Vårbilder

Våren är ungdomens tid. Tillväxtens tid på jorden. Jag ler åt att snön som jag älskat att åka skidor på, nu försvinner aningslöst fort. Påsken var sen i år, och värmen stor. Shortsen kom fram och T-shirten räckte under jobbet med att dra ris till brasan.

Ungdomens tid bär många ansikten, ett par av dem är Isa och Tova. Två underbara flickebarn som med morfars hjälp gungar och roar sig på lekplatsen eller i hemmet. Det blir mycket närhet med lekar och en och annan kram. Och man sover gott efter en intensiv dag.

Så, vid 4-tiden redan ljusnar det, snart stiger solen upp och när uret slagit 06 är jag ute på min morgonpromenad. Morgnar är underbara, tystnaden när de flesta andra sover bryts desto starkare av fåglarnas spel. Hackspettens trumvirvlar och koltrastens sång från trädets topp.

Luften är underbart frisk, som källvatten när det är som bäst. Jag fyller lungorna och njuter. Tillbaka efter 45 minuter är det dags att sätta på kaffet. Snart hörs steg i trappan. 2-åringen Isa kommer yrvaken och buren av sin mamma. Det är dags för hennes första mål och en ny dag i livet.

Bilder ur verkligheten sen april 2011.

Jarl Strömbäck

Vägen till miljarderna

Så här i påsktider kan det vara på sin plats att berätta en solskenshistoria, eller avskräckande sådan allt beroende på perspektivet hos läsaren. Men visst är det en prestation att inom loppet av 10 år förvandla en verksamhet utan egentligt värde, till något som kan säljas för drygt 2 miljarder.

Så här ser den vägen ut, av utrymmesskäl naturligtvis målat med grov pensel.

Vi befinner oss i Örnsköldsvik, det är början på det nya millenniet och de nya finska ägarna till MoDo industrier har beslutat att lägga ner den hundraåriga massafabriken i Domsjö. Den är utsliten, dåligt anpassad för marknaden och dess produkter betalas dåligt. Den behövs inte med andra ord.
I det läget beslutar ett antal entreprenörer att erbjuda sig ta över fabriken, och man får kommunens ledning med sig. Man har nämligen ett trumfkort som snart skall spelas ut helt, man är leverantör av fjärrvärme till det kommunala fjärrvärmenätet.

När väl övertagandet av fabriken är klar startar förhandlingarna med kommunen. Målet är att knyta kommunen starkare till sig, och man har på andra sidan bordet en kommunledning som visat en stor hunger när det gäller att avvika från den kommunala kärnverksamheten. Den 6 oktober 2003 skrivs den avsiktsförklaring som skall ligga till grund för ett samarbete som kallas ett ”Win-Win”med Övik energi, kommunens mellanhand i affären.
Där lyckas fabrikens nya ägare göra ett avtal som innebär att Övik Energi köper in sig i panna 7 och panna 11, samt gör sig ansvarigt för fabrikens energiförsörjning. Fabrikens nya ägare lyckas på det sättet flytta över ansvaret för nödvändiga investeringar på kommunen, samtidigt som man får kommunen att betala ca 137 miljoner cash för ”skrotet”.
Man får också kommunen att investera i ett kraftvärmeverk för den framtida energiförsörjningen, något som kostat kommuninvånarna 700-800 miljoner mer än nödvändigt. Alternativet, att investera i värmepumpar för framställning av fjärrvärme via havsvattnet skulle ha kostat ca 300 miljoner.

Nu startar arbetet med att ändra fabrikens kännetecken. Det första och mycket viktiga steget blir att införa begreppet bioraffinaderi på den utslitna massafabriken. Allt med förtecknet ”bio” är på modet, vem vågar säga emot? Samtidigt ser man över och ändrar sin produktmix, bort med billig massa, in med viscos och andra biprodukter. Sakta men tydligt vänder den motiga vinden. Alltmedan Övik energi brottas med sin lönsamhet, börjar miljonerna från fabriken trilla in, festen har börjat.
Vi är nu framme vid dagarna innan påsk 2011, fabriken har byggt upp en kundstock för sina produkter hos företag inte minst i Asien. Det är ju där textilindustrin finns, där bomullsbristen syns tydligast. Samtidigt är Domsjö fabriker, eller bioraffinaderi om man så vill en liten spelare på världsscenen. Säljalternativet är i sådana sammanhang ofta närvarande. Birla Group, en stor internationell indisk grupp betalar drygt 2 miljarder för fabriken.

Det är fest i högkvarteret, sannsagan har lyckats tack vare kommunens välvilliga ekonomiska stöd. Kvar står kommunen och konstaterar, att av win-win situationen blev det bara win. Övik Energi fortsätter sin kräftgång utan möjlighet att ge utdelning för sin miljonrullning till stöd för fabriken.

Det är lätt att förstå om fabrikens ägare skänker kommunledningen en tacksamhetens tanke för dess enastående brist på affärsmässighet, vilket bäddade för en för dem utomordentligt positiv utveckling.

2011.04.23
Jarl Strömbäck

Villkorad förnyelse

Förnyelse har blivit något av ett mantra hos de etablerade partierna sedan många år. Om ett val inte går som man tänkt vädras behovet av förnyelse. Det kan handla om program, men lika gärna om ledarskap. Slående exempel i vår tid är ombytet i Socialdemokratin, och den alltmer ökande misstron mot centerledaren Maud Olofsson.

I söndags höll man val i vårt grannland Finland. Det blev ett val med prägel av förnyelse, i så motto som att ett litet 4%-s parti, växte till att med sina nästan 19% bli nästintill lika stort som de två största. Man kan tycka att i ett demokratiskt tänkande land borde man ta emot den förnyelsen med ett mått av positiv nyfikenhet, men den är svår att finna hos etablerade kommentatorer.
Där är istället inställningen om inte fientlig så i stort sett nedlåtande. Det är en katt som smugit sig in bland hermelinerna är nog en kort sammanfattning av den värdering den förnyelsen möts av.

Och visst kan man ha synpunkter på Sannfinnländarnas partiprogram och prioriteringar. Finland är liksom Sverige ett starkt exportberoende land, och vägen till framgång går knappast genom ett utträde ur EU. Men å andra sidan är ett mått av skepticism inte helt fel i en omvärld där egenintressen ändå är så starka. Sammfinländarna kommer att möte skillnaden mellan valprogram och verklighet snart nog.

I allt detta ligger också frågan, är förnyelsen bara acceptabel villkorat att den sker i de etablerade partierna? De partier som genom att bevilja sig själva enorma partistöd gör sitt bästa för att hålla scenen för sig själva? Som fryser ut de som med folkens hjälp ändå lyckas ta sig in i parlamenten? Den politiska mognaden har sina begränsningar också hos de som gärna ser sig som dess fanbärare.

2011.04.19
Jarl Strömbäck

Konsten att reducera frågan

Konsten att reducera frågan demonstrerar ÖA-s ledarskribent på ett strålande sätt i ÖA den 16.4.
Där skriver han bland annat följande:

”tidigare i år gick Jarl Strömbäck till rasande attack mot en grupp politiker som twittrat direkt från ett kommunfullmäktigesammanträde i Örnsköldsvik.”

Det tillhör inte min vana att gå omkring och vara rasande, däremot lyfter jag gärna frågor som bör vara av intresse för en större allmänhet, och ofta också är det. I mitt blogginlägg ”Lekstuga i fullmäktige” från februari i år, ( Liberalavindar.blogspot.com) ett inlägg som sedan fick rubriker i ÖA lyftes följande frågor?

Är det likgiltigt om delar av fullmäktiges ledamöter använder tiden de betalas för uppdraget till att surfa runt på nätet, ligga ute på facebook och sköta sina mailkonton?

Det finns också de som sover sig igenom mötena likt Folkpartiets Gunnar Melin på bilden från mötet 31.1. Ett möte han inte deltog i med en enda synpunkt. Och de som likt Emil Källström enligt ÖA, uppenbarligen anser en allvarligt syftande debatt om framtiden för ett 150-tal anställda och och elever vid Hampnäs folkhögsskola mindre viktig än möjligheten att twittra sig igenom ett ”rörigt?” möte.


Frågorna handlade överhuvudtaget inte om rätten att kommunicera i allmänhet, undertecknad har i över 4 år drivit en allmänpolitisk blogg. Vad frågorna handlade om var och är respekten för arbetet i fullmäktige.'
Att förvandla de frågorna till att bara handla om twittrande är ett utmärkt exempel på konsten att reducera frågan.

2011.04.16
Jarl Strömbäck/SPI
Relingsvägen 22
89178 Bonässund
0706727669

Det goda samtalet

Vi sitter och språkar, Britta och jag. Hon med sitt gråvita hår och sina glada ögon. Vardagshjälte korad till av sina medmänniskor. Klok som en pudel.
Samtalet kommer in på mänskliga beteenden. Hur förfara med den som alltmer tappar fotfästet i verkligheten? Alltmer lever i sin egen bubbla? Den som slutat lyssna till andras röster, men desto mer till sin egen inre röst. Den som predikar högmodets och självcentreringens budskap.

I föreningen går det inte längre, konflikten är oundviklig när angreppen på styrelsen blir återkommande på alltmer bisarra sätt. När hennes verklighetsflykt får henne att tro, att rörelsen går under om inte hon får sin vilja fram. Det slutliga beviset på vad? En åldrande persons flyktande kontakt med verkligheten?

Britta är klok, hon kan inte må bra säger hon som känner personen sedan många år? Och så är det ju, man kan inte må bra om man brottas med så många inre konflikter. Och hur hjälper man bäst?
Ibland måste man skära av band som binder. De som istället för att hjälpa, underhåller negativa och destruktiva synsätt.

Tack för hjälpen Britta, på lördag skall jag sitta ordförande i din organisations årsmöte. Så kanske jag kan återgälda det goda samtalet.

2011.04.14
Jarl Strömbäck

I bokbålens tid

1933 var året bokbålen brann i det nazistiska Tyskland. Det var prologen till så mycket annat, kristallnatt, jakt på kommunister och intellektuella, särskilt judar. Och i förlängningen det stora kriget, allt för tyskhetens bevarande?

Känns det igen kanske? När en extremistisk predikant i USA år 2011 bränner Koranen handlar det i grunden om samma synsätt, nämligen att markera mot den ”underlägsna” rasen. När förmenta konstnärer och gelikar i rondellhundsfacket hånar för andra viktiga värden, piskar man upp motsättningar som dödar andra, senast i Afghanistan medan man själv fegt gömmer sig i skydd av hemlandets polis och ropar ut sitt mantra om rätten till det fria ordet.

Omdömeslöshet, brist på respekt är andra ord för de beteendena. Beteenden som glömt att det kan finnas värden också i mångfald, i vidsyn och i ordet tolerans.

I bokbålens tid får oskyldiga med sina liv betala priset för omdömeslösa megafoners rätt att kränka andra. Det är svårt att förstå de som väljer att försvara företeelsen.

2011.04.11

Jarl S

Kampen för Hampnäs

Det är med stor glädje jag läste de kunniga och initierade inlägg om Hampnäs, ÖA publicerade den 6-7 april. Örnsköldsviksborna borde gå ut ”man ur huse” i den här frågan, av det skälet att nedläggningen, eller flytten som man så gärna vill kalla det, i grunden är ett justitiemord på en väl fungerande och behövd skola.

Under hela processen de senaste snart 2 åren, har jag i landstingsfullmäktige och nu senast i kommunfullmäktige i motioner och debatt sökt att skingra de ”informationsdimmor” som beslutsfattarna på ömse sidor skickat ut med budskap som att Hampnäs inte längre duger, att man skall få det så mycket bättre i stan, och många andra märkliga argument.

Under mina 8 år i landstingsfullmäktige besöktes Hola och Ålsta folkhögskolor ett flertal gånger av de utskott/nämnder jag var del i, men aldrig Hampnäs. Frågan jag ibland ställt mig lyder, är det en tillfällighet att när försämringsåtgärder vidtas av landstinget, vi här upp så ofta får ta den första smällen?

Kommunens handlande och ansvar skall inte underskattas. Med god vilja hade man kunnat skydda Hampnäs, det är otvetydigt. Det har funnits intresserade parter som velat gå in som nya ägare, bland dem MoDo Hockey, men kommunen har sett en egen lösning. Nämligen den att bli av med problemet rådhuset.

Och visst har rådhuset och dess framtid varit ett problem för kommunens politiska ledning ett antal år. Men är det rimligt att det problemet skall läggas på Hampnäs elevers och personals axlar. Varför skall de lastas med den bördan? Jag ställde den frågan i debatt från kommunfullmäktiges talarstol, men fick inget svar.

Heder till de som ännu kämpar mot ett av de sämsta beslut det politiska systemet tagit under senare år. Ett beslut man inte ska skylla på dålig ekonomi eller andra svepskäl. Ett beslut helt grundat på tyckande och politiskt övervåld.

2011.04.08
Jarl Strömbäck
Gruppledare SPI/Övik
Relingsvägen 22
89178 Bonässund
070-6727669

Årsmötesreferat

Den 24 mars hölls årsmöte i SPI Örnsköldsvik. Ett årsmöte som var speciellt på vissa sätt. Valet 2010 blev en framgång i så måtto som partiet erövrade två mandat i kommunfullmäktige. Medlemstillströmningen har också varit god under det gångna året. Intresset för mötet var stort, redan innan anmälningstiden var till ända var gränsen nådd för antalet deltagande.

Mötet inleddes med en stämningsfull parentation över tre medlemmar som gått bort under året, samt ett hälsningsanförande av ordföranden Ingrid Stoltz. SPI går stärkta ur 2010 års valrörelse, och ser med tillförsikt på framtiden.Förhandlingarna kom sedan igång under skicklig ledning av Ingemar Pettersson.

Vid de följande valen blev utfallet helt enligt valberedningens förslag vilket innebär att Ingrid Stoltz fortsätter som ordförande ännu ett år. Övriga styrelseledamöter under det här året är Bengt Adam, Camilla Adam, Roland Bodin, Bengt Ivansson, Jan Nilsson, Ingrid Dahlin, Holger Hällström, Kurt-Åke Schunenmann samt Jarl Strömbäck.

Efter den formella delen bjöd SPI på härliga smörgåstårtor bakade av Victoria konditoriet och kaffe.
Mötet avslutades med en konstituering där också ett uttalande togs till förmån för rätten till parboende för äldre där den ena parten är i behov av samhällsvård. SPI kommer fortsatt att vara partiet för de som ser solidariteten mellan generationerna som en mycket viktig del i ett gott samhälle.En solidaritet byggd på far-och morföräldrars kärlek och värme för barn-och barnbarn, samt de yngres känsla av ansvar för de äldre.

Med facit i hand

Med facit i hand, eller populismens pris skulle man kunna säga om den mätning som i veckan presenterats i tidskriften Dagens samhälle. Där har man låtit göra enkäter i samtliga landets landsting för att få medborgarnas syn på hälsotillståndet i de egna landstingen.

Resultatet lyser med eldskrift i den stort uppslagna artikeln, ”Västernorrland i botten när förtroendet för sjukvården mäts”.

Vem skall göras ansvarig för den nesan? Personalen eller den politiska ledningen? Eller kanske de i det just avslutade valåret som för egen vinnings skull gjorde konflikt i både sak och person med sjukhusledningar och andra företrädare i syfte att vinna personröster i förra höstens val?

Det är svårt för den vanlige medborgaren att förstå det politiska spelet, man har inte den nödvändiga insynen. Alltså drivs man av den rädsla som populisten piskar upp i sin jakt på personröster. Media förmedlar villigt missnöjeskaskaden. Men den gynnar inte verksamheten, det gäller sjukvården lika mycket som annan verksamhet.

Nu har en ny ledning i landstinget påbörjat den strävsamma vägen tillbaka till normalitet. Populisten har fått order att rätta in sig i leden, och förstått budskapet, åtminstone så här långt. De 5375 personrösterna räckte inte, landstingsråd blev den som fick 219 personröster.

Den tjänsteman som mer än andra utsågs till skottavla tog sina miljoner och gick, något som inte är svårt att förstå.


2011.04.01
Jarl Strömbäck