Kampen om trovärdigheten

Onsdag kväll tidig november. Vädret är milt men också fuktigt på vägen till kvällen konsert. Väl framme vid konserthuset samlas folk i alla åldrar utom de allra minsta. När dörrarna stängs och musiken från de 110 symfonikerna spelar upp, är lokalen nästan full med sina ca 1000 sittplatser. En högtidsstund i musikaliskt meditativ mening blir facit av de ca 2 timmarna i musikens tempel.

Ute och tillbaka i verkligheten kommer tankarna smygande. Kvällens upplevelse bar vittne om det mångkulturella samhället, med namn som Sibelius, Mendelssohn och Brahms på repertoaren, och deltagande musiker och dirigent också med namn av internationell prägel. Så ser den verklighet också ut, i vart fall i större samhällen där årtionden av tillflöde av nya svenskar gjort att vi snart är 10 miljoner i vårt land. Tänk bort alla som idag är 1-a generations eller 2-a generations svenskar, de som kommit efter 1960 och deras barn, och vi skulle ha varit 2 miljoner färre. Hade vi varit ett rikare och bättre land? Hade välfärden varit bättre? Få seriösa forskare skulle svara ja på den frågan, desto fler skulle förkasta hypotesen.

Ändå brändes flyktingförläggningar också på 80-och 90-talen. Och krypskyttar i Stockholm och Malmö var sin tids självpåtagna bödlar, med döda och svårt skadskjutna människor på sitt samvete.

I dagens post låg ett upprop om en folkomröstning mot invandringen till vårt land. Utställare vår ett av våra riksdagspartier, ett parti som gjort kampen för ett etniskt rent Sverige till sin huvuduppgift. Stanken från tyskt 30-tal och dess rastänkande går inte att ta miste på. Man fiskar i grumliga vatten, och man får många napp.

Dagens flyktingvåg till vårt land är inget som tillkommit av en slump. Vi har efter årtionden av arbetskraftsinvandring och senare stöd till de som flytt krig och elände, skaffat oss positionen som det goda landet. Landet som kan ge chans till en ny framtid, och de uppoffringar som vägen dit innebär är man beredda att ta. Även med livet som insats.

Och i media skärps motsättningarna mellan de som ser möjligheterna i den utvecklingen, och de som enbart ser hoten i det skeendet. Nu förstärkt av ett riksdagsparti som front, och med en svans av skribenter under pseudonymer som bombarderar kreti och pleti med sina synpunkter via sociala media eller riktade mail.

I den här kampen ligger mycket av trovärdighet, värdegrund och framtid i vågskålen.

2015.11.05

Jarl

Oktoberlördag

Göteborgs fina konsethus vid Götaplatsen lördag den 10 oktober. Konsert i jazzens tecken med Nils Landgren, Victoria Tolstoy och Bohus jazzband på scenen. Lokalen fullsatt med en blandad publik, redo för ett par timmars fin musik.

Mellan numren och i samband med solo prestationer rikligt med applåder, musiken uppskattas. Fina gamla låtar som Let`s fall in love, I`ve got you under my skin och The lady is a tramp varvades med många fler. Och kvällen blev den kväll i musikens och minnenas tecken säkert de flesta förväntat sig. En stunds avkoppling i vår så politiserade tid.

Och långt uppe i Kramfors gick timmarna innan 15000 demonstranter i protest mot att de skulle berövas den rätt till sjukvård på lika villkor som lagen föreskriver att vi alla skall ha. Så tolkade i vart fall både befolkning och profession de förslag till beslut som fattats av de ledande politikerna, med innebörden att sjukhuset i den västra länsdelen i princip skulle läggas ner. Och detta under en tid med socialdemokratiskt ledarskap i den mest S-märkta regionen i hela landet?

Resultatet av den kampen återstår att se, men den ledande socialdemokraten och den som föredragit förslaget får nu lämna sina uppdrag, avsatt av de egna partikamraterna. En mycket ovanlig åtgärd för den socialdemokratiska maktorganisationen. Så tror man sig ha vunnit tillbaka förtroende, men lösningen på kampen mellan de båda länsdelarna i landstinget är inte över för det.

I sparförslag efter sparförslag har man genom åren i landstinget Västernorrland försökt att korrigera en sviktande ekonomistyrning med neddragningar som systematiskt i allmänhet påbörjats på de mindre sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik. När sedan besparingarna skulle göras på länssjukhuset i Sundsvall, då har det bromsats. På det sättet har alltmer av tyngdpunkten gradvis förskjutits mot den södra länsdelen i det långa länet.

Symptomatiskt är också att den stora studie som gjordes av de opererande specialiteterna för ett antal år sedan och talade till fördel för de mindre sjukhusen, och till nackdel för länssjukhuset, lades i malpåse. Nu föreligger istället ett beslut om att bygga ett helt nytt operationscentrum för ca 400 miljoner i Sundsvall, när alternativet varit att fördela ansvaret för det kirurgiska arbetet på redan befintliga anläggningar i Örnsköldsvik och Sollefteå.

I det moderna samhälle vi ännu lever i, förutses den basservice som sjukvården innebär vara tillgänglig på rimligt avstånd. Utan den servicen, flyr befolkningen till mer ”civiliserade” delar av landet. Det är ett bekymmer att vårt land i sin syn på Norrland inte beaktat de aspekterna i samhällsarbetet.

2015.10.11

Jarl

Vårvintersöndag

Solen skiner och snön är gnistrande vit när jag söndag morgon vid 9-tiden lastar in skidorna i bilen. Det är dags för en fin vårtur i den speciella terräng som kallas Rutberget i Norra Ångermanland. Väl på parkeringen vid tjärnen i skogen noterar jag att jag inte är första bilen på plats. Ett 10-tal har hunnit före.

Spåret de ca 6,5 km upp till ”hotellet” är inte lättåkt. Nattens kyla har gjort is i spåren av gårdagens värme, och det är bakhalt. Spåret letar sig hela tiden uppåt, mer eller mindre. Svetten lackar väl uppe vid raststugan. Däruppe finns redan Ingvar, en gammal bekant sedan många år. Vi pratar om mångahanda ting och njuter i förmiddagssolen medan tillströmningen av åkare tilltar.

Efter en timmes fika och prat blir det dags att göra en sväng över myrarna, och ner till bilen. Det bär neråt, och är en prövning också för vana skidåkare. I skuggan är spåret isigt snabbt, där solen fått fäste suger det fast i den mjuka snön. Det gäller att kontrollera åkningen, om man inte vill stå på örona i isig skarsnö. Drygt 2 timmar i solen och 15 km på skidorna, det är dags att åka hem.

Där väntar dusch och en välbehövd lunchmiddag innan själen också skall få sitt. Det är vårkonsert med David Lindgren, känd från bland annat melodifestivalen, och den lokala konsertorkestern. Nya människor med musiken som intresse fyller lokalen, gammal och ung. Stämningen är riktigt fin, och musiken spänner från klassiskt till nyskrivet och modernt. Ett Thomas Ledin potpurri får avsluta konserten, och publiken tackar med stående ovationer.

Kulturen i sin ursprungliga form av musik och teater, är en viktig värdemätare på varje samhälle. I kommunen norr om skogen är den hårt trängd av andra politiska prioriteringar, och undertecknad var symptomatiskt nog den ende av kommunens 61 i fullmäktige som bevistade konserten.

En fin vårvinterdags skymning avslutar en aktiv dag, där både kropp och själ fått sin beskärda del av positiva upplevelser.

2013.04.16

Jarl Strömbäck/SPI