Too many chiefs.....

I dessa tider med fallande BNP och därmed också skattekraft, duggar krismötena i offentlig sektor tätt. I Örnsköldsvik har sjukhuset, nybyggt och väl utrustat, ålagts ett sparbeting om ca 10%. Det har landstingets ledning valt att fördela så, att 40 % av de anställda varslas om uppsägning. Orimliga siffror kan man tycka, men om sjukvårdens eget frälse, läkarna undantas helt, och fotfolket får ta hela bördan då kan det bli så. I det sammanhanget är de kontakter undertecknad haft med läkare som vill förmedla sina synpunkter särskilt intressanta. Krisen inom sjukvården handlar nämligen inte bara om resurser, den handlar också i högsta grad om hur resurser används och fördelas. Så tillåt mig att citera några rader från ett brev en meriterad läkare med erfarenhet från både svensk och utländsk sjukvård sänt mig. Myten att vi skulle ha läkarbrist i landet, som omhuldas av en del politiker och läkarprofessionen är falsk. År 1975 fanns 8 511 läkare i Sverige, idag är de ca 35 000. (Kommentar) Det är prestigefyllt att arbeta inom opererande specialiteter och ju snävare specialiteten är, desto högre status (och lön). Bristen på allmänläkare samt äldrevårds - och psykiatri läkare har sin givna förklaring i dålig politisk behovsstyrning i sjukvården. (Kommentar) Den svenska sjukhusläkaren har i genomsnitt drygt 2 patienter per dag, allmänläkaren på vårdcentralen 13 patienter per dag. Sjukhusläkaren har långt större möjligheter att själv styra sin dag, sitt schema. Det och en ofta högre lön gör arbete på vårdcentraler ointressant.(kommentar) Läkarnas direktersättning från patienten avskaffades 1970, och sen dess har allt blivit sämre. Utan ekonomiskt incitament för direkt patientarbete, blir det mer intressant att forska, att söka sig till perifera områden i sjukvården, och därmed också minska risken för skadeanmälningar från patienter och anhöriga. (Kommentar) Information, kommunikation och administration tar mellan 50 – 80 % av sjukhusläkarnas tid. Systemtiden tränger ut vårdtiden, och skapar ökande köer och ökande ohälsa. (Kommentar) Mycket mer finns att anföra, men ovanstående får räcka för idag. Att läkarna nu protesterar mot indragningarna på Örnsköldsviks sjukhus, trots att de inte varslats själva, har sin förklaring. I internationellt språkbruk brukar man tala om ”too many chiefs and too few indians”. Läkare utan sitt fotfolk ser sin egen trygghet förtvina. 2009.02.28 Jarl Strömbäck

Industri i sönderfall?

1970 i konungariket Sverige. Från parkettplats på Broströmia vid Packhusplatsen kunde jag se ut över Göteborg, världens största varvsstad, ingenstans byggdes fler och finare fartyg än på stadens 4 varv. Arendalsvarvet var ett under av rationellt båtbyggande och de andra varven inte mycket sämre. Men hoten från en växande varvsindustri i Japan och Korea syntes alltmer. Blåögda svenskar hade öppnat Pandoras ask, genom att låta delegation efter delegation fritt ströva och fotografera anläggningarna. Sedan hade man gjort kopior av varven där borta när man kom hem. Men med långt lägre kostnader för mark och arbetskraft. Och nu var man redo att slå till. Innan -70talet var slut skulle svensk varvsindustri vara utraderad liksom större delen av en fantastiskt fin handelsflotta. Smärtsamma år för oss som satsat vår ungdom och framtid på sjöfarten, men ändå måste nya vägar för en tryggad sysselsättning sökas. För egen del blev det många fina år av internationell marknadsföring för svensk exportindustri. 2009 står svensk bilindustri inför liknande problem. Varvsgubbarna, varav många blev bilbyggare får nu se mönstret upprepas. SAAB kämpar för sin existens, inte på grund av dålig kvalité. Marknadskrafterna och ett olyckligt ägarskap har medverkat till krisen, naturligtvis också påverkat av finanskrisen. Under varvskrisen fortsatte lagerbyggandet av stora fartyg, med enorma kostnader för samhället utan att varven kunde räddas. Mönstret förskräcker och är inte efterföljansvärt. Regeringen har svåra val att göra. I valet mellan två onda ting, att se bilindustrin gå under, och att involvera sig i bilindustrin med massivt stöd, kanske ägarskap har regeringen valt att skydda skattepengarna. Sista ordet är inte sagt, och många förhandlingar återstår, men jag lyfter på hatten för Maud Olofsson. Hon har visat kurage i en svår situation, och det betyder mer än vindflöjelbeteendet som så ofta blir politikens undanflykt. 2009-02-24 Jarl Strömbäck

Söndagstankar

Söndag eftermiddag. Bländande vit nyfallen snö. Luften är lätt att andas vid långpromenaden, och den svenska statstelevisionen har visat på framgångar i favoritsporten skidor. Helena Jonsson, den sympatiske jämtländskan har skjutit och skidat till sig ännu en VM-medalj. Och den ständige förloraren i slutspurter, Anders Södergren har äntligen fått sin framgång, ett VM-silver i jaktstartsloppet i tjeckiska Liberec. Och i Sörnacksta i Sundsvall har den senaste veckan en ung familj fått se sitt egna drömhus växa upp. Visst är det skillnad att överta bostäder byggda av andra för andra, och att få välja och se sitt egna första hem ta form. Redan har 4-åringen provat toaletten i det nya huset, och om någon vecka flyttar familjen in och en ny fas i livet börjar. Visst är det härligt med tilltro och en önskan att förverkliga mål, både till egen glädje och för att samhällets och generationernas hjul skall snurra på. Framtidstro och rätade ryggar behövs inte minst i vår tid av finansiell och annan oro. Grattis önskar jag nybyggarna. 2009.02.22 Jarl Strömbäck

SEKAB - kommunal mardröm

Mardrömmen SEKAB förnekar sig inte. I dagarna avlöser krismötena varandra. Bolaget är konkursmässigt och ingen vändning är i sikte. Kommunalrådet Elvy Söderström som likt en papegoja upprepat sin tilltro till bolaget och dess ledning, syns nu alltmer sällan. Den ekonomiska smällen för henne och de politiker som stött projektet, också i så kallad opposition, kommer av allt att döma att räknas i hundratals miljoner om företaget tvingas till konkurs eller rekonstruktion. Hur mycket får en politiker avlägsna sig från kommunallagens krav på omsorg om medborgarnas pengar, innan det blir brottslig vårdslöshet? Elvy är en trevlig person, men beträdde minerad mark när hon lät sig fångas av sol-och vårcharmörerna och deras galna storhetsdrömmar. Nu står räkenskapens tid för dörren. Det handlar inte bara om SEKAB. Det handlar också om investeringen i Domsjökombinatet, om ett med avseende på kommunala behov kraftigt överdimensionerat kraftvärmeverk, som inte kommer att bli lönsamt förrän om ca 10 år i bästa fall. Ett kraftvärmeverk som kommer att vara beroende av lönsamheten i Domsjökombinatet, och därmed också helt i händerna på dess ekonomiska utveckling. Arenan slutligen, statusobjektet nummer ett och skyltfönstret mot världen. Trots medias enorma stöd i form av i stort sett dagliga artiklar, klarar sig inte Arenan utan ekonomiskt driftstöd om ca 7 miljoner/år. Lägg till det ett varierande antal miljoner för indirekta kommunala stöd för olika arrangemang, för kommunal personal som använder stora delar av sin arbetstid för att serva och stötta anläggningen. Elvys Söderströms tid på den kommunala tronen må ha kantats av beundrare, men frågan är hur länge den beundran kommer att stå sig. 2009.02.19 Jarl Strömbäck

Tal till tusenden.

Tal på Torget i Örnsköldsvik Söndagen den 15.2.2009. Det är en överväldigande syn att se så många samlade här för att manifestera sitt stöd för vårt sjukhus, Trygghetens hus för både dess patienter och anställda. Och visst är det så att för många är just sjukvården, den tillsammans med den egna familjen allra största källan till trygghet. Jag har blivit ombedd av SPF, Sveriges Pensionärsförbund att träda fram, en del av Er vet säkert att jag också har ett uppdrag i landstinget. Utifrån den bakgrunden vill jag gärna bidra med några synpunkter med avseende på det förslag om organisationsförändringar som är lagt på sjukhuset. Det hävdas att vårt sjukhus utför uppgifter som borde utföras av primärvården eller kommunen genom sin omsorg. Det är full möjligt att det är så, men rimligen måste i så fall de arbetsuppgifterna säkras via förhandlingar med kommun och primärvård innan uppdragen omfördelas. I annat fall kommer patienter med påtagliga behov bokstavligen ställas på gatan. Inom Psykvården behandlas inte minst många ungdomar som kräver en uppsökande vård. Den vården får inte äventyras om man inte vill riskera att problematiken fördjupas, vårdbehoven förlängs och kostnaderna för samhället i stort ökas. Psykvården i vårt län är generellt sett billig i förhållande till andra landsting. Den bör skonas inte minst motiverat av att de svåra tider vi nu är på väg in i, normalt också medför att fler behöver samhällets, och också vårdens stöd. Inom sjukvårdens olika områden har vi på vårt sjukhus en stor kompetens och teknisk utrustning som säkert kunde utnyttjas långt mer, om man fick tillåtelse att ta, och också sökte uppdrag via försäkringsbolag och internationella källor. Den inkomstförstärkning som den vägen kunde nås, borde också prövas. Det är rimligt att man i också offentlig verksamhet ser över organisationsformerna. Det konsultförslag som nu ligger skall i det sammanhanget ses som ett inslag i en förhandling. I den förhandlingen är det mitt råd att personalen på sjukhuset formulerar sina motförslag och inte ser konsultförslaget som ett diktat. Jag menar också att ni på sjukhuset skall kräva att få stöd i Ert arbete av en erfaren löntagarkonsult. Det är viktigt att ni i slutänden har fått ge Er syn på saken, och att ni kan känna delaktighet i den slutliga organisationsstrukturen. Både som samhällsmedborgare och anställda vill vi ju också, att vården i dess olika former skall ske på ett sätt som till en rimlig kostnad säkrar god kvalitet, har god tillgänglighet och därmed skänker oss alla den trygghet vi eftersträvar. För att nå det målet måste också riskanalyserna beaktas, ambulanssjukvårdens och primärvårdens roller vara klara liksom relationerna till kommunens omsorg. Sjukhuset är inte en isolerad ö, och får inte behandlas så. Med de avslutande orden önskar jag och Sveriges Pensionärsförbund alla Öviksbor, och naturligtvis inte minst de anställda på sjukhuset lycka till i sina ansträngningar för vårt gemensamma bästa. Jarl Strömbäck

Manifestation

Få händelser skapar större engagemang bland människor än om deras sjukvård hotas. Just nu handlar det om Örnsköldsviks sjukhus. Där behöver en besparing om ca 10 % (80 miljoner på en budget av 800 miljoner) göras för att få en ekonomi i balans. Som så ofta när majoritetspartiet (S) i landstinget inte vill fronta i ett beslut, har en utomstående konsult inkallats som skarprättare. Deras förslag av åtgärder mynnar ut i en minskning av personalen med 40 %, ca 400 personer (hel- och deltidare) ses som överflödiga. När väl den första förlamande känslan sjunkit undan växer människors vrede över brutaliteten i konsultrapporten. Och med den också samhällsengagemanget. Imorgon, söndagen den 15.2 förväntas den största manifestation som någonsin hållits i Övik ske. Då skall ett fackeltåg av människor gå från sjukhuset till torget, där en handfull talare kommer att ge uttryck för sina och sina organisationers tankar. Det är med ett stort mått av ödmjukhet och samtidigt positiv förtröstan jag accepterat av vara en av dessa talare. Trygghetens hus (sjukhuset) förtjänar en mer seriös och på delaktighet grundad översyn än den som konsultrapporten framställer. 2009.02.14 Jarl Strömbäck

Om barnens rätt

Av och till kommer räkningarna med vädjan om stöd för BRIS (Barnens rätt i samhället) och SOS-barnbyar ner i vår brevlåda. Och som tack från de hjälpta på barnhemmet och skolan på Cap Verde brev skrivna med tacksamhet i pennan. Också i vårt land har vi många barn som lever i ett mörkrets landskap. Barn övergivna, om inte lekamligt så ofta själsligt. Inte minst gäller det många av de ca 20 000 barn som lever åtskilda från sina föräldrar, för försyndelser de ofta inte kan förstå eller acceptera. Genom åren har vi i media fått ta del av det trauma och övergrepp många av barnen utsatts för. Nu har också den frågan fått ett officiellt godkännande, i så måtto som att också Myndighetssverige erkänner att här finns ett problem. Det problemet har som så ofta flera dimensioner. Det handlar om sättet omhändertaganden görs på, och den godtycklighet som finns i den hanteringen. Det handlar i hög grad om brist på kontroll av de familjehem/institutioner som får sin utkomst i verksamheten, och det handlar i särskild grad om barnens egen talan och möjlighet till delaktighet. Att nu beslut är på väg som öppnar upp för oanmälda kontroller av familjehem är på tiden. Likaså att ansvaret för inspektionerna läggs på en nivå utanför den som samtidigt styr omhändertagandena. Men också den legala hanteringen av verksamheten måste få en översyn. Den rättslöshet många enskilda som dras in i konflikter med starka sociala myndigheter upplever, måste balanseras på ett bättre sätt. 2009.02.11 Jarl Strömbäck

När bilan faller

Nu när ljuset så smått börjar återvända och dagarna bli längre, sänker sig ett mörker över trygghetens hus, vårt sjukhus i Övik. För oss som finns med i det politiska fältet runt landstinget är det ingen överraskning att åtgärder för att balansera kostnader och intäkter måste till. Men för egen del hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro att åtgärderna skulle kosta 418 av ca 1000 anställda (hel och deltidare) deras jobb och trygghet. Jag kan inte tänka mig att det här blir slutresultatet när förhandlingarna fått ha sin gång. Men oavsett det finns några synpunkter värda att belysa. Att sjukvården i vårt län fått en väldigt tung slagsida mot den södra delen av länet har jag belyst i tidigare inlägg i media (ÖA 9.12.08). Det är ur den synpunkten också symptomatiskt att när bilan tas fram låter man den falla i första hand på vårt sjukhus, inte det där den största besparingspotentialen finns, nämligen på länssjukhuset i Sundsvall. De får respit medan man utvärderar resultat och reaktioner från Övik. Brutaliteten i den omställning som nu skall till, om konsulternas förslag också genomförs, strider i mycket mot värnet om de mjuka värden som är del av sjukvårdens uppdrag. I det har omvårdnaden, och dess personal en central roll. Samtidigt måste en anpassning mot en föränderlig verklighet ständigt finnas med i en långsiktig planering. När undertecknad 2004 skrev en motion med målet att ge länet en ”Långsiktigt hållbar struktur”, så var det just för att med det målet undvika panikbromsningar som den som nu görs på Öviks sjukhus. Men som så ofta sker i den politiska världen, så blir arbetet i fullmäktige ett spel för galleriet, när de dörrarna stängs är det majoriteten, sedan årtionden i vårt landsting S+V som styr och ställer. Att man nu måste använda sig av oansvarigt dyra konsulter för att analysera och föreslå åtgärder, är bara ytterligare ett bevis för brist på ledarskap och egen kunskap hos landstingsledningen. En landstingsledning och landstingstyrelse (inklusive oppositionens representanter) som förefaller oberörbar oavsett hur mycket kritik revisorerna levererat genom åren. Har då regeringen någon roll i en tid när flertalet landsting blöder? Häromdagen fick vi veta att regeringen avdelar 50 000 miljoner för att ”rädda” våra banker från följderna av deras spekulationer bland annat på andra sidan Östersjön och via riskkapitalbolag. Tidigare avdelades ytterligare miljarder till bankerna, och 28 000 miljoner för att ”rädda” fordonsindustrin. Kanske borde vår alliansregering också fundera lite över hur medborgarna värderar stödet till de numera klassiska begreppen vård, skola och omsorg. Åtminstone om man har ambitionen att få regera vidare efter valet 2010. 2009.02.04 Jarl Strömbäck Landstingspolitiker

Historisk överenskommelse

Man skall vara försiktig med ordens värde. Att kalla någon händelse historisk ställer verkliga krav på betydelse. Men när nu alliansen kommit överens i energifrågan, inklusive kärnkraften då är ordet historisk berättigat. De av oss som har minnen av den inflammerade kärnkraftsdebatten på 70-talet, och följt politiken på energiområdet alltsedan dess vet vilka låsningar som kärnkraftsfrågan haft genom åren. Den gav upphov till ett nytt parti, Miljöpartiet, och motståndet mot kärnkraften har varit fast cementerat i Centerpartiet. När nu en långsiktig överenskommelse på energiområdet är nådd handlar det inte bara om valet 2010, det handlar om energifrågorna på mycket längre sikt. Och den som skall lyftas fram mer än någon annan är naturligtvis Maud Olofsson, Torbjörns (Fälldin) flicka som någon skribent skrev när hon valdes till partiledare. Hon har lyckats frigöra partiet från en låsning som hämmat inte bara Centerpartiet, utan också stora delar av samhällsplaneringen. Nog tror jag att också Torbjörn, med årens erfarenheter nu gett henne sin välsignelse, och visst är hon värd att ensam få porträttera det här avsnittet av bloggen. 2009.02.05 Jarl Strömbäck

Ensamvargen

Kan man vara en ensamvarg och ändå basa över en stor organisation och många människor? Spontant kanske man svarar nej, men samtidigt brukar stora företagsledare tala om den stora ensamheten i de svåra besluten. Någonstans där kanske också journalisten Anita Kratz bok efter att ha följt Fredrik Reinfeldt i 15 år, kan landa. Troligen är det också där hon fann namnet på sin omtalade bok om Reinfeldt. Det kan inte ha varit lätt att vara den som förde in folkets talan i ett parti så utpräglat auktoritärt, för att inte säga arrogant. För så har nog en bred allmänhet sett på det gamla högerpartiet, trots namnbytet till moderaterna. Och det avvikande beteendet, så uppfattat av klanen runt Carl Bildt på 90-talet, förde också med sig en underordnad tillvaro under ett antal år. Ur askan stiger i lyckliga fall fågeln Fenix. Den som lyfter på ”vida vingar” för att citera Michael Wiehe. I fallet om ensamvargen Reinfeldt, och för den delen också det moderata partiet, var den stora lyckan att valet 2002 blev det katastrofval det blev. Just den händelsen bäddade för Reinfeldts tur på tronen. Och nog är det spektakulärt att han haft modet att med sina stödtrupper utropa Moderaterna till det nya arbetarpartiet. Just den inriktningen gav det tillflöde av väljare som krävdes för att ge vänsterpartierna en tid av opposition. Om den segern var en tillfällighet, eller kommer att upprepas visar sig om drygt 1,5 år. Under tiden rekommenderar jag gärna läsaren av de här raderna att läsa boken. Den är värd tiden den tar ur många aspekter. Inte minst för det liberala parti, Folkpartiet som försatte chansen att ta över den borgerliga taktpinnen när Moderasterna var så illa skadskjutna hösten 2002. 2009.02.03 Jarl Strömbäck