Vasaloppssöndag

Stilla morgon på landets västra kust. Det våras, i rabatterna sticker vårblommorna upp sina blad, och på enstaka håll syns också årets första blommor. Ljuset och våren är här.

På annat håll i landet kallas årstiden vårvinter. Också en härlig tid, med skidåkning i backar och terräng. Och alla de stora tävlingarna har sina finaler under den här tiden. När detta skrivs har just starten gått för det 93-e Vasaloppet. När det 50-e Vasaloppet gick av stapeln fanns undertecknad med, liksom för ytterligare 13 lopp. Lopp som lämnat många minnen, i huvudsak positiva. Men också minnen av strapatser som tävlingen sent 80-tal när det kallaste loppet någonsin kördes. Det var mer än -30 grader på delar av banan den dagen. Många var de som inte klarade kylan och måste bryta. Men också lopp i strålande solsken, som gjorde det väldigt svårt med spår och fäste. Den längsta tiden, drygt 10 timmar slet undertecknad vid ett sådant tillfälle.

Annars är det stor skillnad på då och nu. Med moderna maskiner kan man hålla spåren fina på ett helt annat sätt än förr. Ändå blir det en väldig skillnad på spår kvaliteten vi ser i TV när de bevakar de ledande åkarna, och hur det ser ut när 1000-tals åkare kört sönder spåren. Vasaloppets 90 km än en stor prövning för de

flesta motionärer, men också ett minne för livet.

Det moderna livets stress och prestationsraseri kanske är del av också Vasaloppets succe. Naturligtvis parat med den utomordentliga organisation som omhändertagandet av alla åkande innebär. Att sova på golv i sporthallar eller skolsalar är legio för de flesta av dessa 1000-tals åkare. Att stiga upp vid 4-tiden på morgonen efter en natt med mycket lite sömn. Efter lite gröt vid 6-tiden eller tidigare sätta sig i bussen för transport till startplatsen vid Berga by. Allt för att ta en plats så långt fram i sin startgrupp som möjligt. Och sedan stå där och trampa en timme eller mer innan starten går, för att sedan prestera under 8-12 timmar som det gäller för så många.

Det är vasaloppet för den stora massan av motionärer. För många den största fysiska prövning man någonsin utsatt sig för. Men en prövning som alltid kan avbrytas om det inte funkar. Någonstans mellan 5-10 % av de som startar varje år, bryter loppet och tar bussen till Mora.Väl där väntar plastpåsen med kläder, buss till en skola eller industri där man får duscha och en väl behövd måltid innan hemresa med ännu ett minne man inte glömmer.

2017.03.04

Jarl

O helga natt

Namnet Helga fick en ny betydelse i landet den gångna helgen. Samtidigt som den klassiska julsången O helga natt klingade från många körer i adventstid, härjade stormen Helga därutanför fönstren. En riktig rökare med vindstyrkor upp mot 40 m/sek, vilket är orkanstyrka. Resultatet blev också 10.000-tals hushåll utan ström, inställda tåg och översvämningar En helg många kommer att minnas länge.

Men den typen av väder föder också andra aktiviteter. Julbak med glada och pigga barnbarn är en livgivande och positiv upplevelse när regnet skvalar därute, och vinden piper runt knutarna. Likaså att tillsammans skapa en god måltid och dela den. Så även en stormdag kan ha något gott med sig.

Och därute fortsätter den osannolika förvandlingen av vårt land från rollen som humanismens stormakt, till dess motsats. De nya propåerna om avstängning av Öresundsbron är så osannolika att man ömöjligen kan ta till sig tanken. Att hela öresundsregionen, en av nordens viktigaste arbetsmarknader skulle slås ut på det sättet tyder på en enorm politisk desperation, är den verkligen betingad?

I Malmö sviktar man under trycket från inkommande nya flyktingar, i Göteborg frågar man sig var alla de man förberett bäddar och utrymme för, finns? Så demonstreras bristen på övergripande organisation i den här frågan. Och julhandeln kommer att ge ännu ett nytt köprekord enligt handelns prognoser. Vår BNP växer rekordartat med 3,8% tredje kvartalet i år, Det är svårt att se den ödesmättade krisen för vårt land i statistiken.

Det som behövs nu mer än annars är en organisation som orkar med det stödjande arbete som inkommande flyktingar har stort behov av. Ett arbete som nu till mycket stor del görs av frivilliga och deras organisationer.

Nog är det ett sammanbrott av monumentala mått, när nu också de partier som stått för det öppna samhället och dess institutioner, nu vänder kappan efter nationalismens och egenintressets vindar, och därmed i stort ansluter till det av SD programmerade synsätten.

2015.12.07

Jarl

Landsting i gungning 4.

Landet ligger vitt över nybyggarområdet efter vinterns första riktiga snöfall denna lördag-morgon den 1 december 2012. Om några timmar är det dags för årets första julbord på norra berget med barn o barnbarn. Men först några tankar i serien om landstinget.

Hur skapar man en organisation i landstingen som är hållbar över längre tid, men också får hög acceptans bland befolkningen? Frågan är i hög grad motiverad, när man ser till utvecklingen över gångna år.

Landstingsfullmäktige

 

Om man nu vill våga sig på att tänka fritt, vilket kanske inte skadar, då bör man kanske också tänka alternativt.  Med det menar undertecknad bland annat att vården i möjligaste mån skall vara trygg och tillgänglig.

Redan 2004 motionerade undertecknad i landstinget vid Högakusten för att specialistvården skall fördelas så att även de mindre sjukhusen i norra delen av länet får bli ”bäst” på något specialiserat område. Modellen finns i andra landsting än det vid höga kusten, och när den behandlades här var anslaget positivt, men i verkligheten blev glömskans tystnad dess öde.

Istället har fokuseringen på fördelningen mellan det stora sjukhuset och de två små, varit ett återkommande bekymmer. Det problemet skall nu en centraliserad organisation lösa. Om det blir så får framtiden visa, någon självklar lösning är organisationsförändringen i sig inte. Om man fortsätter avlövningen av de båda mindre sjukhusen lär inte protesterna utebli

Nog om det, och låt oss tänka om sjukvården i stort. Hur skall den drivas, skall den vara lätt tillgänglig för den normale medborgaren som söker dess stöd. Skall den styras av behov eller ekonomi, och går de storheterna att kombinera. Sjukvårdsrådgivningen med sin 24-timmars service måste finnas kvar.

Den nya ledningen i landstinget har valt att döpa om primärvården till hälsocentraler. Låt oss tänka oss in i en situation, där hälsocentralerna får ansvar för förebyggande och rehabiliterande verksamhet, medan sjukvården i större utsträckning koncentreras till sjukhusen.

Med de synsätten skulle hälsocentralerna få en ytterligare fördjupning av insatser för förebyggande- hälsobefrämjande och rehabiliterande slag. Låt oss anta att i det arbetet också rymdes behandling av banalare symptom, den gränsdragningen kan tillsvidare få bara öppen. Hälsocentralernas roll skulle inte förringas, men väl förändras.

Konsekvensen av det synsättet borde bli en kraftig satsning på akutcentralerna på sjukhusen. Det är dit den vanliga medborgaren tänker sig att åka vid olyckor eller sjukdomstillstånd. Med adekvat bemanning, utrustning och kompetens för att möta behoven borde det minska riskerna för att de felaktigheter och tillkortakommanden i vården som ryms i socialstyrelsens rapporter, och lex-maria anmälningarna bromsades upp. Akuten skall vara en arbetsplats för erfarna specialister, med bred kompetens från olika områden.

Personligen vill jag tro, att kommer man bara rätt in i vårdkedjan, då får man bra vård. Men landstinget vid Höga kusten har trovärdighetsproblem att ta itu med. De problemen har historiska orsaker, som tyvärr har fått konsekvensen att trovärdigheten är skadad.

Det är dags för omtag, men att göra det på ett sätt som upplevs som rätt med avseende på allas rätt till trygghet, oberoende av bostadsort. Allt kan inte göras överallt, det vill jag tro att människor förstår, men all kompetens bör heller inte koncentreras till det stora sjukhuset. I vart fall inte om man har ambitionen att få folklig acceptans från länets medborgare i stort.

2012.11.28

 

Jarl Strömbäck

Landsting i gungning 3.

Det är hösten 2011. På podiet i Skönbergs Folkets hus sitter de tre främsta företrädarna för Landstinget vid Höga kusten. Den ansvarige politikern för sjukhusen Beertema, för övrigt också läkare med stark förankring i sin yrkeskår. Där finns Primärvårdens ledande politiker Wiksten, som efter valet fått rollen att leda primärvården. Frånsett den politiska rollen har hon sin bakgrund på andra områden, vilket knappast är någon nackdel. Slutligen också sjukvårdsdirektören, den flygande Anders L Johansson, veckopendlande till o från länet till en lönekostnad om 140 000 sek/månad plus traktamenten, biljetter och boende. Men andra ord en lönekostnad som kan jämföras med statsministerns.

Nog om det, salongen är full av personer som vill följa vad som skall hända med det sargade landstinget, nu när det fått ny politisk ledning. De inledande samtalen handlar också om möjligheterna att få lönsamhet i verksamheten. Ny organisation skall sjösättas, en starkt centraliserad sådan. En central ledningsgrupp skall verka för att resurserna används optimalt, och kan bryta ner de revirtänkande som är monopolets gissel.

När så undertecknad lyfter frågan om de trösklar man byggt in i systemet, hettar det till på podiet. Möjligen är frågan känslig, men inte desto mindre, mycket viktig. Vad menas då med trösklar?

Länssjukhuset i Sundsvall

När länsmedborgaren blir krasslig skall vederbörande om han vill följa regelboken i första hand ringa sjukvårdsrådgivningen. I andra hand kontakta sin vårdcentral om den är öppen. Beroende på svaren på de samtalen kan remiss ges för sjukvård. Endast i nödfall skall akuten användas, så är det tänkt.

Med de stegen blir tillgängligheten vad den blir. Parad med en spariver så skapas distans till de vårdsökande i många fall, i värsta fall med fatalt resultat. En 40-årig man från Timrå bollades runt i systemet vintern 2011 innan han med brustet bråck på halspulsådern avled i sin bil på väg in till akuten. En akut som ett par dar tidigare avvisat honom. Sommaren 2012 avled en 50-årig kvinna sedan hon legat 7 timmar på akuten på länssjukhuset med blodförgiftning, utan att få adekvat vård. 

Vi skriver nu hösten 2012 och landstingens öppna jämförelser har kommit, där visar sig förtroendet för sjukvården bland befolkning vara sämre än för andra landsting. Striden om makten och de metoder den förts med har sitt givna pris. Sjukvården är i lika stor, kanske även större kris nu än vid Valet 2010. Och hänvisningarna till den nya organisationen mantrat man använder för att sprida hopp.

Mer om det i nästa blogg.

2012.11.27

Jarl Strömbäck

Skolan i blickfånget

Landets största arbetsplats brukar skolan kallas, och med all rätt. Där formas vår gemensamma framtid i den undervisning, den kunskap och de förhållningssätt som förmedlas. Men det är en verksamhet i kris. När nu 40-talisterna, de som kallats tidernas mest välutbildade generation dra sig tillbaka. Då kommer av allt att döma stora luckor uppstå. De som skulle ersätta det gamla trogna gardet finns inte. De ratar skolan till förmån för andra yrken, andra utbildningar.

Vägen dit kan naturligt nog beskrivas på olika sätt. Ett sätt är att jämföra skolan sådan den var när 40-talisterna stormade in i skolsalarna runt år 1970. Då var yrket förenat med status och läraren var en auktoritet.  I klassrummet hade läraren det övergripande ansvaret för sina elever, och sin tilldelade kunskapsöverföring. Scheman lades upp av skolledningen, ekonomin handhades likaledes av skolledningen. Skolan var en statlig angelägenhet, därigenom också i rimlig grad jämförbar oberoende av ort och kommunal ekonomi.

Politiskt har klåfingrigheten alltid varit ett av skolans gissel. Knappt har en läroplan beslutats och implementerats, så har en ny förändring aviserats. Och den stora nådastöten kom Göran Persson(S) att utdela. Bort med skolan från den statliga sfären, en påse pengar till kommunerna och de fick ta över, så var hans mantra.

En påse pengar kan användas på många sätt, inte bara i skolan. Med den kommunala styrningen kom ständiga sparkrav samtidigt som administrationen ökade. Trots mer folk på skolkontoren gjordes lärarna ansvariga för schemaläggningen, naturligtvis i delaktighetens och demokratins namn. Borta var den tid man från lärarhåll rekvirerade de läromedel man önskade. Nu skulle det budgeteras, och beslutas i storgrupp, naturligtvis i delaktighetens och demokratins namn. Och av det självständiga arbetet i klassundervisningen blev det arbetsgrupper och möten i delaktighetens och demokratins namn. Möten som tog alltmer energi som borde kommit eleverna till del.

Och i PISA-studierna fick vi i Sverige storstryk av ett Finland som hållit fast vid de ”gamla” synsätten på arbetet i skolan. Och naturligtvis är det många år sedan en lärare i lön kunde jämföras med en riksdagsman. Yrket har alltmer övergivits av männen, och blivit en kvinnofälla.

Så står vi då 20 år efter Göran Perssons bravader med facit, en skola som inte lockar som arbetsplats. Och följaktligen heller inte når den världsklass vi en gång hade i utbildningen av våra unga.

Vägen tillbaka tror alltfler är ett förstatligande av skolan. Och kanske är det så, hur skall man annars kunna ge alla en likvärdig utbildning. Oberoende av om man bor i fattigkommunen eller rikemanskommunen?

Spännande tider../Thrilling times!

Hand i Hand mot framtiden


Under den närmaste tiden avgörs om politikerna i de fyra nordliga länen kan enas om att bilda en gemensam region. Inte oväntat kanske, har motsättningar uppstått nu när besluten måste fattas. Det går inte längre att i tysthet hoppas att stormen skall blåsa över.

De som vill fatta varandras händer över länsgränserna tror på samarbetet. De tror på den gemensamma nyttan och vidsyn och solidaritet ges stort utrymme. ”Låt oss lägga grunden och arbeta vidare med alla de praktiska frågor som kräver sin lösning”, är mottot för dem. Samarbete är ju en svensk paradgren i allmänhet. Det demonstreras i FN, i internationella organisationer liksom i globala företag och EU. Det borde också få ge kraft och inflytande till vår del av landet.

Men motelden kommer inte oväntat från delar av länen, främst i söder. Där är argumenten att man inte känner någon samhörighet med de från norr. Att man riskerar att mista inflytande över utvecklingen. Närsyntheten får ersätta vidsyn och misstro får övertrumfa tilltro till det regionala projektet.
Som en bristfällig slöja att gömma sig bakom lyfts det öst-västliga Mittnordensamarbetet fram. Men det motsvaras i än högre grad i norr av Barentssamarbetet och Kvarkensamarbetet. Norrbottens- respektive Västerbottens län ser inte de som hinder för en norrländsk region. Skenargument förblir ändå skenargument.

Skall det politiska ledarskapet förmå att lyfta sig ur invanda roller och gammal hävd, eller fastnar rörelsen i förändringsrädslans träsk.
Utvecklingen de närmaste veckorna blir onekligen intressant att följa.

2008.01.22
Jarl Strömbäck
Misstro-distrust

Within short politicians of the four northernmost counties in Sweden will decide whether or not to join together in a regional organisation. Not unexpectable however, differences of opinions has aroused now that decisions are to be made. The time is over to hide, attempting the storm to cease.

Those who want to join hands over the county borders believe in the cooperation. They believe in the value of common benefits as well as a broad-minded attitude and solidarity. “Let us form a base for and start working with all the practical aspects who demand a solution”, is their motto. Cooperation in general is known to be a Swedish quality demonstrated by our work and participation in UN, in international cooperation’s as well as global businesses and EU. It ought to be applicable and give strength and influence also to our part of the country.

But the opposition comes, not unexpectedly from parts of the counties, especially in the south. There the arguments are based on the feeling of not having any relation to those in the north. A fear for loosing influence over the development adds to this. Nearsightedness allows replacing broadmindedness and mistrust allows replacing trust to the regional project.
As a defective Vail to hide behind, the east-west cooperation “Mittnorden” is framed. However similar projects larger than that, the cooperation on the Barents and Kvarken regions are not seen as an obstacle by the counties in the north although they are deeply involved in them.
False arguments remain false arguments!

Will the political leadership be able to leave old habits and roles or will the get stuck in the mud of fear for change?
The development over the next few weeks will no doubt be interesting to follow.

2008.01.22
Jarl Strömbäck