Samma andas barn

Så har det hänt igen, den ultimata egoisten har varit framme med sin absoluta övertygelse. Nämligen den att man har rätten att ta andras liv för att tillfredsställa egna övertygelser och begär.

Senast vi fick läsa om det och ta del av det i tidningarna handlade det om den eritreanska 36-åring som efter att ha fått avslag på sin asylansökan gick till Ikea i Västerås. Där plockade han fram en kniv ur deras sortiment och högg med den ihjäl en kvinna och hennes son som tillfälligt råkade vara där på samma avdelning.

I förhören på rättspsykiatri har han talat om att han kände sig kränkt av migrationsverkets beslut, och därför medvetet planerat handlingen. Han valde medvetet att angripa ”svenska personer” för att det skulle ges den effekt han eftersträvade enligt reportage i VLT. Han anses inte psykisk sjuk i de utlåtande man gör från rättspsyk. Han tillhör den grupp människor med snedvridna uppfattningar om den egna överhögheten som är beredda att mörda.

Det senaste dådet, men säkert inte sista är den rasistiskt styrda handling i Trollhättan som de senaste dagarna har dominerat i medias bevakning.

Också där handlar det om en person som med den egna överhögheten som ledstjärna valt att selektivt döda ett antal personer, och säkert hade tagit fler med sig på den färden om inte polisen satt stopp för det.

Och i medierapporteringen kan vi också ta del av hur laglösheten i form av ett gäng nordafrikanska unga män av okänd ålder och namn, våldtar en ung kvinna i Stockholm i ett parkområde. Också det ett uttryck för det våld som skapar allt större klyftor i det svenska välfärdsbygget. Och i tron på samhällets förmåga att skydda sina medborgare.

Om det svenska samhället och dess värdegrund av öppenhet och tolerans skall överleva, då måste också de svenska lagarna och synsätten försvaras. Den slapphet, eller oförmåga att möta de utmaningarna från rättssystemets sida, som många nu upplever kommer om den fortsätter att leda till allt större sönderfall. Allt större klyftor och allt fler som tar lagen i egna händer.

Är det det vi eftersträvar?

2015.10.24

Jarl

Skall våld belönas??

Det är en grå och dimmig denna sena majdag när jag tar min morgonpromenad. Det är i kabbelekornas tid, de lyser härligt gult i diket på strandpromenaden. Och luften är riktigt sjön att andas. Det är vår om än diset härskar efter nattens livgivande regn.

I debatten de senaste dagarna har våra våldstörstande och äventyrsjagande ungdomar, de som söker sig till IS och kriget i mellanöstern, blivit huvudobjekt.  Vapen ger makt, och makt triggar äventyrstörstande personer. Kan man sedan mata in i den smeten ideologiska synpunkter på den egna överlägsenheten. Rätten att ta för sig på andras bekostnad när det gäller liv, rikedom och krav på underkastelse, då har man skapat den häxbrygd som i århundraden använts för att rättfärdiga revolutioner och krig.

Nu handlar debatten om hur det svenska samhället skall förhålla sig till det. I Örebro som är en av de orter från vilken många åkt till Syrien för att ansluta till IS, togs för en tid sedan beslutet att hemvändande skulle mötas av röda mattan. Förtur till rehabilitering, utbildning, arbete och bostäder. Kritiken blev som väntat stark. En av de kritiska var också modern till två söner som båda åkt ner, och nu var rädd för att också den yngste sonen skulle göra detsamma. Dra in passen för de som åker, gör dem statslösa var ett av de radikala förslagen.

Nu är det Stockholms tur att ta ställning, och det förslag som ligger går på samma linje som det i Örebro. Det är en sak att ett socialt experiment görs i en svensk småstad, det är en annan när det handlandet blir legitimt för landet i stort. Just därför är debatten så viktig. De som agerar för den ”mjuka” linjen, påpekar gärna att svenskar deltog i Finland under 2-a världskriget. Det är korrekt liksom att svensk trupp funnits med på ett antal FN-insatser. Men det har då skett efter sanktion från landets politiska ledning.

Det mördande, och den våldsanvändning som präglar IS, har inget gemensamt med de insatserna. IS är ett ideologiskt drivet rövarband, vilket inte tolererar något ”otroget”. Där ligger en enorm skillnad i synsätt.  Med vilken rätt skall då de som gör sig till del av den verkligheten mötas som hjältar vid sin hemkomst?

Om man skall få stopp på galenskapen, borde man kanske lyssna mer till den mor som önskade att passen för de som åker dras in. För var finns det politiska motståndet och ansvaret mot agerandet, i en politisk attityd som belönar agerandet med en gräddfil till arbete, utbildningar och bostäder?

2015.05.26

Jarl