Ifrågasatt

Få saker är jobbigare än att bli ifrågasatt. I synnerhet då om det handlar om områden som är vitala för den egna tryggheten, som jobbet till exempel. Och just nu är det många som känner sig ifrågasatta. På sjukhuset i Örnsköldsvik, med ca 1000 anställda, deltidare inkluderade, skall 428 personer varslas, eller omsatt i årsarbetare ca 300 personer. Läkarna, specialisterna går fria. De som får gå är främst den omvårdande delen, undersköterskorna som sköter vårdens mjuka värden. Synen på sjukhusets uppgift blir alltmer teknokratisk, allt mindre omvårdande. Rätt eller fel frågar sig en alltmer tvivlande allmänhet. Vi i vårt land har traditionellt byggt mycket av vårt sociala sammanhang på vikten av mjuka värden. Å andra sidan skapar ständigt ökande kostnader i offentlig sektor, alltmer gapande tomma skyltfönster. Det samlade skattetrycket i vårt land är världens högsta brukar det sägas. Allt vi gör och förbrukar (utom svartjobb) beskattas på olika sätt. Kvar blir en krympande privat ekonomi, som i värsta fall föder en nedåtgående spiral av minskad konsumtion och ökad arbetslöshet på andra områden. Så var ligger felet när sjukhusen i vårt län är dyrare i drift än i andra jämförbara län? Den frågan är nu satt på sin spets, och den ifrågasätter mycket som är rutin på vårt kära sjukhus. Arbetsrutiner, bemanning, patientflöden och kostnader. Nu följer en snitslad bana av prövningar, riskanalyser, patientsäkerhetsbedömningar, enskilda samtal med dem som skall varslas och fackliga förhandlingar. För landstinget i Västernorrland är det här en tung process, för de enskilda som prövas och vars uppgifter ifrågasätts en ännu jobbigare upplevelse. Om ett år kanske vi kan skönja effekterna i takt med att förändringsarbetet då kommit igång. Under tiden kommer många att må dåligt. Det är jobbigt att bli ifrågasatt. 2009.01.31 Jarl Strömbäck

Råttornas krig

Så börjar då bilderna och kommentarerna efter Gaza-händelserna de senaste veckorna att komma. Vi vann kriget hävdar Hamas. Samma påstående kommer från israeliskt håll, kanske i något annan språkdräkt. Krig hävdar de, vilket krig frågar jag?? Krig utkämpas mellan arméer på slagfält, så har den traditionella bilden varit. Krigets konventioner talar om skyddet av civila, de som inte har del i krigandet, skall heller inte drabbas. Så var det tänkt, men hur ser verkligheten ut? Likt råttor gömmer sig Hamas ”Mujaheddin (hjältar)” bland civilbefolkningen. Vi vann kriget och förlorade bara 48 Mujaheddin säger någon ledande i en intervju. Så stor är fegheten bland dessa hjältar, att man hellre gömmer sig bland kvinnor och barn, än går ut och tar strid mot fienden. Nå fienden då, är de så mycket bättre? Nej naturligtvis inte. Från sina upphöjda platser i helikoptrar och stridsvagnar sprider man död och förintelse till synes urskillningslöst över bostäder och skolor, gammal och ung. Och vidrigast av allt, bränner barn levande med hjälp av vit fosfor. De är fega usla råttor både Hamas och den israeliska krigsmaskinen. Vad finns det för anledning att ta ställning för någondera parten? De är knappast värde annat än förakt och parternas ledarskap en prövning för krigsbrott och brott mot humanism och de mänskliga rättigheterna vid internationella domstolen i Haag. ... Nu faller regnet från blåa skyarna Nu brinner barnen i de små byarna och farmor brinner som en hund av halm det är napalm, det är napalm ... 2009.01.26 Jarl Strömbäck Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669

Folkhälsa

Härlig skidåkning i fasta fina spår. Luft i lungorna och ett syrepumpande blodomlopp. Domherrar i träden och en liten föraning av vårvinter i det vintermilda vädret, någon liten minusgrad. På kvällen konsert med Norrlands symfoniker, slutna ögon och total upplevelse. Själens lyft långt över vardagens trivialiteter. Småprat med andra efter konserten, två timmars arbete med att plocka undan instrument, belysning och rekvisita. Social samvaro bygger social kompetens. Folkhälsan i samlad form till glädje för den enskilde och samhället. Trevlig helg 24.1.2009 Jarl Strömbäck

Tillitens tårar!

Det är nu drygt 10 år sedan jag tog med min son Jesper för att visa honom något av det stora landet i väster. USA, ett land som jag under några år på 60-talet kom att betrakta som mitt andra hemland. Efter några dar i New York, var det dags också för Washington. Besök på Arlington-kyrkogården med det oändliga fältet av vita kors över dem som offrat sina liv för sitt land. Den blänkande mörka stenvägg på vilken namnen på det meningslösa Vietnamkrigets 50 000 stupade, mest unga pojkar är ristade. Men också besök på Lincoln Memorial och Capitolium. Visst kan byggnader framkalla känslor, historiens vingslag är inte bara ett abstrakt begrepp. Kanske var det besöken på de platserna för drygt 10 år sedan som gav en sådan påtaglig närvarokänsla när hyllningarna i samband med Barack Obamas installation som landets 44: e president visades i TV söndag den 18.1 och tisdag den 20.1. De förväntningar som uppemot 2 miljoner därvarande åskådare fäster till sin nye president är stora, men också utmaningarna. Skall han med sitt team lyckas bemästra det militärindustriella komplex som under Bush–tiden fått härja mer eller mindre fritt. Till skada för USA, till skada för människor i många länder och utan att kunna lösa några konflikter. ”Hjälp världen att tro på America” vädjar förre utrikesministern Madeleine K Albright i ett fint inlägg på Svd Brännpunkt den 20.1. Och skall han kunna få kontroll över den okontrollerade girighet, som förvandlat en sund ekonomi till ett gigantiskt kedjebrev med förlorare i alla sina led och alla länder. Eller för att citera Bengt Göranson, ekonomisk korrespondent på Wall Street när hans säger: ”Du måste hantera bankernas systemkris med alla de fullständigt hysteriska, historiskt värdelösa pappersbluffarna innan nästa stora stimulanspaket dånar ut till befolkningen. Jag kan ge lite insidertips om hur du kan fixa till alla kreditswappar, kreditförsäkringsbolag, de statliga skräpkreditföretagen och alla de andra 400 falska kreditförsäkringar som slog hål på världsekonomin."” Finns det något alternativ till att Obama lyckas med sin uppgift för vår haltande värld? Knappast för de många vilkas kinder under ceremonierna fårades av tillitens tårar. 2009.01.21 Jarl Strömbäck

Gaskrisens år?

Tänkt gasledning genom Östersjön från Ryssland till Tyskland Det nya året börjar som det gamla slutade, i krisernas tecken. I skuggan av bombregnet över Gaza har dramatiken varit påtaglig i en annan konflikt i vårt närområde, kampen om energiförsörjningen i stora delar av Europa. När vintern är som mörkast, och den globala uppvärmningen flytt någon annanstans och lämnat plats för Sibiriens kyla i Europa, då var tiden mogen för den ryska statsledningen att beordra ett avstängande av gastillförseln västerut. Prissättningen åberopades som skäl. Samtidigt som den ryska staten, som äger gasfyndigheterna, åberopar högre priser som skäl för att stänga försörjningen, har vi under hösten sett oljepriserna gå från över 140 dollar/fat, till ca 40 dollar/fat. Men andra ord, skälet för en prisökning från rysk sida är i egentlig mening att man med monopolistens rätt gör som man vill. Rysslands väg bort från demokrati, mot envälde är väl dokumenterad av Freedom House och andra internationella organisationer. I det scenariot skall också gaskrisen ses, den är en markering från den ryska ledningen till Europas stater, en tydlig maktdemonstration. Ur den demonstrationen borde EU lära några läxor, den främsta att se till att skapa ett större oberoende i relationen till Ryssland. Med andra ord bör ingen gasledning genom Östersjön till Tyskland byggas. Istället bör importterminaler för fartygsburen gas på strategiska ställen byggas, och gasleveranserna spridas till fler leverantörer. Från Norge, Mellanöstern och andra destinationer kan gas fås, och beroendet av Ryssland minskas. En demokratisk utveckling i Ryssland gynnas inte av underkuvade EU-länder, rädda för att tala demokratins klarspråk på grund av energipolitiskt beroende av Putin-regimen. 2009.01.18 Jarl Strömbäck Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669 http://liberalavindar.blogspot.com

Skall Norrland styras från Bryssel??

Porjus kraftstation i luleälven, en av landets största. Framtiden är inte lätt att sia om. Vem hade för ett år sedan kunnat ana, att i USA ett år senare skall en förut tämligen okänd färgad man sväras in som USA: s president? Oddsen hade varit höga på det vadet. Eller att världsekonomin inom loppet av ett par månader skulle vara i ett chocktillstånd, och därmed också påverka företag och enskilda på ett negativt sätt världen över. Men också andra faktorer påverkar sysselsättning och framtidstro. En av de viktigaste i det avseendet är energifrågorna. Vi lever i en del av landet som producerar ett stort överskott av elektrisk energi, något som också vårt näringsliv traditionellt anpassats för. Från näringslivets sida förs nu ständigt kostnaderna för energi fram som det största hotet för den framtida utvecklingen. Det hotet bekräftas också av nedläggningar som drabbat vårt län i bl.a Utansjö och Vivstavarv. Vi producerar världens renaste, miljövänligaste och kanske billigaste elektricitet i vattenkraften, men betalar priser som baseras på ”skit-el”. Också enskilda drabbas av el-kostnader som inom loppet av de senaste 4 åren ökat med 400-500 procent. Utrymmet för konsumtion minskar, och rädslan för utvecklingen leder till större försiktighet med kostnader generellt sett. I ljuset av den utvecklingen skall också hanteringen av regionfrågan ses. När det politiska systemet inom de norrländska landstingen hanterat frågan de senaste två åren, så har det varit med en förvissning om att ett tyngre och slagkraftigare Norrland bättre skulle hävda sig i det regionernas Europa som vi ju är en del av. I grunden handlar det här om var beslut och styrning skall skötas. Visst kan den ”koloniala” fjärrstyrningen av vår landsända fortsätta via EU och regering, men det ger oss inte ökat utrymme för egna beslut. Ser man till vår regering och riksdag, så värnar man mer om sina maktpositioner än den ytterligare fördelning av ansvar och befogenheter som är det utbyggda regionala tänkandets mål. Nu blir det knappast någon Region Norrland vid valet 2010. Frågan fanns inte reglerad i de avtal som låg till grund för alliansens samarbete. Därmed hamnar den med stor sannolikhet i frysboxen tillsammans med kärnkraftsfrågan. Och läser man de debattartiklar partiledarna presenterade på DN-debatt 14.1, så lyser regionfrågan helt med sin frånvaro. Där är regeringens budskap ansvarstagande, eller med andra ord ”inga okontrollerbara äventyrligheter”. Den utvecklingen har inte varit alltför svår att förutse, så vad blir nästa steg i utvecklingen? Blir det att vår landsända, som redan är nettoexportör av El och fått offra sina älvdalar på energialtaret, nu skall offra också sina skogar och vildmarker på vindkraftsaltaret för att tillfredställa EU, skattekistorna i Stockholm och andra metropoler? Alltmedan livsbetingelserna för djur och natur skövlas och naturvårdsverk och miljömyndigheter bejakar utvecklingen? Statsmakten försöker ju nu genom lagstiftning kringgå den lokala rätten att stoppa planerade utbyggnader av vindkraftsparker. Regionfrågan må vara döende, ur det följer att de som bejakar den utvecklingen kanske också kan ta till sig slutsatsen, att den som inte vill ta egna beslut får leva med andras. 2009.01.14 Jarl Strömbäck Landstingspolitiker Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669 http://liberalavindar.blogspot.com

Guldbagge?

Guldbaggegalan är glitter och glamour, glädje och tårar. Bland dem som belönades fanns också den gamla primadonnan. En gång var hon sedd som en sexbomb, attraktiv och otillgänglig liksom lockande och spännande. Filmer som ”Sommar med Monica” och 100-talet andra gav henne kultstatus. Den berömde Ingmar Bergmans stjärna och älskarinna var hon. Men också barnlös och egocentrisk, med tiden blev hon alltmer ensam och isolerad. Skygg och rörd tog hon mot sitt hederspris. Belöningen för att arbetet och egot fått komma framför barn och familj. Var det värt priset? När scenljusen släckts kommer livet ikapp även den mest framstående. Då får den en gång så omhuldade betala priset för sitt starka ego. Priset bestående av ensamhet, en stängd dörr och en tyst telefon. Verkligheten kommer ikapp också den störste. Lever vi för att arbeta, eller arbetar vi för att leva? De gamla egocentrikerna går en tortig stig genom livet. Den stigen kan aldrig ge den trygghet och glädje som ryms i att se nya mänskliga plantor ta form och växa upp. Oavsett om det handlar om den stora aktrisen, faster Ulla eller professor Higgins. Den stora aktrisen fick sin hedersbagge, men orkade varken möta publikens blick med rätad rygg, eller hålla ett tacktal värdigt priset innan hon flydde ut i kulisserna. Det blev ett kort och simpelt tack. 2009.01.13 Jarl Strömbäck

Konfliktens fångar

Av och till visar SvT program som höjer sig över medelmåttan. Ett sådant, synnerligen aktuellt var programmet ”Den gäckande freden” som gick i SvT den 8/1 0ch åter den 11/1. Programmet beskriver det omfattande arbete dåvarande presidenten i USA, Bill Clinton under slutet av sin mandatperiod lade ner för att åstadkomma en fred i Israel-Palestina konflikten. Clinton var inte den förste som försökt åstadkomma en bestående fred i området. Hans föregångare Jimmy Carter lyckades under några år få till stånd ett relativt lugn genom sina insatser i det s.k. Camp David avtalet. De fredsansträngningarna liksom de norska initiativen i början på 1990-talet förde till att Yasser Arafat (PLO) och Shimon Peres plus Yitzhak Rabin (Israel) 1994 fick dela på Nobels Fredspris. Det internationella samfundet bredde ut en medkänslans och förtrolighetens matta för konfliktens ledarskap, allt i hoppet om att nu skulle problemen få sin slutliga lösning. Så blev inte fallet, Yitzhak Rabin mördades, stämplad som förrädare av sitt lands extremister. Arafat återgick i sin gamla, av misstro präglade roll, rädd för att röna samma öde som Rabin. I programmet använde Clinton själv begreppet att han användes som en marionett i förhandlingarna av den israeliska premiärministern Barak, samtidigt som han konstant misstroddes av Arafat. I det goda syftet att ge parterna i Israel/Palestina konflikten en möjlighet till varaktig fred, tvingades Clinton, ledaren för världens ledande supermakt. i förhandlingarna sätta hela sin trovärdighet på spel utan att ändå förmå övertyga konfliktens fångar Barak och Arafat. Det är lätt att förstå de som tvivlar på att bestående fred kan nås i konflikten Israel-Palestina. I vart fall gynnas inte en sådan utveckling av att mer av vapenmakt tillförs konflikten. Där vapnen görs till medlet för konfliktlösning, där kommer även de utan skuld att offras. De ledare som gör sig till konfliktens fångar har för länge sedan satt sin egen välfärd framför folkets. 2009.01.10 Jarl Strömbäck

Nyår i Mellanöstern

I Gaza rasar bränderna allt medan murarna i det som bibliskt kallades ”det förlovade landet, eller ”landet av mjölk och honung”, Israel blir allt högre och mer omfamnande. De kan ändå inte skydda mot Hamas primitiva missiler. Och de bomber och granater som nu regnar ner och dödar tjugofalt fler i Gaza än i Israel, de föder bara nya generationer av judehatare. Alla konflikters moder, den mellan palestinier och judar manifesterar sig än en gång i vapnens dån och de försvarslösas och sårades klagan. Lösningen ligger inte i att med murarnas hjälp göra Israel till ett enormt getto. Lösningen har varit snubblande nära flera gånger när ledande diplomater och kloka företrädare förhandlat om fred. De oförsonliga på ömse sidor har ändå lyckats sabotera ansträngningarna, ibland genom direkta mord som det på Yishak Rabin. Vinnarna på den här konflikten är få, vapenindustrin möjligen en sådan. Den effektivaste metoden att få slut på övervåldet vore naturligtvis att strypa alla möjligheter för parterna att skaffa vapen. En avväpnad konflikt har bara diplomatin som alternativ. Men det målet kan bara nås om omvärlden kan enas om att utmana krigshetsarna i de länder som stödjer respektive part med vapen. Skall vi lägga hoppet på en positiv utveckling som en ytterligare börda på den tillträdande presidenten i USA, Barack Obama? Att det inte är ofarligt att verka för en fredlig utveckling bland oförsonligt hatiska människor visar människoöden som de som drabbade Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Yishak Rabin. Tillåt mig citera några rader med rötterna i Vietnamkriget, under 1970-talet 40-talsgenerationens fredsprojekt. ”Nu faller natten nu faller bomberna nu brinner barnen i hekatomberna Vad ropar barnen, vad glor de på B femtitvå, B femtitvå” 2009.01.07 Jarl Strömbäck

Besatthetens pris.

Begreppen lek och idrott har stor betydelse för människors utveckling både fysiskt och psykiskt. Den uppfattningen delas nog av flertalet experter. En sund själ i en sund kropp hänger i mycket samman med just lek och idrott, inte bara för barn utan också för den vuxne. Med 14 egna Vasalopp i bagaget, ett aktivt motionerande och en bakgrund som idrottsledare har jag funnit mig väl tillrätta i de sammanhangen. Just därför är det beklämmande att ta del av den besatthet som präglar följande, något omskrivna text av en ledande person på en av länets dagstidningar: ” I vår stad, ja i hela distriktet är ishockey i allmänhet och vår klubb i synnerhet oerhört stort. För vissa är klubben så viktig att det är svårt att förklara. Och när laget går dåligt mår många väldigt dåligt. Då är det inte heller märkligt att många blir frustrerade, rent ut sagt förbannade, och kräver allas avgång oavsett var personen jobbar i klubbens organisation. Styrelse, spelare, ledare, ismaskinsförare, korvförsäljare alla drabbas. Så är det, så kommer det att vara och det är ett sundhetstecken att folk engagerar sig.” Vari sundhetstecknet i ovanstående citat återfinns har jag svårt att förstå. Är det ett sundhetstecken att besattheten har tagit sig sådana proportioner, att hela identiteten hos ett samhälle för många förknippas med idrottsklubben? Är det sundhet att den uppblåsthet som ligger i den utvecklingen får många att må dåligt? När begreppen lek och idrott förvandlas till en kamp att alltid vara störst och vackrast, då har man beträtt en väg som kommer att skapa många förlorare och skada den vidsyn och tolerans som är ett gott samhälles kännetecken. I den utvecklingen har media en central roll, utan medias uppblåsta rapportering skapas inte den hysteri som i sin förlängning kan bli mer eller mindre okontrollerbar. Besattheten har också ett pris. Det är hög tid att sticka hål på myten att idrottsklubben kan utgöra samhällets ryggrad. 2009.01.03 Jarl Strömbäck