Samma andas barn

Så har det hänt igen, den ultimata egoisten har varit framme med sin absoluta övertygelse. Nämligen den att man har rätten att ta andras liv för att tillfredsställa egna övertygelser och begär.

Senast vi fick läsa om det och ta del av det i tidningarna handlade det om den eritreanska 36-åring som efter att ha fått avslag på sin asylansökan gick till Ikea i Västerås. Där plockade han fram en kniv ur deras sortiment och högg med den ihjäl en kvinna och hennes son som tillfälligt råkade vara där på samma avdelning.

I förhören på rättspsykiatri har han talat om att han kände sig kränkt av migrationsverkets beslut, och därför medvetet planerat handlingen. Han valde medvetet att angripa ”svenska personer” för att det skulle ges den effekt han eftersträvade enligt reportage i VLT. Han anses inte psykisk sjuk i de utlåtande man gör från rättspsyk. Han tillhör den grupp människor med snedvridna uppfattningar om den egna överhögheten som är beredda att mörda.

Det senaste dådet, men säkert inte sista är den rasistiskt styrda handling i Trollhättan som de senaste dagarna har dominerat i medias bevakning.

Också där handlar det om en person som med den egna överhögheten som ledstjärna valt att selektivt döda ett antal personer, och säkert hade tagit fler med sig på den färden om inte polisen satt stopp för det.

Och i medierapporteringen kan vi också ta del av hur laglösheten i form av ett gäng nordafrikanska unga män av okänd ålder och namn, våldtar en ung kvinna i Stockholm i ett parkområde. Också det ett uttryck för det våld som skapar allt större klyftor i det svenska välfärdsbygget. Och i tron på samhällets förmåga att skydda sina medborgare.

Om det svenska samhället och dess värdegrund av öppenhet och tolerans skall överleva, då måste också de svenska lagarna och synsätten försvaras. Den slapphet, eller oförmåga att möta de utmaningarna från rättssystemets sida, som många nu upplever kommer om den fortsätter att leda till allt större sönderfall. Allt större klyftor och allt fler som tar lagen i egna händer.

Är det det vi eftersträvar?

2015.10.24

Jarl

Att gräva där man står

Igår meddelade regeringen sjösättningen av sin framtidskommission. Dess uppdrag är av allt att döma att tydliggöra kommande utmaningar, för att politiken sedan skall kunna anpassas till dem.
När vår nuvarande statsminister på 90-talet skrev sin framtidsbok, gav han den titeln ”Det sovande folket”. Måhända kan man nu travestera den titeln genom att kalla vår nuvarande regering för den sovande regeringen?

Någonstans har man nämligen gått bort sig ordentligt i frågan om hanteringen av äldre, och privatiseringsmanin. Det är inte självklart att vinstdrivande företag är lämpliga utförare av vård, omsorg och utbildning, i varje fall måste man räkna med att det bland dem finns mindre seriösa aktörer.

En företagsledning som beordrar vägning av nerkissade blöjor i syfte att minimera antalet byten borde genom sin brist på empati ha diskvalificerat sig som utförare av vård och omsorg. Men inom ramen för offentlig upphandling kan det vara omöjligt att förhindra anbud från sådana aktörer. De båda största koncernerna på den svenska omsorgsmarknaden, riskkapitalbolagen Attendo Care och Carema Care, har tillåtits ta över ytterligare verksamheter trots avslöjanden om vanvård.

Om man nu vill rehabilitera sig i väljarnas ögon, måste man nog snabbt sluta upp med att mata girighetens bukar med de pengar som är avsedda för de allra mest värnlösa i vårt samhälle, nämligen de gamla och beroende på våra äldreboenden. Det är skamligt att utnyttjandet av kryphål i lagstiftning och tillämpning tillåts fortsätta och sprida sig.

Framtidskommission i all ära, men glöm inte att gräva där ni står kära regering. Det är er regeringsduglighet som skall vägas i valet 2014, mer än fiktiva synpunkter på framtiden.

2011.11.17
Jarl Strömbäck