Makten och bulvanerna 5.

Makten och bulvanerna 5.

Vi förflyttar oss i tid till sommaren 2012 i kommunen norr om skogen.  Mor Karins sitter på sitt boende med särskilda restriktioner. Sonen som under alla år stöttat och hjälpt henne, vill nu glädja henne med en liten bilresa. En bilresa i minnenas tecken, hem till gården som nu stått tom i ett par år.

De går runt i det fina vädret, minns och talar som man gör vid sådana tillfällen. Sonen har nycklarna till hus och garage, där också en hel del av hans maskiner och utrustningar finns. Han har under alla år också varit en av dessa entusiaster som gärna jobbar med äldre bilar.

De åker tillbaka till boendet, allt borde vara frid och fröjd. Men i bulvanernas värld blir resan en provokation. Inom några dagar har makten och bulvanerna föranstaltat om att hus och garage fått sina lås utbytta, för att utestänga de rättmätiga ägarna.

Mor Karins son åker ut på jobb, och blir då gärna borta över veckorna. I början på augusti kommer han hem till sin lägenhet och finner där ett brev på kommunens papper. Budskapet är att Mor Karins fastighet med tillbehör skall säljas. Om inte sonen innan den 13.8 hört av sig i frågan, kommer det uppfattas som ett gillande av försäljningen.

Respektlösheten känner inga gränser i maktens och bulvanernas värld. Det framgår senare att fastigheten varit föremål för värdering i början på sommaren, naturligtvis utan att sonen meddelats.

När han nu protesterar mot försäljningen och nämner att utrustningen i garaget tillhör honom väljer bulvanerna att några dagar senare vräka ut densamma på gården.

När detta skrivs i september 2012 är fastigheten såld. Hur efterspelet kommer att utvecklas får framtiden utvisa.

Det är dags att summera bloggarna under den här rubriken. Vår fallstudie är beskriven i grova drag, det är ett enskilt fall, men det finns fler. I dagarna pågår förberedelser för tvångsförsäljning i ett annat fall, där fastigheterna ligger i attraktivt läge i tätorten. Där handlar det om miljonbelopp. Också här har makten och bulvanerna anlitat mäklare och föranstaltat om försäljningen utan att ha inskaffat medgivande från berörda anhöriga i frågan.

Har den konfiskatoriska principen slagit rot i kommunen norr om skogen i synen på de äldre som råkar i klorna på en allt hungrigare byråkrati?

Några frågor återstår att ställa, dom kommer i nästa blogg.

2012.09.29

Jarl S

 

Makten och bulvanerna 4.

I vår strävan att förstå Mor Karins dilemma, har vi nu kommit till de kommunala mekanismer som gör det möjligt att plundra de äldre. Låt oss först krasst konstatera att kreativ bokföring är en högt utvecklad konst hos de personer som sysslar med just detta.

När maxtaxan inom äldreomsorgen infördes 2002, var det en socialdemokratisk regering under Göran Persson som den vägen ”köpte” röster. Nu pågår i rask takt nedmonteringen av densamma. I en nyss publicerad statlig utredning (SOU 2012:2) görs en jämförelse mellan socialtjänstlagens skrivningar om maxtaxan för äldre, och hur vissa kommuner valt att kringgå dessa. Den långa jämförelsen slutar med följande konstaterande.

”Detta (vissa kommuners handlande) innebär att kommunerna vid avgiftssättning enligt självkostnadsprincipen inte behöver följa socialtjänstlagens bestämmelser om inkomstberäkning och eller högkostnadsskydd.”

Lagstiftningen sätter vissa begränsningar över hur mycket man får ta betalt för omsorgens tjänster, vilka man nu kringgår på olika sätt. I gällande lagstiftning (socialtjänstlagen) är angivet att man inte får ta ut mer än en viss summa pengar av en boende på kommunalt boende, såvitt det inte är ett hyresboende. Vilket inneburit att helt plötsligt har det minsta rum i de kommunala boendena blivit ”hyreslägenheter”, och man kan ta ut hyror för några få trånga kvadratmeter, som är i nivån med fullt utrustade två rum och kök i ute i samhället.

Enligt samma lag får man inte ta ut mer i avgifter av en person, än att vederbörande har ett ”förbehållsbelopp” kvar för personliga utgifter. Men den passusen klarar man galant av genom att avgiftsbelägga i stort sett allt den boende önskar och behöver, och se till att så mycket som möjligt av det förbehålls kommunala tjänster.

Om det skulle bli så att den boendes pension inte räcker, men vederbörande har ett sparande i en eller annan form, förbehåller sig kommunen rätten att avyttra det sparandet. Och har en boende lägenhet eller fastighet, tar sig kommunen rätten att efter 3 månader på boendet försälja den boendes egendom.

Så säkerställer man att tillräckligt kapital flyter in i den kommunala kassan för att täcka så stor del av kostnaderna för omsorgen som möjligt. Och naturligtvis som en konsekvens av detta, att eventuellt arv till barn och barnbarn, den boendes yttersta vilja, förskingras.

Det är dags att titta på hur det har kommit att drabba mor Karin, men det får vänta till nästa blogg.

2012.09.26

Jarl Strömbäck

Makten och bulvanerna 4.

I vår strävan att förstå Mor Karins dilemma, har vi nu kommit till de kommunala mekanismer som gör det möjligt att plundra de äldre. Låt oss först krasst konstatera att kreativ bokföring är en högt utvecklad konst hos de personer som sysslar med just detta.

När maxtaxan inom äldreomsorgen infördes 2002, var det en socialdemokratisk regering under Göran Persson som den vägen ”köpte” röster. Nu pågår i rask takt nedmonteringen av densamma. I en nyss publicerad statlig utredning (SOU 2012:2) görs en jämförelse mellan socialtjänstlagens skrivningar om maxtaxan för äldre, och hur vissa kommuner valt att kringgå dessa. Den långa jämförelsen slutar med följande konstaterande.

”Detta (vissa kommuners handlande) innebär att kommunerna vid avgiftssättning enligt självkostnadsprincipen inte behöver följa socialtjänstlagens bestämmelser om inkomstberäkning och eller högkostnadsskydd.”

Lagstiftningen sätter vissa begränsningar över hur mycket man får ta betalt för omsorgens tjänster, vilka man nu kringgår på olika sätt. I gällande lagstiftning (socialtjänstlagen) är angivet att man inte får ta ut mer än en viss summa pengar av en boende på kommunalt boende, såvitt det inte är ett hyresboende. Vilket inneburit att helt plötsligt har det minsta rum i de kommunala boendena blivit ”hyreslägenheter”, och man kan ta ut hyror för några få trånga kvadratmeter, som är i nivån med fullt utrustade två rum och kök i ute i samhället.

Enligt samma lag får man inte ta ut mer i avgifter av en person, än att vederbörande har ett ”förbehållsbelopp” kvar för personliga utgifter. Men den passusen klarar man galant av genom att avgiftsbelägga i stort sett allt den boende önskar och behöver, och se till att så mycket som möjligt av det förbehålls kommunala tjänster.

Om det skulle bli så att den boendes pension inte räcker, men vederbörande har ett sparande i en eller annan form, förbehåller sig kommunen rätten att avyttra det sparandet. Och har en boende lägenhet eller fastighet, tar sig kommunen rätten att efter 3 månader på boendet försälja den boendes egendom.

Så säkerställer man att tillräckligt kapital flyter in i den kommunala kassan för att täcka så stor del av kostnaderna för omsorgen som möjligt. Och naturligtvis som en konsekvens av detta, att eventuellt arv till barn och barnbarn, den boendes yttersta vilja, förskingras.

Det är dags att titta på hur det har kommit att drabba mor Karin, men det får vänta till nästa blogg.

2012.09.26

Jarl Strömbäck

Makt och bulvaner 3.

Det är nu dags att ta sig an den ”legala” delen av hanteringen av mor Karins framtid, och inte bara hennes. Det handlar då om samspelet mellan bulvanerna i rättsystemet, sjukvården och kommunen.

För så är det att förvaltarskap skall tas i tingsrätten. Tingsrätterna är överhopade med jobb får vi ständigt höra. De hinner inte med sina fall, de blir liggande månad efter månad, inte sällan i år. Men det finns undantag. När bulvanen från kommunen ringer, då kan beslut tas ”på handlingarna” inom någon dag. Först kanske interimistiskt, för att efter någon tid göras permanent.

Vad menas då med ”på handlingarna”? Med det menas att kommunen presenterar ett lämpligt friserat material i skriftlig form. Ingen förhandling öga mot öga mellan tvistande parter här inte. Anhöriga har i allmänhet inte getts möjlighet att påverka begärda beslut i förväg, i vart fall inte om man har en avvikande uppfattning. Bulvanen från kommunen som uppdragsgivare, och bulvanen i rättsystemet har en väl uppbyggd kontakt och besluten tas med hög prioritet.

I de handlingar som skall presenteras för rätten skall i allmänhet ett läkarintyg presenteras. I mor Karins fall, vår fallstudie dög inte det läkarintyg hon fick i oktober 2009, det talade ju till hennes fördel. Istället kontaktade kommunens bulvaner en ”betrodd” läkare som utan att ha träffat Mor Karin utfärdade ett läkarintyg vilket angav henne som otillräknelig. En demensutredning skall om den görs korrekt innehålla både fysiska och psykologiska tester, vilket kräver experter med särskilt kompetens (geriatriker). Någon sådan gjordes inte.

Enligt gällande lagstiftning skall kommunen ombesörja att den som råkar ut för den här typen av problem, skall ha en ”egen” advokat som iakttar vederbörandes intressen i rätten. Den advokaten anvisas av kommunen, och betalas av kommunen. Denne är väl medveten om att inte bita den hand som betalar ut arvodet.

Som ni förstår är mor Karins öde beseglat. Hon placeras på boende under särskilda restriktioner. Hennes möjligheter att styra sin egen dag finns inte längre. Hon har inte själv ansökt om bistånd, men är nu internerad på ett sätt som har klara likheter med den inom kriminalvården.

Mer om det i nästa blogg.

2012.09.22

Jarl Strömbäck

Makt och bulvaner 2.

I föregående avsnitt under denna rubrik, berördes inledningsvis ett scenario, som vi nu skall fördjupa oss i en del. I det scenariot finns många inblandade. Det måste få sin förankring i det lagstiftande systemet, men det är ingen garanti för rättsäkerhet vilket skall visa sig.

Dags alltså för lektion 2, i serien om hur man bygger system för plundring av de äldre i samhället. För tydlighetens skull använder jag här ett aktuellt fall, det finns fler och med den utveckling vi ser, kommer ökningen att tillta. I vår fallstudio har vi en kvinna i 75-års ålder. Hon tillhör de många i vår kommun som tjänat kommunen under sin aktiva tid i arbetslivet, och tillika varit en trogen S-väljare. Det kommer inte att hjälpa henne som vi skall se.

Så låt oss umgås med Mor Karin (låt oss kalla henne så). Hon är änka sedan ett antal år tillbaka. Har tre vuxna barn varav ett, sonen är den som trätt in i anhörigrollen mer än andra. Han servar sin mor enligt hennes behov under de tider han inte är på resa i tjänsten ute i den stora världen.

Mor Karin är förutseende, i oktober 2009 upprättar hon ett testamente på en juridisk byrå i vår stad. Testamentet åtföljs av ett läkarintyg som visar att hon är vid god hälsa och klar över sitt förordnande som texten lyder. Den åtgärd som vi nog alla tror är uttryck för vår yttersta vilja, testamentet skall snart spelas bort av bulvanerna när dansen om hennes begränsade tillgångar börjar.

Redan den 17 december samma år är processen att ta kontroll över mor Karin igång, då genom att bulvanerna muntligt ansökt om att hon skall tas om hand med stöd av socialtjänstlagen. Två månader efter att hon visat upp ett oklanderligt och friskt läkarintyg, bedöms hon av makten och bulvanerna inte längre tillräknelig utan måste läggas under förvaltarskap.

Förvaltarskapet gäller hennes ”egendom och rätt”. Med det menas att man egentligen inte bryr sig speciellt om hennes person, det är rätten att kontrollera hennes tillgångar som är intressant. Sonen är vid tillfället utomlands, vilket möjligen är del av valet av tidpunkt.

I beslutet som nu tar ifrån mor Karin hennes egenkontroll över ”rätt och egendom” kan man läsa följande:

Ett beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen innebär att du får den hjälp, stöd och service du behöver vid utförandet av en aktivitet i din dagliga livsföring. Socialtjänstlagens främsta mål är att tillvarata och utveckla människors egna resurser. Det innebär att personalen i samråd med dig planerar hur ditt beviljade bistånd ska utföras.

Hur det kommer att tillämpas skall vi se i följande avsnitt.

2012.09.17

Jarl Strömbäck

 

 

Makt och bulvaner 1.

Makt korrumperar

Absolut makt korrumperar absolut

Någon som inte känner till begreppet? Myntat av Lord Acton, engelsk politiker och historiker för 150 år sedan, har begreppet giltighet även idag.

Den här bloggen och några ytterligare avsnitt kommer att ägnas åt makten och dess bulvaner. Makten, i det här sammanhanget den politiska makten, bulvanerna de med olika titlar, dess redskap och händer. I vårt land är vi lyckligt befriade från korruption? Vi är ett av de ”renaste” länderna i världen? Korruption kan emellertid också vara uttryck för maktmissbruk, för åsiktsförtryck och vänskapskorruption. Något som bl.a hela landets förre riksrevisor Inga-Britt Ahlenius vittnat om.

Här skall inledningsvis göras en fallstudie, en fallstudie som kan drabba de flesta av oss om vi får leva tillräckligt länge, och givet vissa yttre omständigheter. Men för att vårt fall skall kunna ges rätt inriktning och förståelse finns det anledning att ge några viktiga basfakta.

Den generation som nu är på väg in i sista fasen av sitt liv, har ofta utpekats som en lycklig generation. Man har gjort klassresan, kanske byggt upp en liten förmögenhet, i många fall representerat av en fastighet man strävat efter att göra fri från lån. Man har kanske en sparad slant på banken.

För en kommun med ekonomiska problem kan det bli lockande, att få ta del av så mycket som möjligt av det sparkapitalet, innan det fördelas ut till arvtagarna.

Över tid har samhället i övrigt byråkratiserats alltmer. Löne-och andra kostnader relaterade till omsorg och vård har ökat, samtidigt som lagliga hinder begränsar möjligheten att ta ut avgifter över vissa nivåer. Men som så ofta innehåller också lagstiftning gråzoner, vilka kan utnyttjas för den som har kreativitet nog, vilket skall visas av kommande fallstudie. Det finns anledning att fundera över etik och moral även i vårt land.

Nog för idag, välkommen åter.

2012.09.15

Jarl Strömbäck/SPI

 

 

 

Viktig höst

Det är höst i luften. Fåglarna samlas i stora flockar och fyller i träd och buskar på sina förråd av kraft och energi inför den långa flyttresan. På en äng ser vi en mängd tranor som på samma sätt stannat upp för vila och mat på sin väg söderut.

I lördags var vi ett järngäng som med hjälp av mobilkran lyfte båtar ur vattnet. Det är dags för dem att prepareras för sin vintervila, sommaren är kort. Men än kan vi få vackra, soliga dagar. Vid Brynge bjöd kulturföreningen på höstens evenemang, potatisdagen. Den samlade som alltid många som ville köpa av det närodlade, eller bara smaka på det goda som erbjöds i tält och av alltid närvarande Barbro och Tommy Uhlin.

Michel Obama och döttrarna

Mellan varven fanns tid att via IT lyssna på talen i den demokratiska valrörelsen i världens viktigaste demokrati, USA. Bill Clinton, den före detta presidenten hyllade Obama. Michel Obama höll ett väldigt uppskattat och applåderat tal, för att sedan förstärkas när Barack Obama höll sitt tal. Hans uppgift när han tillträdde för 4 år sedan var att fylla orden ”Hope” och ”change” med innehåll. Samtidigt gick landet och världen in i sin svåraste ekonomiska kris sedan 1930-åren. Det har varit en tung, nästan omöjlig uppgift att på några få år vända utvecklingen så att det märks för den stora massan i landet.

Amerikanska tal präglas väldigt hög grad av att ”the fellow american” , den enskilde medborgaren och familjen står i centrum. Det är inte folket som skall tjäna systemet, det är systemet som skall tjäna folket. Det är ofta känsloladdade tal, långt bättre och personligare än de vi upplever i våra valrörelser.

Just därför är talen så viktiga och välgörande att följa. USA liksom alla fria länder slits mellan ideologiska synsätt, något som tydliggjordes i talen. För den som är intresserad och tillräckligt kunnig i språket, ta er tiden att lyssna igenom dem.

I övrigt så hoppas jag innerligt att Obama får ännu en period i Vita Huset. Det behövs om världens största demokrati inte än mer skall skadas av de förödande krafter som genom sin girighet skapat den nu pågående ekonomiska krisen i världen.

2012.09.10

Jarl Strömbäck

Den liberala rösten

 

Den liberala rösten är viktig i samhällsdebatten. När den är som viktigast vågar den också vara kritisk och ifrågasättande. Carl-Johan Hiertas kamp för Aftonbladets frihet och oberoende vid dess födelse är i det avseendet klassisk. Likaså Torgny Segerstedts kamp mot nazismen i Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning under krigiska ofredsår.

När undertecknad för 6,5 år sedan som, vad jag vet, förste politiker i området startade min blogg med namnet Liberala Vindar, så var dess uppgift att vara ett forum för andra synpunkter än maktens, som var drivande.

Med ca 2 inlägg i veckan har det blivit många inlägg under åren, och bloggen läses dagligen av ett varierande antal personer. Den är lätt tillgänglig eftersom den blir första träff för den som googlar på namnet.

Den liberala friheten är inte längre knuten till något enskilt parti, den återfinns i vår lagstiftning och den bärs fram av många. Men den prövas också ständigt. Lagstiftningens syften kringgås genom vantolkningar. Rädslan för makten och dess redskap är återkommande, inte minst hos de som på ena eller andra sättet är beroende av makten och dess redskap.

Just därför är de arenor där ordet skall vara fritt så viktiga. Där föds nya tankar, alternativa synsätt. Där kan de ges spridning och form, liksom ifrågasättas. Och i sann liberal anda föra det öppna samhället vidare.

Just därför oroar det när tendenser registreras som syftar till att kväva det nya, att utestänga från de mediala arenorna. När personer som vill förmedla sina synsätt meddelar att det går inte att få in inlägg i de förmodat liberala tidningarna, om man undertecknar med namn och partibeteckning, däremot går det bra om man undertecknar med enbart namn.

Visst är det möjligt att de etablerade partierna tycker illa om uppstickare och gärna ser att media inte medverkar till att förmedla alternativa synsätt. Men för de media som inte sällan kallar sig oberoende liberala, ligger utmaningen i att inte göra sig till redskap för de etablerade maktstrukturerna genom att stänga den mediala arenan för alternativa synsätt och rörelser.

2012.09.07

Jarl Strömbäck

Var finns humansmen

Kommunen norr om skogen har problem med sjunkande befolkningssiffror. Ett par hundra per år har nedgången varit under de senaste 20 åren i snitt. Bland annat därför har man öppnat upp för de många ur olika delar av världen som söker trygghet och framtid i vårt land.

Det gjorde också den unga kvinna som i maj 2011 med sina barn, 3 och 6 år gamla kom till kommunen från en annan världsdel, Afrika. Med sig hade hon förutom sina barn också de synsätt på familjens värde och vikt som alltid finns, i synnerhet i länder där tryggheten inte bärs av det allmänna, utan av den egna familjen, de egna nätverken.

 Maj 2011 kom hon till Örnsköldsvik, i december samma år tog myndigheterna från henne barnen av skäl hon inte anser sig förstå av lokaltidningen att döma.

Att hon sedan i sin förtvivlan uppträtt störande och kanske hotfullt inför den personal hon anser har ansvaret för kidnappningen av hennes barn, borde inte förvåna. Den i grunden fullt förståeliga reaktionen har hon fått sona genom att tillbringa sommaren i fängelse.

Desto mer förvånande är att den kommun som tar på sig ansvaret för grupper av invandrare, inte också tar på sig ansvaret för att de får den hjälp som krävs för att finna sig tillrätta i den totalt annorlunda miljö som vårt land är jämfört med länderna vid ekvatorn.

Nu vill den unga kvinnan och modern av ÖA att döma inget hellre än att hon får tillbaka sina barn, och en biljett tillbaka till Afrika. Om nu den avhumaniserade förvaltningen känner något ansvar, borde det önskemålet omedelbart beviljas och medel till biljetterna ställas till förfogande.

2012.09.03

Jarl Strömbäck

 

 

Och världen ser på.

Om några veckor kommer ännu ett litet barnbarn till världen om allt går väl. Vi vet nu att det blir en liten pojke, han föds i ett annat land än det hans mor var barn i. För henne och hennes anhöriga blev flykten till en fredligare värld, bort från den syriska diktaturen en nödvändighet.

Våldet i Syrien är inte nytt. Minoritetsförtrycket har tidvis varit massivt, och inte minst drabbat den kurdiska delen av befolkningen. För den som vill lära en del om den syriska politikens vindlingar rekommenderas boken ”Drömmen om Damaskus” av mellanösternkännaren Aron Lund.

För egen del lärde jag känna den delen av världen under några år i sjöfartsnäringen. Som befäl i Svenska Orientlinjens fartyg besökte jag området återkommande, och medverkade även i utställningsresor för svensk exportindustri.

Mycket har hänt i världen sedan dess, men inte mycket positivt i den krutdurk som mellanöstern blivit. Konflikten med Israel tycks vara olöslig, den blir bara svårare trots alla medlingsförsök. Libanons huvudstad Beirut, som vid tiden för mina besök var områdets handelscentrum och ”orientens Paris”, skulle sedan komma att bombas sönder av Israel, för att sedan dras in i ett förödande inbördeskrig.

Men inget går nog upp mot den massaker som nu pågår i Syrien. En massaker som omvärlden, trots alla sina utfästelser om åtgärder mot folkmord, väljer att inte ingripa i. Diktaturerna stödjer varandra, Iran, Ryssland och Kina förser regimen med vapen och stöd i en situation när den sittande regimen slaktar sina barn, sina kvinnor och naturligtvis män. En regim som naturligtvis skulle vara chanslöst i ett demokratiskt val.

Den arabiska våren födde mycket hopp, också hos Syriens plågade folk. Skall det hoppet släckas av våldets svarta baroner, alltmedan omvärlden ser på?

2012.09.02

Jarl Strömbäck