Hot eller möjligheter

Idag (30.11) inleds ännu en klimatkonferens, denna gång i det terrordrabbade Paris. Mönstringen av polis och militär är en del av tidens tecken, den är omfattande. Nästan som om landet var i krigstillstånd. Sannolikheten att något attentat skall ske efter senare tids jakt på de inhemska terroristerna är nog liten. Om de finns ligger de nog mycket lågt för närvarande.

Och vad gäller klimatkonferensen så ifrågasätts dess utgångspunkter alltmer och av alltfler även bland de med professionella kunskaper på området. De befolkningsmässigt största länderna i världen, Indien och Kina delar tydligen inte den dramatiska undergångsyn som präglar stora delar av västvärlden. Tanken på att den globala uppvärmningen skall bli så omfattande att den kommer att göra mänskligt liv på jorden omöjligt på sikt.

Mot den uppfattningen står de som ser en gradvis uppvärmning och växthusgaserna som positiva, i den meningen att de stimulerar växtlivet, skördarna blir större och har ökat kraftigt enligt officiell statistik. Det är också anledningen till att vi hittills klarat försörjningen för jordens befolkning trots de undergångsprofetior som funnits åtminstone de senaste 50 åren.

Och variationer med varmare och kallare perioder i jordens långa historia har varit återkommande. Så vad är reella hot, och var ser vi möjligheterna?

Naturligtvis är det bra om vi kan återvinna de material vi förbrukar. Att vi kan göra biogas och gödsel av biologiskt avfall. Och på samma sätt återvinna metaller och fibrer. Här finns ju enorma potentialer för utveckling. Och visst är det bra att vi genom energisnålhet kan spara på genuina resurser, exempelvis de fossila tillgångarna i form av oljor och kol. Och visst vore det en verklig framgång om vi kunde få slut på förstörandet av de stora urskogsområden, vilka fungerar som jordens lungor och är nödvändiga för planetens överlevnad.

Så i hela den här debatten, där propagandan spelar en nyckelroll, har många sina egna uppfattningar. Uppfattningar som genom sin komplexitet sällan bygger på egen kunskap, desto oftare på inmatade uppfattningar man sedan rapar upp. Just därför ser vi nu en trend att forskare och experter går samman i grupper där man vill försöka att tränga genom mediabruset med de uppfattningar en oberoende forskning och vetenskap kan bidra med.

Oberoende i den meningen att man inte avlönats med pengar eller befattningar för att driva en specifik synpunkt. I demokratins namn är det utomordentligt viktigt och bra att de framtidsfrågorna ges en allsidig belysning.

Kanske är det med detta som med så mycket annat, att vissa ser hot där andra ser möjligheter, och att bakom de fasaderna döljer sig starka ekonomiska intressen.

2015.11.30

Jarl

Liberal - för vem?

Så var det då dags efter årtionden av tveksamhet. Dags för det parti vars namn uppstod ur folkhemstanken för så länge sedan, och som skulle bli folkets parti att byta namn. Folkhemmet blev ett begrepp vi vant oss vid att acceptera, och folkpartiet var under ett par årtionden det ledande oppositionspartiet, men fick aldrig chansen att regera av egen kraft med egen majoritet.

Det är lätt att förstå den frustration som kommer av en utveckling, där man tror sig ha de goda idéerna, men ändå ser sig omsprungen i valen av partier man inte delar synsätt med. Och i helgens landsmöte (22.11) valde man att slutligen erkänna sitt misslyckande. Man blev inte folkets parti, man har successivt blivit ett av flera småpartier, vilka för en ständig kamp för att undvika 4-procentspärren.

Partiet hävdar sin liberala profil och bakgrund mer än kanske något annat parti. Men i verkligheten omfattas liberala synsätt av de flesta partier, grundsatsen från den franska revolutionens 1700-tal om frihet, jämställdhet och broderskap lever än, åtminstone retoriskt. Frågan är emellertid hur mycket de värdena hedras egentligen. Den frågan prövas i högsta grad i vår tid, med flyktande människor som knackar på vår dörr med önskan om hjälp.

För partiet som nu vill kalla sig liberalerna återstår mycket av arbete. Åtta år av regeringsarbete 2006-2014 förpassade partiet till platsen som skolpartiet som misslyckades i sitt uppdrag, så ser nog flertalet väljare på den frågan. Nu väljer en trött och sliten partiledning att vid sidan av namnfrågan satsa på försvarsfrågan, och därmed indirekt också på nationalismen. På vilket sätt det gynnar den liberala tanken må väljarna få grunna över.

Vår tids utmaningar i global mening är oändligt mycket större än att stanna vid det egna landets gränser, eller på den egna gatan. Den förskjutning av välstånd som skett under efterkrigstiden har skapat vinnare och förlorare, och är också den direkta orsaken till flertalet av de konflikter som eskalerat till våld och folkvandringar. Det ligger inget konstigt i det, endast simpel logik.

Återstår för liberalerna att definiera vad man menar med liberal solidaritet, frihet, jämlikhet och broderskap i global mening. Vågar man lyfta de frågorna har man kanske en framtid, annars får man nog finna sig i rollen som det lilla partiet utan egentliga idéer, i politikens utkanter. Och de liberala idéerna får drivas av de många kunniga och pålästa debattörer som har lämnat partipolitikens tvångströja.

2015.11.26

Jarl

(Ombud i 4 Ftp landsmöten 90-00 talen)

Hönan som blev en fjäder

Den gångna veckan vaknade vårt land plötsligt till meddelandet att en misstänkt terrorist sökt sig till vårt land, och att vårt lands 9 miljoner invånare därmed måste försättas i hög beredskap för terrordåd.

Ansvarig för det synsättet var vår allra mest kompetenta och hemliga polis, Säpo. De kommande dagarna glömdes den tidigare så viktiga flyktingkrisen bort i medias rapportering, desto mer skrevs och refererades i radio och TV om “terrorhotet” mot vårt land. Ganska snart belägrades också ett litet samhälle i norr, i vilket man tror sig ha funnit hotet mot rikets säkerhet, en på ett ordinärt flyktingboende i stilla lugn och ro sedan drygt 2 månader boende 22-åring.

Anledningen till att just han utsågs till det stora hotet, låg möjligen i dennes namn, som kommande från Irak, ett land med andra namntyper och alfabet, möjligen kan missförstås, likaväl som en utlänning kan ha svårt för att se skillnaden mellan Jönsson och Jansson i vårt fall.

Den hemliga polisen, som normalt skall verka i det tysta, valde den här gången att slå på den stora trumman, kanske var man så övertygat över att man fångat rikets för tillfället största hot, att man ville slå mynt av det på ett maximalt sätt. Experter på terrorism förundrades i media av att en så högt rankad terrorist åker till Sverige och i eget namn och på egen facebook-sida uppträder helt öppet. Och dessutom varit i vårt land drygt 2 månader, när rapporteringen talat om att terroristen rest in under de senaste 2-3 veckorna.

Av hönan blev en fjäder, om ens det. Efter ett par dagar av förhör av Säpos drillade förhörsledare, tvingades man inse att man fångat helt fel man, och med sitt agerande dessutom både fördröjt och avslöjat sig själva i jakten på en eventuell terrorist, om det nu finns en sådan inrest och gömd i vårt land.

I sammanhanget finns det egentligen bara en positiv synpunkt på Säpos insats, nämligen att man inte för att rädda sitt eget ansikte låste in den nu frisläppte mannen på obestämd tid.

För honom gäller att han har fått sig till dels en erfarenhet vi vanliga svenskar aldrig behöver uppleva. Men också att hans säkerhet måste ges hög prioritet, i ett land som vid sidan om mycket humanism, också rymmer huliganer som inte tvekar att ta lagen i egna händer.

2015.11.23

Jarl

Efter attentaten

En vecka har gått sedan attentaten i Paris med dess hundratals offer i form av döda och skadade. Det attentatet som tillsammans med det bombade ryska planet med dess 224 offer, fått västvärldens ledarskap att sätta sig samman med det ryska ledarskapet för att en gång för alla göra slut på de jihadistiska gisslet.

Om det lyckas låter vara osagt, men dess militära kapacitet kommer säkert att ganska snabbt raderas ut. Utan något luftskydd kommer deras baser att bombas sönder och samman. De kommer inte att kunna kommunicera trådlöst, eftersom den verksamheten omedelbart avslöjar var de finns, och därmed gör dem till mål.

Återstår att gömma sig bland civilbefolkningen, för att den vägen använda dessa som sköldar och skydd mot angreppen. Och naturligtvis att försöka flytta fokus över till de öppna demokratierna i väst. Här har man under årtionden byggt upp en egen infrastruktur, som enligt europol innebär att vi i de västliga länderna antas ha ca 10.000 jihadistsympatisörer, alltså sådana som kan tänkas använda våld som konfliktlösning i sin relation till det samhälle man växt upp i.

Och i vårt land har hysterin fått flyktingkrisen att hamna i bakvatten de senaste dagarna. En känd jihadist har lokaliserats till ett norrländskt litet samhälle där man har en flyktingförläggning. Varför han kommit dit, och vad man tror sig att han haft som mål för sin svenska resa får säkert aldrig veta.

En riktig lärdom, och viktig sådan, av de gångna dagarnas debatt, är att skilja på de flyktingar som nu flyr jihadisternas och andras våld och bombningar, och jihadisterna.

De som utförde attentaten i Paris, var franska medborgare födda och uppväxta i Frankrike. De var inga importerade krigare, men väl tränade att mörda obeväpnade civila människor.

Vi har ett övergripande problem vi måste hantera själva, och det handlar om utanförskapet i delar av våra samhällen, och i vad mån vi skall acceptera att parallella samhällen med sinsemellan oförenliga värdegrunder skall accepteras.

2015.11.20

Jarl

Extremismens pris

 Helgens händelser i Paris kan inte gå okommenterade också i den här bloggen. De utgör ännu ett bevis för tesen att extremisten skyr inga medel för att nå sina mål. Död, ödeläggelse utan annan koppling till de som drabbas än att just skada.

Då kan målen vara en skola i Trollhättan eller restauranger eller en konsertlokal i Paris. Extremism har inget med demokrati att göra. Extremisten värdesätter inga andra grunder för sitt handlande, än de man skapat för att legitimera sina våldsdåd. Därför måste också extremisterna exkluderas från det demokratiska samhället och dess synsätt.

Massmördaren Breivik

Det demokratiska samhället bygger på delade värderingar, och respekt för människovärdet, liksom problemlösning utan våldsinslag. Allt de som extremisten betraktar som förhatligt och svagt.

Dessbättre visar all erfarenhet att de extrema rörelserna faller samman förr eller senare. Utan att gå alltför långt tillbaka i tiden, kan man erinra sig de mordband som under namn som ”Rote arme fraktion” och liknande i Tyskland och Italien för något årtionde sedan spred skräck omkring sig.'

Nu förefaller även de stora elefanterna gå in för att krossa IS. När Ryssland gör det, så är det del av deras långsiktiga plan. Man vill inte ha en spridning in i sina områden i södra delen av det som är det ryska imperiets svaga flank. Länder som Tjetjenien och Ingusjien, liksom stan-länderna. Länder där inflytandet från IS mycket lätt skulle kunna spridas, och bli till en svårsläckt brand.

Ur den verkligheten ser vi nu hur USA och Sovjet går in för att krossa IS, och därmed gör ett jobb som på motsvarande sätt besparas EU och dess länder.

Historia skrivs på många sätt, det som nu sker är också historia. Vi kanske ser börja på slutet för rörelsen IS, och dess dröm om kalifatet. Men det kommer inte att stoppa människor från att söka en ny framtid i de demokratiska fria länderna.

Kaos har alltid skapat folkvandringar, den folkvandringen kommer att fortsatta länge än. Vi kan bara stoppa den genom att hjälpa till att skapa drägliga förhållanden för de som flyr i deras hemländer.

2015.11.16

Jarl

Politisk helomvändning

Så är det då exemplifierat än en gång. Det som i politiken kommit att kallas en pudel, en helomvändning i givna ståndpunkter. Det leder till sviktande trovärdighet i det politiska systemen, och det skadar förtroendet för politiken och dess företrädare.

För kort tid sedan lyftes här i bloggen politikens trovärdighet. Nu har den självklara uppfattningen hos den politiska majoriteten, att vårt land kan ta mot och också skall göra det, den ström av människor som vill finna en fristad i vårt land, plötsligt inte legitimitet längre. Inom loppet av ett par dygn kastas den politiska kartan om. Gränskontroller uppförs, färjorna skall stoppa alla utan giltiga identiteter. Och med vetskap om att just den frågan är en nyckelfråga, så kommer tillströmningen att strypas.

Rätt eller fel återlämnar jag till läsarna att avgöra. Ur skribenten synpunkt visar det sig än en gång att politik som bygger på alltför mycket av visioner och idéer, förr eller senare kolliderar med verkligheterna. Vare sig det är flyktingfrågan, vindkraftens utbyggnad och energipolitiken eller klimatfrågorna.

Politik är att vilja, men också att välja. I båda fallen hjälper kunskap och vetenskap som en grund väl så viktig som de flygande visionerna. Detta oberoende av om man drömmar om det 1000-åriga riket med dess galna visioner, eller ett litet lands storhetsdrömmar om den absoluta humanitära stormakten.

Än är vi bara i inledningsfasen av en process som kommer att svida och på verka självbilden av vårt land. Både i egna ögon och andras. Och kampen om utrymmet och välfärden mellan de som har och de som inte har kommer nog dessvärre att hårdna.

I det sammanhanget visar den hittillsvarande utvecklingen att de som kommer att få bära den tyngsta börden, kanske blir våra vårdbehövande och äldre. Någon och några kommer att få stå tillbaka i utvecklingen, det visar inte minst resultatet av den för 15 år sedan förändrade synen på pensionssystemet.

Och att riksdagens män och kvinnor som enda grupp i samhället valt en egen gräddfil i ett alldeles eget och förmånligt pensionssystem är tyvärr betecknande.

Också i vårt land korrumperar makten.

2015.11.13

Jarl

Mannaminne i Janteland

Läsarna av den här bloggen, kan finna ett antal inlägg under årens lopp med temat Mannaminne. Det livsverk som vår tids störste nu levande bildkonstnär skapat i vackra Noerdingrå. Ett friluftsmuseum som blivit ett av länets största besöksmål, med ca 200.000 besökare per år. http://www.mannaminne.se/

För en del år sedan, under undertecknads tid i landstingsfullmäktige, hade jag långa samtal med paret Åberg. Av en bergsbrant vackra Häggvik, började man tidigt 80-tal bygga den anläggning som nu omfattar en mängd kulturhus, restaurang, kyrka och hotell. Allt överskott Åberg gjorde på sin konst, ca 1 miljon om året, plöjdes ner i livsverket. Men med fler och större anläggning, följde också större kostnader för drift och underhåll.

Konstnärens fokus är primärt konsten, sekundärt är affärsmässigheten. Anläggningen är det egentliga dragplåstret för mängder av bussturister och enskilda besökare, den stod länge öppen utan några inträdesavgifter och med alltför små intäkter. De intäkterna kom istället det omgivande samhället till del i form av övernattningar, restaurangbesök och besök på turistbutiker.

När konstnärsparet närmade sig 70-årsåldern före något år sedan, gjordes en överenskommelse om att samhället runt omkring via landsting och kommun skulle ta ett större ansvar för anläggningens framtid. En given gudagåva borde man inse, men i Janteland råder andra synsätt, där bestraffas den som förhäver sig.
http://www.allehanda.se/kultur/anders-aberg-talar-ut-om-mannaminnes-osakra-framtid-ibland-tanker-jag-att-det-basta-vore-att-elda-upp-alltihop

Under årtionden sökte Åberg driftstöd för och fick småsmulor medan andra långt mindre dragande anläggningar gödslades med pengar. Och idéer som Åberg med sitt visionella synsätt och tänkande lanserade och ville förverkliga på Mannaminne, stals av byråkraterna och sjösattes med stora samhällskostnader och dåligt resultat på annat håll. Technicum och Naturum var båda sprungna ur Åbergs visioner.

Nu är vi vid en ny brytpunkt i sagan om Mannaminne, landstinget vill inte ha med anläggningen att göra, trots en mycket begränsad insats. Och Åberg uttalar sig och sin frustration i media på ett sätt han kanske aldrig riktigt gjort tidigare. Han har all rätt att känna en stor sorg, inte över sitt livsverk i sig, men över den brist på förståelse och uppskattning som det politiska systemet hanterat hans arbete.

Nu står hoppet till Jan Sahlen, en driftig och klok ny ledare i Kramfors kommun jag lärde känna under landstingsåren.. Om du läser detta Jan, så vill undertecknad tacka för ditt stöd till Mannaminne, och önska dig all lycka till med ditt arbete.

2015.11.10

Jarl

Kampen om trovärdigheten

Onsdag kväll tidig november. Vädret är milt men också fuktigt på vägen till kvällen konsert. Väl framme vid konserthuset samlas folk i alla åldrar utom de allra minsta. När dörrarna stängs och musiken från de 110 symfonikerna spelar upp, är lokalen nästan full med sina ca 1000 sittplatser. En högtidsstund i musikaliskt meditativ mening blir facit av de ca 2 timmarna i musikens tempel.

Ute och tillbaka i verkligheten kommer tankarna smygande. Kvällens upplevelse bar vittne om det mångkulturella samhället, med namn som Sibelius, Mendelssohn och Brahms på repertoaren, och deltagande musiker och dirigent också med namn av internationell prägel. Så ser den verklighet också ut, i vart fall i större samhällen där årtionden av tillflöde av nya svenskar gjort att vi snart är 10 miljoner i vårt land. Tänk bort alla som idag är 1-a generations eller 2-a generations svenskar, de som kommit efter 1960 och deras barn, och vi skulle ha varit 2 miljoner färre. Hade vi varit ett rikare och bättre land? Hade välfärden varit bättre? Få seriösa forskare skulle svara ja på den frågan, desto fler skulle förkasta hypotesen.

Ändå brändes flyktingförläggningar också på 80-och 90-talen. Och krypskyttar i Stockholm och Malmö var sin tids självpåtagna bödlar, med döda och svårt skadskjutna människor på sitt samvete.

I dagens post låg ett upprop om en folkomröstning mot invandringen till vårt land. Utställare vår ett av våra riksdagspartier, ett parti som gjort kampen för ett etniskt rent Sverige till sin huvuduppgift. Stanken från tyskt 30-tal och dess rastänkande går inte att ta miste på. Man fiskar i grumliga vatten, och man får många napp.

Dagens flyktingvåg till vårt land är inget som tillkommit av en slump. Vi har efter årtionden av arbetskraftsinvandring och senare stöd till de som flytt krig och elände, skaffat oss positionen som det goda landet. Landet som kan ge chans till en ny framtid, och de uppoffringar som vägen dit innebär är man beredda att ta. Även med livet som insats.

Och i media skärps motsättningarna mellan de som ser möjligheterna i den utvecklingen, och de som enbart ser hoten i det skeendet. Nu förstärkt av ett riksdagsparti som front, och med en svans av skribenter under pseudonymer som bombarderar kreti och pleti med sina synpunkter via sociala media eller riktade mail.

I den här kampen ligger mycket av trovärdighet, värdegrund och framtid i vågskålen.

2015.11.05

Jarl