Märklig sommar

Juli månad har börjat i höstens tecken på den skandinaviska halvön. På många ställen har rekord i kyla satts med minusgrader på nätterna. I övrigt har molnen, vinden och regnet varit förhärskande. Klimatet har sina givna nycker, eller konsekvenser beroende på var och ens perspektiv. För samtidigt plågas stora delar av Europa och Ryssland av rekordvärme och för Rysslands del omfattande skogsbränder.

Och i vårt land ifrågasätts nu landets ledning för det sätt man skött och sköter konsekvenserna runt Covid-19 pandemin. Och det är inte det allmänna tyckandet som är ute med sina synpunkter, det är en samling av en stor del av landets kompetens inom områden som berör sjukvård och dess hantering. Läs gärna bilagt inlägg signerat av professorer i mångfald..

https://www.gp.se/debatt/vad-%C3%A4r-folkh%C3%A4lsomyndigheten-egentligen-ute-efter-1.31088225

Att vi i hanteringen av sjukdomen och dess följder blivit en särling i andra länders ögon, framgår inte minst av det faktum att svensken i allmänhet är svartlistad och utestängd från besök i våra grannländer. Något som aldrig hänt tidigare i modern tid. Tänk ändå vad ett litet virus kan åstadkomma, eller kanske snarare hanteringen av viruset från de som är ansvariga.

I det sammanhanget har regeringen i allt väsentligt valt att låta sig styras av Folkhälsomyndighetens tjänstemän och kvinnor. Så upplevs det i vart fall av en stor allmänhet. Givetvis har regeringen där ett ansvar, och måste bära det ansvaret. Att statsministern gjort sitt bästa för att inte bli indragen i den dagliga hanteringen, är ett tydligt tecken på frågans politiska vikt. Den får inte spilla över på det regerande partiet.

Huruvida Socialdemokraterna är det regerande partiet ifrågasätts också med all rätt. Det lilla 5%-iga miljöpartiet använder sitt veto där det behövs sett ur deras synvinkel, och har lyckats styra beslut i olika avseenden på ett för dem anmärkningsvärt bra sätt. Därmed har också en mer övergripande syn på migrations och integrationspolitiken stoppats. Och frågorna flyttas fram till valet 2022, alltmedan problemen relaterade till resursanvändning och ökade klyftor i samhället skapar tilltagande spänningar.

Också vårt så ofta prisade välfärdsland har frågor att ta tag i. Tiden och utvecklingen står inte stilla, de kräver ständig anpassning vare sig man vill det eller inte.

2020.07.13

Jarl S

Kina i fokus

Färden går till ön i yttersta havsbandet. Den ligger långt nog för att inte vara känd för alla. Dess lilla men fina hamn är fortfarande klassad som naturhamn, och det är också vad den är. Under generationer tillbaka har ön varit fyrplats och lotsplats. Då byggdes fyrbyn för fyrpersonalen, och de byggnader som hyste lotsarna. Nu vårdas de byggnaderna på ett utmärkt sätt av sina sommarboende ägare. Luften doftar av sommarblommor, och fåglarna är mitt i sina häckningsbestyr så här i slutet av maj. Naturen lever som mest denna årets finaste period, den mellan påsk och midsommar.

Nu till den värld som brottas med och plågas så hårt av mänskliga tillkortakommanden. Den farsot som växte fram i Kina, och drar fram över världen har nu skördat 350.000 döda, mörkertalet oräknat. USA är när detta skrivs epicentrum för detta, med tillsammans över100.000 avlidna.

I skuggan av allt det för med sig arbetar politiken vidare, någon skall hållas ansvarig, och pekpinnen riktas åt många och olika håll. Kina gör sitt bästa för att slippa den rollen och konflikten med USA accelererar. Den törnrosasömn som världen unnade sig efter kalla krigets sammanbrott på 90-talet är över. Konfliktnivån mellan stormakterna växer nu med nytt ledarskap.

Kinas hot att helt kväva Hongkongs och Taiwans självständighet kommer om de hoten fullföljs att skapa ett helt nytt politiskt landskap. Den annekteringspolitiken kan väl jämföras med Hitlers dito i ingressen till WW2. Här måste nu den demokratiska delen av världen visa solidaritet med de två utsatta länderna.

Den kinesiska ockupationspolitiken har också en kommersiell sida, vilken också lyfts fram i den här bloggen tidigare. Kina köper in sig i vitala delar av olika länder på ett sätt dom själva aldrig skulle tillåta i sitt eget land. I Kina tillåts inga utländska företag av betydelse, utan att de har en kinesisk ”sleeping partner” med minst 51% av ägandet. Alla företag har absolut skyldighet att rapportera till de kinesiska säkerhetstjänsterna i olika avseenden. På det sättet tillgodogör man sig allt de kunnande de företag som etablerar sig i Kina för med sig. Den vägen skaffar man sig kunskaper man kan använda för att bygga konkurrerande företag. Tydligast har den strategin fungerat på det modernaste av områden, internet, mobiltelefoni och 5g.

Och länder som Sverige och många fler knyts allt hårdare till den kinesiska sfären genom ägandet i för länderna betydande verksamheter, i vårt fall Volvo Cars och Volvo AB. Landets två största företag ägs helt, respektive i väsentlig del av Kina.

Bloggen för dagen får sluta där, kampen om vår planets resurser och styrning hårdnar under trycket av politiken, och dess tillkortakommanden.

Och flykten, om än kort, ut till den avlägsna ön, känns skön och befogad.

2020.05.28

Jarl S

Att handla rätt!!

En strålande sol lyser över staden denna morgon. Men temperaturen visar +2, och frosten på trä däcket tidig morgon visar att nattfrosten har hälsat på. En ny dag har vaknat, må den bli bra för oss alla.

Annars präglas våra dagar och tankar så mycket av den farsot som i form av ett osynligt virus styr och ställer i våra liv. Hur det skall hanteras, och borde hanterats, blir nu en allt tydligare konfliktfråga. Är det rimligt och riktigt att de som är mest drabbade förnekas sjukvård vilket är fallet i vårt land? Geriatrikern och experten på äldres hälsa Dr Yngve Gustavsson markerar nu tydligt sin uppfattning. De myndighetspersoner som meddelar sina anställda inom vård, omsorg och hälsa att svårt sjuka inte skall skickas till sjukhusen, gör sig skyldiga till diskriminering enligt gällande lagstiftning, Och lämnar de drabbade att dö i situationer där de kunde överlevt med rimlig och anpassad sjukvård.

Välfärden i vårt land inkluderande också sjukvård och beredskap, har de senaste decennierna gradvis monterats ner. Lagerhållning av skyddsmaterial och mediciner har ersatts av ”just-in-time” lösningar, vilka inte fungerar i ett krisscenario. Medvetenheten om detta är stor, men ingen vill erkänna sitt ansvar för utvecklingen.

Ändå är det i slutänden den politiska ledningen som är ansvarig, Det är där nivån på olika skeenden sätts och skall sättas, de politiker som väljer att gömma sig bakom tjänstemän, borde inte ges något förtroende. Det gäller i hög grad vår nuvarande politiska ledning.

Människor har rätt att kräva även obekväma svar av ledarskapet, så sker inte idag. Helt i linje med svensk tradition, sägs nu att en kommission skall tillsättas när väl pandemin är över. När och om det kommer att ske, blir dess direktiv med stor säkerhet präglad av att ingen görs ansvarig för de 1000-tals offer som skördas.

Och när det gäller äldre, mycket ofta utan att de får den vård de förtjänar efter ett långt liv som skattebetalare och aktiva medborgare i vårt land. Tystnaden från de äldres organisationer är beklämmnande och sorglig.

2020.05.13

Jarl S

Valresultat och efterspel

Årets val till riksdag, landsting/regioner och kommuner är avklarade. 84,4% av landets röstberättigade har utnyttjat den rätten, vilket är mycket bra i ett internationellt perspektiv. Debatter och utfrågningar har resulterat i valen av partier, vilka nu förväntas ta tag i de samhällsfrågor som kräver åtgärder i vår tid av både överflöd och sviktande välfärd.

Det politiska systemet har ett ansvar för att leverera i relation till det man lovat. I det ingår också att skapa en handlingskraftig regering, att leda och styra landet de kommande 4 åren. I vårt land med 8 partier i riksdagen är den ekvationen inte självklart lätt. De socialistiska partierna å ena sidan, ställs mot de borgerliga på den andra sidan, och ingen vill regera tillsammans med, eller bli beroende av Sverigedemokraterna med dess dryga 17%, motsvarande ca 1,1 miljoner av de röstberättigade. Folkstyret (demokratin) ställs inför speciella prövningar ibland, just nu är en av dem hur man tillämpar begreppet folkstyre. Det skall bli mycket intressant att följa den process för att finna en handlingskraftig regering som nu påbörjats.

Och i staden vid älven på landets västra kust Göteborg, har ett endast 1 år gammalt lokalt parti, Demokraterna, blivit stadens näst största parti. Partiet skapades av tidigare M-politikern Martin Wannholt, tillsammans med aktiva politiker från andra partier, vilka den vägen ville ge ett alternativ till de som oroade sig för stadens styrning. Och då i synnerhet för det enormt stora riskprojekt som den 3 km långa tågtunneln västlänken, med planerad dragning genom stadens vattensjuka lerbotten innebär. En tågtunnel som blir mycket dyr och tidskrävande att bygga. Som i en tidigare folkomröstning fått avslag, ett avslag som ignorerats av det politiskt ansvariga.

Det finns alternativ till den lösningen (Gårda alternativet), framtaget av ansvarskännande och professionella personer, med stor erfarenhet av den typen av verksamhet. Men hittills har det förslaget helt ignorerats, vilket nu i valet straffat de partier som suttit vid makten. Mest av alla Moderaterna som rasade ner till 14% av kommunrösterna, och nu får anledning att begrunda avstängningen 2015 av sin mest klarsynte, tidigare medlemmen och kommunalrådet Martin Wannholt.

Hade man redan efter valet 2014, valt Martin Wannholts linje att motsätta sig byggandet av västlänken, hade man troligen varit ett 30% parti idag. 14+17% i söndagens val för M istället för enbart 14%. Felaktiga prioriteringar och personlig maktkamp kan ha ett högt pris, vilket nu Moderaterna får känna av.

2018.09.11

Jarl

Naturens svar

Sommaren i vårt land ersätts nu gradvis mot höstens mörker. Inget fel i det, så är naturens gång. Statistik talar om att denna sommaren var en av de kallaste de senaste 100 åren. Inga temperaturer över 30 grader registrerade av SMHI. Den globala uppvärmningen måste ha glömt oss för ett tag.

Eller är det kanske som också en del experter hävdar, att de klimatförändringar vi ser inte i första rummet handlar om uppvärmning, utan om förändringar till det sämre. Mer av stormar och riktigt busväder, Vi ser det nu dagligen i Tv-s nyhetsprogram.

Efter år av torka i delar av Sydasien, Indien och Bangladesh, ser vi nu översvämmade gator och folk vadande där med sina ägodelar i händerna. Samma scener också i det utvecklade USA, i Texas och Louisiana. Och svansen av Atlantens oväder har under sommaren ständigt kommit in över skandinavien, alltmedan övermäktig hetta rått i sydeuropa. Vädrets makter talar sitt språk, och i hur hög grad är vi medskyldiga till utvecklingen?

I USA har vi för tillfället en president som pliktskyldigast besökt området iklädd golfdräkt och paraply för att inte bli våt. Vid pressträffen kommenterar han katastrofen i texas med, “det här kommer texikanerna att fixa”. Ett överslätande budskap av en person som vägrar acceptera tanken att vi som utnyttjare av planeten, också har ett ansvar för dess skötsel.

När USA som den betydande nation man är, väljer att säga upp klimatavtalet som med stor möda förhandlats fram mellan jordens nationer, då sänder man en dålig signal till övriga länder. Trösten i den bedrövelsen, är ändå att stora och betydelsefulla delstater som Kalifornien och New York tillsammans med många andra, har deklarerat att man kommer att för egen del följa de utfästelser som finns i klimatavtalet. Klokheten får balanseras på den nivån, när galenskapen har satts på piedestal.

Och vi alla kan bara hoppas på att den utveckling mot alltmer av stormar, oväder och oberäkneliga klimatförändringar som “el ninjo”, kan stoppas och att livsbetingelserna återgår till att bli bättre. Alternativet är massiva folkvandringar bort från drabbade områden, till områden som upplevs mer trygga och beboeliga.

Är vi beredda att ta emot den anstormningen?

2017.08.31

Jarl

Brittiskt sönderfall

Sällan i modern tid demonstreras principen om ansvar och befogenheter tydligare än just nu, eller kanske rättare sagt dess motsats. Det som nu händer i brittisk politik är både sedelärande, och skrämmande. Samma personer som varit ledande i Brexit-kampanjen, Boris Johnsson och Nigel Farage, meddelar nu sin avgång. Där finns nu inget ansvar för det politiska kaos man skapat, bara en typisk flyktreaktion från den som inte vill bära ansvar för sina handlingar.

Mycket kommer att skrivas och tyckas innan den nu startade härvan fått sin politiska lösning. Ännu mer innan dess följder för gemene man framstår klara. Vem skall sitta vid förhandlingsbordet med EU om utträdet? Och med vilka befogenheter och möjligheter att skapa en för båda parter rimlig reträtt?

England har haft förmåner i sitt medlemskap, som andra länder inte haft. Man fick behålla sin valuta pundet. Man gick inte med i Schengen-samarbetet, vilket innebär att immigrationspolitiken varit och är landets egna ansvar. Om man nu upplevt att alltför många “icke EU-medborgare” kommit till landet, så måste man söka svaret i den egna organisationen.

Allt detta borde också Ja-sidan på ett tydligt sätt ha redovisat. Cameron borde också på ett tydligt sätt ha tydliggjort att omröstningen för honom var en kabinettsfråga. Han borde avkrävt Brexit-ledarna en tydlig plan för den händelse de vann omröstningen. Nu sitter man där istället med en situation där granne till kaos är ett relevant begrepp.

För oss andra, finns det all anledning att lyssna särskilt till det tal Liberalernas Jan Björklund höll i Almedalen i söndags. Europa blir inte säkrare om det fredsbevarande arbete som är EU-s grundbult raseras genom split och avhopp. Vi behöver ett starkt EU, men också ett EU som förmår att förmedla sina visioner till folket, väljarna.

Tron på starka män och genvägar har historiskt, och även i vår tid skapat krig och elände. Må vi bespara oss själva och kommande generationer den utvecklingen.

2016.07.06

Jarl

Årskrönika 2015

Vi står inför ett årsskifte, och därmed de återkommande årskrönikorna i media. Det skall bli intressant att följa dem, och utan att förhäva sig får den här bloggen förmedla undertecknads synpunkter.

I internationell mening har vi under året upplevt de mest krigiska året sedan vietmanåren på 70-talet. Och inget år med fler människor på flykt sedan 2-a världskrigets slut för 70 år sedan. Och samtidigt ett ständigt ökande välstånd i de länder som fungerar utanför de uppslitande krigen i mellanöstern och Afrika.

I vårt land har vi sett det största lappkastet i politiks mening i modern tid. Från att ha levt med teserna om humanitet, medmänsklighet och öppenhet i relationen till människor på flykt, har vi under ett par dramatiska månader sett det politiska ledarskapet svänga runt, och nu genom stängda gränser och strama id-kontroller förvandla vårt land till en alltmer sluten bastion, onåbar för de flesta flyende av den enkla anledningen att man saknar id-handlingar.

Det är nämligen inte självklart att det går att få ett id eller pass i ett land som befinner sig i krig, och vars administrativa strukturer har ödelagts. Det finns i sönderbombat land ingen given myndighet man med självklarhet kan gå till för att få sitt pass. Och det finns ingen myndighet som har regimens tillstånd att utfärda pass för flyende från landet.

Så när den svenska regeringen med sitt snyftande statsråd påkallar av svenska myndigheter godkända id för att släppa in människor i landet, då är det den renodlade cynismen som talar. Man vet mycket väl att man stryper möjligheterna för de som allra mest behöver hjälpen. 30-talets judestjärna är tillbaka i annan form, och nu liksom då påkallad av svensk politisk ledning. Nog är det anmärkningsvärt.

Och i landet i stort trumpetas så gott det går från den politiska ledningen att landet håller på att kollapsa, samtidigt som man förutspår rekordhög ökning av BNP för kommande år. Hjulen i det svenska välfärdssamhället rullar allt snabbare. Utmaningarna som delvis är knutna till de nykomna i vårt land genererar alltmer arbete. Och i landet i stort byggs nu nätverk mellan ideella organisationer och näringsliv för att snabbt kunna fånga upp de kompetenser som rymms i de som kommer. Synd då att de politiskt ansvariga låst in sig i en försvarsställning av rent polisiär art.

Hur media kommer att spegla året som gott är inte känt när detta skrivs morgonen den 30.12. Men eftervärlden kommer att ge sin analys, som den gör när ett antal år gått. Och förhoppningsvis kommer vi då att förundras över en period i svensk politik, när ledarskapet rasade samman i rädsla för den roll man påtagit sig, nämligen att visa empati, klokskap och balans i en tid när omvärlden behövde den värdegrunden.

2015.12.30

Jarl

Brödrafolkens väl

Historien har många exempel på högtflygande målsättningar tänkta att styra folkens tänkande och handlande. På våra svenska mynt kunde man för många år sedan läsa devisen “Brödrafolkens väl”, tillsammans med det då kungliga porträttet. Tanken där var väl att verka för ett ökat och fördjupat samarbete mellan de nordiska länderna, i en tid när nationalismen bredde ut sig och Sverige förlorade Norge, lyckligtvis utan stridigheter och blodsspillan.

Även i vår tid finns exempel på frigörelse som skett lyckligt och utan blodsspillan. Den delning som för några år sedan gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien där ett land blev två, Tjeckien och Slovakien är ett exempel. De baltiska ländernas nyvunna, men också sköra självständighet en annan. Men exemplen på motsatsen är desto fler.

Jugoslaviens sönderfall förde till ett långt och blodigt inbördeskrig på 90-talet. Först efter ingripande från stormakterna kunde det till sist biläggas, men spåren och såren efter den tiden kommer att leva i generationer. Ett annat frihetskrig i det tysta som pågått i årtionden, tyvärr utan att få internationellt stöd, är kurdernas försök att skapa sig en egen stat. För den som är påläst är det inte svårt att se logiken också i den här frågan. Kurderna är kulturellt, språkligt och etniskt en helt identifierbar befolkningsgrupp, och borde ha samma rätt till en egen stat och självbestämmande som någon annan statsbildning. Men i den turbulens som uppstod efter det turkiska storväldets sammanbrott för 100 år sedan, styckades kurdernas land och delades mellan grannländerna Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Och förtrycket av den mångmiljonstora folkgruppen har fortsatt under diktatoriska ledare i de olika länderna.

Det internationella samfundet och FN har mycket av sitt arbete ogjort, och därmed också mycket blod på sina händer. Den nuvarande syriska konflikten är också ett belysande exempel på den brist på handlingskraft som det internationella samfundet visar, och därmed lämnar fältet fritt för huliganer vilka inte respekterar några lagar, någon moral eller etik för sin rätt att driva egna synsätt. Det gäller såväl IS som den syriska Assadregimen.

Tanken om brödrafolkens väl har en lång väg att vandra, också i vår upplysta tid när så mycket kommer oss tillkänna via media dagligen. Den syriska krisen fördjupas med varje bomb som raserar landets städer och byar. En framtvingad lösning måste bygga på samma förutsättningar som rådde i Tyskland efter nazismens sammanbrott, ett internationellt ledarskap och stora insatser för återuppbyggnad av landet.

Men om det ser vi lite i medias annars så viktiga nyhetsbevakning.

2015.12.17

Jarl

Syrien brinner

Syrien brinner, och det blir inte bättre. Den gångna veckan har nu också Putins Ryssland gått in i landet, eller kanske snarare flugit in med bomber som gåva till de demokratikrafter som ännu finns kvar.

För det är inte IS terrorister han bombar, det överlåts till den USA-stödda gruppen. Nu har Bashar Al-assad fått den vapenbroder han behöver för att ytterligare kväsa de demokrativänner som ännu finns kvar i landet. Iran och Ryssland skall nu göra det som Nazi-Tyskland gjorde i Spanien på 30-talet. Träna sina trupper i skarpt läge, skillnaden då var att diktatorn hette Franco, idag Bashar Al-Assad.

Det är onekligen motbjudande. Samtidigt som välgörenhetsgalorna slår rekord i sin strävan att engagera människor för de som flyr det brinnande landet och dess barn, går den ryska krigsmakten in med både land och flygstridskrafter för att stödja diktatorn.

Och omvärlden förundras och ser på, alltför rädda för att ta fighten med galenskapen. Och FN som skulle garantera freden efter det senaste stora kriget, är än en gång lamslaget av det veto som används för att blockera organisationen.

Samtidigt strömmar den utbildade medelklassen ut ur krigszonen, på väg mot fred och frihet. Och på persontransporternas knutpunkter möter volontärerna upp för att hälsa dem välkomna med kläder och mat, samtidigt som polariseringen i mottagarländerna ökar.

Frågorna kvarstår obesvarade, eller med tusen svar, välj själva. Vem bär ansvaret? Vilket är vårt ansvar i humanitetens namn? Och profitörerna som tar ut enorma övervinster för undermåliga flyktingboenden, har blivit vår tids gulaschbaroner. Här finns mycket för media att belysa och skriva om.

Det kostar oss inget egentligen säger ansvarig minister, eftersom vi tar kostnaden ur biståndsbudgeten? Med andra ord töms det långsiktiga biståndet för svaga länder och folk, för att möta flyktingströmmarna. Och de kommer sannolikt att öka än mer, ju längre den här utvecklingen tillåts fortsätta.

Kriget måste få ett slut för att återuppbyggnad och återflyttning skall bli möjlig. Rysslands inträde försvårar den ytterligare, och garanterar ännu större flyktingströmmar till de hägrande demokratierna.

Den cynismen är svår att acceptera.

2 015,10.03

Jarl

När världen vaknar

Det har tagit tid, men nu verkar äntligen de breda massorna i samhället ha vaknat. Det är på tiden att inte extremister på olika håll får styra rapporteringen kring den utveckling vi har i världen. Nu träder kända personligheter med starkt patos ut i offentligheten. Det gläder och är utomordentligt viktigt.

För i grunden handlar det om vi som folk och nation skall respektera de internationella lagar och förordningar vi gjort till del av vårt statsskick, den viktigaste kanske den om de mänskliga rättigheter som också ligger till grund för FN-stadgan. Där stipuleras paragraf efter paragraf synsätt som försvarar människors rätt och värdighet oberoende av ras, etnicitet, religion eller härkomst. Allt det som SD-folket med sin svans av spökskrivare avskyr.

Och äntligen kanske också EU tar de här frågorna på allvar. Vi står inför ett 3-e världskrig hävdar vissa personligheter, men ett världskrig som förs på annat sätt än tidigare. Den här gången handlar det om en mängd lokala inbördeskrig, alltifrån det ryska angreppet på Ukraina, via mellanösterns länder till de afrikanska krigen i Somalia, Sudan och andra länder.

Allt skulle vara så mycket lättare om FN-s ledande stater ville leva upp till organets stadgar. Då kunde fredsbevarande styrkor organiseras och skickats till plågade länder. Nu väljer istället länder som Kina och Ryssland att stödja korrupta regimer med vapen och andra stöd. Därmed håller man liv i konflikter som rimligen annars hade lösts för länge sedan. Syrien är i det sammanhanget ett givet exempel, och det är ingen tillfällighet att det ryska maskingeväret Kalasjnikov är världens mest spridda vapen.

I dagarna måste EU-s länder ta beslut i frågorna runt flyktingmottagandet. De besluten kommer att bli vägledande när det gäller unionens framtid på många sätt. EU-s länder har mycket att vinna på att tillgodogöra sig den kompetens som kommer med de flyende. En kompetens som i sig kan bygga broar av förståelse mellan människor från olika länder och medverka till ökad handel och på sikt ökat välstånd i vår just nu plågade värld.

Då känns det bra att vi har kompetenta personer som likt professor Hans Rosling förmår och vågar vara tydlig med sina synsätt. Men utfallen beror på ditt och mitt handlande, låt oss vara tydliga i värnet av de mänskliga rättigheterna.

2015.09.08

Jarl S

På demokratins bekostnad.

Nu skärps kampen om ordet ytterligare. Ledande företrädare för de extremister som driver och drivit drevet mot etablerade media och uppfattningar, börjar nu få den uppmärksamhet de förtjänar. Man kan inte från samhällets sida tiga ihjäl uppfattningar och frågor som tillåtits växa så som synen på invandring, flyktingar och våra ställningstaganden där utgör.

Yttrande-och åsiktsfriheten åberopas också gärna av de som inte vill framträda med eget namn i uttalanden och bloggar. Men med yttrande och åsiktsfrihet följer också ett ansvar. Det ansvaret måste etablerade media ta hänsyn till, det finns en lagstiftning som styr var gränserna för den friheten går.

Justitia, lagens väktare

När därför nu också alternativa medier med stor spridning möts med samma krav på öppenhet är det helt i linje med den anständighet som det civila och respektfulla samtalet kräver.

Det är fullt legalt att ha olika synpunkter på sakfrågor. Men det är inte legitimt att med hot av olika slag påtvinga andra uppfattningar man själv har. Den grunden är ett fundament i en levande demokrati, och den får inte rubbas.

Därför måste också de extremister som öser sina verbala spyor över andra i media lyftas ut i ljuset med sina namn. Åsikts- och yttrandefriheten medför också ett ansvar, ett ansvar som de personer som gömmer sig bakom anonymiteten inte vill bära.

Den utveckling som skett under senare tid med alltmer av hot och oförsonlighet i det offentliga samtalet, måste brytas. Alternativet är att våldet tar över som maktfaktor i vårt land, på demokratins bekostnad.

2015.09.03

Jarl

Skall våld belönas??

Det är en grå och dimmig denna sena majdag när jag tar min morgonpromenad. Det är i kabbelekornas tid, de lyser härligt gult i diket på strandpromenaden. Och luften är riktigt sjön att andas. Det är vår om än diset härskar efter nattens livgivande regn.

I debatten de senaste dagarna har våra våldstörstande och äventyrsjagande ungdomar, de som söker sig till IS och kriget i mellanöstern, blivit huvudobjekt.  Vapen ger makt, och makt triggar äventyrstörstande personer. Kan man sedan mata in i den smeten ideologiska synpunkter på den egna överlägsenheten. Rätten att ta för sig på andras bekostnad när det gäller liv, rikedom och krav på underkastelse, då har man skapat den häxbrygd som i århundraden använts för att rättfärdiga revolutioner och krig.

Nu handlar debatten om hur det svenska samhället skall förhålla sig till det. I Örebro som är en av de orter från vilken många åkt till Syrien för att ansluta till IS, togs för en tid sedan beslutet att hemvändande skulle mötas av röda mattan. Förtur till rehabilitering, utbildning, arbete och bostäder. Kritiken blev som väntat stark. En av de kritiska var också modern till två söner som båda åkt ner, och nu var rädd för att också den yngste sonen skulle göra detsamma. Dra in passen för de som åker, gör dem statslösa var ett av de radikala förslagen.

Nu är det Stockholms tur att ta ställning, och det förslag som ligger går på samma linje som det i Örebro. Det är en sak att ett socialt experiment görs i en svensk småstad, det är en annan när det handlandet blir legitimt för landet i stort. Just därför är debatten så viktig. De som agerar för den ”mjuka” linjen, påpekar gärna att svenskar deltog i Finland under 2-a världskriget. Det är korrekt liksom att svensk trupp funnits med på ett antal FN-insatser. Men det har då skett efter sanktion från landets politiska ledning.

Det mördande, och den våldsanvändning som präglar IS, har inget gemensamt med de insatserna. IS är ett ideologiskt drivet rövarband, vilket inte tolererar något ”otroget”. Där ligger en enorm skillnad i synsätt.  Med vilken rätt skall då de som gör sig till del av den verkligheten mötas som hjältar vid sin hemkomst?

Om man skall få stopp på galenskapen, borde man kanske lyssna mer till den mor som önskade att passen för de som åker dras in. För var finns det politiska motståndet och ansvaret mot agerandet, i en politisk attityd som belönar agerandet med en gräddfil till arbete, utbildningar och bostäder?

2015.05.26

Jarl

Obalansens pris

Det när vår. Snön har smält bort och nu kommer vårens budbärare, fler dag för dag. De korsar nationella gränser. De ber inte om asyl eller andra legaliteter för sin ankomst. De anpassar sig till sin omvärld, och söker sig dit där den möter deras behov. Vårens budbärare, fåglarna.

Men precis som fåglarna har också människorna i ett historiskt perspektiv rört sig över kontinenter och hav. Allt från de allra första folkvandringarna när våra anfäder utgick från Afrika. De epoker som brukar betecknas som koloniala, annekteringarna av de amerikanska kontinenterna och Australien bland andra. Människor har sökt sig till områden där livsförutsättningarna är rimliga.

För 20-talet år sedan pågick en internationell debatt som brukade rubriceras nord-syd dialogen. Frågan som väcktes var, vad händer i en tid när de nordliga länderna berikar sig alltmer, på de sydliga ländernas bekostnad. Vad händer när råvarubörser och finansiella centra blir styrande över världshandeln, och backas upp av köpta och korrumperade politiker i de fattiga länderna?

Exemplen kan göras många, men åt oss granska ett. Fisket har blivit en allt viktigare del av försörjningen av befolkningarna i vår globala värld. Traditionellt har också kustfiske i formen av husbehovsfiske och i liten grad fiske för export av ex.vis sardiner, varit en inkomst- och försörjningskälla för stora befolkningsgrupper.

Med tiden har utfiskningen av de näraliggande vattnen i norr (Atlanten-Nordsjön etc.) gjort att restriktioner måste införas där, och blickarna från de rika länderna riktats mot de fiskrika vattnen i söder. Med lock och pock förhandlas så fram avtal med företrädare för regeringarna i länder i Afrika, vilka innebär att supermoderna fabrikstrålare dammsuger vattnen på fisk. Levnadsbetingelserna som gällt i 100-tals år slås i spillror, försörjningsmöjligheterna likaså och de samhälleliga strukturerna luckras upp för de som bor i områden som drabbas. För några tar sig desperationen uttryck i att vi får en piratverksamhet som utanför Somalien och Eritrea, där fartyg blir ett primärt mål. För andra gäller att med undermåliga båtar och små resurser ta sig in i det område som tagit deras resurser och livsförutsättningar. Överfulla båtar går över haven till Kanarieöarna, till Spanien eller Italien.

Har vi del i den utvecklingen, vi i den rika världen? Har vi något ansvar för de sammanbrott som drabbat de länder som nu människor flyr från? Frågornas svar handlar om den människosyn vi har, om vilken uppfattning vi har om global jämlikhet och fördelning av resurser.

Under tiden fortsätter människor att betala obalansens pris. Överfyllda båtar kapsejsar, 100-tals människor blir offer, dränkta när undermåliga och överfyllda båtar går under på sin väg mot nya livsförutsättningar.

2015.04.22

Jarl S

Februari 2015

Vinter i landet i norr. Och i år är det många platser som upplever nya rekord vad avser snömängden. Det blir mycket snöskottning, för villaägarna i staden norr om skogen gäller det också att ta hand om den gatusnö, som kommunen föredrar att vräka in på de boendes tomter och garageinfarter, istället för att ta hand om den. Så uppträder också makten när den vill.

I ett annat och mer globalt perspektiv får vi nu alltmer via media del av krigets ansikte i vår upplysta tid. Borta är de koder som man för snart hundra år sedan skapade för att bevara något av medmänsklighet i krigssituationer. Krigsfångar skulle skyddas under fångenskap, civilbefolkningen likaså.

I dagens konflikter ser vi det motsatta, ett urskillningslöst mördande också av obeväpnade civila, vare sig de är del av konflikten eller inte. Civilisationen krackelerad i mellanösterns krig, och nu också i Ukraina. Är det då så konstigt att vi upplever de största flyktvågorna sedan andra världskrigets slut för 70 år sedan.

Utveckling leder till framgång heter det, men vad bevisar den nuvarande utvecklingen? Att de krigiska i slaktmaskinen IS, till stor del består av ungdomar från det som annars brukar kallas de rika länderna? Viken utveckling är det, och vad kan det innebära på sikt?

Ansvaret är djupare än att läggas på lokala konflikter, de skall matas med resurser för att kunna fortsätta sitt förstörelsearbete. I det avseendet är cynismen oändligt stor hos de makter likt Putins Ryssland, som matar konflikterna med vapen och resurser, alltmedan man strypt det egna landets media, och på alla upptänkliga sätt försöker framställa sig som offer.

Offren är annars oändligt många, nu reses frågan allt häftigare var ansvaret och kostnaderna för att hjälpa alla de som behöver hjälp, skall läggas. Också i vårt land har nu den frågan landat på de etablerade partiernas bord. Och vad gör man med återvändande IS-mördare? Skall man som vissa föreslår göra dem till bygdens hjältar med en gräddfil till utbildning och arbetsplatser? Eller skall de lagsökas för sina krigsbrott?

Där pågår med största sannolikhet diskussioner som vi så småningom får del av, delar sipprar ut redan nu som lämpliga trevare i debatten, för att pröva opinionen.

2015.02.04

Jarl Strömbäck

Demonstration

Den 1 maj hölls traditionsenligt demonstrationer för och emot olika saker. Så också i kommunen norr om skogen. Där demonstrerade 54.500 personer mot det av partiet(S) ledning proklamerade deltagandet genom att stanna hemma.

I sanning en tydlig demonstration i en kommun med knappt 55.000 invånare. Men samtidigt glädjande. Man slapp höra herr kommunalrådets hyckleri om skolan, en verksamhet som kommunen är ansvarig för sedan 20 år, men vars brister man så gärna skyller på andra.

Man slapp höra skenheligheten från densamme när det gäller problemen med delade turer och osäkra anställningsformer inom kommunens förvaltningar. Det ansvarsområdet ligger ju sedan många år på herr kommunalrådet.

Och ända in i kaklet skall han arbeta för bättre förhållanden  för de som har det svårt i samhället om man får tro talaren. Samtidigt företräder han ett parti som genom sin ledning genomfört drastiska nedskärningar inom omsorgens områden, och försvarar en utveckling på pensionsområdet som är ett yxhugg in i välfärdens kärna.

Trovärdighet ifrågasatt, må väljarna välja förändring i höstens val.

2014.05.02

Jarl Strömbäck

SPI Välfärden

Makt i medial granskning

Den senaste tiden har media visat intresse för två fenomen, som undertecknad tidigare har redogjort för i bloggens form. Det handlar om de maktmissbruk, eller kanske man skulle händelser, som nu också radions redaktion för samhällsprogrammet Kaliber behandlar på ett mycket givande och bra sätt. Lyssna på programmen som nås via webben genom att googla på SR/Kaliber. När detta skrivs har två program sänts, och ett tredje sänds kommande söndag (16/3) kl.1200 i P1.

vägval

Den engelske författaren George Orwells romaner 1984 och Grisfarmen, har i någon mån sin moderna liknelse i en del av de fall som göms under sekretessens mantel av myndighetspersoner, vilka vant sig vid att behandla medborgare som undersåtar.

Det andra området som nu får alltmer av uppmärksamhet, är den rasande snabba utbyggnaden av vindkraften. En utbyggnad som är illa förankrad hos de som berörs mest, de närboende. Och en utbyggnad som sker helt på människans villkor, natur och djurliv är i sammanhanget av underordnad betydelse. Där har TV-programmen Mittnytt liksom riksnyheterna på ett förtjänstfullt sätt lyft anonymitetens täcke över en del av problematiken.

Än en gång är det den starkes rätt som gäller. Både i relationen till de som får sin livsmiljö förstörd, och det djurliv som kommer att drabbas. Att sedan mycket är legitimerat genom ett naturvårdsverk som gjort armkrok med exploatörerna, gör inte saken mer trovärdig. De ursprungliga naturfolkens respekt för sin omgivning, förefaller helt bortblåst av vår tids nya vandaler.

2014.03.14

Jarl Strömbäck

SPI-Välfärden

EU - på gott och ont

 

Regnig söndag-morgon denna 5 maj. Morgonmotionen får inskränkas till några km spinning. Gårdagen var desto soligare, och båten fick lite tillsyn och vård inför kommande sjösättning.

Nu några tankar om vår nationella energipolitik. Den som ” die dumme schweden” sålde ut för en del år sedan. Men varför inte göra en liten tillbakablick.

Inom ekonomisk teori talar man ofta om komparativa fördelar. Det är ett jätteviktigt begrepp, som innebär att man tar till vara sina fördelar gentemot andra i en konkurrensutsatt värld. Och därmed värnar om sin konkurrenskraft.

Så resonerade man också i vårt land när man på sin tid byggde ut först vattenkraften, senare kärnkraften. Vi skulle bli självförsörjande på elektrisk energi, den skulle bli vår komparativa fördel. På det sättet skulle vi kunna stödja vår energiintesiva industri med El, och säkra arbetsplatserna  i skogsindustri, gruvor, verkstäder och fabriker etc.

Så fungerade det också under några årtionden, hjulen snurrade och vi i Sverige var en av världens främsta tillväxtmotorer. Men allt har sin tid, och på 80-talet blev europafrågan överordnad. Vi skulle växa ihop och samman med Europa i övrigt. Och alla vi som var för den tanken, för tanken om fredsprojektet, vi fick liten eller ingen kännedom om dess övergripande agenda, och dess följder i ett längre perspektiv.

Vi har nu varit EU-medborgare i snart 20 år, det är dags att sätta sökljuset på företeelser, vilka på olika sätt påverkat och påverkar oss. Och då inte enbart i positiv mening. I det sammanhanget är energipolitiken central, den var vår största enskilda tillgång, när vi gick in i EU. Vattenkraften, ren och billig samt kärnkraften, också den billig och säker.

Var står vi nu, vad händer och varför. Om det kan den här bloggen få handla av och till framöver. Det kan nog bli en intressant resa i tid och tanke.

2013.05.05

Jarl Strömbäck

 

Bröd eller bränsle

Häromdagen kom ett välkommet besked från byråkraternas Mecka, Bryssel. Nämligen det att man nu måste värdera den mark som behövs för livsmedelsproduktion, utifrån användningsområden bröd eller bränsle. Skall produktiv mark få användas för att odla för etanolproduktion, eller skall den istället vara förbehållen livsmedelsproduktion?

Brödbil

Svaret borde vara givet, och dess bättre så tycks byråkratin här hamna rätt. Etanolen får inte stjäla maten ur munnen på fattigt folk. Dess utbredning måste begränsas om vi på allvar menar något med ordet fattigdomsbekämpning.

Alternativet frågar sig vän av bilåkande då? Ett givet alternativ, med stor potential inte minst i vår del av världen, är biogasen. Det slängs enorma mängder livsmedel som tillsammans med biologiskt avfall i övrigt kan användas för biogasframställning. De kommuner, som likt kommunen norr om skogen har låst sig vid etanolen som ”framtidens” bränsle, är än en gång vilse i synsätt.

El-hybriderna kommer att ta en del av marknaden, men merkostnaden för dem är för hög, och begränsningarna i räckvidd för stora. Dess miljöbörda är också stor genom de mycket speciella ämnen som ingår i batterierna. De borde i ett längre perspektiv inte vara lösningen.

Vätgasen är en stor möjlighet, redan säljs vätgasbilar kommersiellt av ledande tillverkare som bland andra Mercedes och Opel. Vätgasen ger i stort sett nollutsläpp i form av vattenånga. Redan finns i södra Sverige vätgasmackar.

Men tillbaka till biogasen, att satsa på den är också att satsa på återvinning på ett mycket klokt sätt. Därför borde alla kommuner med miljömedvetande på agendan också verka för biogasens spridning. En eloge i bloggen till de kommuner i norr som insett det, Boden, Skellefteå, Sundsvall, Östersund, och snart också Vännäs/Umeå.

De kommuner som väljer etanolspåret, kommer bara allt längre bort från en sund och riktig utveckling.

2012.10.16

Vanstyrets politk 10

Så har då Mittnytts granskning av Öviks kommuns svindlande affärer kommit igång. Fyra månader efter att undertecknad påbörjade bloggserien ”Vanstyrets politik” i bloggarna Liberala Vindar och allehanda.se/seniorpartiet. Den granskningen behövs som en påminnelse och fördjupning av de många artiklar, debattinlägg och frågor som ställts.

I det sammanhanget är det rimligt att betona, att Mittnytts granskning knappast hade kommit till stånd utan de underlag i skriftlig och muntlig form som personer med intresse för en granskning ställt till mediets förfogande. De personerna kommer med stor sannolikhet inte att synas i rutan, det skulle ta fokus från sak till person.

I inslaget den 9.10 ställdes frågan ”vem har tjänat på miljardrullningen” utan att få något svar. Ändå är svaret givet, nämligen det att alla som tagit del av pengarna, i synnerhet ledande personer i vår kommun såväl som i den stora världen har tjänat på den.

 Däremot inte de kommunmedborgare som fått se sina skattemedel försvinna i det stora svarta hålet. Inte heller de som nu kämpar för att få sina förvaltningar att fungera i en ekonomisk tvångströja där besparingar är normen, och guldkanten på tillvaron är utraderad. Eller för att citera en långvarig kommunanställd i chefsposition, ”aldrig någonsin har vi i förvaltningarna varit mer lamslagna än nu, allt styrs av besparingskraven. Ingen långsiktig planering är möjlig längre.”

Det är mot den bakgrunden det politiska beslutsfattandet de senaste åren skall ses. Den kommunala ledningen i vilken också delar av tjänstemannaledet måste inkluderas, har gett sig ut på områden man inte har haft kompetensen för. Affärsmässigheten har motparterna vid förhandlingsborden stått för. Resultatet är den enorma förmögenhetsöverföring, mer än 2000 miljoner som skett från kommunkassan till mottagare i företag och organisationer på olika företag i olika delar av världen.

I den förmögenhetsöverföringen ingår SEKAB, men den största posten, dubbelt så stor är de stöd som kommunen direkt och indirekt gett Domsjökombinatet. Där ingår överinvesteringen i kraftvärmeverket, vilken gjordes för att befria kombinatet från motsvarande egna kostnader, som den i särklass största delen. Köpet av ”skrotet” i fabriken och Domsjö vatten, tillsammans stöd värda ca 500 miljoner inte att förglömma.

I en bilaga till Dagens industri den 9.10, presenteras en lista på landets främsta idrottskommuner. Där placerar sig Umeå på 8-e plats och Sundsvall på 27-e plats. Örnsköldsvik nämns i en bisats som en en-sportskommun baserad på ishockey. En kommun där enfalden tillåts råda över mångfalden enligt rankingens synsätt.

En ranking som vore intressant att få se vore en den över de kommuner i vilka de senaste 10 åren kommunmedborgarnas skuldbörda ökat mest. Där borde Örnsköldsviks kommun rimligen ta en topplacering.

10.10.2012

Jarl Strömbäck

 

Från höga kustens horisont

Havet är blått när vi seglar mellan de olika hamnarna på höga kusten.

Det är årets seglarvecka med sonen och hans hustru, vi seglar några timmar om dagen, talar om det mesta så som sker när man umgås med de man har ett förtroligt förhållande till.

Visst tränger sig den stora världen på med telefoner som ringer, mail som kanske borde besvaras, men får vänta till nästa vecka. För hur mycket skall man acceptera av jobb, men samtidigt vara på semester? Dom har båda ledande positioner i sitt yrkesliv.

Ernst W letar pengar 1947

Jag läser ett mail från en högt uppsatt person inom rikspolisstyrelsen med rötter i kommunen norr om skogen. Han förfäras över det lättsinne, och den nonchalans man hanterat medborgarnas skattemedel på. Han är inte ensam, så många ställer sig nu frågan, vart har det tänkande tagit vägen, som på sin tid fick Ernst Wigforss, den socialdemokratiske ikonen att göra sitt berömda uttalande, ”Varje felaktigt använd skattekrona, är en stöld från folket”. I kommunen som nu är en av de ekonomiskt mest misskötta i landet enligt Svensk kommunrating, där har miljarder skattekronor pantsatts på ett sätt som varje troende socialdemokrat borde gråta över.

Och utfallet kan ses på många sätt, kommunen som arbetsgivare får tydligen allt svårare att rekrytera till sina chefsbefattningar. De senaste rekryteringarna bär syn för sägen. Personer som fått lämnat sina befattningar efter massiv kritik i sina tidigare kommuner, de är tydligen nu intressanta för jobb i vår kriskommun. 

Kommunens varumärke lär knappast stärkas av de rekryteringarna.

2012.07.21

Jarl Strömbäck