Rötmånadshistoria

Det borde vara en rötmånadshistoria, men är det inte tyvärr. I år likt tidigare år återkommer det, nu i allt högre grad. Allt mer kommersialiserat, den årliga bärplockartragedin. Människor som lurats hit av skrupelfria personer, också i vårt land. Personer som drar nytta av det trasproletariat som söker ”guld” där inte ens den mest arbetslöse svensk tycks vilja engagera sig.

Det fanns en tid när vårt land kännetecknades av starka medmänskliga krafter. När människovärdet var satt i centrum, inte exploaterandet av detsamma.

Nu blundar myndigheter och rättsväsende för eländet, som år efter år hamnar på medias förstasidor. Och problemen vräks över på kommuner och boende som finns i de områden där bärplockarna drar fram med sina misslyckanden, sin misär. Och polisen bläddrar förstrött i de buntar med anmälningar över inbrott i stugor i skogslandet som är del av problematiken.

Naturligtvis finns i denna ekvation de som drar den stora nyttan av de stora misslyckandena, dit hör bäruppköparna som naturligtvis inte har egna anställda bärplockare. Dit hör också den industri som frodas i dess förlängning, bären används inte bara som livsmedel, de används i läkemedelsindustrin, i kosmetikaindustrin för att nämna ett par andra branscher. Lobbygrupperna som agerar för att skydda eländet måste vara starka eftersom det tillåts fortgå.

Så en liten snabb kalkyl för läsarna att begrunda. Den ”garantilön om 20 000 sek” som utlovats likt en dimridå i de här sammanhangen är intressant. Låt oss anta att plockarna likt vanliga löntagare skall ha fria lör.-och söndagar. Det innebär 22 arbetsdagar inklusive resor per månad, ca 1000 kronor skall plockas in per dag. Med ett pris på ex, vis 8 kr/kg bär innebär det att 125 kilo/motsvarande 250 liter per dag, samtliga arbetsdagar i månaden skall plockas för att uppfylla lönekvoten.

Var och en som varit ute i skogen vet att det inte är möjligt. Så fortsätter tragedin, och kryddas nu också med konflikten med jägarna. Nu är deras rätt att bedriva jakt bortprioriterad, på annat sätt kan man knappast förstå det besked från departementet undertecknad tog upp i bloggen ”säkerheten i skogen”.

31.07.2012

Jarl Strömbäck/SPI

Vanstyrets politik 9

                                           

Det är dags att glänta på dörren till Vanstyrets politik igen. Kampen om sanningen och trovärdigheten i kommunen norr om skogen går vidare. Det är tungt att simma mot strömmen. Alltför många tröttnar, de orkar inte stå mot de bannor, den fatwa som trummas ut från maktens centrum. Det är synd, för demokrati byggs av respekt för också avvikande synsätt.

En person som orkar simma mot den officiella strömmen, har inlämnat nedanstående text som ett medborgarförslag till kommunstyrelsen. Eftersom man i vintras ändrade spelreglerna så att medborgarförslag inte behöver tas i fullmäktige längre, riskerar obekväma förslag att hamna i en för ändamålet lämplig frysbox.

Av det skälet ger jag gärna skrivaren utrymme i mina bloggar. Läs och glöm inte att Svensk kommunrating liknat kommunen norr om skogen med den grekiska tragedin.

 Medborgarförslag

                                                                                                               

Bakgrund.

Det sämsta som kunde hända SEKAB var att kommunerna som nu är huvudägare gick in som aktieägare i bolaget. Kommunernas politiska ledningar var okunniga och svaga och hade inte någon egen idé om styrning. De ursprungliga målen, som fullmäktige röstade för 2005, var att hindra att SEKAB såldes till ett företag som möjligen skulle flytta bolaget till annan ort. Därmed ansåg man att tillverkning av etanol från skogsråvara kulle kunna byggas ut i Övik så att FoU kunde fortsätta och nya arbetsplatser skulle skapas. Man skulle kunna argumentera att en stärkning av arbetsmarknaden skulle kunna uppfattas som nytta för kommunens medlemmar.

 

Beslutet om att genom SEKAB satsa på den lokala arbetsmarknaden, teknik och lokal produktion fattades i fullmäktige med stor majoritet. (Ägaren av denna blogg reserverade sig vid beslutstillfället) Beslutet stred trots enigheten mot kommunallagen och EU 107.1 .

Redan året därpå tappade kommunens ledande politiker allt förnuft och beslutade att i stället för att satsa på arbetsplatser och produktion lokalt att satsa på arbetsplatser och produktionsanläggning i Polen. Kommunen beslutade t.o.m. något så bisarrt som att, i stället för att utnyttja den teknik som forskades fram i Örnsköldsvik, finansiera köpet av en tillverkningslicens för helt andra processer från ett företag i USA. Kommunen finansierade en rad insatser i Polen som syftade till att försämra SEKABs konkurrenssituation i Örnsköldsvik. Dessutom anslogs pengar till Polen som gjorde att det ekonomiska utrymmet för de planerade investeringarna i Örnsköldsvik försvann.

Kommunens politiker trängde undan möjligheterna att genomföra det som var målet med kommunens engagemang i SEKAB. Ni får förlåta men varje gång jag sätter mig och skriver om det som inträffat med SEKAB här i kommunen så flimrar frågan framför ögonen, ”Hur dum får man bli egentligen?”

Inget beslut fattades i fullmäktige om att makulera de ursprungliga planerna om lokala insatser för att i stället inrikta SEKABs verksamhet på internationell handel, utländska fabriker och arbetsplatser i andra länder. 

Olyckan för SEKAB när kommunen trädde in som delägare var att dörrarna öppnades för en rad lån och krediter för att rädda nödlägen så att företaget inte behövde vidta vettiga åtgärder för att hålla nere kostnader. SEKABs ledning kunde trots förluster, knaper kassa och dålig kredit-rating fortsätta med sanslöst vidlyftiga jordbruksprojekt i Afrika.

Olycka nummer två var att kommunalt delägande också öppnade dörren för Per Carstedt. Han hade hallucinationer om ett etanolimperium, inte nödvändigtvis för SEKAB, absolut inte för kommunen utan huvudsakligen för honom själv. För Carstedt fanns inga logiska stopp, som t.ex. att inte investera när man inte har pengar. Han styrde och ställde som i trans.

De fyra delägarna i EcoDevelopment in Europe AB (fd Jan Lindstedt AB) hamnade på, eller tog sig, de viktigaste positionerna i SEKAB. Per Carstedt som koncernchef, JO Backman som styrelseordförande och Anders Fredriksson VD för BFI. De var totalt inkompetenta och begrep inte mycket om internationell trading med drivmedel eller internationella investeringar. På två korta år drev de SEKAB till konkurs, som ägarkommunerna räddade företaget från genom ytterligare olagliga tillskott till SEKABs kassa. Jan Lindstedt å andra sidan, den tekniska sidan, verkar ytterst kompetent på sitt specialområde.

Efter c:a en miljard i stöd till SEKAB hade dess inkompetenta ledning ändå lyckats kasta bort alla pengar och kassan var åter tom, kontinuerligt egentligen, vid 2009 års början.

Inga av dessa krediter gick till att uppnå de mål som kommunen hade med köpet av SEKAB 2005.

Saken.

I början av 2009 fick Per Carstedt sparken som SEKABs koncernchef men hade kvar ett styrelseuppdrag och ett speciellt uppdrag att finna köpare av SEKABs Afrikanska bolag. ABG Sundal Collier anlitades att söka upp köpare av SEKABs bolag i Tanzania och Mozambique.

ABG fick senare sparken av Per Carstedt som själv tog över ansvaret att hitta köpare för Afrikabolagen.

23 februari 2009 fattades beslut om att lägga ner verksamheterna utomlands efter direktiv från majoritetsägarna, kommunerna. Personalen i Tanzania sades upp med verkan från 1 mars 2009. Uppsägningstiden för majoriteten av personalen var 3 månader för utländsk. 

Under våren 2009 förhandlade SEKABs VD i Tanzania Anders Bergfors med Tanzanias regering om möjligt delägande i det framtida SEKAB Tanzania och informerade i mars 2009 om att EcoDevelopment skulle komma att ta över SEKAB Tanzania. Det är sannolikt att även Per Carstedt hade liknande kontakter med regeringen.

I maj 2009 träffade Per Carstedt Tanzanias President Kikwete och informerade om att EcoDevelopment skulle ta över SEKAB Tanzania därför att ägarkommunerna beslutat dra sig ur.

Samtidigt, 27 maj 2009, informerade SEKABs tf VD Björn Edström att SEKAB inte hade några planer i Tanzania och att den redan uppsagda personalen skulle försvinna från företaget inom några veckor. D.v.s. juni 2009.

Ändå sökte SEKABs VD i Tanzania Anders Bergfors söd från SIDA i juli 2009.

I juli 2009 fick EcoDevelopment ett memorandum of understanding från Tanzaniska staten som refererar till tidigare diskussioner i maj om EcoDevelopments övertagande av SEKAB Tanzania och bekräftade avsikten att gå in som minoritetsdelägare i SEKAB Tanzania som senare blev EcoEnergy Tanzania och sedermera EcoEnergy Bagamoyo. 

Under tiden som Per Carstedt hade uppdraget att finna köpare av SEKAB Tanzania förhandlade han med Tanzaniska staten om sitt eget övertagande av bolagen. Han hade då ingen position inom SEKABs organisation och hade inte mandat att förhandla för SEKABs räkning om någon fortsättning av projekten.

Under tiden som VD för SEKAB Tanzania förhandlade även Anders Bergfors för EcoEnergys räkning i Tanzania.

Efter beslut om nedläggning borde SEKABs löpande kostnader i Afrika minska. I stället steg månadsutgifterna. Lönerna som betalades ut av SEKAB i Tanzania steg från 1,5 Mkr per månad till 1,9 Mkr per månad. Jag tar det igen eftersom ni inte har lust att hänga med SEKABs ledning i Sverige påstår att de betalat ut nästan 2 Mkr kr per månad till personal som redan är uppsagd.

I Tanzania köpte SEKAB med finansiering med krediter från ägarkommunerna nya fordon för 2,5 Mkr EFTER beslut om nedläggning och EFTER det att personalen sagts upp. Vad skulle de fordonen användas till?

EFTER beslut om nedläggning och EFTER uppsägning av all personal betalade SEKAB 2009 ut konsultarvoden för 6,7 Mkr. Vad skulle de konsulterna utföra för arbetet på ett nedlagt projekt?

I Mozambique hade SEKAB ingen egen personal utan allt arbete utfördes av konsulter. EFTER beslut om nedläggning betalade SEKAB ut 2,3 Mkr till konsulter i Mozambique. Vad gjorde de där när det inte fanns något att göra alls? 

Ytterligare en miljon kr gick till ”övriga kostnader” i Mozambique, EFTER beslut om nedläggning. Även en post på 2 Mkr dyker upp som utgift för tillgångar i bolaget.

Samtidigt som Per Carstedt förhandlar med Tanzanias regering för sitt eget bolag EcoEnergy, säger upp konsulten som ska sköta försäljningen av SEKABs Afrikabolag och till sist påstår att han inte kunnat hitta någon köpare så flödar miljonerna från ägarkommunernas krediter genom SEKAB i Övik till personal och andra utgifter i SEKAB i Tanzania och Mozambique.

Per Carstedt och EcoDevelopment har utnyttjat sina positioner i SEKABs ledning och kommunernas naiva politiker till att under 2009 flytta över så mycket pengar från Sverige till Afrika att EcoDevelopment kan konsolidera verksamheten där och behålla personalen. Efter att ha lagt ytterligare c:a 40 miljoner kronor i Afrika efter det att personalen skulle ha lämnat anställningen lurade de ägarkommunerna att tro att det enda som fanns att göra, när det inte gått att hitta någon köpare, var att själva ta över projekten i Afrika. 

Per Carstedt hade sedan i mars 2009 informerat Tanzaniska staten om att det var hans avsikt. Han hade inte, inte heller någon av de andra delägarna i EcoDevelopment, informerat de kommunala ägarna om några sådana planer. Han bluffade bara.

Det arbete som utfördes av SEKAB i Tanzania och Mozambique under 2009 var arbete och utgifter för EcoDevelopment.

Det är troligt att stor del av de pengar som EcoDevelopment bluffat till sig kan anses vara skatteflykt.

Mitt förslag är att;

1.      Kommunen ska anmäla EcoDevelopment in Europe AB till polismyndighet (EBM) för utredning om trolöshet mot huvudman och bedrägeri.

2.      Kommunen ska ihop med Skellefteå kommun kräva att EcoDevelopments ägare avstängs från sina poster i SEKAB omedelbart så att de inte kan manipulera bevismaterial som polisen behöver.

3.      Kommunen ska kräva att EcoDevelopment lämnar tillbaka aktierna i det bolag de fick från SEKAB (då SEKAB Future Develoopment AB) vid slutet av 2009 och som är ägare av aktierna i f.d. SEKAB Tanzania och Mozambique. Alla aktier i bolagen i Afrika ska tillfalla SEKAB.

4.      Kommunen ska begära SEKAB i konkurs. Det är ägarkommunernas släpphänthet med pengar som gjort mångårigt dåligt beslutsfattande i SEKAB möjligt. Kommunen bör försöka återvinna så mycket pengar som möjligt ur en konkurs. En bra konkursförvaltare får mer ur bolaget än fortsatt ledning av Anders Fredriksson och JO Backman som ju är de som kastade bort en miljard till ingen nytta alls. De vet inte hur man sköter ett företag.

SEKAB består av olika delar som inte hör ihop. Produktion av etanol och produktion av kemikalier av etanol hör affärsmässigt ihop. Kunskapsdelen av bolaget kan vara fristående om konsult och ägare av patent och processer. Det finns ingen anledning att dessa skulle flytta från Övik och Jan Lindstedt är synnerligen kompetent men bör vara avstängd tills ärendet är utrett.

Redan 2008 sade Per Carstedt att SEKAB inte skulle agera buffert åt bensinbolag och 2009 beslutade SEKAB om att sluta med handeln med E85. Trading med drivmedel är trots det SEKABs största omsättning idag. Den bör säljas av och kan flytta vart som helst. Handeln har bara varit en jättekostnad för kommuner och SEKAB.

Björn Persson

Säkerheten i skogen

Kolliderande intressen brukar regleras av myndigheterna. Men så är det inte alltid, ibland väljer man vältra dem över på de berörda. Så är det i fallet med säkerheten i skogen under älgjakten.

Om en dryg månad startar årets älgjakt, då skall tusentals jägare ut i skogen för att utöva både en viktig hobby, och ett samhällsintresse. Nämligen det att begränsa älgstammen.

Men samtidigt väntas nu dubbelt så många bärplockare jämfört med tidigare år från främmande länder, vistas i skogarna i sin hopplösa jakt på skogens guld. För så måste det väl framställas av de i vårt land, och andra länder som får människor att pantsätta det lilla de har för att ta sig till Sverige.

Nytt för i år tycks vara att bäruppköparna har ett kollektivavtal där man lovar att betala ut ca 20 000 sek i månaden till plockarna. Men man anställer inga plockare, de kommer antingen spontant eller via bemanningsföretag i sina hemländer. Så bygger man sig runt den svenska lagstiftningen och smiter från det egna ansvaret.

Och vem skall bära ansvaret för säkerheten i skog och mark, är det jaktlagen som skall begränsa sin verksamhet, eller bärplockarna. När den frågan ställdes till regeringskansliet för en tid sedan fick frågaren följande svar:

”Allemansrätten är grundlagsfäst och har därför ett mycket starkt stöd, samt innebär att alla – både svenska medborgare och andra som vistas i Sverige – ska ha tillgång till naturen. Detta betyder att alla bl.a. får plocka vilda bär på annans mark även om det sker i organiserad form. Det finns idag inga lagregler som specifikt reglerar organiserad bärplockning i förhållande till allemansrätten. Alla som utnyttjar allemansrätten måste emellertid visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen och nyttjandet får inte medföra någon nämnvärd skada eller olägenhet för markägaren.

 I jaktlagen fastställs bl.a. att jakt ska bedrivas så att människor och egendom inte utsätts för fara (27 § jaktlagen). Detta innebär att jägaren ansvarar för att denne bedriver en säker jakt.”

Är det regeringens mening att jägarna snällt stanna hemma om de inte kan garantera säkerheten i skogen? Är det ett rimligt ställningstagande? Under förra årets älgjakt sköts en 71-årig man ihjäl, han råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Enligt lokala ordningsstadgan har enskilda kommuner rätten att reglera frågor som denna om de bedöms viktiga för de inblandade. Hur många kommuner är beredda att ta de här frågorna under behandling under den korta tid som återstår innan intressekonflikten blir verklighet i skogen. 

Eller väljer man att blunda och lasta ansvaret på jägarna, och risken på bärplockarna?

2012.07.24

Jarl Strömbäck

Från höga kustens horisont

Havet är blått när vi seglar mellan de olika hamnarna på höga kusten.

Det är årets seglarvecka med sonen och hans hustru, vi seglar några timmar om dagen, talar om det mesta så som sker när man umgås med de man har ett förtroligt förhållande till.

Visst tränger sig den stora världen på med telefoner som ringer, mail som kanske borde besvaras, men får vänta till nästa vecka. För hur mycket skall man acceptera av jobb, men samtidigt vara på semester? Dom har båda ledande positioner i sitt yrkesliv.

Ernst W letar pengar 1947

Jag läser ett mail från en högt uppsatt person inom rikspolisstyrelsen med rötter i kommunen norr om skogen. Han förfäras över det lättsinne, och den nonchalans man hanterat medborgarnas skattemedel på. Han är inte ensam, så många ställer sig nu frågan, vart har det tänkande tagit vägen, som på sin tid fick Ernst Wigforss, den socialdemokratiske ikonen att göra sitt berömda uttalande, ”Varje felaktigt använd skattekrona, är en stöld från folket”. I kommunen som nu är en av de ekonomiskt mest misskötta i landet enligt Svensk kommunrating, där har miljarder skattekronor pantsatts på ett sätt som varje troende socialdemokrat borde gråta över.

Och utfallet kan ses på många sätt, kommunen som arbetsgivare får tydligen allt svårare att rekrytera till sina chefsbefattningar. De senaste rekryteringarna bär syn för sägen. Personer som fått lämnat sina befattningar efter massiv kritik i sina tidigare kommuner, de är tydligen nu intressanta för jobb i vår kriskommun. 

Kommunens varumärke lär knappast stärkas av de rekryteringarna.

2012.07.21

Jarl Strömbäck

Tre steg

Det är sommarmorgon på ön med de tre sunden. Bryggan är full av båtar. Gårdagskvällen var lugn som det brukar vara här ute. I butiken tycker man att säsongen så här långt varit bra, trots vädret. De trogna gästerna kommer.

Nu på morgonen sover ännu båtarnas besättningar. I segelbåten Kalejja ligger en ung kvinna som om ett par månader skall föda mitt tredje barnbarn om allt går väl. Hon har haft sin särskilda väg genom livet. Född i den kurdiska delen av Syrien, blev hon tidigt medveten om diskriminering och personkult. Våld och förtryck var en normal del av de många samtal som fördes i det personliga rummet. I det offentliga rummet var sådana samtal mycket farliga.

Unga kurdiska pojkar som tvingades rycka in i det militära, kom inte sällan hem döda. De hade ”förolyckats”under övning, ett sätt för regimen att göra sig av med potentiella motståndare. Vägen till trygghet för den unga kvinnan, liksom för så många andra, blev vägen ut ur sitt land, sitt hem, sina rötter. Här har hon som duktig företagsledare, som återkommande radiopratare i ”Tankar för dagen”, nu en egen plattform att stå på för att ge uttryck för sina tankar.

Nu rasar kampen om Syriens framtid med stora blodsoffer. Förtrycket av människors rätt att tänka fritt, mötas fritt och uttrycka sina tankar har inte längre de breda massornas acceptans. Vi i den stora fria världen har i utvecklingen ett ansvar att stödja de demokratiska krafterna, demokratin utmanas ständigt av de som vill kväsa den. 

Så sent som i förra veckan infördes i Ryssland nya lagar, vilka i allt väsentligt syftar till att kväsa oppositionen i landet. Mötesfrihet och föreningsfrihet begränsas. Miljonböter kan utdömas för kritik av ledarskapet i landet. Putinismen är på väg att föra landet bort från den Glasnost som Gorbatjov skapade när sovjetstaten föll.

Att Ryssland nu så hårt engagerat sig i försvaret av den syriska ledningens överlevnad bekräftar tesen att lika barn leka bäst.

Återigen, det goda ledarskapet ser värdet av kritik, det självgoda ledarskapet blundar för kritiken, det auktoritära ledarskapet ser kritik som ett hot, och straffbelägger den. 

Tre steg på en törnbeströdd väg bort från demokrati

2012.07.17

Jarl Strömbäck

Om Vanstyret serien

Svar på

Öppet brev till

Sven Lindblom, ÖA ordet fritt den 14.7.

Tack för dina synpunkter Sven

Om du velat föra ett samtal med mig hade du gärna fått knacka på, vi bor ju nära varandra, så varför relatera till Bildningsförbundet eller Vuxenskolan. För övrigt är jag en stor vän av folkbildningen, den har sin givna plats i den demokratiska utvecklingen i vårt land.

Var tid har sina prioriteringar, du valde att efter din pensionering lägga mycket tid på en Faktaskrift om SEKAB, på uppdrag av kommunledningen. Jag förstår att du är en vän av etanolsatsningarna, för egen del tror jag så mycket mer på biogasen på vägen bort från gaser i trafiken.

I ditt brev hänvisar du till mina politiska uppdrag. Under den period besluten om de stora stöden till icke lagstadgade verksamheter i kommunen gjordes, var jag aktiv i oppositionen mot dessa, både i debatt och i fullmäktige genom de reservationer som då gjordes via mitt dåvarande parti.

När det gäller mina bloggar i Vanstyret-serien, vilka läsarna kan finna genom att googla på Liberala Vindar, så tänker jag inte fördjupa mig ytterligare i tolkningen av dem. Det valet bär läsaren ansvar för, men jag känner mig trygg i det stöd som kommit mig till del.

Med sommarhälsningar

Jarl Strömbäck

Gruppledare SPI

Om våra pensionspengar

I dagens blogg lämnar jag röst och ord åt ett par engagerade skribenter, vilka förtjänar att synas. Få har som dem arbetat för att i media bland annat, tydliggöra svinnet eller kanske vi skall kalla det svindlandet av den trygghet,gammal som ung måste få känna  av ett fungerande pensionssystem. Läs och begrunda, det gäller också dig.

AP-fonderna har länge haft problem. Pensionssystemet är underfinansierat, och pensionerna sänktes då ”bromsen” slog till vid krisen 2008. Den kommer att slå till flera gånger. Genom bromsen och 1,6 %-avdraget får inte de äldre någon del av det välstånd som de har varit med om att skapa. Allt fler pensionärer hamnar hos kronofogden för att inkomsten minskar så drastiskt när de går i pension.

Andelen äldre i befolkningen ökar. Om ett par decennier är de som då kan arbeta så få, jämfört med dem som behöver vård, omsorg och pensioner, att de inte klarar att ge dem detta utan stöd av staten.

Fyra av de sex AP -fonderna tänker fortsätta samröret med riskkapitalbolag, som använder räntesnurror och skatteparadis för att inte betala skatt i Sverige. Skattepengar som varit avsedda för äldrevård och annan välfärd hamnar hos bolagens ägare, när dessa skapar miljardvinster åt sig själva. Frågan om riskkapitalbolagen och deras vinster behandlades på ett utomordentligt klarläggande sätt av Göran Rosenberg i söndagens (8/7) Godmorgon världen.

Problemen är alltså stora. Men nu har AP-fonderna helt trampat över gränsen för vad som kan accepteras. För ett par veckor sedan förekom i många medier inslag som avslöjade vad som sker.

Cheferna och de anställda har i en rad avseenden tillskansat sig oerhört stora förmåner ifråga om löner, fester, tjänstebilar, gåvor, hotell och middagar, förmåner för anställda, resor och nöjen. Anställda har i stället för miljöbilar stadsjeepar, som kostar mellan 350 och 400 tusen. Kostnaden för städhjälp åt anställda i en av fonderna var i fjol 800 000 kronor. Chefen för tredje AP-fonden tjänar 301000 kr - i månaden. Raden med helt groteska förmåner är lång.

Enligt en sammanställning i en av artiklarna var de ekonomiska resultaten i fjol för de sex AP-fonderna negativa med mellan 0,7 och 10,5 procent. Under längre perioder har inte avkastningen alls nått upp till de uppsatta målen.

AP-fonderna har allvarligt brutit mot de regler som gäller för anställda i stat och kommun. Det är inte heller rimligt att de bedriver osunda spekulationer på börsen med dåliga resultat.

Förmånerna är särskilt absurda med hänsyn hur de har det, som är beroende av resultatet av verksamheten, pensionärerna. Skandalen med AP-fonderna kunde ha varit en av huvudfrågorna i Almedalen, men den möjligheten utnyttjade inte våra organisationer.

Skandalerna är så allvarliga att AP-fonderna inte längre bör få ha kvar sina uppgifter.

Genom att föra över ansvaret för pensionssystemet till staten, kan statsskulden minskas från cirka 1 100 miljarder kronor till cirka 300. Avkastningen blir då säkrare. Både bromsen och 1,6%-avdraget kan slopas. Statens verksamhet kan mer än hittills inriktas på bättre underhåll och investeringar för välfärd.

Vi har i en skrivelse till regeringen föreslagit sådana förändringar.

Ingvar Fridell, Danderyd, Göte Nilsson, Björkvik

Drevet som uteblev

Under juni månad skrev undertecknad en serie bloggar under rubriken Vanstyrets politik. Bloggarna kanske kunde ge ett sammanhang till den utveckling som pågått i kommunen norr om skogen de senaste 10 åren.

Av allt att döma blev bloggarna väl närgångna. Så kanske man kan sammanfatta det intresse som media och majoritetspartiet i kommunen kom att visa dem och skribenten vid det extra styrelsemöte som hölls i fullmäktige den 26.6.

Där gick majoritetspartiet, helt utanför dagordningen till hårt angrepp mot undertecknad. Resultatet av allt detta är att bloggarna, även utlagda på bloggen liberala vindar, lästs av något 1000-tal läsare. Kommentarerna har varit många, både skriftliga och muntliga. Stödet för den berättigade kritik som behövs i kommunen har i det avseendet varit massivt. Om syftet med angreppen var att skapa någon form av drev mot bloggskribenten, så misslyckades det totalt.

I onsdagens lokaltidning (4.7) kan vi läsa om vad Svensk kommunrating anser om kommunens minst sagt vidlyftiga affärer. Där jämförs kommunens ekonomi med den grekiska lånekarusellen. Då skall man också ha i åtanke att Svensk kommunrating grundar sina värderingar på fakta som redan är gamla, där ingår heller inte de stora, ytterligare lånebehov som krävs för att rädda sviktande bolag.

Och med anledning av den överslätande attityd kommunstyrelsens ordförande visar i intervjun i lokaltidningen den 6.7, vill gärna undertecknad bidra med följande synpunkter. 

Det goda ledarskapet förstår värdet av kritik. Det självgoda ledarskapet blundar för den, och riskerar därmed att gå alltmer vilse i sina egna visioner.

2012.07.06

Jarl Strömbäck

Semestertider

Semestertider

Semestertider. Vi tar med 7-åriga barnbarnet ut i skärgården. Årets första segeltur för henne, och solen skiner från en nästan molnfri himmel. Det ser ut att bli en fin dag.

Vinden bär med oss, men vägen ut till vargarnas öar varierar i riktning. Ute på fjärdarna är det bidevind som gäller. Med fyllda segel och lagom vind bär det av med god fart, det blir en fin segling de dryga 3 timmarna ut till öarna.

Jag väljer att gå utanför öarna, med havet obrutet om babord, och dyningen från Bottenhavet ger ett konstant gung i båten. Snart drar sig besättning ner i förpiken, där vilar de resten av tiden till ön.

Det är semestertid, men ändå glest med båtar vid bryggorna, och jag förvånas. Har verkligen det kyliga vädret skrämt bort båtfolket, eller är det så att den gruppen gradvis minskar. Jag tänker då på den del av båtfolket som övernattar i sina båtar?

Vi går upp till det gamla kapellet, och 7-åringen fascineras av alla målningarna. Jag försöker förklara de bibliska motiven, fiskets betydelse för folk i gångna tider. Hon lyssnar uppmärksamt. Så dyker öns ”grand old lady” upp. Klockan är 15 och det är dags för Bettan att stänga kapellet för dagen. Jag hjälper henne med fönsterluckorna, är längre och når dem hon inte kan nå.

Jag ställer frågan om glesheten vid bryggorna, och svaret blir det jag redan sett. Året ser ut att bli mycket dåligt för näringsidkarna här ute. Gästerna sviker på ett sorgligt sätt.

Vi äter vår middag på restasurangen vid den nya fina bryggan. Betalar våra drygt 200 kronor i hamnavgift,(är det den som skrämmer) och barnbarnet får bada och plaska i bassängen.

 Tisdag den 3 juli, 7-åringens mors födelsedag, blev också en fin skärgårdsdag. När detta skrivs har en ny dag börjat vakna, en ny segling förestår, men det får vänta några timmar.

2012.06.04

Jarl S