I rötmånadstid 2019

Rötmånadstid 2019, varmt i luften och varmt i vattnet. Bad som svalkar och många söker den trösten. Dörjrundan ger fisk till en förträfflig lunch, och runt öarna har båtar ankrat eller förtöjt för att få svalka och bad. Det är fin sommar i kustbandet.

Samtidigt matar media ut bilden av ungdomsvåldet i vårt land, att vara ung man och ute sen kväll eller natt kan vara ett vågspel. Knivar och vapen skördar offer på ett sorgligt sätt. Också det en del av vår tids utmaning.

I ett globalt perspektiv läser vi återigen om masskjutningar i USA. Återigen får oskyldiga offer ta konsekvenserna av att ha världens liberalaste vapenlagstiftning. Nog borde en så uppenbar galenskap kunna åtgärdas, men knappast med nu sittande president. Han väljer att twittra intetsägande kondoleanser till de anhöriga som drabbas.

Och i det handelskrig som initierades av Donald Trump, svarar nu Kina med att stoppa importen av varor, främst jordbruksprodukter från USA. En åtgärd som kommer att slå hårt mot delar av USA-s export på det området. Analytikerna talar om krympande handel, vilket får de nervösa börserna att falla. Också i vårt i sammanhanget perifera land den dag när detta skrivs.

I Moskva har medborgarna tröttnat på Putindiktaturen och dess sätt att agera. Demonstrationerna böljar fram och möts av massiva polisinsatser. Splittringen i det ryska samhället ökar i takt med att demokratin nedmonteras.

Så också i det kinesiska maktområdet. Demonstrationerna för fred och oberoende i Hongkong möts nu av miliser med brutaliteten som vapen. Den kinesiska makten låter sin inte ifrågasättas. Den kinesiska diktaturen är stor nog nu att visa sina muskler, och man gör det både på handelns och politikens områden.

Vi går mot en tid av ökade konflikter.

2019.08.05

Jarl S

Politisk höst

Så är då det normala höstrusket tillbaka, med hårda vindar och återkommande regn. Inget att sörja över, årstidernas växlingar tillhör det naturliga kretsloppet, och hösten är en tid av återhämtning för allt det växande.

På den politiska kartan i landet i norr har stagnationen inträffat, låsningarna är stora efter valet för 1,5 månad sedan. Vallöften måste brytas på många håll om man skall kunna skapa en ny regering.

Samtidigt skall en budget presenteras och ligga klar den 15 november, och tiden rinner iväg. Inget parti kan få igenom sin budget enligt de vallöften man spridit omkring sig. Samtidigt måste landet styras och medel till det fastläggas. Återstår alltså för partierna att lägga fram en “neutral” budget, rensad på ett sätt som gör att den kan få riksdagens godkännande.

Och med det scenariot kan en övergångsregeringen med S i spetsen fortsätta ytterligare en ospecificerad tid. Blir resultatet att den förra regeringsperiodens “decemberöverenskommelse” återuppstår i form av en ny sådan, rimligen kallad novemberöverenskommelsen 2018?

Alternativet att gå till ett nyval är något som bejakas av de som tror sig bli vinnare, och fruktas av de som ser sig som förlorare, och där finns flertalet partier. Det alternativet förefaller vara det partierna allra minst önskar sig.

Och ute i den stora världen har våldet och laglösheten visat sitt grymma ansikte. Mordet på journalisten och saudiske regimkritikern Jamal Khashoggi har nu blivit en världsnyhet och avklädd verklighet, trots regimens försök att dölja brottet. Ännu en gång visas brutalt skillnaden mellan politiska system som tillåter yttrande- och åsiktsfrihet, och de som inte drar sig för att döda meningsmotståndare.

Den fria världen har mycket att försvara i vår tid, när Donald Trump valt att kalla den amerikanska pressen, folkets fiender.

2018.10.23

Jarl

Konfliktsökarens signatur

Det är vackert på sitt sätt, decembermörkret och adventsljusen. Mörkret och ljuset på samma gång. Det behövs mycket ljus för att skingra mörkret, både i reell mening och symboliskt.

För ute i den stora världen härjar konfliktsökaren och Mussolinikopian Donald Trump med sina behov av att omskapa världen. Ingen ledare i modern tid har så konsekvent valt konfliktens väg, som han. Det senaste draget har stora internationella dimensioner.

När han i strid mot FN-s resolutioner, mot internationella ledare i alla betydande länder, genom sitt utspel i Jerusalem frågan väljer att skapa konflikt mellan Israel och den islamska världen blir han i grunden en enorm rekryteringshjälp åt organisationer som IS. Nu får dom ännu ett exempel på att ledaren i västvärldens starkaste demokrati, helt bortser från den religionsfrihet som också är vital för de med andra religioner än den kristna. Det här draget har långt större betydelse, än kopplingen enbart mellan Israel och Palestina.

Det amerikanska folket dras med konfliksökaren Trump vid rodret ständigt bort från demokratins grunder av samverkan och samförstånd, mot makten och våldet som destination.

Dessbättre då att de val som nu stundar i de olika delstaternas ledande skikt, och senare mellanårsval, tyder på att demokraterna kommer att gå mycket starkt framåt, och givet den utvecklingen, kommer de att på sikt kunna ta kontroll över beslutsprossererna i senat och representanthus. Men mycken skada kan komma att ha skett innan dess.

Adventstid, väntande tid. På vad får utvecklingen visa? Med dagens ledarskap i USA är ingenting längre förutsägbart.

2017.12.07

Jarl S

Kampen om demokratin

För den som vill förkovra sig i de ryska utvecklingen efter Putins tillträde, finns mycket att lära. Att den ryska demokratin har förvandlats till ett maffiavälde där de som uppfattas som hot mot detsamma, elimineras får vi ständiga bevis för. Senast nu när ett av de vittnen som skulle lämna underlag till undersökningar av Trump-lägrets ryska kontakter, mystisk “fallit” 4 våningar. Se bifogad länk http://resistancereport.com/world/man-thrown-fourth-floor/

Nu förs också kampen om den amerikanska demokratins överlevnad alltmer intensivt. hoten och språkbruket blir allt oförsonliga. När nu USA-s ledande organ när det gäller “intelligence”, FBI och NSA på allvar går in i undersökningarna över vad som pågår, har äntligen de organen tagit sin del av ansvaret för försvaret av demokratin och den amerikanska konstitutionen. Trumps påstående att Obama-administrationen skulle ha avlyssnat honom, är bevisligen lögn. En lögn liksom det mesta Trump presterar.

Men galenskapen är inte ett hot mot fred och utveckling bara i USA, liknande och än värre är situationen i Turkiet. Natolandet vars ledning, i vars ledning despoten Erdogan försöker piska upp motsättningar mellan muslimerna i allmänhet och den ursprungliga befolkningen inte minst i EU-länderna. Fredsprojektet EU, kallar han nu nazism, och använder ett språkbruk som saknar motstycke i modern tid. Om talesättet “att medlen helgar målen”, så kan man undra vilka målen för Erdogan är?

Den gryende våren möts av allt annat än vår i politisk mening. För historiskt skolade personer görs nu jämförelser med situationen innan 1-a Världskriget. Efter en lång period, 70 år och tre generationer av fred, piskas nu motsättningar upp som inte borde finnas. Kampen mellan de onda och de goda förs alltmer intensivt och oförsonligt.

2017.03.22

Jarl

Kampen om demokratin

För den som vill förkovra sig i de ryska utvecklingen efter Putins tillträde, finns mycket att lära. Att den ryska demokratin har förvandlats till ett maffiavälde där de som uppfattas som hot mot detsamma, elimineras får vi ständiga bevis för. Senast nu när ett av de vittnen som skulle lämna underlag till undersökningar av Trump-lägrets ryska kontakter, mystisk “fallit” 4 våningar. Se bifogad länk http://resistancereport.com/world/man-thrown-fourth-floor/

Nu förs också kampen om den amerikanska demokratins överlevnad alltmer intensivt. hoten och språkbruket blir allt oförsonliga. När nu USA-s ledande organ när det gäller “intelligence”, FBI och NSA på allvar går in i undersökningarna över vad som pågår, har äntligen de organen tagit sin del av ansvaret för försvaret av demokratin och den amerikanska konstitutionen. Trumps påstående att Obama-administrationen skulle ha avlyssnat honom, är bevisligen lögn. En lögn liksom det mesta Trump presterar.

Men galenskapen är inte ett hot mot fred och utveckling bara i USA, liknande och än värre är situationen i Turkiet. Natolandet vars ledning, i vars ledning despoten Erdogan försöker piska upp motsättningar mellan muslimerna i allmänhet och den ursprungliga befolkningen. Fredsprojektet EU, kallar han nu nazism, och använder ett språkbruk som saknar motstycke i modern tid. Om talesättet “att medlen helgar målen”, så kan man undra vilka målen för Erdogan är?

Den gryende våren möts av allt annat än vår i politisk mening. För historiskt skolade personer görs nu jämförelser med situationen innan 1-a Världskriget. Efter en lång period, 70 år och tre generationer av fred, piskas nu motsättningar upp som inte borde finnas. Kampen mellan de onda och de goda förs alltmer intensivt och oförsonligt.

2017.03.22

Jarl

År 2016

Ännu ett år att lägga till de tidigare. De närmaste dagarna kommer årskrönikorna vara återkommande i medias olika kanaler och spalter. Inget ont i det, vi behöver tillbakablickar och reflektion över vad som hänt, varför, och vad det kan innebära.

Också i det mycket lilla perspektiv som den här bloggen innebär, finns kanske ett intresse att se vad som har hänt, och hur det speglas på olika sätt. I det sammanhanget är läsarna av särskilt intresse.

Under år 2014 och 2015 växte antalet ryska läsare av bloggen stadigt. Konstigt kan man tycka, men med de översättningsprogram som nu finns, är det lätt att få en översättning från språk till språk av texter. Som mest hade bloggen 3 gånger fler ryska läsare per dag, som svenska. Möjligen och troligen eftersom kritiken här mot den Putinledda förändringen av rysk politik, varit tydlig i bloggen. Plötsligt en dag fanns inte en enda rysk läsare. Regimen hade valt att blockera bloggen, och den blockeringen kvarstår.

Ännu ett exempel av intresse är de skärmdumpar som regelbundet från olika länder görs av bloggen. Plötsligt en dag kan någon laddat ner 100-200 bloggavsnitt. Det gör ingen enskild person, det görs av någon som har uppdraget att följa kritiska röster. Ett uppdrag som normalt ligger på säkerhetstjänsterna. Tack säger jag på det här sättet till intresset från länder som USA, Tyskland, Nederländerna, Polen, Grekland, Ryssland och kanske något ytterligare land. Bloggen skrivs för att läsas.

Så några reflektioner i stort över utvecklingen i världen. Den våldsutveckling vi sett öka borde bli en varningssignal för alla fredsälskande folk. I sin bok “Som jag minns det”, skriver Michael Gorbatjov, den sista sovjetiska ledaren om nedmonteringen av det kalla kriget, och besluten att göra fredsarbetet överordnat de ständiga rustningarna och vapenkapplöpningen med USA. Nu, drygt 20 år senare har den Putinledda regeringen i Ryssland, upprustning och militarisering som ett överordnat mål igen. Terrorbombningarna i Syrien och övergreppen på Ukraina, Tjetjenien, Georgien, tyder på samma typ av maktambitioner som i Hitlers Tyskland drev fram det 2-a världskriget.

Dit är det ännu långt, men det finns skäl att vara orolig. De generationer som nu växer upp, har inte den erfarenhet som de un åldrande har, och visdomsorden säger att historien har en tendens att upprepa sig.

När kyrkklockorna på nyårsnatten slår, kan den här bloggens skribent bara önska, läsare och icke läsare ett långt mer fredligt 2017, än det nu avslutade året.

2016.12.29

Jar

Novemberdag

Novemberdag, kort och mörk. En fin dag att tillbringa tillsammans med positiva och livsglada barn. En tillgång är det, att ha den möjligheten i en tid när mörka moln tycks hopa sig över framtiden. Åtminstone ökade osäkerheter i frågor om solidaritet, tolerans, fred och frihet.

Så går alltmer också den pålästa expertisens tankar, oavsett om man läser dem på Washington Post, eller Dagens nyheter. New York Times eller Aftonbladet. På båda sidor av Atlanten hopar sig nu problemen.

Den ryska utvecklingen med kvävda och regimstyrda medier har nu blivit modellen också för det som för bara kort tid sedan sågs som nästa EU-land, Turkiet. Där har nu Erdogan, turkarnas motsvarighet till ryssarnas Putin tagit efter den ryska modellen. Turkiet är inte längre ett demokratiskt land präglat av mångfald och öppenhet. I Syrien rasar barbariet i vår tid, när ryskt bombflyg precisionsbombar sjukhusen i Aleppo, obeväpnade män kvinnor och barn dräps i strid mot krigets konventioner.

Utvecklingen oroar också i länder som Ungern och Polen. Och efter USA-valet har vi nu en president (to be) som ser Putin som en förebild. Den gamla maktbalansen ser ut att spricka efter den 20 januari 2017, när det officiella övertagandet av den nye presidenten sker. Republikaner som förfärades av Trumps retorik under valkampen mot Hillary Clinton, vänder nu kappan efter vinden och underkadstar sig despoten. Utfallet av en sådan utveckling är av fundamental betydelse för världsfreden, och mycket tyder på att den kommer att offras på fåfängans och den maktgalna ledarens altare.

Dags att se den utvecklingen som ev verklig fara, och inte av feghet sopa problem under täcket. När Trump gör sin närmaste stab till en familjeangelägenhet, har han redan där trampat över normala demokratiska gränser. Han vill inte omgärda sig med personer som fungerar som kritiska granskare. Ja-sägarnas julafton stundar, och med det kvaliteten på världsomspännande beslut.

Det finns mycket att intressera sig för, om man vill följa politiken och dess följder.

2016.11.20

Jarl

Dårskapens väg

Ibland finns det skäl att hänvisa till andra skribenter, vilkas uppfattningar förtjänar en stor publik. En av dem är Patrik Oksanen, som med sina återkommande krönikor ser in i framtiden med erfarenhetens och historiens glasögon väl förankrade i sina synsätt. De senast publicerade återfinns på följande länk http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/oksanen-efter-darskapens-vag-vantar-bara-barbariet.

Läs den och begrunda, den har stor realitet i sin kritik av vår samtid. Ångorna från ett svunnet och svårt 1900-tal talar han om. Något som också vädrats i den här bloggen. Och något som man känner igen när man läser politisk historik från den europeiska historien för ca 100 år sedan.

Vi har alla ett ansvar för framtiden, och de val vi gör. Aldrig i mänsklighetens historia har vi levt bättre i ett övergripande globalt perspektiv. Ändå står kampen nu mellan fredlig samexistens, eller krig och förödelse. Ett i valrörelse återhållsamt USA, och ett lamslaget FN, ser på medan konflikten i Syrien får spridningseffekter i allt större områden. Och det mellanmänskliga samtalen hårdnar på ett sätt som inte främjar demokrati och respekt för demokratins verktyg.

Och i Ryssland har det militärindustriella komplexet med Putinregimen i spetsen dödat allt oliktänkande i organiserad form. Den som sticker ut hakan gör det med livet som insats, det visar de många mord på meningsmotståndare som gjorts utan några trovärdiga förklaringar.

Där lögnen tillåts växa på sanningens bekostnad, där kan man också förneka de absoluta och tydliga. Nerskjutningen med missil av de malaysiska passagerarplanet över det ryskockuperade Ukraina, har nu en internationell, högt kvalificerad undersökning visat skedde med en rysk missil, från ett givet område. Det förnekas av den ryska ledningen. Datahackningen av det demokratiska partiet i USA nu under valrörelsen, har visat sig ha samma adress, men den ryska ledningen förstår inget.

President Obama har ett stort gillande hos många, inklusive undertecknad. Men undfallenheten gentemot Ryssland kan bli ett högt pris som framtiden får betala. Gårdagens auktoritära ledarskap med dess våld och vurm för herravälde, har en tendens att vilja återuppstå.

Läs den inlänkade krönikan, det förtjänar den.

2010.10.09

Jarl

Oktoberbilder 2016

Nu rasar slutstriden vidare i Syrien. Dagligen ser vi bilderna på bombade barn och byggnader. Det är hjärtskärande på många sätt. Redan har striden, som började som fredliga demonstrationer för ökad demokrati i landet, varat längre i tid än 2-a världskriget. Den gången slutade det i förödelse i stora delar av världen, i synnerhet i de delar som startat aggressionen. Nu ser vi samma scenario, men med demokratikrafterna som de stora förlorarna.

Vart den processen för vidare är svårt att förutse. Någon militär intervention styrd via FN eller de stora demokratierna kommer inte att ske. De miljoner som ännu finns inom de områden som behärskas av demokratikämpar, går en oviss framtid tillmötes. Syriens vurm för att låta människor “försvinna”, återfinns i många liknande samhällen.

Förövare och offer

Och i Turkiet skärps kontrollen ytterligare. De 1000 skolor som stängts av regimen och de 43000 lärare som blivit av med sina jobb, innebär att 100.000-tals barn och unga inte kommer att få någon undervisning. Att 15 universitet också stängts, drabbar också högre utbildning och visar att nu gäller i Erdogans Turkiet envälde och tillbakagång.

Våldets triumf och helvete representerat i två länder. Önskan om medinflytande och öppenhet, som möts av först våld, sedan övervåld, och sedan alltmer eskalerat våld. Vad kan då omvärlden, den del som bryr sig göra?

Frågan om militärt ingripande från USA och dess vänner har naturligtvis diskuterats, men med negativt resultat. En direkt konfrontation med Putinregimen, är inget man önskar sig från de demokratiska ländernas sida. Så den insats mot IS, som Ryssland skulle göra när man påbörjade bombningar för 1 år sedan, koncentreras nu istället mot sjukhus, infrastruktur och ren terrorbombning mot av demokratikrafterna fortfarande hållna områden i landet.

Det är förfärligt i vår upplysta tid, att konflikter ständigt skall lösas med militära medel. Och allt det lidande och det destruktiva resultat det för med sig.

2016-10-02

Slutstriden

Så har den då startat, slutstriden, eller kanske ännu tydligare, slutstriderna. Häromdagen (26.9) hölls den första av kanske 3 debatter mellan de två kandidaterna till posten som ledare av världens under de senaste 70 åren, viktigaste land USA. Demagogen och opportunisten Donald Trump, mot politikern och demokraten Hillary Clinton. En kamp vars slutseger kan komma att få enorm betydelse för utvecklingen i världen. Den mellan demokrati och mångfald, och alltmer av diktatoriska regimer.

Men slutstriden har också påbörjats i kampen om Syrien. De demokratiska krafter som arbetat för ett land med mångfald och medinflytande i landet, kommer av allt att döma att utraderas och grundligt besegras av militärmakterna Ryssland och Syriens Assad-regim. Man väljer att totalt föröda ett redan oerhört sönderbombat land, hellre än att välja diplomatins väg för att lösa konflikten. Vad hjälper det att USA-s representant i FN talar om ryskt barbari när man bombar målinriktat på sjukhus och hjälptransporter. Den demokratiska världen har svikit den demokratiska rörelsen i Syrien, och eftervärldens dom kommer säkert att bli kännbar.

Vart skall de miljoner människor som befinner sig på flykt undan Assad-regimen ta vägen om inte de demokratiska länderna öppnar sina gränser igen? Och vem skall betala återuppbyggnaden av Aleppo och andra sönderbombade städer? Frågornas mångfald hopar sig, liksom frågan varför USA och EU låter sig fördmjukas av Putin-regimen? För i grunden är det nu vad det handler om. Assad och hans gäng skulle inte kunnat vinna den här kampen utan ryssarnas stöd och vapenmakt. Mönstret från Spaniens 30-tal och Hitlers stöd till Franco är solklart.

Ryskt bombflyg

Vissa bloggar är inte så roliga att skriva, men det är viktigt att också våga se runt hörnet i framtiden. På nattduksbordet ligger för närvarande Winston Churchills memoarer Det Stora Kriget, som avhandlar 1-a Världskriget. Boken är skriven oc trycket i början av 1930-talet. En antikvitet i skinnband och med äldre språkbruk. Men en mycket läsvärd bok genom sin klara insyn i den tidens händelseförlopp och dess konsekvenser.

Ett krig som födde som sitt barn sovjetkommunismen med allt det lidande som den rörelsen skull innebära genom årtiondena. Den demokratirörelse som sedan följde i Ryssland, och verkade under ca 10 år, är nu ett minne blott. Den ryska upprustningen och arrogansen skördar alltfler frukter. Men det är blodbesudlade frukter vare sig det gäller länderna i Kaukasien, Ukraina eller Syrien.

Måhända är slutstriden i Syrien bara upptakten till en än större kamp. Våldet har en benägenhet att ständigt vilja notera nya segrar.

2016.09.28

Jarl

Våldet utmanar

Vacker morgon bådar en vacker dag. Och så ser det ut att bli i hela landet den kommande långhelgen, Kristi Himmelfärdsdag och på följande helg. För många kommer nog sommarhus och båtar att få mycket uppmärksamhet, Det är den tiden på året.

Men tanken går till den extrema våldsanvändning som kännetecknar konflikten i Syrien. Inget är heligt för den regim som väljer att specifikt bomba de lilla som finns kvar av sjukhus och sjukvård. Krigets lagar har för länge sedan lämnats därhän, 10.000-tals människor har tagits av polis eller miliser och försvunnit. Och den oberoende rapportering som ännu finns, pekar ut regimen i Damaskus som den verkligt stora våldsverkaren i konflikten.

FN, som skulle bli en världspolis i sådana här konflikter, är totalt låst i sitt agerande. Ryssarna har efter sitt inträde helt inriktat sig på att stödja regimen. De storvulna påståendena att man specifikt skulle bekämpa IS, har visat sig helt fel. Man har valt att istället bomba de demokratiska krafter som ännu finns kvar i landet. Putins bidrag har enbart fördjupat konflikten.

Visst vore det möjligt för USA och dess allierade i Europa att agera kraftfullare mot vansinnet. Att i likhet med fallet i Libyen gå in och bekämpa det syriska bombandet, men rädslan för att gå djupare in i konflikten sitter alltför djupt. Och i det rädslans landskap tar vandalerna alltid steg framåt, lär oss historien, i vår tid representerad av Assad, Putin och Erdogan.

Den här konflikten har nu snart varit lika lång i tid som andra världskriget, och tvingat mer än halva landets befolkning på flykt varav en mindre del kommit till Europa och vårt land.

Nog är det i grunden sorgligt att inte konflikten kan kvävas på annat sätt än med ännu mer våld. I vår tid med så mycket resurser, borde restriktioner på det ekonomiska området kunna göras så kännbara att också regimen i Damaskus inser att man nått vägs ände.

Det internationella samfundets undfallenhet kommer inte att lösa problemen i mellanöstern, det kommer bara inspirera till nya utfall av maktmissbruk och våld med de följder det får. Och konflikter i synen på lösningar som också tär hårt på värdegrund och synsätt i demokratierna.

2016.05.04

Jarl

Efter attentaten

En vecka har gått sedan attentaten i Paris med dess hundratals offer i form av döda och skadade. Det attentatet som tillsammans med det bombade ryska planet med dess 224 offer, fått västvärldens ledarskap att sätta sig samman med det ryska ledarskapet för att en gång för alla göra slut på de jihadistiska gisslet.

Om det lyckas låter vara osagt, men dess militära kapacitet kommer säkert att ganska snabbt raderas ut. Utan något luftskydd kommer deras baser att bombas sönder och samman. De kommer inte att kunna kommunicera trådlöst, eftersom den verksamheten omedelbart avslöjar var de finns, och därmed gör dem till mål.

Återstår att gömma sig bland civilbefolkningen, för att den vägen använda dessa som sköldar och skydd mot angreppen. Och naturligtvis att försöka flytta fokus över till de öppna demokratierna i väst. Här har man under årtionden byggt upp en egen infrastruktur, som enligt europol innebär att vi i de västliga länderna antas ha ca 10.000 jihadistsympatisörer, alltså sådana som kan tänkas använda våld som konfliktlösning i sin relation till det samhälle man växt upp i.

Och i vårt land har hysterin fått flyktingkrisen att hamna i bakvatten de senaste dagarna. En känd jihadist har lokaliserats till ett norrländskt litet samhälle där man har en flyktingförläggning. Varför han kommit dit, och vad man tror sig att han haft som mål för sin svenska resa får säkert aldrig veta.

En riktig lärdom, och viktig sådan, av de gångna dagarnas debatt, är att skilja på de flyktingar som nu flyr jihadisternas och andras våld och bombningar, och jihadisterna.

De som utförde attentaten i Paris, var franska medborgare födda och uppväxta i Frankrike. De var inga importerade krigare, men väl tränade att mörda obeväpnade civila människor.

Vi har ett övergripande problem vi måste hantera själva, och det handlar om utanförskapet i delar av våra samhällen, och i vad mån vi skall acceptera att parallella samhällen med sinsemellan oförenliga värdegrunder skall accepteras.

2015.11.20

Jarl

Samma andas barn

Så har det hänt igen, den ultimata egoisten har varit framme med sin absoluta övertygelse. Nämligen den att man har rätten att ta andras liv för att tillfredsställa egna övertygelser och begär.

Senast vi fick läsa om det och ta del av det i tidningarna handlade det om den eritreanska 36-åring som efter att ha fått avslag på sin asylansökan gick till Ikea i Västerås. Där plockade han fram en kniv ur deras sortiment och högg med den ihjäl en kvinna och hennes son som tillfälligt råkade vara där på samma avdelning.

I förhören på rättspsykiatri har han talat om att han kände sig kränkt av migrationsverkets beslut, och därför medvetet planerat handlingen. Han valde medvetet att angripa ”svenska personer” för att det skulle ges den effekt han eftersträvade enligt reportage i VLT. Han anses inte psykisk sjuk i de utlåtande man gör från rättspsyk. Han tillhör den grupp människor med snedvridna uppfattningar om den egna överhögheten som är beredda att mörda.

Det senaste dådet, men säkert inte sista är den rasistiskt styrda handling i Trollhättan som de senaste dagarna har dominerat i medias bevakning.

Också där handlar det om en person som med den egna överhögheten som ledstjärna valt att selektivt döda ett antal personer, och säkert hade tagit fler med sig på den färden om inte polisen satt stopp för det.

Och i medierapporteringen kan vi också ta del av hur laglösheten i form av ett gäng nordafrikanska unga män av okänd ålder och namn, våldtar en ung kvinna i Stockholm i ett parkområde. Också det ett uttryck för det våld som skapar allt större klyftor i det svenska välfärdsbygget. Och i tron på samhällets förmåga att skydda sina medborgare.

Om det svenska samhället och dess värdegrund av öppenhet och tolerans skall överleva, då måste också de svenska lagarna och synsätten försvaras. Den slapphet, eller oförmåga att möta de utmaningarna från rättssystemets sida, som många nu upplever kommer om den fortsätter att leda till allt större sönderfall. Allt större klyftor och allt fler som tar lagen i egna händer.

Är det det vi eftersträvar?

2015.10.24

Jarl

Skall våld belönas??

Det är en grå och dimmig denna sena majdag när jag tar min morgonpromenad. Det är i kabbelekornas tid, de lyser härligt gult i diket på strandpromenaden. Och luften är riktigt sjön att andas. Det är vår om än diset härskar efter nattens livgivande regn.

I debatten de senaste dagarna har våra våldstörstande och äventyrsjagande ungdomar, de som söker sig till IS och kriget i mellanöstern, blivit huvudobjekt.  Vapen ger makt, och makt triggar äventyrstörstande personer. Kan man sedan mata in i den smeten ideologiska synpunkter på den egna överlägsenheten. Rätten att ta för sig på andras bekostnad när det gäller liv, rikedom och krav på underkastelse, då har man skapat den häxbrygd som i århundraden använts för att rättfärdiga revolutioner och krig.

Nu handlar debatten om hur det svenska samhället skall förhålla sig till det. I Örebro som är en av de orter från vilken många åkt till Syrien för att ansluta till IS, togs för en tid sedan beslutet att hemvändande skulle mötas av röda mattan. Förtur till rehabilitering, utbildning, arbete och bostäder. Kritiken blev som väntat stark. En av de kritiska var också modern till två söner som båda åkt ner, och nu var rädd för att också den yngste sonen skulle göra detsamma. Dra in passen för de som åker, gör dem statslösa var ett av de radikala förslagen.

Nu är det Stockholms tur att ta ställning, och det förslag som ligger går på samma linje som det i Örebro. Det är en sak att ett socialt experiment görs i en svensk småstad, det är en annan när det handlandet blir legitimt för landet i stort. Just därför är debatten så viktig. De som agerar för den ”mjuka” linjen, påpekar gärna att svenskar deltog i Finland under 2-a världskriget. Det är korrekt liksom att svensk trupp funnits med på ett antal FN-insatser. Men det har då skett efter sanktion från landets politiska ledning.

Det mördande, och den våldsanvändning som präglar IS, har inget gemensamt med de insatserna. IS är ett ideologiskt drivet rövarband, vilket inte tolererar något ”otroget”. Där ligger en enorm skillnad i synsätt.  Med vilken rätt skall då de som gör sig till del av den verkligheten mötas som hjältar vid sin hemkomst?

Om man skall få stopp på galenskapen, borde man kanske lyssna mer till den mor som önskade att passen för de som åker dras in. För var finns det politiska motståndet och ansvaret mot agerandet, i en politisk attityd som belönar agerandet med en gräddfil till arbete, utbildningar och bostäder?

2015.05.26

Jarl

Idrott och huliganism

Den nu pågående veckan 20-28 februari bjuder på högtidsstunder för den som vill se stor idrott i vita spår. Världsmästerskapen i längdskidåkning hålls på vår svenska hemmaplan i Falun. Låt vara inte i det vintrigaste väder, men till glädje för 10-tusentals besökare varje dag. När detta skrivs återstår ännu några lopp, men framgångarna har varit stora, inte minst för våra svenska tjejer som tagit medalj i samtliga hittills hållna lopp.

För undertecknad med egna erfarenheter från bland annat 14 vasalopp, och mängder med träningsmil utan annat mål än att må bra, är skidåkningen den prioriterade sporten. Kanske därför att egen kunskap också medför respekt för det enorma arbete som ligger bakom varje framgångsrik utövare.

Och ersättningen som utgår är minst sagt minimal, om man inte tillhör den absoluta elit som kan dra nytta av sitt namn i sponsring och reklam.

Ett annat skäl att med stor glädje se på loppen är också det kamratskap som präglar de deltagande, och då i synnerhet damerna. Där kramas man och uppträder som sanna vänner trots att man bara minuter innan kämpat med näbbar och klor för att vinna loppet. Det är väl det som är den goda idrottens kärna, så roligt att den finns kvar.

För så är det också att huliganidrotten får alltmer plats i media och därmed också i det mänskliga medvetandet. Arenaidrotter där huliganismen härjar på läktare och gator, ibland med överfallsvåld och i enstaka fall direkta mord som följd. Arenaidrotter där huliganismens slagord av olika slag, ibland får så absurda uttryck som ”Döda,döda,döda” från läktarna. Där det fysiska våldet är ständigt närvarande och inte sällan gör utövarna till medicinska fall, också med livslånga problem som följd.

I de sammanhangen blundar rättssamhället och moralens väktare. Inte sällan sitter de i den kommunala logen och smuttar på sina sponsrade drinkar, en del av vår tids politiska korruption väl draperad i påstådd samhällsnytta.

Tillbaka till den idrott som ännu bär gentlemannaskapets prägel. Visst är det en stor tröst att ändå se att den stora publiken vill se, och ge den idrotten sitt bifall. Gärna mer av stor och god idrott, och mindre av huliganism och våldsförhärligande i idrottens namn.

2015.02.27

Jarl Strömbäck

Mönstret går igen2.

För den som följt bloggen en längre tid, är undertecknads kritik av den nuvarande politiska ledningen i Ryssland ingen hemlighet. Med sina rötter i den ryska säkerhetstjänsten KGB, var valet av Putin liktydigt med en total nedmontering av den spirande ryska demokratin.

Så har det också blivit, media är kvästa eller skrämda till underkastelse. Regimkritiker mördade eller oskadliggjorda på annat sätt. Namn som Politkovskaya, Estemirova, Chodorkovski och Litvinenko är bara toppen på det isberg av förtryck som trycker ner en levande demokrati.

Ibland kan det vara intressant att gå tillbaka i sina egna förutsägelser. I bloggen ”Mönstret går igen” den 7 dec 2007, målade jag en bild av den ryska utvecklingen, som så här 8 år senare är skrämmande sann.

Militariseringen har fortsatt liksom undertryckandet av en verklig demokrati. Hoten mot grannländer är ständigt närvarande, just nu är det Ukraina som är utsatt, vem blir det imorgon? Och politiken bygger på precis samma agerande som det tyska innan utbrottet av andra världskriget. Ockupation av andra länders områden. Utnyttjande av den ovilja att ta konflikt som de demokratiska länderna känner.

Ser vi nu upptakten till en stor väpnad konflikt byggd på ständiga ryska framstötar via bulvaner och elittrupper vilka man förnekar ansvar för? Kommer Europa och den demokratiska världen att upprepa Chamberlains misstag från 30-talet, eller har man förmågan att visa styrka mot det ryska hotet?

Att lilla Sverige nu används som lekstuga för ryska miniubåtar är i det sammanhanget inget att förvåna sig över. Ryssen är så övertygad att svensken inte får använda verkanseld i jakten på ubåterna, att man tämligen riskfritt kan leka sin katt-och råtta lek i våra skärgårdar.

2015 ser ut att bli ett viktigt år, så här 70 år efter att den förra världsbranden släcktes.

2015.02.08

Jarl Strömbäck

Terrorns ansikten

Snöig söndagmorgon i norr, när detta skrivs. För ett par dagar sedan startade det Parisiska drama, dödsskjutningarna som fått en hel värld att vakna till i chock ännu en gång. Också här på bloggen behövs en stund av eftertanke, en kommentar.

För terrorn har många ansikten. Den kan vara nordiskt blond som i fallet den norske Breivik för några år sedan. Den kan gömma sig bakom ideologiska synsätt, politiska eller religiösa övertygelser. Kännetecknande är i vart fall uppfattningen att man har rätten att ta andras liv och egendom.

Demonstration mot våldet i Paris

Nu, i vår tid har den internationella terrorn fått ny fart, inte sällan styrd från andra länder än de som gjorts till måltavla. I det här fallet troligen från Jemen och med förgreningar till IS i Syrien. Att attentatsmännen själva var födda och uppväxta i Frankrike gör ändå dådet till ett franskt trauma.

I historisk mening har terrorn spridits, och med förfärande resultat härjat över världen under baner som de spanska Conquistadorerna, eller på sin tid Korsfarana. Nazismen, kommunismen och fascismen bar samma övertygelse om herrefolkens maktmonopol, och idag bärs samma eller liknande synsätt av IS i Syrien och Al Quadia  och dess sympatisörer. Gemensamt ger det oss alla en påminnelse om att människovärde och demokrati måste försvaras varje dag, av varje generation medborgare.

Hade dådet skett i vårt land hade troligen en veckolång förhandlingsfas startats för att undvika blodsspillan. Media hade haft julafton varje dag med speglingar och reflektioner om vem som hade mest rätt eller fel. Senare ett fängelsestraff och frigivning efter x antal år, falumördarens hantering kan där ses som exempel.

 I Frankrike blev hanteringen mer resolut, ont skall med ont förgås säger ju den heliga boken, och så blev också resultatet. Om det var rätt eller fel får läsarna avgöra.

2015.01.11

Jarl Strömbäck

 

Putins Ryssland nov. 2014

Arkadij Babtjenko är en rysk författare, som gått den hårda vägen från uppvaknandet i mardrömmen med namn Tetjenienkrigen. Idag är han en av de få som i Ryssland öppet vågar opponera mot en politik som bär alla våldets och enväldets kännetecken.

I samband med Rysslands annektering av Krimhalvön skrev han bland annat nedanstående sarkasmer, publicerat i internationell press i en längre artikel:

Roligt att se er Krimbor. Och tillåt oss att redan nu gratulera till den sista folkomröstningen i era liv. Fler ”viljeyttringar” blir det nämligen inte. Ni kommer helt enkelt inte att få välja igen – aldrig och ingenting. Aldrig och ingenting. Inte ens färgen på gränserna till er egen bakgård. Lägg genast det på minnet.

För det andra kan ni säga adjö till er television. Hej då direktsändningar, pratshower och debattprogram. Hej svartmålningar, döda kroppar, knäppgökar och skämt om kiss och kön. Propaganda i stället för nyheter, hardcore! Extrasändningar med Putins evighetsmonologer.

I dagarna har Babtjenko också i intervjuer varnat för en utveckling där varje form av demokrati i Ryssland är på väg att försvinna. Där makten ersätter laglighet och människovärde. Och där ingen som motsätter sig utvecklingen kan känna sig trygg.

De synsätt som Putinregimen speglar, har sina föregångare i Tysklands 1930-tal. Nu som då lockas det makthungriga också i de västliga demokratierna att följa den nye ”store ledaren”.

Så nu är det extremisterna i länder som ungern, bulgarien, serbien, men också i västliga länder som Frankrike, som nu i allt högre grad låter sig lieras med de ryska synpunkterna och synsätten. Och Putin betalar genom lån och finansering av det som hos oss ses som demokratins ogräs.

Den utveckling som det här innebär kommer på sikt att skärpa motsättningarna än mer. Angela Merkels markering idag (26.11) att Rysslands inblandning i Ukraina är ett brott mott internationell lag och ordning är riktig, men kommer knappast att påverka den ryska hårdföra adeln.

2014.11.26

Jarl Strömbäck

Fred i vår tid?

”Den som inte lär av historien, är dömd att upprepa den”. Ungefär så låter ett gammalt och väl inarbetat ordspråk. Och dessvärre är det nog också giltigt. Både i de stora som i de små perspektiven.

Det är dags att ge sig ut i den stora världen med bloggen. De som följt mina skrivningar i ”Liberala Vindar”, vet att jag alltsedan Vladimir Putin tillträdde som ledare i vårt stora östra grannland, återkommande har kommenterat utvecklingen. Det finns skäl att göra det, med rubriken ovan i minnet.

Översatt till ett annat språk, det engelska blir orden ”Peace in our time” närmast bevingade. Dom yttrades av den engelska premiärministern Chamberlain, när han 1938 kom tillbaka till London efter ett möte, där han gett Hitler grönt ljus för att ockupera Sudet-området i dåvarande Tjeckoslovakien. En provins med delvis tysktalande befolkning. Då som nu var argumenten dessamma, den att befolkningen behövde skyddas.

Nazismens väg mot kriget var byggd på nationalism och drömmen om ett återuppbyggt stortyskland. Annekteringarna av land började med gränstrakterna mot Frankrike, sedan den baltiska korridoren mot Königsberg och anslutningen av Österrike till Tyskland.

Putins Ryssland använder i grunden samma argument i Krimfrågan. Vad blir nästa steg i den upptrappning som nu startat? Vilka områden står härnäst i tur att ockuperas av den makthungrige Putin och hans understödjare?

  Dessbättre har vi nog en större medvetenhet i dagens ledarskap, än det Chamberlain demonstrerade. För efter Sudet kom överfallet på Polen och det som skulle bli andra världskriget.

Putin måste mötas med mycket fast och tydligt motstånd. Allt annat vore att bekräfta de maktambitioner galenskapen strävar att nå. Därför måste sanktionerna bli kännbara, i synnerhet för den grupp människor, vilka nu av rädsla eller egna maktambitioner understödjer Putins politik. Ledarskapet har alltid varit beroende av sina lakejer.

2014.03.27

Jarl S

Amerikanskt dilemma

     

I den här bloggen har genom åren synpunkter på det våld som masskjutningar av oskyldiga i skolor eller på andra offentliga platser innebär. Det urskillningslösa våldet, det som inte söker sina offer på andra grunder än dödandet i sig, är i grunden obegripligt som inslag i ett civiliserat samhälle.

Att det då fått så stora proportioner i USA, förebilden för det goda samhället för stora delen av den övriga världen, är svårt att förstå och smälta. Den abnorma företeelsen skall väl inte finnas i det trygga och goda samhälle de flesta förknippar med drömmen om Amerika??

Amerikanska konstitutionen i original

Den stora gruppen vapenvänner är i det avseendet de som mer än andra motsätter sig nödvändiga förändringar. National Rifle Association (NRA) och dess lobbyister hänvisar ständigt till den amerikanska konstitutionen av 1787, där rätten att bära vapen finns inskriven.

Och visst vore det lättare att acceptera den synpunkten om också vapenvännerna accepterade att det gällde den typen av vapen som fanns år 1787. Dåtidens vapen var enkla mynningsladdade gevär, med dem skulle vi inte få några masskjutningar. Argumentet att hänvisa till konstitutionen leder också fel i andra avseenden. Vid den tiden pågick det utrotningskrig mot den amerikanska urbefolkningen som med dagens synsätt med säkerhet skulle benämnas folkmord.

Den delen av USA-s historia är en i många anseenden mörk historia, som bara fragmentariskt lyfts fram i sitt verkliga och brutala sammanhang.

Om nu Obama lyckas med försöket att begränsa vapenlobbyns inflytande, är det något att glädjas åt. Risken är tyvärr att det blir en halvmesyr, att alltför avancerade automatvapen kommer att fortsätta att flöda i kretsar där de inte hör hemma.

Och i förlängningen att det demokratiska inslagen i samhället trängs allt hårdare av skräcken för det osynliga men alltid närvarande våldet.

2013.01.19

Jarl Strömbäck