Nyvalet som uteblev

När de här raderna skrivs har det gått ett par dagar sedan det hårt proklamerade nyvalet ställts in. Av hönan blev en fjäder, och kommentarerna har inte uteblivit.

Av de reaktioner som media förmedlat, kan man med fog säga att det finns vinnare och förlorare i det här spelet. Vinnare är tveklöst den socialdemokratiska taktiken, att dels ösa sin galla över alliansen genom partiledaren, dels och samtidigt med de skolade politikerna och Damberg i spetsen förhandla med alliansen. En allians som mist sitt ledarskap, där rädslan för att något av de mindre partierna skulle åka ur riksdagen vid ett nyval, präglat agerandet.

Att de Moderata sympatisörerna är djupt kritiska är lätt att förstå. AKB-s (Anna Kindberg-Batra) strategi ger henne dåliga odds för framtiden. Det är lätt att förstå Reinfeldts avhopp efter det förlorade valet. Att ett av omvärlden prisat ledarskap belönas så illa tar naturligtvis på viljan att fortsätta. Men alliansen föll på egna grepp. Inte minst sättet man hanterade äldrefrågorna.

Nu aviseras att pensionsfrågorna skall fortsatt hanteras i samverkan mellan partigrupperna, det visar på den tyngd man inser att drygt 25 % av väljarna innebär. Men det kan också innebära att fortsatt brandskattning av pensionerna kommer att kraftigt öka stödet för det parti som tar pensionärernas oro över utvecklingen allvar.

Och frågan om gemensamma överenskommelser på energiområdet är, och kommer att bli en allt viktigare fråga. Skall man fortsätta att låta C+Mp styra energifrågorna bort från en utsläppsfri och säker energibas, till ett beroende av den av experter och närboende hårt kritiserade vindkraften?

Här borde det finnas en samsyn mellan ledande företrädate i de båda blocken som gör det möjligt att satsa på en energipolitik som bygger mer på realism än naiv och enormt kostnadsdrivande fundamentalism.

Nog om det, året 2015 kommer säkert att bjuda på många debatter, många frågor som skall lösas. Hur det kommer att ske i skuggan av den nu gjorda decemberöverenskommelsen, blir mycket intressant att följa.

30.12.2014

Jarl Strömbäck

Kungamakarna

Det är vacker juletid i norra delen av vårt långa land. När det här skrivs annandagens morgon, sover de flesta hus fortfarande en stilla sömn, men snart skall barn och barnbarn göra sig hörda i det här huset.

Tid för en del reflektioner innan dess, tid för tanken på kungamakarna, de som byggde monstret. För så är det att utan den ständiga spegling som monstret får, dör det. Förtvinar i sin egocentriska självgodhet.

Men kungamakarna finns ständigt där, lyfter upp monstret, visar upp det så som det vill bli sett, inte så som det egentligen är. Populism kallas dess budskap om man vill vara snäll och naiv. Mycket värre epitet kan ställas på det om man bara ville granska. Dess föregångare har trampat världens olika länder med ojämna mellanrum, oftast med stort elände för drabbade utanförstående.

Kännetecknande för monstret är dess ständiga strävan att göra skillnad på de andra och de utvalda. Jämlikhet och medmänsklighet är förbehållen den grupp de själva företräder. Då finns inte utrymme för den stora mångfalden, den blir istället monstrets stora fiende.

Och i länder som dagens Ungern där monstret har en förebild, ser man sin like i partiet som nu med lagstiftarens makt avskaffar den för monstret så förhatliga demokratin i sin djupare form. I monstrets värld är demokratin anpassad för monstrets värderingar. Inget annat är gått nog.

I landet i norr var frågan om invandring, de som kom till vårt land på grund av krig och elände en fråga som kom på 13-e plats i betydelse inför valet hösten 2014. Men med kungamakarnas hjälp fick monstret frågan att bli den prioriterade frågan, ständigt upplyft på piedestalar som passade monstret. Det lilla partiet med 6 % av väljarstödet innan valet kunde med kungamakarnas hjälp och stöd på det sättet fördubbla sina mandat med den förklädda ondskan som sitt budskap.

Så gjorde media, vår tids kungamakare, demokratin, medmänskligheten och toleransen en björntjänst av monumental storlek. En skada för vårt land som kommer ta mycket stora ansträngningar att komma tillrätta med.

Om man gjorde det med det uppenbara syftet att sprida ondskans budskap, eller den slappa likgiltigheten som ledstjärna spelar i det sammanhanget mindre roll.

2014.12.26

Jarl Strömbäck

Kris i juletid

 

Det är julkortsvackert nu efter de senaste dagarnas lätta snöfall. Och det uppskattas av barn och vuxnas lek i den närbelägna pulkabacken att döma. Vintern som tillgång kom alldeles lagom till julledigheten. Till glädje för gammal och ung.

I lördagsintervjun i radions P1 den 20.12 talade förre finansministern Anders Borg ut om läget i svensk politik. Det var påfallande hur lika hans synpunkter var, de som som framförts i bloggen Liberala Vindar på sistone när det gäller utvecklingen av den svenska parlamentariska krisen.

Synen på betydelsen av mångfald för en positiv utveckling delar vi, liksom behovet av att minska trösklarna i integrationen av nya medborgare. Övertygelsen om att mångfalden varit och är en styrkefaktor.

Och när det gäller ledarskapet i vårt land är vår analys också av intervjun att döma snarlik. Stefan Löfven upphöjdes till uppdraget som statsministerkandidat utan egentlig politisk skolning ens på kommunal nivå. Möjligen borde han lyssnat till andra rådgivare än det för sina vidlyftiga kommunala affärer, riksbekanta kommunalrådet i Örnsköldsvik.

Att i politiska förhandlingar gå runt som en elefant i en glasbutik är ingen bra strategi. Först lovade (hotade) han att avgå om inte den egna budgeten gick igenom. När så budgeten fallit var det löftet glömt, och försöken att göra sig till ett orättfärdigt offer för elaka politiker i andra partier inleddes. Utspelen i media om viljan till förhandlingar har varit återkommande. Och i sitt jultal i Sthlm den 20.12 avslutade han med att han aldrig skulle sätta personlig prestige före ansvaret för landet.

Det var ett märkligt påstående. Om Löfven är så prestigefri som han vill utmåla sig, så borde uppdraget att bilda ny regering återgå till talmannen, och den vägen få en genomlysning i normal parlamentarisk ordning. Nu valde den S-märkta ledningen att bibehålla kontrollen av utvecklingen, och resultatet av det får vi vid ett eventuellt nyval. Att det valet blir en framgång för honom själv och S-partiet är ingen självklarhet.

2014.12.21

Jarl Strömbäck

Alla är vi jämlikar

Det vilar en stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade medborgarna.

De inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan identitet.

Det är en intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla tider.

Bättre då kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.

Så de som nu sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen. De trösklarna måste minskas.

Mot det synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.

2014.12.17

Jarl Strömbäck

I adventstid.

När mörkret är som störst infaller den, ljushögtiden, som också kallas advent. Och visst är det upplyftande när ljusen tänds i hus och fönster, på gator och torg. Advent är ju det latinska ordet för ankomst i biblisk mening, och syftar på den väntetid som föregår julens högtid som nu närmar sig.

Igår (13.12) kunde vi följa en luciakonsert från Oscarfredriks kyrka i Göteborg via TV. Det var en riktigt fin och stämningsfull timme, med vackert framfört budskap och en sång som hade många internationella inslag. För första gången i sådana här sammanhang fick vi lyssna på en arabisk tolkning av en Mariasång. Allt en påminnelse om att så mycket av våra traditioner, inklusive Lucia kommer från andra länder ursprungligen. Något som i hög grad berikat också våra tankar och sedvänjor.

Och i det politiska landskapet har nästintill kaos brutit ut. En desperat socialdemokratisk ledning vacklar mellan tilltro till sin egen förmåga, och ständiga utspel om samarbeten. Samarbeten som emellertid alltid har en bärande förutsättning, nämligen det egna ledarskapet.

Alliansen har på den korta tiden sedan valet i september vuxit och är nu, om man skall tro opinionsmätningarna, det alternativ som skulle få regeringsmakten vid val idag. Så var kommer vi hamna i valet den 22 mars 2015? Och hur kommer det att påverka partiernas löften och inriktning av politiken?

Inför valet 2014 uppmanade pensionärsorganisationerna sina medlemmar att personrösta på äldre erfarna politiker. Svaret på den vädjan blev den motsatta. Den äldre gruppen väljare var den åldersgrupp som personröstade minst, endast var femte väljare bland de äldre valde att personrösta. Resultatet blev också att vi fick det yngsta parlamentet i riksdagens historia, med en medelålder av 45 år.

Idag ser vi att partierna i allt högre grad också utser unga, och rimligen tämligen oerfarna ledamöter att föra deras talan i viktiga frågor. Med den utvecklingen kommer med stor sannolikhet äldrefrågorna att ges en låg prioritet. Det är betecknande att man inte vill föra några diskussioner om förändringarna i pensionsvillkoren, förändringar som över tid kommer att ge kommande generationer mycket dåliga odds för sin ålderdom. Men den tanken vill människor inte ta till sig.  Trots expertisens varningar vill vi tro att allt ordnar sig till sist?

Nog om det, nu stundar den helg som mer än andra är den stora familjehelgen. Också i vårt hem kommer tre generationer mötas och umgås under några intensiva dagar under jul-och nyårshelgerna. Jag vill sluta med att önska alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år 2015.

2014.12.14

Jarl Strömbäck/DO

 

Smutsig argumentation

När blir politiken till modernt bondfångeri kan man fråga sig? I valen 2014 lovades saker vitt och brett, delvis triggat av media med önskan att vara drivande genom projekt som bland annat gick ut på att med medborgarna som ombud få partierna att lova saker de i de flesta fall inte kan förverkliga. Mittmedias Kandulova-projekt som nu nominerats till Stora journalistpriset, kan med fog anses representera kategorin, det nya bondfångeriet.

Förutsättningarna för att man skall kunna lova en åtgärd, är nämligen att man dels har ekonomi för åtgärden och att den ryms inom gällande lagrum, dels har politisk majoritet och slutligen att åtgärden ses som prioriterad i skedet efter ett val.

Resultatet av kampanjer som driver fram löften vilka inte kommer att infrias, blir troligen ökat politikerförakt, en starkare polarisering i det politiska systemet, viljan att kompromissa och därmed göra sig till måltavla för media och medborgare minskar.

Vi ser just i dagarna i rikspolitiken resultatet av en utveckling där S för att säkra en maktställning, lagt stora projekt som förbifart Stockholm i malpåse, accepterat synen att Bromma flygplats skulle tas ur drift trots stora behov för inrikesflyget. Nedstängning av stora frihetsprojekt man tidigare stått bakom som valfriheten på skolans och vårdens områden.

Samtidigt vill man med en argumentation som gränsar till det ohederliga tvinga fram en kapitulation från alliansen, hittills med inget resultat. Det nyval som nu utlysts kunde blivit en hävstång till ett nytt samarbete, om talmannen fått fria händer att förhandla om ordningen. Men den risken ville inte en makthungrig socialdemokrati, med påhängande miljöfundamentalister acceptera.

Nu går vi mot en extra valrörelse som så här långt redan bär bud om ett språkbruk vi inte sett i vårt parlament på decennier. Ordet främlingsfientlig är inte längre nog när makten talar, nu handlar det om att skrämma människor till underkastelse med epitet som nazister och fascister. Inte bara i rikspolitiken, på torget i den stad som gärna ser sig som Löfvens hemstad, använde maktens redskap den typen av argumentation för att brännmärka ett litet parti med välfärden som sitt varumärke i det lokala valet. Nu används samma argumentation i rikspolitiken, äpplet faller inte alltför långt från trädet.

2014.12.08

Jarl Strömbäck

Högmod går före fall

Vi har sett det förut, hur högmod föregår fall. Igår (3/12) var det dags igen. Statsfadern in spe, Stefan Löfven fick kasta in handduken. Fall på eget grepp är nog det närmaste man kan säga om det.

För låt oss gå tillbaka lite i tid. När Stefan Löfven, oskolad i politisk mening valdes till ordförande i det socialdemokratiska partiet så reste sig tuppkammen högt. Han skulle fixa det här med ny regering. I valrörelsen var mantrat, att bara man var klara med valet, så skulle förhandlaren Löfven skapa en mittregering med C+FP. Också på valnatten, när partiet gjort ett historiskt dåligt val, var euforin densamma. Nu skulle mästerförhandlaren fixa en stark mittenregering.

Men politiska förhandlingar är inte detsamma som de grabbiga fackliga turerna. Erik Ullenhag  (Fp) höll i gårdagens debatt ett lysande anförande där han visade på den verklighet som alliansen skulle underkasta sig i Löfvens värld. Borta var tidigare överenskommelser om norra länken i Stockholm, Bromma flygplats, ett viktigt nav för landets lokala flygnät skulle läggas ner. Borta var de frihetsreformer som skapats under samarbete med S de senaste åren. Nu skulle politiken vridas tillbaka i en riktning präglad av Vänsterns och Miljöpartiets fundamentalistiska synsätt.

Av mästerförhandlarens påstådda förmågor, återstod ett raserat samarbete med alliansen, svikna vallöften på vitala områden och en kurs på politiken som leder långt bort från de synsätt som präglat alliansens politik. Det var det Löfven ville sälja in, men misslyckades med.

John Stuart Mill

Nu återstår ett antal frågor som kräver svar. Är det rimligt att 800 000 personer i vårt land, SD-väljare var i septembervalet så många, brännmärks som nazister från riksdagens talarstol, vilket Mp-företrädaren i debatten gjorde indirekt, genom att kalla SD nazister. Vilket samhälle skapar vi om vi inte tillåter oss att acceptera demokratiska samtal, också mellan partier med olika synsätt? Hur var det nu de liberala tänkarna i tidens gryning uttryckte det. John Stuart Mill skrev följande:

"Att vägra att lyssna till en mening emedan man är säker på att den är oriktig, är att anta att den egna vissheten är detsamma som den absoluta vissheten.

SD som parti må stå för synsätt som en elit i samhället inte vill ta till sig, men en sann liberal måste samtidigt ha ett vidare perspektiv än den egna absoluta vissheten.

Nu går vi en ny valrörelse tillmötes. Det är bra att politiken i vårt land skakas om. Vi behöver nog till mans en mer vital upplevelse, en mer krävande sådan än den senaste. Och gemene man får nu en ytterligare chans att begrunda sina ställningstaganden och vart de i förlängningen kan leda.

Den möjligheten är vinsten i den nu uppståndna regeringskrisen.

2014.12.04

Jarl Strömbäck