Bombad demokrati

När Obama för 8 år sedan blev USA-s president, så var han det stora hoppet för den stora majoritet av folket, som ville ha mer av sociala reformer och arbete, är militära ingripanden i olika konfliktländer. Han lovade att avsluta det amerikanska engagemanget i Irak och i Afghanistan, och i så måtto har han också följt sin plan i stort. Men han var också aktiv part i de omvandlingar som skedde i norra Afrika, inte minst då i Libyen, där en av världens brutalaste diktatorer, Khaddafi och hans regim föll samman med stöd från USA och många andra demokratiska länder.

När med detta som utgångspunkt demokrativännerna i Syrien började demonstrera, och våldet från regimen eskalera, trodde man från den demokratiska oppositionen att man skulle få liknande stöd som skett i Libyen, men så blev inte fallet. Den demokratiska världens hjälp har varit tafflig. Den har saknat kraft och organisation, och Syriens öde bollats över till ett handlingsförlamat FN.

När så Obamas regeringsperiod närmat sig sitt avslut, vill han inte lämna över landet till sin efterträdare i ett stadie av militär konflikt i mellanöstern. Väl medvetna om det har istället den ryska militärdiktaturen tagit över ledarskapet i den syriska konflikten. Resultatet av den förvandlingen lät inte vänta på sig. Massiva bombningar av de områden som behärskades av de demokratiska krafterna. En otrolig ödeläggelse av de civila samhället, och större flyktingvågor än man sett sedan 2-a världskrigets slut.

I brist på stöd från det demokratiska länderna kommer snart Assadregimen, känd för sina mord på kritiker och sin totala brist på demokratiska synsätt, att krossa demokratiaktivisterna, och i den mån de överlever, fördriva dem ur landet. Det som nu sker, slutfasen på det syriska kriget, är en tragedi av monumentala mått. Omvärldens ovilja att engagera sig på demokraternas sida har ett givet pris. Diktaturerna i Ryssland och i mellanöstern flyttar fram sina positioner. Demokratin och det öppna samhället, inte bara i konfliktänderna, är de stora förlorarna.

Historien visar nämligen att där diktaturens kreatur tillåts växa sig stora, där kommer nya konflikter som ett brev på posten. Av de skälen har Ryssland närstående länder alla skäl att oroas. Av de skälen kommer oron i mellanöstern att fortsätta med sina spridningseffekter. Turkiets sammanbrott som demokratisk stat är det senaste exemplet.

Och vem skall ta kostnaderna för det sönderbombade resultatet när övervåldet tillåts vinna över diplomati, demokrati och maktdelning?

2016.09.25

Jarl

Brödrafolkens väl

Historien har många exempel på högtflygande målsättningar tänkta att styra folkens tänkande och handlande. På våra svenska mynt kunde man för många år sedan läsa devisen “Brödrafolkens väl”, tillsammans med det då kungliga porträttet. Tanken där var väl att verka för ett ökat och fördjupat samarbete mellan de nordiska länderna, i en tid när nationalismen bredde ut sig och Sverige förlorade Norge, lyckligtvis utan stridigheter och blodsspillan.

Även i vår tid finns exempel på frigörelse som skett lyckligt och utan blodsspillan. Den delning som för några år sedan gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien där ett land blev två, Tjeckien och Slovakien är ett exempel. De baltiska ländernas nyvunna, men också sköra självständighet en annan. Men exemplen på motsatsen är desto fler.

Jugoslaviens sönderfall förde till ett långt och blodigt inbördeskrig på 90-talet. Först efter ingripande från stormakterna kunde det till sist biläggas, men spåren och såren efter den tiden kommer att leva i generationer. Ett annat frihetskrig i det tysta som pågått i årtionden, tyvärr utan att få internationellt stöd, är kurdernas försök att skapa sig en egen stat. För den som är påläst är det inte svårt att se logiken också i den här frågan. Kurderna är kulturellt, språkligt och etniskt en helt identifierbar befolkningsgrupp, och borde ha samma rätt till en egen stat och självbestämmande som någon annan statsbildning. Men i den turbulens som uppstod efter det turkiska storväldets sammanbrott för 100 år sedan, styckades kurdernas land och delades mellan grannländerna Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Och förtrycket av den mångmiljonstora folkgruppen har fortsatt under diktatoriska ledare i de olika länderna.

Det internationella samfundet och FN har mycket av sitt arbete ogjort, och därmed också mycket blod på sina händer. Den nuvarande syriska konflikten är också ett belysande exempel på den brist på handlingskraft som det internationella samfundet visar, och därmed lämnar fältet fritt för huliganer vilka inte respekterar några lagar, någon moral eller etik för sin rätt att driva egna synsätt. Det gäller såväl IS som den syriska Assadregimen.

Tanken om brödrafolkens väl har en lång väg att vandra, också i vår upplysta tid när så mycket kommer oss tillkänna via media dagligen. Den syriska krisen fördjupas med varje bomb som raserar landets städer och byar. En framtvingad lösning måste bygga på samma förutsättningar som rådde i Tyskland efter nazismens sammanbrott, ett internationellt ledarskap och stora insatser för återuppbyggnad av landet.

Men om det ser vi lite i medias annars så viktiga nyhetsbevakning.

2015.12.17

Jarl

De politiska kameleonternas tid

När omvärlden trycker på, prövas också principerna. Inte minst de principer som skapades i tider när erfarenheterna från 2-a världskriget var färska hos världens beslutsfattare Beslut som kom att fastställas i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, asylrätten och andra närbesläktade dokument.

De deklarationerna har hållits högt, i vart fall av de mer utpräglade de demokratierna Och i vårt land har de i vart fall officiellt hållits för okränkbara. Ända tills nu hösten 2015. Den omsvängning i politiska synsätt som hösten visat oss, påminner om kameleontens färgbyte när faran närmar sig. Principer som man från den politiska ledningen i landet med emfas markerade i somras, har på bara någon månad kastats överbord. Och statsministern och finansministern som tidaigare var de tongivande statsråden, skickar nu fram sina underhuggare för att ta debatten.

Att den debatten är obekväm syns tydligt på kroppspråket. Och det är inte konstigt, aldrig tidigare i modern tid har politisk trovärdighet fått större grundskott i vårt land än det som manifesteras nu. Vi har inte råd, eller det stör den allmänna ordningen är argumenten. Vi har inte råd, nej kanske inte om vi låter ockrare tjäna miljonernas mångfald på boenden och mat av undermålig standard, istället för att skapa en fungerande organisation. Som det nu är görs de goda insatserna av de ideella organsationerna, slöseriet står politikens redskap myndigheterna för.

I det stora landet i väster, USA hotar den ledande republikanske presidentkandidaten Trump med att totalt stänga gränserna för personer med muslimsk bakgrund. En häpnadsväckande ståndpunkt som vi alla får hoppas, kommer att sopa bort honom från scenen som presidentkandidat. I annat fall kommer vi att ledas in i en tid när rasismen och fascismen får oanade konsekvenser, endast en mansålder efter det senaste stora kriget.

Och slutligen, man kan inte skapa fred genom att bomba sönder ett land och terrorisera sönder dess medborgare. Det som nu sker i Syrien, och som alltfler ger sig in i, nämligen bombkriget, kommer inte leda till demokrati och uppbyggnad, det kommer bara att skapa än större flyktingströmmar. Om demokratiska krafter skall stödjas, måste bombkriget stoppas, och fredsskapande styrkor tillsammans med diplomatiska ansträngningar ges utrymme att verka.

De bombningar som nu raserar det som inte tidigare raserats av livsförutsättningar i landet Syrien, är direkt kontraproduktivt. Men så är mycket i de politiska kameleonternas tid.

2015.12.10

Jarl