En vecka har gått sedan attentaten i
Paris med dess hundratals offer i form av döda och skadade. Det
attentatet som tillsammans med det bombade ryska planet med dess 224
offer, fått västvärldens ledarskap att sätta sig samman med det
ryska ledarskapet för att en gång för alla göra slut på de
jihadistiska gisslet.
Om det lyckas låter vara osagt, men
dess militära kapacitet kommer säkert att ganska snabbt raderas ut.
Utan något luftskydd kommer deras baser att bombas sönder och
samman. De kommer inte att kunna kommunicera trådlöst, eftersom den
verksamheten omedelbart avslöjar var de finns, och därmed gör dem
till mål.
Återstår att gömma sig bland
civilbefolkningen, för att den vägen använda dessa som sköldar
och skydd mot angreppen. Och naturligtvis att försöka flytta fokus
över till de öppna demokratierna i väst. Här har man under
årtionden byggt upp en egen infrastruktur, som enligt europol
innebär att vi i de västliga länderna antas ha ca 10.000
jihadistsympatisörer, alltså sådana som kan tänkas använda våld
som konfliktlösning i sin relation till det samhälle man växt upp
i.
Och i vårt land har hysterin fått
flyktingkrisen att hamna i bakvatten de senaste dagarna. En känd
jihadist har lokaliserats till ett norrländskt litet samhälle där
man har en flyktingförläggning. Varför han kommit dit, och vad man
tror sig att han haft som mål för sin svenska resa får säkert
aldrig veta.
En riktig lärdom, och viktig sådan,
av de gångna dagarnas debatt, är att skilja på de flyktingar som
nu flyr jihadisternas och andras våld och bombningar, och
jihadisterna.
De som utförde attentaten i Paris, var
franska medborgare födda och uppväxta i Frankrike. De var inga
importerade krigare, men väl tränade att mörda obeväpnade civila
människor.
Vi har ett övergripande problem vi
måste hantera själva, och det handlar om utanförskapet i delar av
våra samhällen, och i vad mån vi skall acceptera att parallella
samhällen med sinsemellan oförenliga värdegrunder skall
accepteras.
2015.11.20
Jarl
