträder nu som den statsman man bör vara, om man med framgång skall klara att leda en regering.

Annorlunda ser det ut i det som tidigare kallades alliansen. En allians som skakas av stora problem. M-partiets ledarskap är under stor stress, efter avhoppen av först Reinfeldt, och senare Anna Kinberg Batra. Ingen självklart lysande stjärna finns att ta över, och partiet dalar i opinionsmätningarna. Nu sedan en tid förpassat till 3-platsen i storlek i landet.

SD, partiet som inget av de etablerade velat erkänna och samverka med, har nu klivit fram som landets näst största parti. Utestängningen och demoniseringen från de etablerade partierna har, rätt eller fel, inte lyckats. Och resultatet har istället blivit att man med offerkoftan på, och kritiken mot invandringspolitiken, fått alltmer av folkets sympati.

Det liberala partiet, åtminstone till namnet, styrs fortfarande av majoren Björklund. Trots ett 10-årigt ledarskap har han inte förmått att lyfta partiet, och den utmanare han under någon månad nu haft om ledarskapet, Birgitta Ohlsson lämnar nu politiken. Det är synd, hon hade troligen med sina starka liberala rötter, och sin förmåga att lyfta budskapen, blivit den förändring partiet behöver.

Nu framstår det gamla bondepartiet Center, alltmer för många som det egentliga liberala partiet. I synnerhet syns det i invandringspolitiken. Där är partiet det ledande i synen på hur människor som flyr krig och elände skall tas emot och behandlas. Och det området kliver alltmer fram som det viktigaste i det kommande valet.

Mycket finns att tillägga, men bloggen får stoppa där. Sannolikheten att alliansen skall överleva valet 2018, är nog lika stor som att den spricker. I ett sådant scenario kommer vi kanske få se den mittenkoalition Löfven drömde om i förra valet, nämligen en samverkan S+L+C. Kvar som opposition blir då på högerkanten SD+M+Kd.

Återstår också frågan om alla de nuvarande partierna klarar 4%-spärren i det kommande valet. Det är heller ingen självklarhet.

2017.09.21

Jarl

Propagandakriget

Valet av president i USA år 2016, blev också valet när den storskaliga propagandan skapade en president. Utan det verktyg som cybertekniken gett oss, hade det resultatet aldrig kunnat uppnås. Redan under valrörelsen blev det känt att ryska propagandacentraler öste ut meddelanden till stöd för Trump och till nackdel för Hillary Clinton via fingerade meddelanden på sociala media. För läsaren framstår avsändaren som en amerikansk medborgare, medan meddelandet i själva verket kom från en rysk “trollfabrik”. Så beskrivs tillvägagångssättet nu via de undersökningar i USA som fortfarande pågår.

Människan är nyfiken och på det sättet sårbar. Nyheter som upplevs som speciella delas vidare, och fördubblingstakten blir fort mycket snabb. Så kan en fejkad nyhet på kort tid nå miljontals läsare, och påverka deras val av synsätt. I USA gav det Donald Trump ett ämbete han aldrig fått utan det stödet, men den ryska påverkan stannar inte där.

Framgången i USA inspirerade helt klart till samma handlingssätt i andra val. I Frankrike vann Marcon, trots ryska inspel även där, men kanske var de franska väljarna mindre påverkansbara. Nu handlar det om valet i Tyskland, det viktigaste av alla valen i Europa, både för landet i sig som för det europeiska samarbetet.

P

Propagandabild mot Merkel

Där angrips nu Angela Merkel på samma ursinniga sätt som Hillary Clinton utsattes för. För den ryska ledningen är Merkel ett rött skynke. Hon är väl insatt i den sovjetiska mentaliteten, uppväxt som hon är i Östtyskland och under den diktaturen,. Språket ryska behärskar hon sedan den tiden, och är en mycket rutinerad politiker. Men den storm som nu piskas upp via sociala medier mot henne, är ett angrepp på demokratin som inte kan underskattas.

Återigen påminns vi om att totalitära regimer använder det demokratiska samhällets mekanismer för att rasera det som man inte vill kännas vid, nämligen det öppna demokratiska samhället. Putins Ryssland, Erdogans Turkiet, båda är de nu ledande företrädare för propagandakriget, samtidigt som de totalt tagit kontrollen över vad som får sägas, skrivas och göras i sina egna länder.

Propagandakriget är en realitet i vår tid.

2017.09.19

Jarl

Upprop ostindiefararen Götheborg

Ljummen höstkväll när vi samlas, i det fina skeppet. Där ligger hon vid en av det gamla varvsområdets pirar. En återskapad relik från en av vårt lands mer framstående epoker, frihetstiden på 1700-talet. Där finns de grånade byggare som skapat henne. Där finns de som seglade henne över oceanerna, i fädrens spår till kryddländerna och Kina. Vid den enkla buffen och borden talas det och känslan av samhörighet är påtaglig, som den kanske bara kan bli i ett fartyg.

Sjöfart och framåtskridande, lika självklart som sjöfart och upptäcktsresande. Tidigare århundradens ”upptäckt” av nya kontinenter. Ockupation och kolonisering. Sjöfarten har en brokig historia på gott och ont.

Men sjöfarten har också byggt bryggor mellan världsdelar och civilisationer. Numera är sjöfarten den självklara länken i det som kallas fria varuflöden och globalisering. Utan den skulle vi förpassats mycket långt tillbaka i tiden.

I vårt land tog den kommersiella sjöfarten fart på 1700-talet, med skapandet av Svenska Ostindiska Kompaniet. Under sin livstid skulle kompaniet (SOIC) skapa enorma rikedomar inte minst i Göteborg, kompaniets naturliga svenska hamn. Det var med nutida mått små och klumpiga fartyg. De hade stor besättning, eftersom man räknade med att delar av besättningen dog under resan på ett eller annat sätt. Men med de rikedomar man förde med sig kunde en enda resa betala hela fartygets byggnad.

I återskapandet av ostindiefararen ”Götheborg”, har staden på ideell väg fått den bästa reklampelare en framstående hamnstad och sjöfartsstad kan få. Under några år har hon nationellt och internationellt gjort reklam för sin stad och sitt land på ett sätt som bara hon kan. Visst borde fartyget få fortsätta på det sättet. Ändå finns de som vill förvandla henne till ”a lame duck”, ett nerskalat museiskepp.

Ostindiefararen uppfyller alla krav som ställs på oceangående fartyg av internationella regelverk. Hon har utöver sin seglande förmåga ett maskineri som ger drivkraft åt de moderna system för framdrift och komfort som göms i dess runda buk. Två konverterade kraftfulla dieslar ger kraft till två ställbara Ka-Me-Wa propellrar. Det är med stolthet den ansvarige för att bygga maskinrummet visar på dess olika system. Men för att få fortsätta som ett levande fartyg, och en ambassadör för sin stad och sitt land, måste vissa certifikat årligen förnyas. En liten kostnad men av avgörande betydelse. Nu stoppar de krafter som vill förvandla den processen, inte av brist på pengar men med argumentet att fartyget skall aldrig segla mer.

Så talar de som inte förstår värdet av historisk kunskap och tradition. Så agerar de som inte vill inse det positiva värden som fartyget ger både besökare, besättning och sin hemort under sina rundresor. Skall all den möda som skapat henne, all den lärdom som seglandet gett. All den uppmärksamhet hon skapar som ett levande fartyg förödas av personer som saknar respekt för sambandet mellan historik och framtid, De som vill förvandla det seglande skeppet till ett ointressant dött skal.

En klok ledning för staden, kommunen och näringslivets ledningspersoner borde förstå skillnaden mellan det seglande fartyget som ambassadör för sin hemvist och tid, och det döda och själlösa museifartyget.

Låt ostindiefararen få fortsätta att segla.

2017.04.12

Jarl

Sången ädla känslor föder

I vår tid av förvirring, är kulturen som traditionsbärare och vägvisare viktig. Den blir till ett rättesnöre utan att egentligen vara det. En av de klassiska kulturhändelserna, med världsvid spridning numera, är årets konsert från musikfestivalen PROMS i England. Den här gången sänd ut över de globala näten den 10 september.

Två timmar av utsökt musik, blandad med ett stort stänk av humor, och för året också med ledande skandinaviskt deltagande. Dirigenten Sakai Oramo från grannlandet Finland, och den ledande solisten svenska Nina Stemme. Det blev två fina timmar fyllda med musik, och med de klassiska Rule Brittania och Auld lang Sine som bejublad avlsutning.

Vi behöver alla kulturen och avkopplingen från dagsbruset av ständigt nötande problem i vår omvärld. Just nu handlar det om naturens svar på vårt sätt att hantera vår gemensamma boning, planeten.

90% av alla experter anser att det extrema väder som uppträder alltmer, har att göra med klimatförändringar. Det är ingen populär åsikt hos den minoritet som givet sina privilegier på olika sätt, ogärna vill se den bilden. Och det är inte populärt bland de grupper som profiterar på industrier och verksamheter som föder klimatförändrigarna. Och just för tillfället har den största boven i det dramat USA, en president som vägrar acceptera sambandet ens när orkanerna avlöser varandra i landet, med enorma mänskliga och materiella skador som följd.

Orkanerna Harvey följs av Irma som följa av Jose´. Och värst drabbas de små länderna i den karibiska övärlden som inte kan skydda sig när ovädret kommer. Då  känns det tryggt att sitta i våra egna stora och välbyggda hus, långt från orkanområdena. Att vi sedan får del av ovädren när de svänger ut över atlanten och når oss med blåst och regn, är ändå en västanfläkt jämfört med deras ursprungliga styrka.

Orkaner föds över vatten som skall vara minst 24 grader varmt. I år har den siffran i det tropiska vindbältet varit 26 grader, därav orkanernas styrka och häftighet med vindstyrkor på över 80 m/sek.

I den vindstyrkan blåser människor och djur bort om de visar sig ute, bilar blåses iväg och bristfälligt byggda hus sprids som kaffeved över nejden. Alternativen för de som vill överleva är att fly till områden som inte beräknas nås av orkanen, eller söka skydd i skyddsrum, en nog så svår uppgift när vattenmassorna förvandlar gator och hus till översvämmade sjöar.

Tillbaka till vår tv-soffa, är det ändå dags att ledarskapen på olika områden kommer sams om tagen för att säkra våra egna livsbetingelser. Alternativet är alltmer av folkvandringar när delar av klotet blir alltför riskfyllt att bo i.

2017.09.10

Jarl

När världen håller andan

Det är höst i luften, regnens tid och stormarnas. När detta skrivs härjar orkanen IRMA i den karibiska övärlden med vindar över 80 meter/sekund. Det är fruktansvärda vindar, omöjliga att beskriva. Vindar man måste söka skyddsrum för om man inte vill riskera livet. Och på det, de omfattande regnen och materiella skadorna.

Vi har inga klimatförändringar hävdar de som vill gå med skyddslappar genom tillvaron. En lika korkad uppfattning som den att vi inte har något ansvar för den planet som är vår gemensamma boning. Vakna upp Mr Trump och ni andra som inte vill bry er?

Hösten 1939, vid den här tidpunkten, rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen och det stora kriget startade. Det skulle avslutas 6 år senare, med ett sönderbombat och illa medfaret Europa och stora delar av Asien. Minnet är kort hos nya generationer, eller hur skall man annars tolka utvecklingen just nu.

I Syrien böljar förstörelsen fram  och tillbaka, och lämnar skövling och flyktingar som sitt facit. I Turkiet har en psykopatiskt lagd person tagit över ledarskapet och avskaffat det som vi definierar som demokrati. Fängelserna fylls nu med meningsmotståndare, det öppna samtalet har utbytts mot rädsla hos de som tror på mänskliga rättigheter.

Och i ordstriden mellan den nordkoreanska militärdiktaturen och omvärlden hjälper tydligen inga fördömanden. Kommer den utvecklingen att ge Asien ett storkrig inom kort? Faran är för tillfället överhängande. Två länder, Nordkorea och USA,  med  två omogna ledare utmanar nu varann och tänjer på de gränser som reglerar fred och säkerhet. Inte bara för de egna länderna, utan också för många andra som skulle bli indragna i den tvekamp ett krig skulle innebära.

Nog är det en varning och ett omen i skyn när FN inkallas till extra möte för att diskutera krigsrisken. Må detta FN nu vara starkare och klokare än vid de många andra prövningar, där man totalt misslyckats med att stoppa utvecklingen.

2017.09.07

Jarl