Godnatt DÖ (Decemberöveresnkommelsen)

God natt DÖ (Decemberöverenskommelsen)

Den gångna helgen har varit intressant. Äntligen har ledande politiker tagit sitt ansvar på riktigt och skrotat den ur demokratisk synpunkt galna decemberöverenskommelsen. En överenskommelse som direkt satte det demokratiska spelet i riksdagen och dess utskott ur funktion, och gav den rödgröna regeringen totalt tolkningsföreträde i alla frågor.

Nu, mindre än ett år efter dess tillkomst har man insett det galna i den ide´n, och gör något åt det. Den partiledardebatt som hölls i söndags (11.10) var ur de flesta aspekter bra. Att man nu flaggar för mer av samarbete över blockgränserna, kommer förhoppningsvis att leda till en mer nykter politik, än den miljöpartiet står för.

Att också Folkpartiets Jan Björklund kom ut som den bäste i debatten vid en utvärdering över nätet, bådar gott. Både på det sättet att det liberala partiet behöver den uppmärksamheten, och på att vi kanske på sikt får en långt mer nykter politisk inriktning i vårt Land.

Vi behöver en energipolitik som säkrar vårt industriella arv. Vi behöver en säkerhetspolitik som ser farorna i Putins framfart, den luktar tyskt 30-tal på långa vägar. I det sammanhanget är det intressant att läsa den bok baserad på Astrid Lindgrens dagboksanteckningar under åren 1939-1945 som nyligen kom ut. Där kan man i samtida tidningsurklipp läsa Hitlers propaganda tablåer, där han utmålar framförallt England som den stora krigshetsaren, samtidigt som han lägger land efter land under tyskt styre. Putins propagandamakare har sin förebild.

Men tillbaka till den svenska verkligheten. Nu återstår för vår statsminister Löfven  att visa statsmannaskap, i meningen att samla ett långt större stöd för sin politik än det ideologiskt blockerade partier som Mp och V kan ge. Då kanske också politiken kan få tillbaka lite av det förtroende som förlorats under i synnerhet det gångna året.

För nog finns det en påtaglig förbättringspotential när ingen av partiledarna i undersökningar kommer över 50 % när det gäller politiskt förtroende.

2015.10.13

Jarl

Kultur och politik

 

Lördag morgon denna sista dag i månaden januari. På morgonen skidåkning i fina vita spår. På eftermiddagen kommer snöovädret, sikten reduceras till några hundra meter, det kommer att bli mycket snöskottning. När det kvällas blir det bil 3 mil ut i den norrländska skogen till en bygdegård. Där väntar en fin buffémiddag och efteråt Hoffmans Äventyr i direktsändning från Metropolitan i New York.

Så möts kultur och obygd i vår globala tid. Och trots vädrets påverkan, blir det troligen fullt hus också ikväll, så brukar det vara.

Annars går gärna tankarna till det liberala parti undertecknad anslöt till för drygt 20 år sedan. Då under ledning av socialliberalen Bengt Westerberg. En person som gjorde starka avtryck i politiken under de korta år 1991-94 som han fick vara ansvarig för det sociala i vårt land.

Efter mellanspelet med ett par andra ledare, fick så majoren Björklund förtroendet att leda partiet. Socialliberalism byttes mot kravliberalism, om det nu finns något som kan kallas så. På skolans område skulle stora förändringar ske, till det bättre var det tänkt. Men aktiva utövare, också i undertecknads personliga nätverk, var mycket skeptiska till den politiska kompassen.

Mycket riktigt kom inte h den positiva omsvängning man troligen förväntat sig. Trots 8 år i ledarskapet av skolan, brottas man med samma problematik av dåligt ledarskap, otillräcklighet och bristande kunskapsresultat. Och nu handlar det om förändrat fokus. I oppositionsställning gör man nu kravpolitik av integrationen av våra ”nya svenskar” till en ny hvudfråga.

Om man då varit seriös borde man riktat kraven mot den byråkrati som är ansvarig för de årslånga integrationsprocesserna, och deras misslyckanden. Men i majoren Björklunds tolkning av det liberala budskapet riktas pekpinnarna mot de som har den absolut minsta makten i det avseendet, nämligen den lilla beroende människan.

Dessbättre finns de liberaler som ser saken annorlunda, och förhoppningsvis kommer det landsmöte som jag var del av under ett antal möten, nu att göra en annan tolkning av budskapet. Om den omsvängningen medför att också majoren får ständig permission, för att tala med den vokabulären, är ingen skada skedd.

Snarare vore det en välgärning för ett parti som är på väg att helt mista sina ideologiska rötter.

2015.01.31

Jarl Strömbäck

Med jäv som maktmedel.

Igår (17.12) sändes sista delen i tv-dramat ”En spricka i kristallen”. Dramat visade på den stora brist på empati som dottern till paret PG och Christina Gyllenhammar upplevde i relationen till sina föräldrar. Under de år undertecknad fanns i Göteborg var Christine en ledande lokal politiker, och PG satt på sin tid i samma partis (FP) styrelse.
Sprickor i fasaden finns det säkert på många håll, ofta fördolda för en större allmänhet så låt mig så här i jultider bidra med att öppna en sådan spricka för mer offentlig insyn.

Kommunallagen är en lag som rutinerade politiker skall ha kunskap om och rimligen också leva efter. I dess paragraf 20 kan man läsa följande:

”En ledamot får inte delta i handläggningen av ett ärende som personligen rör ledamoten själv, ledamotens make, sambo, föräldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående.”

Den paragrafen är att betrakta som en portalparagraf och vaktas normalt noga på av politikerna själva. Men inte alltid, i valtider kan det gå annorlunda till.

Låt oss gå tillbaka till valet 2002 en stund. Hösten 2001 var det dags för provval till riksdagen i det liberala partiet i Västernorrland. Provvalet vanns med god marginal av en man från den norra länsdelen som under ett antal år framgångsrikt drivit partiets frågor. Provvalsresultaten har normalt alltid följts när de varit klara och entydiga, men inte så den här gången. Länsförbundets ordförande Björn Hellqvist hade nämligen sin hustru Solweig med i provvalet, dessvärre med ett mediokert resultat, hon kom på fjärde plats. Men blod är tjockare än vatten och då kan också jävsregler få stå tillbaka. Vid kommande nominering, ett möte som normalt bekräftar provvalen och därför samlar få deltagare var riggandet klart, länsförbundets ordförande såg med hjälp av ”sina vänner” till att hustrun valdes till partiets kandidat till riksdagen. Därmed trampade man också med spikskor på de många medlemmars vilja som kommit till uttryck i provvalet.

Så kom själva valrörelsen och dess organisation. Naturligtvis kunde inte jävsreglerna tillämpas i en så viktig fråga. Nu handlade det ju om att ge hustrun maximalt stöd ur partiets kassa. Alltså såg länsförbundets ordförande till att han också blev valledningens ordförande. I den positionen kunde han sedan se till att hustrun fick mer än dubbelt så mycket pengar till sin valrörelse som någon annan kandidat. Någon opartiskhet var inte på fråga. Under valrörelsen åkte han omkring med sin bil tapetserad med hennes porträtt likt en korvkiosk på hjul. Ändå förlorade hon personvalet till mannen från norr. Den spärregel om 8 % som gäller i riksdagsval förde henne ändå in i riksdagen.

I valet 2006 kan man möjligen tycka att partiets medlemmar borde ha tagit någon lärdom av tidigare val, men knappast så. Än en gång accepterade man att nepotismen fick styra valet. Länsförbundets ordförande darrade inte ett ögonblick på manschetten när det gällde att bevaka sitt revir som ordförande i valledningen, och därmed garant för att hustrun skulle bli återvald. Eftersom mannen från norr varit så framgångsrik behövdes han i valrörelsen, partiet hade ju sviktat i opinionen. Men allt eftersom valet närmade sig ökade nervositeten och en månad innan valet skickade länsförbundet ordförande ut ett Mail till partimedlemmarna, vilket var ett synnerligen grovt personangrepp på hustruns konkurrent. Allt i syfte att skrämma kommunföreningarna att ha någon som helst kontakt med mannen ifråga. Hustrun återvaldes med minsta möjliga marginal, det sista utjämningsmandatet.

Det sägs att man skall leva som man lär, och det är nog en klok tanke. Men det är också en tanke som kolliderar med egenintresset. I det skeendet har valberedningarna en särskild betydelse. Att de accepterar den typ av skeenden som de två senaste valrörelserna i länet är uttryck för är beklämmande.
Det skadar partiet och har inget med verklig demokrati att göra.

2007.12.18
Jarl Strömbäck

Liberalismens på frammarsch.

När de här raderna skrivs pågår moderaterna partikongress. Det blir det första stora provet internt sedan Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare. Och mycket har hänt sedan dess. I kraften av sin föregångares misslyckanden var utrymmet för nya tankar stort, och framgången i valet 2006 likaså. Men framgång föder också kraft hos dem som vill vrida partiet tillbaka till traditionellt konservativa värderingar. Just därför var avstampet för partikongressen så viktigt, och av allt att döma lyckades Fredrik stämma i bäcken.
Den största ideologiska tvistefrågan var troligen synen på arbetsrätten. Där har nyordningens förespråkare vunnit, och därmed kan också partiet fortsätta att bära sin nya slogan ”det nya arbetarpartiet”.

Och plötsligt framstår centern som det mest företagarvänliga partiet i sin syn på behovet av en förändrad och uppluckrad arbetsrätt. Maud Olofsson får stå i skottgluggen för fackens ilska. Inget ont i det, rimligen måste också snart 40 år gamla lagar kunna ifrågasättas och diskuteras. Det förhållningssättet är också liberalism i grunden. Och de miljarder som centern fick för sina tidningar skall nu delvis användas till uppbyggnaden av en liberal tankesmedja. Liberal märk väl, nu gäller inte bondeförbundet som varumärke längre.

Vad händer då i det parti, Folkpartiet som traditionellt ansett sig äga den liberala iden? Valet av ny partiledare för några veckor sedan har knappast burit den frukt man hoppats på. Opinionsmätningarnas ca 6 % är snarare en tillbakagång än ett lyft. Jan Björklund med sitt varumärke som kravställaren i den politiska paletten skrämmer nog många, så nu gäller att lansera nya synsätt. Att bry sig skall bli en nygammal slogan i kampanjmaterialen. Och det är bra men räcker det? Framgång kommenderas inte gärna fram från Stockholm, den bärs av trovärdigheten hos de många som verkar på lokal nivå. Med det perspektivet är det förbryllande att politisk impotens tycks vara en merit vid valen av företrädare på många håll.

Liberalismen som ide mår prima av så många villiga friare, och kanske kommer vi i en inte alltför avlägsen framtid att få se partierna smälta samman under en hatt. Inte mig emot, det är idéernas bärkraft som räknas, inte organisationens namn.

26.10.2007
Jarl Strömbäck

En värdig hyllning!

lars


För några dar sedan avslutades Folkpartiet-liberalernas landsmöte i Västerås. Av rapporteringen att döma blev det just den injektion av gemenskap och förtröstan som varje bra landsmöte skall ge.

Men det hade kunnat bli annorlunda. Bara några månader tidigare, vid riksmötet i Örebro kokade besvikelsen efter ett misslyckat val bland medlemmarna. Och partiledaren, Lars Leijonborg stod i centrum. Nu måste en nytändning ske och var Lars rätt man för framtiden var nog den tanke som fick alltfler länsförbund att vända honom ryggen.
I ett sådant läge prövas ledarskapet, och Lars visade att han bestod provet. Han meddelade sin avgång och gav därmed partiet befrielse från en uppslitande inre strid på det kommande, nu nyss avhållna landsmötet.

Belöning fick han också flerfalt genom det ovationsartade bemötande landsmötet gav honom och vilket han väl förtjänade. I det finns lärdomar att dra. Nämligen de att gott ledarskap också innebär insikten om när det är dags att kliva av ett politiskt uppdrag och lämna utrymme för nya krafter.
Det ledarskapet saknas i alltför hög grad i andra delar av organisationen, och valresultaten blir därefter.
För övrigt meddelades att inget av Västernorrlands ombud var uppe i talarstolen på någon av de 500 motioner som kom att avhandlas. Man kan fråga sig vad de hade på landsmötet att göra?

12.9.2007
Jarl Strömbäck

Politikens gycklare

Lördag den 1.9 bjöd Örnsköldsviks Allehanda på en ledare med stor signifikans. Stort uppslaget kunde tidningens läsare ta del av nyheten att Folkpartiets lokala hemsidor är en samling tomma eller direkt otidsenliga kulisser. Den ansvarige för länets IT-arbete, Gunnar Melin har med det än en gång visat på sin kompetens som en politkens gycklare.
Valet 2006 skulle enligt partiet centralt bli det första riktiga IT-valet och partiets lokala organisationer och aktiva uppmanades att starta egna hemsidor. Partiets experter hjälpte till med den grundläggande mallen. Resultatet blev en samling tomma kulisser för kommunföreningar, länsförbund och landstingsgrupp. Det kan knappast ha varit särskilt lockande för eventuella väljare att surfa in på de hemsidorna.
I det sammanhanget är det inte konstigt att vissa kommunföreningar hade stora problem att försvara sina mandat.
Inkompetens belönas inte av väljarna vilket väl visas av Folkpartiets lokala resultat i 2006-års val men det bekymrar inte det gamla gardet. Där går grupplojaliteten före partinyttan och omval av för länge sedan avsomnade förmågor är ordningen för dagen.

5.9.2007
Jarl Strömbäck

Haltande förnyelse

När de här raderna skrivs är det en vecka kvar till Folkpartiet att har en ny ledare. Lars Leijonborg överlämnar stafettpinnen till Jan Björklund. Behovet av den förändringen markerade jag här på bloggen direkt efter valet 2006. Den bedömningen grundades inte på det s.k. dataspioneriet, den blev ur valets synpunkt en flopp för socialdemokraterna och förtjänade inget annat. Lars problem markerade han redan när han tillträdde som partiledare. Folkligheten och den utstrålning det innebär fattades för att nå de goda resultaten. Att den svenska urmodern Marit Paulsen sedan lyfte partiet i två val är en annan sanning.

Lars förtjänar att finnas med i laget även framöver. Därför är det med stor glädje jag noterar att han blir kvar som minister, där behövs han och kommer säkert att passa fint in i akademin.
För partiet i övrigt måste en nytändning till för att bryta en trist nedgång. Om Jan är rätt man att nå de resultaten beror i väldigt hög grad på vad som händer ute i landet i övrigt. Och där kan man konstatera att den satsning på förnyelse som var ett mantra runt 1998, och förde ett nytt garde in i partiets ledning, dessvärre stannat upp.

På olika håll i landet sitter politiska ankare fast förankrade på sina stolar i länsförbund och avdelningar. Oftast är det män med en god manipulativ förmåga, men politiskt impotenta. De saknar förmågan att i debatt driva partiets frågor på ett vinnande sätt, och att av egen kraft lyfta sina avdelningar. De vägrar att släppa taget och ge nya krafter utrymme att pröva sina ideer. Just det förhållandet, och valberedningarnas feghet är i grunden ett svek mot partiet och ett hot mot dess framtid i svensk politik.

Jan Björklund förtjänar framgång men den kommer inte per automatik, det inre arbetet är viktigt. I det ingår precis som inom idrotten att förnya laguppställningarna. Den förnyelsen får inte stanna med partistyrelsen.

2007.08.31
Jarl Strömbäck
Relingsvägen 22
891 78 Bonässund
070-6727669
http://liberalavindar.blogspot.com