Nyvalet som uteblev

När de här raderna skrivs har det gått ett par dagar sedan det hårt proklamerade nyvalet ställts in. Av hönan blev en fjäder, och kommentarerna har inte uteblivit.

Av de reaktioner som media förmedlat, kan man med fog säga att det finns vinnare och förlorare i det här spelet. Vinnare är tveklöst den socialdemokratiska taktiken, att dels ösa sin galla över alliansen genom partiledaren, dels och samtidigt med de skolade politikerna och Damberg i spetsen förhandla med alliansen. En allians som mist sitt ledarskap, där rädslan för att något av de mindre partierna skulle åka ur riksdagen vid ett nyval, präglat agerandet.

Att de Moderata sympatisörerna är djupt kritiska är lätt att förstå. AKB-s (Anna Kindberg-Batra) strategi ger henne dåliga odds för framtiden. Det är lätt att förstå Reinfeldts avhopp efter det förlorade valet. Att ett av omvärlden prisat ledarskap belönas så illa tar naturligtvis på viljan att fortsätta. Men alliansen föll på egna grepp. Inte minst sättet man hanterade äldrefrågorna.

Nu aviseras att pensionsfrågorna skall fortsatt hanteras i samverkan mellan partigrupperna, det visar på den tyngd man inser att drygt 25 % av väljarna innebär. Men det kan också innebära att fortsatt brandskattning av pensionerna kommer att kraftigt öka stödet för det parti som tar pensionärernas oro över utvecklingen allvar.

Och frågan om gemensamma överenskommelser på energiområdet är, och kommer att bli en allt viktigare fråga. Skall man fortsätta att låta C+Mp styra energifrågorna bort från en utsläppsfri och säker energibas, till ett beroende av den av experter och närboende hårt kritiserade vindkraften?

Här borde det finnas en samsyn mellan ledande företrädate i de båda blocken som gör det möjligt att satsa på en energipolitik som bygger mer på realism än naiv och enormt kostnadsdrivande fundamentalism.

Nog om det, året 2015 kommer säkert att bjuda på många debatter, många frågor som skall lösas. Hur det kommer att ske i skuggan av den nu gjorda decemberöverenskommelsen, blir mycket intressant att följa.

30.12.2014

Jarl Strömbäck

Kungamakarna

Det är vacker juletid i norra delen av vårt långa land. När det här skrivs annandagens morgon, sover de flesta hus fortfarande en stilla sömn, men snart skall barn och barnbarn göra sig hörda i det här huset.

Tid för en del reflektioner innan dess, tid för tanken på kungamakarna, de som byggde monstret. För så är det att utan den ständiga spegling som monstret får, dör det. Förtvinar i sin egocentriska självgodhet.

Men kungamakarna finns ständigt där, lyfter upp monstret, visar upp det så som det vill bli sett, inte så som det egentligen är. Populism kallas dess budskap om man vill vara snäll och naiv. Mycket värre epitet kan ställas på det om man bara ville granska. Dess föregångare har trampat världens olika länder med ojämna mellanrum, oftast med stort elände för drabbade utanförstående.

Kännetecknande för monstret är dess ständiga strävan att göra skillnad på de andra och de utvalda. Jämlikhet och medmänsklighet är förbehållen den grupp de själva företräder. Då finns inte utrymme för den stora mångfalden, den blir istället monstrets stora fiende.

Och i länder som dagens Ungern där monstret har en förebild, ser man sin like i partiet som nu med lagstiftarens makt avskaffar den för monstret så förhatliga demokratin i sin djupare form. I monstrets värld är demokratin anpassad för monstrets värderingar. Inget annat är gått nog.

I landet i norr var frågan om invandring, de som kom till vårt land på grund av krig och elände en fråga som kom på 13-e plats i betydelse inför valet hösten 2014. Men med kungamakarnas hjälp fick monstret frågan att bli den prioriterade frågan, ständigt upplyft på piedestalar som passade monstret. Det lilla partiet med 6 % av väljarstödet innan valet kunde med kungamakarnas hjälp och stöd på det sättet fördubbla sina mandat med den förklädda ondskan som sitt budskap.

Så gjorde media, vår tids kungamakare, demokratin, medmänskligheten och toleransen en björntjänst av monumental storlek. En skada för vårt land som kommer ta mycket stora ansträngningar att komma tillrätta med.

Om man gjorde det med det uppenbara syftet att sprida ondskans budskap, eller den slappa likgiltigheten som ledstjärna spelar i det sammanhanget mindre roll.

2014.12.26

Jarl Strömbäck

Kris i juletid

 

Det är julkortsvackert nu efter de senaste dagarnas lätta snöfall. Och det uppskattas av barn och vuxnas lek i den närbelägna pulkabacken att döma. Vintern som tillgång kom alldeles lagom till julledigheten. Till glädje för gammal och ung.

I lördagsintervjun i radions P1 den 20.12 talade förre finansministern Anders Borg ut om läget i svensk politik. Det var påfallande hur lika hans synpunkter var, de som som framförts i bloggen Liberala Vindar på sistone när det gäller utvecklingen av den svenska parlamentariska krisen.

Synen på betydelsen av mångfald för en positiv utveckling delar vi, liksom behovet av att minska trösklarna i integrationen av nya medborgare. Övertygelsen om att mångfalden varit och är en styrkefaktor.

Och när det gäller ledarskapet i vårt land är vår analys också av intervjun att döma snarlik. Stefan Löfven upphöjdes till uppdraget som statsministerkandidat utan egentlig politisk skolning ens på kommunal nivå. Möjligen borde han lyssnat till andra rådgivare än det för sina vidlyftiga kommunala affärer, riksbekanta kommunalrådet i Örnsköldsvik.

Att i politiska förhandlingar gå runt som en elefant i en glasbutik är ingen bra strategi. Först lovade (hotade) han att avgå om inte den egna budgeten gick igenom. När så budgeten fallit var det löftet glömt, och försöken att göra sig till ett orättfärdigt offer för elaka politiker i andra partier inleddes. Utspelen i media om viljan till förhandlingar har varit återkommande. Och i sitt jultal i Sthlm den 20.12 avslutade han med att han aldrig skulle sätta personlig prestige före ansvaret för landet.

Det var ett märkligt påstående. Om Löfven är så prestigefri som han vill utmåla sig, så borde uppdraget att bilda ny regering återgå till talmannen, och den vägen få en genomlysning i normal parlamentarisk ordning. Nu valde den S-märkta ledningen att bibehålla kontrollen av utvecklingen, och resultatet av det får vi vid ett eventuellt nyval. Att det valet blir en framgång för honom själv och S-partiet är ingen självklarhet.

2014.12.21

Jarl Strömbäck

Alla är vi jämlikar

Det vilar en stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade medborgarna.

De inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan identitet.

Det är en intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla tider.

Bättre då kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.

Så de som nu sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen. De trösklarna måste minskas.

Mot det synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.

2014.12.17

Jarl Strömbäck

I adventstid.

När mörkret är som störst infaller den, ljushögtiden, som också kallas advent. Och visst är det upplyftande när ljusen tänds i hus och fönster, på gator och torg. Advent är ju det latinska ordet för ankomst i biblisk mening, och syftar på den väntetid som föregår julens högtid som nu närmar sig.

Igår (13.12) kunde vi följa en luciakonsert från Oscarfredriks kyrka i Göteborg via TV. Det var en riktigt fin och stämningsfull timme, med vackert framfört budskap och en sång som hade många internationella inslag. För första gången i sådana här sammanhang fick vi lyssna på en arabisk tolkning av en Mariasång. Allt en påminnelse om att så mycket av våra traditioner, inklusive Lucia kommer från andra länder ursprungligen. Något som i hög grad berikat också våra tankar och sedvänjor.

Och i det politiska landskapet har nästintill kaos brutit ut. En desperat socialdemokratisk ledning vacklar mellan tilltro till sin egen förmåga, och ständiga utspel om samarbeten. Samarbeten som emellertid alltid har en bärande förutsättning, nämligen det egna ledarskapet.

Alliansen har på den korta tiden sedan valet i september vuxit och är nu, om man skall tro opinionsmätningarna, det alternativ som skulle få regeringsmakten vid val idag. Så var kommer vi hamna i valet den 22 mars 2015? Och hur kommer det att påverka partiernas löften och inriktning av politiken?

Inför valet 2014 uppmanade pensionärsorganisationerna sina medlemmar att personrösta på äldre erfarna politiker. Svaret på den vädjan blev den motsatta. Den äldre gruppen väljare var den åldersgrupp som personröstade minst, endast var femte väljare bland de äldre valde att personrösta. Resultatet blev också att vi fick det yngsta parlamentet i riksdagens historia, med en medelålder av 45 år.

Idag ser vi att partierna i allt högre grad också utser unga, och rimligen tämligen oerfarna ledamöter att föra deras talan i viktiga frågor. Med den utvecklingen kommer med stor sannolikhet äldrefrågorna att ges en låg prioritet. Det är betecknande att man inte vill föra några diskussioner om förändringarna i pensionsvillkoren, förändringar som över tid kommer att ge kommande generationer mycket dåliga odds för sin ålderdom. Men den tanken vill människor inte ta till sig.  Trots expertisens varningar vill vi tro att allt ordnar sig till sist?

Nog om det, nu stundar den helg som mer än andra är den stora familjehelgen. Också i vårt hem kommer tre generationer mötas och umgås under några intensiva dagar under jul-och nyårshelgerna. Jag vill sluta med att önska alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år 2015.

2014.12.14

Jarl Strömbäck/DO

 

Smutsig argumentation

När blir politiken till modernt bondfångeri kan man fråga sig? I valen 2014 lovades saker vitt och brett, delvis triggat av media med önskan att vara drivande genom projekt som bland annat gick ut på att med medborgarna som ombud få partierna att lova saker de i de flesta fall inte kan förverkliga. Mittmedias Kandulova-projekt som nu nominerats till Stora journalistpriset, kan med fog anses representera kategorin, det nya bondfångeriet.

Förutsättningarna för att man skall kunna lova en åtgärd, är nämligen att man dels har ekonomi för åtgärden och att den ryms inom gällande lagrum, dels har politisk majoritet och slutligen att åtgärden ses som prioriterad i skedet efter ett val.

Resultatet av kampanjer som driver fram löften vilka inte kommer att infrias, blir troligen ökat politikerförakt, en starkare polarisering i det politiska systemet, viljan att kompromissa och därmed göra sig till måltavla för media och medborgare minskar.

Vi ser just i dagarna i rikspolitiken resultatet av en utveckling där S för att säkra en maktställning, lagt stora projekt som förbifart Stockholm i malpåse, accepterat synen att Bromma flygplats skulle tas ur drift trots stora behov för inrikesflyget. Nedstängning av stora frihetsprojekt man tidigare stått bakom som valfriheten på skolans och vårdens områden.

Samtidigt vill man med en argumentation som gränsar till det ohederliga tvinga fram en kapitulation från alliansen, hittills med inget resultat. Det nyval som nu utlysts kunde blivit en hävstång till ett nytt samarbete, om talmannen fått fria händer att förhandla om ordningen. Men den risken ville inte en makthungrig socialdemokrati, med påhängande miljöfundamentalister acceptera.

Nu går vi mot en extra valrörelse som så här långt redan bär bud om ett språkbruk vi inte sett i vårt parlament på decennier. Ordet främlingsfientlig är inte längre nog när makten talar, nu handlar det om att skrämma människor till underkastelse med epitet som nazister och fascister. Inte bara i rikspolitiken, på torget i den stad som gärna ser sig som Löfvens hemstad, använde maktens redskap den typen av argumentation för att brännmärka ett litet parti med välfärden som sitt varumärke i det lokala valet. Nu används samma argumentation i rikspolitiken, äpplet faller inte alltför långt från trädet.

2014.12.08

Jarl Strömbäck

Högmod går före fall

Vi har sett det förut, hur högmod föregår fall. Igår (3/12) var det dags igen. Statsfadern in spe, Stefan Löfven fick kasta in handduken. Fall på eget grepp är nog det närmaste man kan säga om det.

För låt oss gå tillbaka lite i tid. När Stefan Löfven, oskolad i politisk mening valdes till ordförande i det socialdemokratiska partiet så reste sig tuppkammen högt. Han skulle fixa det här med ny regering. I valrörelsen var mantrat, att bara man var klara med valet, så skulle förhandlaren Löfven skapa en mittregering med C+FP. Också på valnatten, när partiet gjort ett historiskt dåligt val, var euforin densamma. Nu skulle mästerförhandlaren fixa en stark mittenregering.

Men politiska förhandlingar är inte detsamma som de grabbiga fackliga turerna. Erik Ullenhag  (Fp) höll i gårdagens debatt ett lysande anförande där han visade på den verklighet som alliansen skulle underkasta sig i Löfvens värld. Borta var tidigare överenskommelser om norra länken i Stockholm, Bromma flygplats, ett viktigt nav för landets lokala flygnät skulle läggas ner. Borta var de frihetsreformer som skapats under samarbete med S de senaste åren. Nu skulle politiken vridas tillbaka i en riktning präglad av Vänsterns och Miljöpartiets fundamentalistiska synsätt.

Av mästerförhandlarens påstådda förmågor, återstod ett raserat samarbete med alliansen, svikna vallöften på vitala områden och en kurs på politiken som leder långt bort från de synsätt som präglat alliansens politik. Det var det Löfven ville sälja in, men misslyckades med.

John Stuart Mill

Nu återstår ett antal frågor som kräver svar. Är det rimligt att 800 000 personer i vårt land, SD-väljare var i septembervalet så många, brännmärks som nazister från riksdagens talarstol, vilket Mp-företrädaren i debatten gjorde indirekt, genom att kalla SD nazister. Vilket samhälle skapar vi om vi inte tillåter oss att acceptera demokratiska samtal, också mellan partier med olika synsätt? Hur var det nu de liberala tänkarna i tidens gryning uttryckte det. John Stuart Mill skrev följande:

"Att vägra att lyssna till en mening emedan man är säker på att den är oriktig, är att anta att den egna vissheten är detsamma som den absoluta vissheten.

SD som parti må stå för synsätt som en elit i samhället inte vill ta till sig, men en sann liberal måste samtidigt ha ett vidare perspektiv än den egna absoluta vissheten.

Nu går vi en ny valrörelse tillmötes. Det är bra att politiken i vårt land skakas om. Vi behöver nog till mans en mer vital upplevelse, en mer krävande sådan än den senaste. Och gemene man får nu en ytterligare chans att begrunda sina ställningstaganden och vart de i förlängningen kan leda.

Den möjligheten är vinsten i den nu uppståndna regeringskrisen.

2014.12.04

Jarl Strömbäck

Är det så politken skall fungera?

Den första advent är här. En mild novembers sista dag, och nu börjar ljusmånaden om man får kalla december så, upplyst som den alltid brukar vara häruppe i norr. Köpfesten inför julen skall börja för de som har råd, andra får titta på?

Och i politiken har vinden vänt efter valet. Helt plötsligt är alliansen lika stor i opinionen som den lekmannaregering vi fick efter valet. Man har kanske från väljarnas sida upptäckt att man kastade ut barnet med badvattnet? För en lekmannaregering är det vi fick efter valet. En statsminister med ingen som helst politisk erfarenhet på sitt CV, inte ens från kommunal verksamhet. Ett miljöfundamentalistiskt parti som med stuprörspolitik nu vilset undrar varför inte folk älskar dess politik? Och ett vänsterparti som absolut vill ha bort alla vinster från skola och omsorg. När skall man ge sig på livsmedel, handel i allmänhet med varor och tjänster? Även de är ju viktiga. Avskaffandet av RUT-tjänsterna har man ju nu börjat med?

O du lyckliga värld, hur kloka är inte väljarna?

Visst, alliansen behövde en näsbränna, men nog är det en ironi i att folkets flertal på det här sättet utsätts för experiment som borde höra hemma i politikens lekstugor istället för dess finrum. Och på ett eller annat sätt kommer vi väl få betala för den utvecklingen.

Kommande vecka skall regeringens budget tas? Vårt land har ingen tradition med nyval, och den politiska pragmatismen har djupa rötter, långt djupare än de knutna till vallöftena. Så tipset får nog bli att kohandeln kommer att fördjupas, hellre än att man tar steget till ett nyval. Och ändå vore de det enda riktiga.

Den tillnyktring och debatt som ett nyval till riksdagen skulle innebära, borde inte skrämma, den borde ses positivt ur ett demokratiskt perspektiv. Inte minst därför vore ett nyval bra. Att vi sedan har mycket stora frågor som mognat tiden efter valet är tydligt. Energipolitken är en, försvarspolitiken en annan.

Så önskemålet på den här sidan får bli att ett nyval hålls i början av nästa år, men tipset blir ändå att nu väntar de stora kompromissernas tid i de slutna rummen. Långt från den publika insynen, och långt från de verkligheter som las på väljarnas bord inför höstens val.

Är det så politiken skall fungera?

2014.11.30

Jarl Strömbäck

Putins Ryssland nov. 2014

Arkadij Babtjenko är en rysk författare, som gått den hårda vägen från uppvaknandet i mardrömmen med namn Tetjenienkrigen. Idag är han en av de få som i Ryssland öppet vågar opponera mot en politik som bär alla våldets och enväldets kännetecken.

I samband med Rysslands annektering av Krimhalvön skrev han bland annat nedanstående sarkasmer, publicerat i internationell press i en längre artikel:

Roligt att se er Krimbor. Och tillåt oss att redan nu gratulera till den sista folkomröstningen i era liv. Fler ”viljeyttringar” blir det nämligen inte. Ni kommer helt enkelt inte att få välja igen – aldrig och ingenting. Aldrig och ingenting. Inte ens färgen på gränserna till er egen bakgård. Lägg genast det på minnet.

För det andra kan ni säga adjö till er television. Hej då direktsändningar, pratshower och debattprogram. Hej svartmålningar, döda kroppar, knäppgökar och skämt om kiss och kön. Propaganda i stället för nyheter, hardcore! Extrasändningar med Putins evighetsmonologer.

I dagarna har Babtjenko också i intervjuer varnat för en utveckling där varje form av demokrati i Ryssland är på väg att försvinna. Där makten ersätter laglighet och människovärde. Och där ingen som motsätter sig utvecklingen kan känna sig trygg.

De synsätt som Putinregimen speglar, har sina föregångare i Tysklands 1930-tal. Nu som då lockas det makthungriga också i de västliga demokratierna att följa den nye ”store ledaren”.

Så nu är det extremisterna i länder som ungern, bulgarien, serbien, men också i västliga länder som Frankrike, som nu i allt högre grad låter sig lieras med de ryska synpunkterna och synsätten. Och Putin betalar genom lån och finansering av det som hos oss ses som demokratins ogräs.

Den utveckling som det här innebär kommer på sikt att skärpa motsättningarna än mer. Angela Merkels markering idag (26.11) att Rysslands inblandning i Ukraina är ett brott mott internationell lag och ordning är riktig, men kommer knappast att påverka den ryska hårdföra adeln.

2014.11.26

Jarl Strömbäck

Statsministern

Vi skriver tidigt 90-tal. I det stora företaget i staden norr om skogen hade man i årtionden varit ett ledande företag i landet när det gällde tillverkning av fordon för kollektivtrafik. Från början var det bussar som gällde. Hur många av den äldre generationen har inte åkt med företagets stolta bussar, Hägglund o Söner på tillverkningsskylten?

Senare blev det rälsbundna fordon, tunnelbanevagnar för storstadens transportsystem eller spårvagnar för andra städers lokaltrafik. Man var duktiga och gjorde kvalitetsprodukter till nöjda kunder.

Men vid den här tiden, för ca 20 år sedan har ägarna till företaget, det stora ABB bestämt sig för att göra förändringar i sin interna företagsstruktur. Det viktiga ben som tillverkningen av rälsbundna fordon utgör på det stora företaget i norr skall flyttas till andra orter, i och utanför landet.

 

Men sådana förändringar måste förhandlas på olika sätt, och facken är där den kanske viktigaste parten. Ett fack som sätter sig på tvären, kan genom aktioner på andra områden stoppa galna beslut, och därigenom också rädda sina kollegors anställningar. Sådan var också situationen på företaget i norr.

Ansvarig förhandlare i det här fallet blev den lokale metallbasen Stefan Löfven.  Resultatet av de förhandlingarna blev tillvekningen flyttades, något 100-tal arbetare och tjänstemän i företaget och hos dess underleverantörer miste sina anställningar, metallbasen var inte den mest älskade bland tidigare kollegor och fick som plåster på såren ett ombudsmannajobb i Sthlm.

Väl där väntade en ny karriär, han hade visat de ”rätta” takterna, genom av att böja sig för makten när kampen för de egna var som viktigast. Och i en senare framtid, när maktkamperna inom det stora partiet böljat fram och tillbaka några varv, lanserades han också som den store hjälten inför valet 2014.

Arbetargrabben som skulle frälsa nationen sitter nu med det statsministeransvaret, och sveket från förr lever kvar. Kommer ytterligare svek mot de som tror på svensk företagsamhet att bli resultatet av hans politik. En politik som så här långt tycks styras av galen miljöfundamentalism och kamp mot valfrihet.

Politiken är en annan arena än det hårt styrda och kontrollerade facket. Den erfarenheten kommer han nog att få del av, och det skall vi nog till mans vara tacksamma för.

2014.11.22

Jarl Strömbäck

Smekmånaden är över

Den politiska smekmånaden är över. Det är dags för oppositionen att göra sig hörd. I söndagens (16.11) agenda fick vi ta del av en för oss medborgare väldigt viktig debatt mellan regeringens representant Åsa Romson, och oppositionens Jan Björklund.

Det handlade om energipolitiken, och därmed om framtiden för svensk industri. I sin strävan att bygga ut vindkraften har vi idag en ordning där vindkraften subventioneras med mångmiljardbelopp. Subventioner utan vilka den energiformen inte skulle kunna byggas med någon form av lönsamhet.

Samtidigt inför nu regeringen ytterligare skatter på de traditionella och så viktiga energikällorna vatten-och kärnkraft. Syftet är naturligtvis att pressa upp kostnaderna på den kanten, samtidigt som man sänker kostnaderna för vindkraft med subventionerna. I slutänden kan det komma att innebära att vatten-och kärnkraften blir olönsam och stängs, med de följder det på sikt i så fall ger på energipriserna.

Regeringens och Mp-s Åsa Romson såg inga problem med den utvecklingen. Jan Björklund (FP) visade på de fakta också vetenskapen så ofta påpekat, nämligen att vindkraften är som svagast när den energin behövs som mest smällkalla vinterdagar. Var skall då alternativ energi hämtas?

En klok energipolitik borde bygga mer på kunskap och beprövad erfarenhet än som sker nu. I vindkraftsutbyggnadens spår skövlas landskapen. Boendemiljöerna för mängder av människor försämras drastiskt, för många så svårt att man av medicinska skäl inte kan bo kvar.

Bullerstörningarna som bland annat läkartidningen tagit upp, negligeras på ett sätt som känns märkligt i vår annars upplysta tid. Och stora landområden blir till en internationell handelsvara med för framtiden svårbedömda följder.

Men i den nuvarande regeringen väcker det inga larmsignaler. Och statsministern, som i utgångspunkten velat bilda lag med mittenpartierna C+Fp, har nu sålt sig med själ och hjärta åt en politik som starkt hotar de medlemmars sysselsättning, han tidigare som metallbas värnat om.

Makten förblindar tycks det, och det sovande folket för att citera en annan före detta statsminister, väljer att i stort blunda för följderna.

2014.11.20

Jarl Strömbäck

Mönster går igen

Det drar en skugga av 1930-tal över Europa. Då handlade det om landet i dess mitt som upprustade, alltmedan andra länder nedrustade efter det blodiga 1-a världskriget. I ledningen för den tyska revanschist-politiken stod före detta korpralen Adolph H.

Under hans ledning annekterades område efter område, det franska gränsområdet, Österike och sudet området i Tjeckoslovakien. Och den blåögt troende engelske premiärministern Chamberlain myntade begreppet ”Peace in our time”, efter att ha medverkat till eftergiftspolitiken. De olika eftergifterna, undfallenheten från omvärlden medverkade till en ständigt ökande aptit hos maktapparaten, med historiens största krig mellan nationer som följd.

Idag, 80 år senare är det stora landet i öster, Ryssland vår dags kopia av samma utveckling. Dess ledarskap visar samma tendenser som då för 80 år sedan. Förtryck av oliktänkande. Hård samhällskontroll. Maktspråk som tar sig allt tydligare uttryck, de frihetstörstande länderna Tjetjenien och Georgien är kuvade med vapenmakt. Nu har turen kommit till Ukraina, och presidentrådgivaren Malkov hotar öppet de baltiska länderna med utplåning.

Omvärlden kan välja att tigande och undfallande se på, och därigenom bekräfta en maktpolitik som kommer allt närmare de egna gränserna. Eller man kan med alla de fredliga medel som står till buds, och de är många i vår moderna värld, isolera galenskapen.

Som vanligt när demokratin ersätts av diktatur, blir det folket som får bära den största bördan, så också nu. Den dokumentär som visades i Dokument utifrån i början på november, och beskriver den ryska maktelitens kriminella övertaganden av företag i landet är också en spegling av den tyska kristallnatten 80 år sedan, men med än mer utstuderade metoder.

Ytterst ansvarig är den Putinledda regering som nu styr landet bort från fred och samarbete, mot alltmer av konfrontation. Omvärlden har här en verklig utmaning, dessvärre så ser det ut som att mönstret går igen.

2014.11.15

Jarl Strömbäck

Anonym faghet

Att bloggar likt denna möts med kommentarer är inte fel, det är snarare ett uttryck för intresse som bör uppmuntras. Men det innebär inte att vem som helst i anonymitetens namn kan räkna med att få sina kommentarer publicerade oberoende av dess innehåll, oberoende av en källkritisk och/eller faktakritisk granskning.

Som ansvarig för bloggen har det funnits många tillfällen där den gränsen har varit tunn, och inlägg måste förpassas till ej publicerade. På senare tid har kommentarer från undertecknaren Anonym, utan eget namn naturligtvis, förärat bloggen ett par inlägg där anklagelseakter har varit grova, och saknat möjlighet för en verklig faktakontroll.

Av allt att döma har det uteblivna publicerandet retat skribenten, eftersom följande var budskapet i det senaste inlägget:

. Fegt , jarl Strömbäck, som i decennier ställt dig själv i fronten för att alla skall ha rätt till Forum att uttrycka sina åsikter. Bedrägerierna, som nu är en följd av de öppna gränser du så ivrigt förespråkat visar sig med all tydlighet. Allt är nu fritt att stjäla. etc…..

För att få en insändare godkänd i dagspressen krävs att skribenten uppger namn och adress, inlägget kan sedan publiceras under pseudonym. Om skribenten i det här fallet är intresserad av en dialog med undertecknad som ansvarig för bloggen, vore det klädsamt om vederbörande tydliggjorde sin identitet.

Liberala Vindar är ingen rasistblogg, där finns säkert andra med den agendan. Det innebär inte att inte också immigration och integration måste kunna diskuteras, vilket också gjorts under de snart 9 år som bloggen varit verksam.

Vilken feghet som är störts, den som ständigt gömmer sig under anonymitetens mantel, eller den som tydligt står upp med sitt namn, får gärna läsarna avgöra. För egen del finns en strävan att Liberala Vindar skall ta upp viktiga samhällsfrågor med både internationell, nationell som lokal prägel. Men svepande anklagelseakter med tvivelaktig sanningshalt kommer också fortsättningsvis att hamna i gruppen ej publicerat.

2014.11.12

Jarl Strömbäck

 

 

Dagens Samhälle

Begreppet dagens samhälle kan vara just ett begrepp, men det är också titeln på det husorgan som SKL (Sveriges kommuner och landsting) ger ut en gång i veckan. Det är en tidning som växt i betydelse under senare år. Artiklarna speglar i stor utsträckning samhällutvecklingen på olika sätt, och tidningen får också alltfler läsare.

Vägval i dagens samhälle

Med den huvudman man har är det rimligt att det finns en demokratisyn också i det som framförs, och det gör det. Den ledande skribenten Mats Edman, har visat att han vågar ha en syn i olika frågor, som inte sällan är vidare än den som mindre demokratiskt bemedlade skribenter är utrustade med. Det visade sig inte minst i den s.k. Carema-skandalen, där tidningen visade en helt annan bild av verkligheten, än den mediadrevet i allmänhet gav.

I senaste numret (5.11) ger man utrymme och kommentar åt utvecklingen när det gäller invandrarfrågor på ett sätt som vi knappast är vana att se från mer officiellt håll. Man lyfter frågan om hur invandring och integration fungerar, på ett sätt som lämnar många frågetecken obesvarade.

Bland annat visar man på att den invandring som skett de senaste 10 åren motsvarar befolkningen i 33 medelstora svenska kommuner. Man lyfter frågan om det ”chicken-race” som håller på att uppstå, där kommunerna alltmer vill välja och vraka när det gäller vilka invandrare man vill ta. Välutbildad är bra, motsvarigheten dålig.

Och på debattplats går ett antal socialdemokrater till angrepp mot en politik som innebär att många små kommuner tvingas ta på sig en ”invandrarbörda” som upplevs som orimligt stor. Man kunde tro att artikeln var skriven på beställning av SD, det av det politiska etablissemanget marginaliserade, men av väljarna alltmer favoriserade partiet.

Det är en intressant utveckling. Kanske kommer den leda till att de grundläggande demokratiska värdena om tankens frihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet etc. vinner över de som bara omhuldar dem om de överensstämmer med de egna synpunkterna.

Tidskriften Dagens Samhälle förtjänar beröm för att man vågar lyfta frågor som alltfler medborgare upplever viktiga i vår alltmer oroliga värld.

2014.11.07

Jarl Strömbäck

Kultur i novembertid

Novemberväder är inte sällan regn och rusk. Så också gårdagen. Men så här i gränsen till kyla och vinter skall också praktiska frågor lösas. I garaget gick det bra att byta till vinterdäck på bilarna. Lite svettigt men vad gör det. Duschen efteråt är härlig och välgörande.

Under dagen hanns också med ett par sjukbesök, kloka och fina personer som nu för en strid mot sjukdom som är plågsam att se. Och ändå är också det en del av livet, en del vi kanske får anledning att göra personliga erfarenheter av förr eller senare.

Men november är också en tid för utrymme när det gäller kulturen i stort. Genom teknikens landvinningar kan vi numera se opera från världens främsta scener via länk, och med ett närvaroperspektiv som inte den som sitter i den stora salongen är i närheten av.

Så också i kommunen norr om skogen. I en av byarna ca 3 mil utanför staden kan man omvandla gymnastiksalen i skolan till en storbiograf med enorm skärm och direktlinje till de stora scenerna. Där fick en fullsatt lokal med festklädda människor  allhelgonahelgens lördagskväll under festliga former följa den klassiska operan Carmen direkt från Metropolitan i New York.

För den som så önskade serverades det både aperitif innan föreställningen, buffémiddag vid dukat bord och kaffe med dopp i pausen efter de första akterna. Runt om i världen ger oss nu den digitala explosionen tidigare oanade möjligheter till närvaro. Att det uppskattas visar de busslaster och bilkaravaner som i höstrusket och regnet styrde ut till ljusen och upplevelsen den här allhelgonalördagen.

Goda exempel bör uppmärksammas och stödjas. Här är ett sådant, väl värt att få spridning i landet i stort till glädje för både land och stad.

02.11.2014

Jarl Strömbäck

Partiet som försvann

För ca 25 år sedan bildades ett parti som kom att heta Sveriges Pensionärers Intresseparti, dagligdags kallat SPI. Partiet blev till som en reaktion till den trend som då fått fäste i det politiska tänkandet, nämligen att också politiker skulle släppa sina uppdrag vid 65 års ålder. Tanken var kanske berättigad på sina håll, men givet att den blev norm, blev också nästan en tredjedel av väljarna utan åldersmässig representation i riksdagen. Naturligtvis fick det här synsätten också inflytande över utvecklingen i kommuner och landsting.

Partiet SPI fick en hel del uppmärksamhet i mitten på 90-talet, och under ledning av den tidigare utrikeskorren Arne Thoren drog man många röster. Som bäst i valet 1998 kom man upp i nära 2% i riksdagsvalet, och man var starka i kommunerna framför allt i landets södra och västra delar.

På den tiden var man också väsentligt större, och arga konkurrenter om rösterna med SD. Arvet från den striden är också att SD konsekvent under senare års val har lusläst SPI-s program, och satsat på äldrefrågorna med för dem gott resultat.

För SPI har utvecklingen sedan millennieskiftet varit tydligt negativ. Den målgrupp man sett som sin har i val efter val sökt sin tillflykt till andra partier. Höstens  val var bara ett ytterligare steg på ett sluttande plan.

Samtidigt som äldrefrågorna tillmäts stor betydelse på olika sätt, väljer de som berörs bort det enda parti som på ett tydligt sett har dessa frågor i centrum. Årets val bekräftar den bilden. Visst kan man skylla på en medial värld som ensidigt gynnar de etablerade partierna.

När såg vi en TV-debatt där också de mindre partier som satsat på riksdagslistor fick plats? Är rädslan för förnyelse i de politiska systemen så stark, att man kastar rimliga demokratiska synsätt på soptippen till förmån för de redan kända partierna?

Att det finns ett utrymme för nya partier visar inte minst SD-s framgångar. Det visar också erfarenheterna från EU-valen. Men när det gäller de nationella valen då har SPI under åren vägrats det utrymme i media som är en förutsättning för framgång.

Nu väntar en tid av självrannsakan för det lilla partiet. Finns fortfarande kraft och vilja att fortsätta kampen för de äldres rätt att inte bli marginaliserade i samhället. Om det får framtiden utvisa.

2014.10.29

Jarl Strömbäck

 

 

I budgettider

Budgettider för den nya regeringen, och då är inte vallöftena heliga längre. Då offras de villigt för att säkra den så eftertraktade makten. För Vänsterns del har redan den saken redovisats i tidigare blogg. Miljöpartiets hycklande företrädare Åsa Romson, har fått visa sitt rätta ansikte när det i media visats att hon utan betänkligheter målat sin båt med giftig färg, alltmedan hon och partiet så hårt anser sig värna om rena vatten. Att det partiet av många i glesbygderna anses vara riksdagens farligaste parti är inte så konstigt. Skatterna de driver drabbar i hög grad de som inte kan använda sig av kollektivtrafik, och skövlingen av våra naturområden genom den storskaliga vindkraften är också direkta hot mot livsmiljöerna för både människor och djurliv.

Med det sällskapet är det heller inte konstigt att den socialdemokratiska ledningen viker ner sig. Borta är löften om barnbidrag, hur många familjer hade inte den frågan som prioriterad i valet? Borta är den speciella skattebefrielse som gjort de mängder av senioruthyrningsföretag som nu finns möjliga. Sannolikheten att de skall överleva ökade kostnader är inte stor enligt företrädare för näringen. Och de ökande skatter som skulle gälla inkomster över sek 60 000/månad visar sig nu istället gälla alla med inkomster över 37 000/månaden.

Den linje allianspartierna följt, arbetslinjen, kommer nu att ersättas av sjukpensioneringar och förtidspensioneringar igen. Den kappsäcken kommer att bli tung att bära, och sannolikheten är då att ”bromsen” i pensionssystemet kommer att slå till igen med fallande pensioner för de äldre. Den kommande resan kan bli minst sagt skakig. Men som i de flesta beslut finns vinnare och förlorare. De som lidit under fas-3 är att gratulera. Den lösningen var ingen lösning och troligen en stor anledning till alliansregeringens raserade trovärdighet. Hade man lyckat sköta den sidan bättre, då hade man också fått förnyat förtroende.

En rödgrön regering som släpper miljöfundamentalister och extremvänstern fri, den kommer att bli kostsam för oss medborgare. Ett nyval vore ingen dålig lösning i dagens politiska läge. Men vågar och vill man söka en för Sverige så ovanlig lösning?

2014.10.24

Jarl Strömbäck

Förbisedd målgrupp

 

Det har nu gått en dryg månad sedan valet, och vi är inne i valanalysernas tid. Ett nog så viktigt arbete om man skall förstå strömningarna i samhället.

En av de grupper som lagt ner mycket arbete inför valet var de fem pensionärsorganisationerna. I samverkan representerar de ca 800.000 medlemmar, alltså en medelmstock som i sig skulle kunna ge ca 40 mandat i riksdagsvalet, om alla röstade på samma parti. Men gruppen är splittrad, och därmed försumbar för riksdagspartierna, åtminstone förefaller det varit fallet när det gäller de traditionella partierna.

Det fanns tunga frågor att bemöta, under senare år har pensionsöverenskommelsen medfört att pensionerna har minskat, alltmedan löneinkomsterna stadigt ökat. Klyftan mellan pensioner och löneinkomster har stadigt vuxit och med den också antalet äldre som fallit under normen för fattigdom enligt EU. Vi har i dagsläget ca 200.000 fattigpensionärer, personer som i verklig mening lever under mycket små omständigheter.

Pensionärsorganisationerna har lobbat för ett borttagande av den så kallade bromsen i pensionssystemet utan resultat. Man har lobbat för att den skatteskillnad som inneburit att pensioner beskattas hårdare än löneinkomster, skulle tas bort, men utan resultat. Och man har agerat för att vård-och omsorgsområdet skall få ytterligare resurser, utan påtaglit resultat i valrörelsen.

Som ett led i arbetet med att få in fler i riksdagen med erfarenheter från gruppen 65+, uppmanades de äldre att kryssa äldre personer på listorna. Resultatet blev att äldregruppen var den som kryssade minst i en jämförelse med olika åldersgrupper, 20% använde rätte att kryssa.. Vi har idag en rekordung riksdag, som knappast kommer att hörsamma pensionärsorganisationer, vilka tydligen inte har sina medlemmars stöd. Av riksdagens 349 medlemmar blev i valet 9 ur åldersgruppen 65+. Ett representativt urval hade medfört att 90 av riksdagens ledamöter varit ur den åldersgruppen.

Så går arbetet vidare, när det här skrivs är ännu inte den nya regeringens budget lagd. Den kommer troligen att innehålla smulor från ”de rikes bord” också till de äldre. Men fokus kommer inte att ligga där, pensionärsorganisationerna får fortsätta sin sisyfoskamp alltmedan den rekordunga riksdagen ser andra områden som prioriterade.

2014.10.20

Jarl Strömbäck

Vänsterns tummetott

Vänsterns populistiska drag att göra ”vinstern i välfärden” till sin primära valfråga bar frukt. Man fick i valet det resultat man rimligen kunnat önska sig, och tuppkammen stod högt å Jonas Sjöstedt både före och i valet.

När väl valets vinnare och förlorare kunde räknas hem, försökte av allt att döma Sjöstedt markera sin vilja att samverka med S, och blev bryskt tillbakavisad av den blivande statsministern Stefan Löfven, hans mål var ju att bilda regering med ett vingligt och svagt Mp, och där passade inte Vänstern in.

Sjöstedt närmast grät i TV-n över den behandling han menade att han och partiet fått utstå, och minsann skulle man inte kräva stopp på vinster i välfärden för att stödja den kommande regeringen.

När så S och Mp efter ett antal dagar var klara med sina ministerlistor, fanns tid att ta sig an det sårade och stukade Vänsterpartiet. Nu behövde man inte bekymra sig om några diskussioner när det gällde regeringstaburetter, det gällde bara att neutralisera partiet samtidigt som man fick det med sig.

Och hur man lyckades med det! Man måste rimligen ha gapskrattat hela vägen tillbaka från förhandlingsrummet. Av vänsterns paradfråga om stopp för vinster i välfärden blev slutligen en intetsägande skrivning om en utredning som skjuts 2 år framåt i tiden. Man måste vara antingen direkt korkad, eller tillintetgjort stukad, för att som Sjöstedt sedan gjorde, utmåla det resultatet som en vinst för partiet.

Av Vänsterns huvudfråga blev slutligen inget annat än en tröstens tummetott. Och väljarna som av det skälet satsade på partiet, kan med rätta känna sig blåsta.

2014.10.17

Jarl Strömbäck

 

Är världen ur led?

Vi skriver år 2014. Vi är välutbildade människor. Aldrig har kommunikationen varit mer omfattande och tillgänglig mellan människor world-wide. Vi skulle kunna bo i den bästa av världar, med gör vi det?

Aldrig sedan 2-a världskriget har fler människor varit på flykt, 50 miljoner beräknas vara på väg bort från fasor av olika slag, sökande efter en ny framtid. Och med alla våra mediala verktyg, får vi dagligen och stundligen bilder från krigsskådeplatsen runt staden Kobane i kurdiska Syrien, förfärande vittnesmål om grymhet utan gränser begångna av de fanatiska islamisterna i banditgänget IS.

För ett Banditgäng, eller en terrororganisation är det. Inget land har erkänt IS, man har ändå växt fram till en kraft att räkna med på kort tid. Och nu är man det största hotet mot liv och stabilitet i området.

Och i Europa utökas nu jakten på flyktingsmugglare. Så kallas de som mot betalning hjälper de som har ekonomiska resurser att försöka nå tryggheten i ett demokratiskt land. Är det rätt att stänga våra länders gränser? I så fall kanske vi skulle sluta sända de störande bilderna från verkligheten, och ersätta det med någonting mindre störande, trivialt nöjesprogram?

I landet i norr har nu den nya regeringen konstaterat att den tidigare regeringens, av internationell expertis prisade ekonomiska politik, nu visat sig lämna en ofantlig skuldbörda efter sig? Det finns kanske skäl att kritisera de 5 jobbskatteavdragen, men i så fall borde den nya regeringen korrigera på den punkten, men det gör man inte.

Var finns trovärdigheten hos de som ena dagen kritiserar skattesänkningar, men när man väl fått makt och myndighet att korrigera det man kritiserat, då inte gör det?

Politikens trovärdighet kommer inte öka av det som i stort och smått pågår i vår omvärld. Och kan vi verkligen exkludera oss genom att stänga oss inne i vår egen bubbla av självtillräcklighet?

Och så ett stort grattis till 10-årigt barnbarn, dagen till ära.

2014.10.14

Jarl S

Spår

I den verkligt liberala tanken, är rättsäkerheten central. Därför är det inte ovanligt att liberaler i diktaturer blir dissidenter, samhällsfarliga för maktens kreatur, de som anser sig ha tolkningsföreträde i alla avseenden.

Boken SPÅR av Lena Sundström är en mycket färsk, och mycket viktig bok i det avseendena. Den visar hur det går när rättsekerheten sätts ur spel och människor oförskyllt blir plågade, fängslade och misshandlade av makten och dess redskap.

Boken handlar också i högsta grad om Sveriges roll i det avseendet under den s-ledda personepoken för 10 år sedan. Men den känns lika giltig i dag och i vårt land i en tid när motsättningarna mellan människor ser ut att ständigt växa.

Läs boken, den är en thriller på högsta nivå, och med genuin verklighatsbakgrund. Så här i höstruskets tid är det ett fint sätt att skapa mer förståelse över de faror som hotar det fria samhället.

2014.10.09

Jarl S

Valets vinnare och förlorare.

 

Inför valet för 3 veckor sedan, hade de 5 pensionärsorganisationerna samlat sig om synpunkter i viktiga frågor. Pensionärsöverenskommelsen som nu ger återkommande nerdragningar av pensionerna, måste göras om. Bromsen måste tas bort och äldregruppen i riksdagen måste bli större för att kunna påverka.

I slutdebatterna försvann pensionärernas frågor nästan helt. SD belönades rikligt för sitt stöd till de äldre, låt vara att det knappast kommer att få några genomslag i politiken framgent, givet den marginalisering det partiet är utsatt för.

För att skapa ett starkare äldrekollektiv i riksdagen uppmanade pesnionärsorganisationerna sina nästan 1 miljon medlemmar, att kryssa för äldre personer på partiernas listor. Den 14 september fick vi facit, en rekordung riksdag, 45 år i snitt och 2 år yngre än den som valdes 2010.

Antalet 65+ i riksdagen är försumbart, det kommer inte att påverka beslutsgången på något avgörande sätt.

Och i den regering Stefan Löfven presenterade igår återfinns också personer med en ålder man i vart fall inte kan koppla till lång livserfarenhet.  Är ålder så tydligt  numera en belastning mer än en tillgång?.

Återstår att följa utvecklingen, det blir intressant ur den synvinkeln också att rimligen 2018 blir ett ödesval igen i synnerhet för de små partier som lika i sina synsätt  blir ointressanta.

Och medias roll som styrande växer för vart val. Mer om det i kommande blogg.

2014.10.04

Jarl S

Statsministern

 

Vi går drygt 20 år tillbaka i tiden. På den ledande verkstadsindustrin Hägglunds återfinns undertecknad i styrelsen för tjänstemännens fack SIF. På verkstadssidan återfinns inom metallfacket en relativt ung svetsare vid namn Stefan Löfven.

Ägaren till Hägglunds är inte längre den familj som gett företaget dess namn. Sedan tidigt 70-tal är ägaren det i landet ledande ASEA, senare ABB. Hägglunds verksamhet står på ett antal ben där man utvecklat stor kompetens, och är ledande i olika avseenden. Ett av de benen är tillverkningen av rälsburna fordon, förortståg, spårvagnar och tunnelbanetåg. Man har varit med om att göra kollektivtrafiken, och då i synnerhet tunnelbanetrafiken i Stockholm en synnerligen viktig start genom de många leveranser som genom åren skett.

Nu har bolaget som sköter den biten getts ett internationellt namn, Railcar, och ägaren bestämts sig för att flytta verksamheten. Den skall bort från Hägglunds väl anpassade lokaler, och dess kompetenta och duktiga medarbetare får se sig om efter nya jobb. Den ledande förhandlaren på Metallsidan när det gäller att förhandla bort personalen blir Stefan Löfven. När de förhandlingarna är över, har många tjänstemän och duktiga yrkesmän förlorat sina jobb, och Stefan finner för gott att lämna orten för ett jobb i Stockholm. Få var de som saknade honom i det läget, desto fler som såg honom som en svikare.

Åren går och minnen förbleknar, annat kommer till. Idag är han på väg att bli vår nye statsminister. Det är en person med god kännedom om maktspel i olika avseenden som intar den viktiga befattningen. En person som gärna ser sig som vinnare i olika avseenden, men har han den ödmjukhet och vidsyn som uppdraget kommer att kräva? Han har ingen egen erfarenhet från riksdagsarbete, inte heller från politiskt arbete på den nivån? Hur långt kommer man med ett starkt ego, och hårda nypor i politiken?

Många frågor saknar svar när han nu skall ta ansvar för landets väl och ve. Sannolikheten för en stormig resa i det politiska landskapet är stor. Om det kommer den närmaste tiden att ge besked.

2014.09.28

Jarl Strömbäck

Falskheten som dödsynd

I lördagens  (20.9) tv-program Skavlan, var professorn, läkaren, författaren med mera Stefan Einhorn en av gästerna. I programmet avhandlades begreppet de sju dödssynderna, och i den undersökning som Einhorn och hans medhjälpare gjort för att finna ut hur dagens människor listar dödssynder, visade sig den värsta vara falskheten.

Det kan te sig överraskande för den som är van att tänka i de gamla, klassiska begreppen. Men inte förty är det en spegling av vår tid när man gör falskheten till den ”vidrigaste” av egenskaper hos våra medmänniskor.

Men kanske är det inte så konstigt. Den gångna valrörelsen är ju ett utmärkt test på begreppet falskhet. Politiker som talar illa om andra ena stunden, för att lite senare förutsätta att de som var så värdelösa, nu skall samverka med vinnaren för att denne skall nå sina mål.

Politiker som på det lokala torget och i övrigt anklagar andra för att vara fascister och ohyra som skall rensas bort. Naturligtvis på ett fördolt sätt, ett förtal avsett att eliminera politiker man ogillar. Falskheten har många ansikten, vilket föregående blogg gärna får illustrera.

Vart leder falskheten när den får verka utan insyn. Ett område som intresserat riksrevisionen till den grad att man i två långa rapporter 2006 och 2009 tagit upp problemet, är hur överförmynderiet med sin sekretess alltmer breder ut sig. I det skymningsland som där råder, och som riksrevisionen anser vara rättsosäkert, där blir begreppet makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, verklighet.

Nog är det synpunkter värda att begrunda, för ett land som förutses måna om integritet och medmänsklighet.

Läs gärna mer om det i bloggserien ”Makten och Bulvanerna” år 2013 på Liberala Vindar.

2014.09.23

Jarl S