Hösten detta år 2015 kommer nog att
gå till historien som det år när de svenska modellen i
internationell mening rasade samman. Den öppenhet och humanism vi
gjort till vårt adelsmärka, ersätts nu av gränshinder och en syn
på människor som söker sig till vårt land som bara för några
månader sedan var utesluten.
Så anpassar sig politikens
kameleonter, och de med den största tuppkammen, de gröna
miljöpartiet, till politikens verkligheter.
I så måtto har hösten varit
intressant, men också i medial mening en eländestid med ständiga
eländesbeskrivningar i de mediala nyheterna. Så mycket bättre då
att det funnits oaser att söka glädje och tillhörighet i.
Tack alltså TV- olika programmakare
för programmen Så mycket bättre, Moreaus med mera, Allt för
Sverige och Jills Veranda. Program som på ett respektfullt sätt, i
både allvar och skämt, hanterar ibland också intima och känsliga
relationer. Men också program som visat sig samla miljoner tittare,
och därmed bevisat sitt värde.
Visst är det så att program kan
beröra, och också kanske skall göra så. Men i en tid när vi
överöses med eländesbeskrivningar, behövs dessa motbilder. Bilder
som inte undviker personliga svårigheter, men gör det på ett sätt
som inte känns plumpt, inte nedvärderande med avsikt att skada.
Så återigen, ibland är det viktigt
att få fälla glädjetårar och påminnas att livet i alla sina
prövningar också rymmer så mycket av personligt mod, av mänsklig
storhet. I det klimatet växer också den styrka som bär humansimens
och medmänsklighetens tecken.
2015.12.03
Jarl
