Liberal kollaps

Stilla morgon denna lördag i mars. En ensam segelbåt på väg ut ur hamnen, tidig start på säsongen kanske. Eller någon som köpt en båt och nu är på väg till sin hemmahamn? Det finns anledning för undertecknad att tacka de från olika länder i öst och väst, som i skärmdumpar visar ett speciellt intresse för bloggen. Att i yttrandefrihetens och åsikts frihetens tjänst granska en global utveckling ur ett liberalt perspektiv, intresserar tydligen de som följer bloggen.

Nu till dagens tema som får bli nationellt och liberalt. För så är det i landet i norr, att det liberala parti som varit en ideologisk kompass under mer än 100 år, med nuvarande ledarskap bara fångar drygt 3% av väljarnas stöd, om det vore val idag. En liberal kollaps i en tid när liberalismen är starkare än någonsin.

Av de -ismer som vanligtvis nämns i politiska sammanhang, så blev liberalismen den klart vinnande ideologin i en enkätstudie som gjordes i landet under 2018. Det liberala tänkandet präglar i avgörande grad lagstiftning, etablerade synsätt, och sedvänjor nu mer än någonsin. Och ändå förmår inte det liberala partiet dra fördel av det. Ledarskap kräver just det som ordet per definition innebär.

I sin historik har partiet haft olika namn, senast och i årtionden var namnet Folkpartiet. Men med samma liberala ideologiska grund. Partiet har varit ett ledande oppositionsparti, tidvis också i regering, under starka ledare som Karl Staaf, Bertil Ohlin och Bengt Westerberg. Perioder som tydlig präglat utvecklingen i landet. Rösträttsreformerna för 100 år sedan under Karl Staaf. Välfärdssamhällets framväxt under Bertil Ohlin, och dess ytterligare fördjupning under Bengt Westerbergs ledarskap.

I valrörelsen 2002 låg partiet nära 4%-spärren i slutet av sommaren, och oron för partiets framtid var stor. Då lanserades språkkravet som en viktig del i integrationen av de många som under åren av bland annat Balkankrig kommit till Sverige. Inom loppet av de veckor som debatten om det kravet fördes i media, lyfte partiet till 13% i valet. Lärdom borde kunnat dras av detta, men i efterföljande landsmöte och debatter i partiet togs detta snabbt bort. Anonymiteten och splittringen i partiet har sedan dess präglat verkligheten, och fört till den helt logiska position man nu har, på väg bort ur det politiska systemet.

Den nuvarande ledningen under Jan Björklund har inte haft förmåga och vilja att axla det ansvar ett ledande ideologiskt arbete innebär. Förvaltarskap och vakt om den egna positionen, har varit viktigare än ett starkt och närvarande ideologiskt arbete. Det senaste årets och tidens eliminering av starka ideologiska krafter som Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström talar här sitt tydliga språk.

När man nu givet partiets prekära läge går till val av ny företrädare för partiet, finns ingen given kandidat. Den skolning av efterträdare som är en viktig del i ett klokt politiskt partis agerande saknas, man famlar i blindo. Och givet det maktfullkomliga ledarskap som präglat Björklund, har personer med stark ideologisk kompass valt bort partiet.

Visst önskar undertecknad liksom många andra, att en nytändning efter att nytt ledarskap tillträtt, skall bli möjlig. Om så skall ske måste det till ett helt annat driv i det ideologiska arbete som är partiets grund, och nu till dels övertagits av andra partier.

2019.03.16

Jarl S

Liberalism i gungning

Vår i landet i norr, och tillika valår. Ett spännande år som troligen kommer att ge många och kanske bestående förändringar i det politiska landskapet. Så tolkar de flesta de opinionsmätningar som nu presenteras återkommande.

Ett av de partier som nu utpekas som en möjlig haverist i höstens val är det liberala partiet. Namnändringen från Folkpartiet har inte gett någon hävstångseffekt. Liberalismen som den bärande ismen, är tveklöst satt i gungning.

Under ett par århundraden, alltsedan den franska revolutionen, har liberalismen varit en ledande  men också omstridd ideologi. I vårt land har den varit ett bärande element i den politiska debatten sedan sent 1800-tal, och med återkommande position som den ledande ideologin vid sidan av den av socialdemokratin utvecklade socialismen. Liberalismens budskap om demokrati, frihet under ansvar och rättsäkerhet och i vårt land ett starkt stöd för en generell välståndspolitik, har burit partiet under dess starkaste perioder. Och med stor sannolikhet är det också värderingar som präglar de flesta väljare även i vår tid.

 

vägval

 Varför inte dagens Liberaler lyfter de frågorna tydligare, och markerar tydligare i de frågorna är en gåta. Istället har man gjort sig till företrädare av ett parti som i många avseenden uppfattas som ett skolparti med splittrad agenda, ett parti som talar om militär och försvar, hellre än man talar om försvar av välfärdsstaten, en allmän sjukvård, och en  skola som ger alla elever samma förutsättningar till högre utbildning. Att man i den situationen också förlorar i kampen om nya starka företrädare för partiet, är inget att förvånas över.

Liberalismen som ideologi är inte längre en “talking point” i vårt land. Den anses vara utspridd i alla partier, vilket innebär att den inte är primär i något parti. Istället ser vi ett politiskt landskap där ärkekonservativa värderingar, tillsammans med en splittrad och ifrågasatt grön energipolitik, har tagit över mycket av debatten, och därmed styr intresset för den majoritet av väljarna, vilka inte har det djup i sina kunskaper, som gör att man förmår se bortom propagandan.

Dagens liberala parti ser ut att gå mot ett ödesval, oavsett om man klarar 4% spärren eller inte. Jan Björklunds ledarskap är en väsentlig del av det problemet, och det är en olycka att man i partiet inte hade modet att pröva ett nytt ledarskap inför det kommande valet.

2018-04-04

Jarl S

Liberal - för vem?

Så var det då dags efter årtionden av tveksamhet. Dags för det parti vars namn uppstod ur folkhemstanken för så länge sedan, och som skulle bli folkets parti att byta namn. Folkhemmet blev ett begrepp vi vant oss vid att acceptera, och folkpartiet var under ett par årtionden det ledande oppositionspartiet, men fick aldrig chansen att regera av egen kraft med egen majoritet.

Det är lätt att förstå den frustration som kommer av en utveckling, där man tror sig ha de goda idéerna, men ändå ser sig omsprungen i valen av partier man inte delar synsätt med. Och i helgens landsmöte (22.11) valde man att slutligen erkänna sitt misslyckande. Man blev inte folkets parti, man har successivt blivit ett av flera småpartier, vilka för en ständig kamp för att undvika 4-procentspärren.

Partiet hävdar sin liberala profil och bakgrund mer än kanske något annat parti. Men i verkligheten omfattas liberala synsätt av de flesta partier, grundsatsen från den franska revolutionens 1700-tal om frihet, jämställdhet och broderskap lever än, åtminstone retoriskt. Frågan är emellertid hur mycket de värdena hedras egentligen. Den frågan prövas i högsta grad i vår tid, med flyktande människor som knackar på vår dörr med önskan om hjälp.

För partiet som nu vill kalla sig liberalerna återstår mycket av arbete. Åtta år av regeringsarbete 2006-2014 förpassade partiet till platsen som skolpartiet som misslyckades i sitt uppdrag, så ser nog flertalet väljare på den frågan. Nu väljer en trött och sliten partiledning att vid sidan av namnfrågan satsa på försvarsfrågan, och därmed indirekt också på nationalismen. På vilket sätt det gynnar den liberala tanken må väljarna få grunna över.

Vår tids utmaningar i global mening är oändligt mycket större än att stanna vid det egna landets gränser, eller på den egna gatan. Den förskjutning av välstånd som skett under efterkrigstiden har skapat vinnare och förlorare, och är också den direkta orsaken till flertalet av de konflikter som eskalerat till våld och folkvandringar. Det ligger inget konstigt i det, endast simpel logik.

Återstår för liberalerna att definiera vad man menar med liberal solidaritet, frihet, jämlikhet och broderskap i global mening. Vågar man lyfta de frågorna har man kanske en framtid, annars får man nog finna sig i rollen som det lilla partiet utan egentliga idéer, i politikens utkanter. Och de liberala idéerna får drivas av de många kunniga och pålästa debattörer som har lämnat partipolitikens tvångströja.

2015.11.26

Jarl

(Ombud i 4 Ftp landsmöten 90-00 talen)

Grattis

Dags att dela ut ett stort och väl menat grattis. Idag, den 27.1 2012 får Stefan Löfven förtroendet att leda ett sargat socialdemokratiskt parti. För många år sedan fanns han med i ledarskiktet inom metall, i samma företag där undertecknad fanns i styrelsen för SIF, tjänstemännens förbund.

Nu skall han som tidigare facklig företrädare återta det begrepp, arbetarpartiet som moderaterna haft fräckheten att med jobbskatteavdrag som vapen låna. Hur det kommer att lyckas får framtiden utvisa, att en sökande socialdemokrati behöver finna sina rötter är nog ställt utom tvivel. Och att Stefan blev en logisk kompromisskandidat förfaller lika klart.

Också Tage Erlander var ju på sin tid en kompromisskandidat när han valdes till ordförande, han skulle med tiden bli en folkkär ledare. I vår tid är omsättningshastigheten på ledarskapet större. Utmaningarna likaså. De frizoner som behövs för återhämtning blir allt svårare att finna i en värld där man som ledare alltid skall vara tillgänglig.

Kampen för att återta sin forna glans startar nu med Stefan Löfven vid rodret. Lycka till skriver undertecknad. Men framgången är allt annat än säker.
Retoriskt och politiskt har S-partiet satsat på ett för en stor allmänhet oskrivet kort.

2012.01.27
Jarl Strömbäck