Makten o bulvanerna 17.

Dags för ännu ett avsnitt i granskningen av vår tids äldrevård, och med fokus på vem som styr, och på vilka grunder?

2013.09.29

Jarl Strömbäck

Har samhällets företrädare verkligen förstått sin roll inom äldreomsorgen?

Att rent intellektuellt förstå sin roll är nog inte problemet.

Det handlar snarare om att det utvecklats en kultur ibland såväl tjänstemän i kommunala förvaltningar, statliga myndighetsanställda samt politiker av olika slag som bäddat in dem i en mycket speciell syn på myndighetsutövning.

Ett förhållningssätt som bjärt kontrasterar medborgarnas förvissning om att samhällets företrädare alltid och under alla omständigheter skall företräda medborgarna, även då de blivit pensionärer.

Man kan fundera ett slag vad som ligger bakom den skeva synen om att samhället alltid skall försöka uppfostra och tillrättavisa medborgare genom livet ända upp och in i pensionsåldern.

Uppbyggnaden av alla möjliga och omöjliga myndigheter under några årtionden har utvecklat en uppfattning att samhället behöver skyddas mot olika former av överträdelser mot de regler som samhället av någon outgrundlig anledning finner skyddsvärda.

Sålunda har vi numera ca 500 statliga myndigheter och till dessa kommer alla kommunala instanser med myndighetsstatus. Då är alla statliga verk oräknade.

Om svensken nu ändå är så auktoritetsbunden och aldrig på allvar vågar ifrågasätta samhällets myndighetsutövning så kan man ju fråga sig varför antalet myndigheter ständigt växer?

Innebär detta att samhället känner sig hotade av sina medborgare alldeles oavsett om det är företagare, vanliga Svenssons eller gamla och sjuka?

Denna paradox kan man grubbla på en stund men alldeles uppenbarligen så känner sig samhället nödgade att anställa alltfler människor för att utöva myndighet över sina medborgare, inklusive de gamla, sjuka och svaga.  

4 Det pågår ett Svarte Petter spel mellan riksdagspolitiker och kommunala politiker där den kommunala nivån känner sig klämda av bristande resurser och egen oförmåga att lösa sina olika myndighetsuppdrag som de trots allt är ålagda att sköta. Resultatet blir en alltmer tilltagande utbyggnad av myndighetsfloran som i många fall ägnar sig åt rena rättsövergrepp på medborgarna. Ställ högre kompetenskrav på politiker och då i synnerhet på de kommunala politikerna.

Hur skyddar vi gamla mot välfärdssamhällets illvilliga marodörer?

Men snälla nån så illa kan det väl inte vara att vi behöver skydda våra gamla mot samhällets olika företrädare, kanske någon invänder?

Rättsövergreppen i fallet med Mariana Norberg skvallrar om att vi alla nog måste inse att frågan är berättigad.

Utan att hemfalla åt konspirationsteorier kan vi alla fall se hennes bedrövliga exempel som ett bevis på vad samhället trots allt kan åstadkomma.

Då samhället och dess företrädare i lugn och ro samt i bästa samförstånd med varandra tillåts sätta någon under ett oinskränkt förvaltarskap enbart för att på ett bekvämt sätt slippa anhörigas ifrågasättande så har myndighetsutövandet nått en ny lågvattennivå.

Att låta en 88 årig lätt dement kvinna bli av med samtliga sina medborgerliga rättigheter, förutom rösträtten, för att samhällets myndighetsutövare skall kunna fortsätta missbruka sin makt bevisar bara att dess företrädare helt har missat sin grundläggande uppgift, d.v.s. att skydda sina medborgares intressen och inte främst sina egna.

5 Så länge inte politikerna i Riksdagen gör en genomgripande förändring av lagstiftningen (främst Föräldrabalken) som styr t.ex. frågan om ställföreträdarskap, typ förvaltare, så måste man temporärt inrätta särskilda domstolar som hanterar dessa, för den personliga integriteten, så viktiga frågorna. Inte minst hanteringen av Alice Babs sätter ju fingret på detta.

http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14342327.ab

 

Makten och bulvanerna 16

Här kommer så avsnitt 2 i serie som också skulle kunna rubriceras ”Vem styr egentligen”. Och naturligtvis hur och med vilken verkan. Läs gärna och begrunda.

2013.09.25

Jarl Strömbäck

Är vi som individer rättslösa mot samhällets företrädare?

Dagens generationer gamla kan måhända av inneboende respekt för auktoriteter ge uttryck för sin tacksamhet att ö h t få sin uppskjutna lön utbetald i form av pension, om än med mycket sämre utfall jämfört med de förväntningar man haft.

Men kommer morgondagens generationer pensionärer att finna sig i den enorma standardsänkning som dagens pensionssystem ger dem då det är deras tur att bli pensionärer?

Om dessutom detta dåliga ekonomiska pensionsutfall kombineras med en alltmer sinande statskassa, varur t.ex. äldreomsorgen skall hämta sin finansiering för att ge alltfler gamla den samhällsservice vi tar för given, så finns en uppenbar risk för en snart förestående pensionärsrevolt.

Det är mot den bakgrundsbilden frågan om individens rättslöshet mot samhället skall ställas.

Är det början på samhällets ofrånkomliga och successiva nedmontering av välfärdssystemen som vi har sett inledningen på de senaste åren?

Vad kan då individen göra för att hävda sin rätt? 

Eller är det faktiskt som David Eberhardt säger i sin senaste bok, ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”? D.v.s. att svensken är ett av världens mest tålmodiga folk då svensken står ut med i princip alla försämringar och all samhällsstyrd ”förnedring” så länge svensken känner sig helt förvissad om att ingen annan på minsta sätt har eller kan få det bättre.

Har vi ö h t funderat på individens möjligheter att ställa samhällets företrädare till svars för alla slags övergrepp som de är indirekt är delaktiga i och som de kan ses som ansvariga för?

Kan vi lita på att samhället alltid vill oss medborgare väl? Mycket tyder på att offentliganställda ser det som sin plikt att försvara välfärdssystemen men då tyvärr ur samhällets perspektiv.

Konfrontationen synes oundviklig så frågan är när har medborgarna fått nog?

2 Slaget om ”mittpålen” i svensk politik har nu börjat få smått bisarra konsekvenser då landets politiker i samfälld kör, likt HC Andersen i sagan, fortätter hävda att Kungen inte alls är naken. När spricker detta med att välfärdssystemen inte kommer att räcka till för att ge medborgarna den skattefinansierade välfärd de vant sig vid?

Är de svaga, gamla och sjuka till för samhället eller är det tvärtom?

Svaret kan tyckas givet men är det verkligen så i den vardag som alltfler gamla tvingas möta?

Nja, det finns verkligen lite evidensbaserad forskning som styrker tesen om att dagens, men framför allt morgondagens, samhälle kommer att se det som givet och självklart att samhället fullt ut är till för sina medborgare.

Man kan möjligen reflektera över om vi som gamla skall se den tidigare så självklara rätten som given att ställa krav på morgondagens samhälle.

Mycket tyder istället på att samhällsutvecklingen i realiteten är på väg åt ett helt annat håll.

Samhället håller snabbt på att abdikera från sin tidigare roll, d.v.s. att se sig själva som de svaga, sjuka och gamlas skyddsänglar.

Offentliganställda vars uppgift det är att verkligen tillgodose de gamlas behov försöker desperat parera en alltmer ohållbar ekonomisk utveckling.

Många kommunala företrädare inom de kommunala förvaltningarna har haft märkbart svårt att hantera den alltmer pressade ekonomiska situation de har att sköta i sitt umgänge med de svaga, sjuka och gamla.

Agerandet från många kommunala politiker och tjänstemän blir därför att gå i försvarsställning mot medborgarna (läs t.ex. de gamla) då de kräver sin självklara rätt av dessa samhällsföreträdare.

Samhällets företrädare har hittills klarat sig endast tack vare de gamlas inneboende respekt för auktoriteter samt rädslan för att hamna i onåd hos myndighetsföreträdare.

Men kommer morgondagens pensionärer att ha samma respekt för samhällets representanters självpåtagna auktoritet?

3 Riksdagspolitikernas sätt att abdikera från sitt ansvar för medborgarna har förskjutit mycket av ansvaret på de kommunala politikerna, vars möjligheter att höja skatterna är begränsade trots det kommunala skatteutjämningssystemet. Kommunala politiker vilka är bakbundna av de olika partiernas centrala kanslier, vilka tvingar kommunpolitiker att gå i ledband från resp partikansli i Stockholm.

 

Makten och bulvanerna 15.

I bloggen ”Vem styr egentligen”, flaggade undertecknad för att ge publicitet åt en essä i ett antal delar, vilken tar upp frågor relevanta för tolkningen av det politiska systemet. Publiceringen kommer att ske utan redigering i texterna. De står väl för sig själva. Författaren är en person med god insyn i, och tillgång till det politiska systemet på hög nivå.

2013.09.22/Jarl Strömbäck

Rättssamhället kapitulerar och mystiken tätnar!!

eller fallet med Mariana Norberg, 88 år, vilken under nästan 1 år förlorade alla sina medborgerliga rättigheter genom ett hemligt och rättsvidrigt beslut i Tingsrätten

Frågeställningen kan tyckas något bisarr i det Sverige där vi under många årtionden har blivit indoktrinerade med att vårt fosterland är ett av världens mest omtänksamma i relationerna gentemot våra svaga och gamla.

Det ”ålderspyramidala” problemet, som det ibland kallas av politiker, indikerar ju att dagens pensionssystem, även efter den s.k. pensionsreformen, inte kommer att kunna ge den alltmer åldrande befolkningen det skydd, den trygghet och den service som vi alla alltsedan ATP reformen 1957 förutsatt.

Pensionssystemet även i dagens reformerade form bygger till nästan 100 % på en kollektivistisk grundtanke där den arbetande befolkningen med sina inbetalda skatter skall försörja pensionärskollektivet.

Göran Persson hade nog ändå rätt då han, vid ett statsbesök i Australien år 2005, uttryckte tydliga farhågor för det då reformerade pensionssystemet och det är dessa farhågor som vi redan nu tyvärr ser besannas.

” Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort”.                (Om det nya pensionssystemet. Citerad i Expressen, 18 februari 2005).

Kan vi lita på välfärdssystemen?

Om pensionssystemet redan börjat krackelera ordentligt så finns givetvis risken att även andra skattefinansierade välfärdssystem indirekt kommer att bli lidande av den allt skevare ålderspyramid som nu snabbt accelererar. Vi blir som sagt alla väsentligt äldre och vi behåller vår hälsa hyggligt upp i åren.

Riksdagen som lagstiftande församling har, som den numera f.d. riksdagspolitikern Ann-Marie Påhlsson så måleriskt har beskrivit i sin bok ”Knapptryckarkompaniet”, reducerats till 349 lydiga lakejer helt underställda de maktfullkomliga politikerna inom de båda blocken.

Politiker vilka sätter själva innehavet av makten främst, före ambitionen att för sina medborgare göra något vettigt med makten.

Dagens barn och äldreomsorgsminister Maria Larsson får ju gång efter annan rycka ut till försvar för ett alltmer krackelerande välfärdssystem.

Skandalerna inom äldreomsorgen duggar tätt och regeringen tvingas ständigt skicka fram Maria Larsson för att försvara ett sjukt system där hon ständigt hänvisar till att en majoritet av de gamla, trots allt, är hyggligt nöjda då man undersöker den s.k. kundnöjdheten.

1 Alla människor vilka tagit på sig rollen som politiker och då i synnerhet de Riksdagspolitiker vi har måste ju rimligen känna att det knappast var rollen som knapptryckare vilken hägrade då man började engagera sig politiskt.

 

Vem styr egentligen

Om ett år har vi val igen. Regeringen har presenterat sin budget för det kommande året, och lockbetet är mer pengar till de som arbetar, eller för att vara lite satirisk, de som ses som en tillgång för samhället? De äldre och de utan löneinkomster, får finna sig i rollen att vara vår tids förlorare.

Det innebär inte att den nuvarande oppositionen är så mycket bättre. Nedmonteringen av välfärden började under tidigare S-regeringar. En internationell skattning visade ju för ett par månader sedan, att välfärden i vårt land var som bäst 1978. Det har funnits många regeringar sedan dess. Och den rödgröna alliansen om man får kalla den så, har ju deklarerat att man inte kommer att ta bort jobbskatteavdragen, så vad kan vi vänta oss? Är tidens lösen om kortsiktighet i olika avseenden, också det som rider de politiska besluten?

Nu till en annan och mer övergripande fråga, nämligen den om vem som egentligen bestämmer i vår demokratiska värld? Olika opinionsmätningar ger politiker i allmänhet ett lågt eller mycket lågt förtroende? Varför är det så kan man fråga sig? Det läggs väldigt mycket arbete på att göra handlingsprogram inför valen. Program som medborgarna sedan i god tro tar som intäkt för sina val, i den mån man inte bara röstar av gammal hävd eller annat skäl. Och visst vore det enklare om de politiska visionerna sedan utan vidare skulle kunna sjösättas och tillämpas? Men på vägen från vision till verklighet skall många hinder övervinnas, inte minst de från de mängder av intresseorganisationer och myndigheter som berörs på ena eller andra sättet.               

Starka politiker som vågar gå mot de intressen som vill stoppa förnyelsen och politikens mål, de tar stora risker. Risker vilka kan exemplifieras med Olof Palmes och bröderna Kennedys öden. Vilka krafter som egentligen låg bakom dem, kommer vi kanske aldrig att få vetskap om.

Återstår för de politiskt smidiga, att anpassa sig efter minsta gemensamma nämnaren i sitt beslutsfattande. Politiken blir i sin utformning urvattnad och byråkratistyrd. Okunniga eller fåkunniga brukar politiker beskyllas för att vara. Sanningen är nog snarare att de med åren lärt sig konsten att överleva i en miljö som styrs mer av starka särintressen, än politiska visioner.

Hur många miljoner var det inte som med glädjetårarna rinnande på kinderna följde Obamas vinst i presidentvalet för drygt 4 år sedan. Då skulle Guantanamo stängas, han var de vanliga människornas hopp och trygghet?

Guantanamo finns fortfarande kvar, de som orsakade den största ekonomiska kraschen i världen sedan 1930-talet är fortfarande ostraffade. Viss av dem har kvar höga poster, till en del i Obamas egen administration enligt tillgängliga dokumentärer. Och i demokratins och öppenhetens land blir de som tror på de värdena och tillämpar dem jagade byten. Hetsjakten på Snowdon och Bradley är just nu aktuella.

Så tillbaks till frågan om vem styr egentligen? De som valdes en gång eller den enorma maktfaktor som ryms i olika former av intressegrupper och byråkratier?

Om det skall ett antal bloggar i det kommande handla. De kommer att anknyta till den gamla titeln Makten och bulvanerna, det är nämligen där de hör hemma. Den osynliga makten, inte sällan med sekretessen som sitt allierade vapen. Om det återkommer bloggen till.

2013.09.19

 

Jarl Strömbäck

Vindkraft´verk ger bullerskador

Nedanstående artikel fanns att läsa i Läkartidningen 32-33 2013. Den får illustrera en av de aspekter som talar för stor försiktighet när det gäller tillståndsgivning av de riktigt stora verken. Det är viktigt att i det sammanhanget skilja mellan småskalig vindkraft, och de enormt stora vkv som nu uppförs i rasande takt runtom i landet.

Tidigare vetenskapliga studier om vindkraftverk och infraljud har varit motsägelsefulla. De har därför inte varit tillräckligt trovärdiga vid planeringen av regelverket för etablering av vindkraftverk. Under de senaste åren har emellertid en ny insikt vuxit fram om central sentitisering, vilket ger en ökad förståelse för migrän, fibromyalgi och andra kroniska smärtsyndrom [1, 2] samt vissa fall av tinnitus och yrsel. Denna insikt har även betydelse för förståelsen av hur infraljud från vindkraftverk kan påverka hälsan. I flera studier har man funnit att boende nära vindkraftverk oftare har allvarliga sömnstörningar och depression. Man har även funnit en ökad frekvens av yrsel, tinnitus, ljudöverkänslighet, huvudvärk, ökad aktivering av autonoma nervsystemet med mera [3, 4].

Förutom det hörbara ljudet, som kan ge bullerskada och vara allmänt störande psykiskt, genererar vindkraftverk även ett pulserande infraljud som påverkar innerörat och centrala nervsystemet utan att skada själva hörseln.

Infraljud är ljud med frekvenser under 20 Hz, motsvarande våglängder från 17 meter och uppåt, som inte uppfattas med normal hörsel. Detta ljud kan, om det inte dämpas kraftigt, utbreda sig över mycket långa sträckor. Det uppstår ur flera källor, till exempel pulserande flöden ur rörmynningar, stora virvlar (till exempel vindkraftverk och stora jetmotorer) och stora vibrerande ytor. I vetenskapliga studier har infraljudet från vindkraftverk uppmätts vid så låga nivåer att ljudet inte uppfattas av människa. Man har även gjort bedömningen att infraljud från vindkraftverk inte kan ge upphov till bullerskada i traditionell mening. [5]

Det man inte har tagit hänsyn till i dessa studier är att infraljudet från vindkraftverk är ett rytmiskt pulserande ljud, och att det pulserande ljudtrycket påverkar innerörat även om ­något ljud inte uppfattas av individen. Tryckvågorna fortplantar sig till innerörats vätskefyllda hålrum, och denna »massageeffekt« påverkar sinnescellerna i innerörats hörsel- och balansdelar [6]. Man har inte heller tagit hänsyn till det faktum att en del människor är känsligare än andra för sensorisk påverkan. Vissa är påtagligt känsliga för det pulserande ljudtrycket medan andra inte påverkas av det på ett märkbart sätt.

Det rytmiskt pumpande infraljudet från vindkraftverk utgör en stimulering som påverkar innerörats sensoriska funktioner [7, 8]. En sådan sensorisk stimulering kan hos personer med sensorisk överkänslighet framkalla central sentitisering med besvärande symtom såsom ostadighetsyrsel, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, synstörningar, med mera [9]. Besvären uppstår även om den uppmätta bullernivån är relativt låg eftersom infraljudet hela tiden påverkar och rytmiskt ändrar trycket i innerörats vätskerum via hörselbenskedjan. Det pulserande ljudtrycket från vindkraftverk framkallar även indirekt en aktivering av det autonoma nervsystemet med ökad utsöndring av adrenalin med åtföljande stresspåslag, risk för ­panikångest, högt blodtryck och hjärt­infarkt för personer med ökad sensorisk känslighet.

Migrän orsakas av en genetiskt betingad central sensorisk överkänslighet med risk för central sentitiserng. Migränprevalensen är omkring 30 procent [10, 11]. Till det kommer andra orsaker till cental sentitisering, vilket innebär att drygt 30 procent av boende i närheten av vindkraftverk riskerar att, i större eller mindre utsträckning, drabbas av vindkraftverksrelaterade besvär.Speciella riskgrupper är personer med migrän eller med migrän i släkten, personer över 50 års ålder, personer med fibromyalgi och personer med tendens till ångest och depression [12]. Även barn och vuxna med ADHD och autism tillhör riskgruppen och riskerar att få sina symtom förvärrade.

Det är alltså inte fråga om en buller­skada i traditionell mening utan en ­effekt av att ett konstant pulserande ljudtryck ständigt ändrar trycket i innerörat och retar sinnesorganen där. Man kan likna det vid ett pulserande eller flimrande ljus – många besväras inte märkbart medan personer med sensorisk överkänslighet kan få besvär. Flimrande ljus kan som bekant till och med utlösa epilepsi. På samma sätt utlöser det ständigt pulserande, icke hörbara infraljudet från vindkraftverk betydande besvär hos personer med central sensorisk överkänslighet. Dessa besvär kan bli kroniska, invalidiserande och leda till ångest och depression och öka risken för hjärtinfarkt.

I det aktuella regelverket för etablering av vindkraftverk har hänsyn inte tagits till den potentiella risken för personer med central sensorisk överkänslighet. Vindkraftverk uppförs i dag alltför nära bebyggelse. Det aktuella regelverket bör därför revideras med ett ökat säkerhetsavstånd till bebyggelse för att förhindra eller reducera risker för vindkraftsrelaterad översjuklighet.

Ur läkartidningen 32-33/2013

Omsorg ifrågasatt

Det är en vacker morgon när jag tar min morgonpromenad på strandpromenaden. I båthamnen på dess vågbrytare sitter några årsungar av måsar och ser lite övergivna ut. De vuxna fåglarna har börjat sin flytt, de unga är ännu kvar. Kanske gruvar de sig för att starta flygningen bort från en kommande höst och vinter.

Igår kväll (12.9) avslutades SvT-s programserie om äldrevården med en debatt ledd av Sverker Olofsson. Det har varit mycket intressant att få följa seriens fyra avsnitt. Att få ta del av personalens våndor, och de gamlas ödmjukhet och i någon mån underkastelse.

Desto större blir ansvaret för de beslutsfattare som söker lösningen på äldrevården i medicinering istället för vård och omsorg. För så ser det ut på alltför många ställen.

I de jämförande sammanställningar som numera görs av bland annat SoS (Socialstyrelsen) framgår att när det gäller kommunen norr om skogen tillhör man de värsta (plats 276 av 290 kommuner) när det gäller hård medicinering av äldre än 80+. När det gäller olämpliga läkemedel ståtar kommunen med plats 245 av 290. Att det finns andra synsätt även på nära håll, framgår väl av att både Timrå och Ånge till hör de bättre kommunerna med placeringar klart bättre än rikssnittet.

Det cyniska i att välja hård medicinering istället för god vård och omhändertagande, ligger också i att personer som drogas ner i ett tillstånd där deras egna krafter och förmågor bryts ner, istället blir tunga vårdfall och kostsammare för samhället i stort. Att den utvecklingen måste vara svår att bära för personal som i grunden vill väl, är inte konstigt att förstå. Och i det ligger också möjligheterna att klara den bemanning inom omsorgen som krävs för en god verksamhet.

Debatten i den här frågan har förhoppningsvis bara börjat, ett samhälle som vill hävda välfärden som prioriterad, kan inte tillåta den här utvecklingen att fortgå. Och kommunen norr om skogen med ambitionen att kallas vara av världsklass, har en lång väg att vandra sett till hur man använder medicineringen.

2013.09.13

Jarl Strömbäck

SPI välfärden

Vindkraften väcker frågor

Nedanstående artikel lånad ur tidningen Skogen, väcker frågor som rimligen borde kräva svar. Den väcker också frågan om var allemansrätten tar vägen, i en situation där internationell lagstiftning, om den kommer, förvandlar stora markområden till inhägnad industrimark? Läs och begrunda.                

Vindkraftsetableringen i Norrlands inland går med en rasande fart. Så fort att det är svårt för alla att hänga med. En del privata markägare har nu till exempel börjat undra över hur deras arrendekontrakt egentligen ska tolkas. Mycket är väldigt oklart – och väldigt känsligt. Endast en person jag talat med i sammanhanget går med på att namnges.

 

Vindkraftsbolagen är en av få industrier som väljer att arrendera istället för att　 köpa marken. De flesta markägare som har arrenderat ut mark för vindparkerna tycks vara nöjda med sina kontrakt. Men allt fler har i efterhand börjat fundera över vad arrendet egentligen innebär.

 

Jag har till exempel fått ta del av ett kontrakt där det bland annat står att det betongfundament som vindkraftverket vilar på ej är vindkraftsföretagets ansvar vid en eventuell nedmontering. Istället rekommenderas markägaren att bila bort 30 cm av översta delen av fundamentet och sen jordtäcka. Men får ett armerat betongfundamentet som väger cirka 1300 ton bara lämnas kvar i marken? Den frågan vill ingen myndighet svara på.

 

Totalkostnaden för att sönderdela, frakta bort och deponera ett fundament beräknas gå på närmare fem miljoner kronor. Det finns alltså all anledning för markägarna att känna oro så länge som man inte med säkerhet vet vad som gäller. En annan obesvarad fråga är vad som händer vid en eventuell konkurs av en vindkraftspark.

 

Etableringen bygger i vissa fall på direkt vilseledande information. Ingen markägare tycks ha förstått att vindkraftverken på deras utarrenderade marker snabbt skulle bli internationell handelsvara. Till exempel är vindparken i Ytterberg, Malå, redan såld till det brittiska investmentbolaget HG Capital som i sin tur äger Nordisk Vindkraft. Parken invigdes så sent som i december 2011. Man har även köpt den närliggande och ännu ej färdigbyggda vindparken Åmliden. Utåt sett har HG Capital profilerat sig på vård och omsorg. En annan lukrativ bransch.

 

Även försäkringsdelen oroar. Is från rotorbladen kan slungas så långt som 500 meter från vindkraftverken och det gör definitivt att närområdet kan vara farligt att beträda vintertid. Och vem är ansvarig om en vindkraftsgenerator på arrenderad mark fattar eld och antänder andra markägares skog? Vindkraftsaktörerna har kritiserats för att de undviker att besvara frågor. Även då jag skickat skriftliga frågor till Nordisk Vindkraft har svaret uteblivit.

 

Arne Hällsten, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malå är den ende som vågat träda fram. Han säger: ”Vi är alla grundlurade! Vindkraftsetableringen gick för snabbt och lagstiftningen var inte anpassad till den. Ljudnivån överskrider också vida de 40 dB som låg som grund för tillstånden. Under vintern när snurrorna belastas låter det som en vansinnesorkester även på tre kilometers avstånd. Om företagen tvingas följa sina gränsvärden på 40 dB skulle de inte få driva vindparkerna under vinterhalvåret”.

 

Arne Hällsten vill se en oberoende prövning av vindkraftsföretagens skyldigheter och rättigheter. ”Det finns alltför många människor i beslutsfattande ställning som har svalt vindkraftspropagandan utan reservationer”. Dessutom befarar han att parkerna kan komma att inhägnas för att anpassas till EU:s maskindirektiv för att undvika olyckor. Då lär många vakna upp säger han.

 

Nu finns 60 vindkraftverk bara inom Malå kommun, inräknat de som håller på att byggas.Ytterligare 25 har beviljats byggnadstillstånd. Men under mars månad sade ett enigt kommunalfullmäktige stopp för vidare utbyggnad efter en motion från en kommuninvånare. Mer behövdes inte.

 

Text: Matts Bildström,

 frilansande journalist, bland annat på tidningen SKOGEN

Obama-feber

Det råder Obama-feber i Sverige och norden när den amerikanske presidenten besöker oss. Den förste president sedan New Deal och Roosevelt, som verkligen sätter värde på välfärdsfrågorna, åtminstone i retoriken.

När de 8 åren som president är över, kommer han nog främst ihågkommas som den president som mer än någon annan på årtionden väckte människors förhoppningar, fick deras glädjetårer när han valdes till president. Samtidig som han ärvde den största ekonomiska kris som drabbat USA och världen sedan 1930-talet. En kris som världen fortfarande arbetar för att komma över.

De regleringar som kom till för att undvika ekonomiska kriser i samband med New Deal på 30-talet, lyckades finanslobbyn och en svag presidentmakt nermontera under 90-talet och senare. Olika dokumentärprogram har på ett tydligt sätt visat följderna av det, och det faktum att ingen egentligen gjordes ansvarig för det enorma svindleri som egentligen är navet i den utvecklingen.

Tillbaka till Obama, det är inte lätt att vara president, katalysator i en stat med så starka krafter vilka vill styra utvecklingen. Hade han kunnat agera annorlunda från början? Hade han kunnat ge politiken en starkare egen prägel? Ja sannolikt, men frågan är då om han överlevt de här åren.

Politiken i världens mäktigaste land må vara demokratisk och öppen, men det finns också en historik av annat slag, främst manifesterat av Kennedy-brödernas öde.

Som stor amerikavän, med många kontakter med landet under åren, var valet av Obama en stor källa till förhoppningar och glädje. Utifrån de förutsättningar han hade att hantera som landets förste färgade president, och den ekonomiska kris han fick i knät, är han fortfarande en person som inger hopp. Låt vara att mycket kunde varit annorlunda om presidenten haft större möjligheter att styra i egen riktning.

2013.08.05

Jarl Strömbäck

SPI Välfärden