Kärnkraften behövs!

Kärnkraften behövs! Under den senaste tiden har Tjernobyl-händelserna för 20 år sedan fått mycket utrymme i press och debatt. Likt malätna skelett har också det gamla kärnkraftsmotståndets företrädare klivit fram ur garderoberna för att föra fram gamla synpunkter. Tanken är tydligen att få oss alla att sammankoppla den gamla ryska reaktorns brist på säkerhet i utrustning och rutiner, med våra egna kärnkraftsanläggningars oändligt mycket bättre säkerhetssystem och kontroller. Visst har var och en sin egen rätt att tala och tycka. Men när politiska företrädare agerar, bör handling och ord vara varandras följeslagare, trovärdighet handlar om just det. Istället är det så att få områden kännetecknas av mer av skenhelighet än det som berör kärnkraften. För alltmedan vänsterregeringen (S+Mp+V) i tal hävdar en synpunkt handlar man i en annan anda. Låt mig ge några exempel baserad på regeringens handlande under de senaste åren. Den officiella tesen från det hållet är ju att kärnkraften skall avvecklas, hur agerar man då? -Den förut tillämpade s.k. tankeförbudslagen har nu slopats, och forskning i kärnkraftsteknologi är återigen tillåten. - Det pågår en intensiv utbyggnad av kärnkraften i återstående reaktorer för att kompensera för stängningen av Barsebäck. -Den totala notan för den förljugna omställningen bort från kärnkraft torde bli ca 50 miljarder kronor när den är klar. Det motsvarar i runda tal kostnaden för vårt läns landsting under 8-9 år. Jag menar i likhet med det parti jag företräder att svensk kärnkraft bygger på säker och väl övervakad teknik. Kärnkraften har sin givna plats i vårt energisystem, då skall dess värde också erkännas. Vår svenska välfärd förutsätter en god tillgång till energi till rimliga priser. Den tillgången får inte förfuskas av skenheliga politiker drivna av populism och ideologisk enögdhet. 2006.04.30 Jarl Strömbäck

Anförande vid landstingsfullm. 2006-04-26

Anf. Vid landstingsfullmäktige sammanträde den 2006.04.26 Ordf. fullmäktigeledamöter. Vi är här för att ta bland annat ta del av det sista bokslutet för den här mandatperioden, 2005 års bokslut. Då kan det vara på sin plats att kommentera något av det som skett i landstinget under den gångna mandatperioden. Till det mycket positiva räknas den förändrade syn på entreprenader i vården som skett. Vi har nu 5 vårdcentraler som drivs i annan regi än landstingets. Det har också medfört en påtaglig förbättring av verksamheten vid de berörda vårdcentralerna. Läkarbristerna har reducerats. Köerna hos läkarna och i telefon har kraftigt minskats och personalen har fått ett ökat utrymme för egna beslut i detaljfrågor. Återigen finns det skäl att påpeka att landstingets roll är att garantera medborgarna god sjukvård, vilket inte innebär en skyldighet att också producera sjukvården. Istället är det nog så att en större mångfald av sjukvårdsproducenter, ger oss större valfrihet och större kvalitet i vården, samtidigt som de anställda i vårdyrkena får fler arbetsgivare att välja mellan. Den linje som vi i oppositionen drivit har burit frukt, och för det vill jag gärna ge landstingsstyrelsens ordförande Jan Sjödin en eloge. Han har haft modet att bryta med gamla synsätt i den här frågan, nu är det upp till efterträdaren att också visa framsynthet i de här avseendena. Under mandatperioden har också en strukturförändring i övrigt genomförts. Tyngdpunkten i vården förskjuts alltmer från sluten vård till öppenvård och kortare vårdtider. Och kostnadsutvecklingen medför att frågan om var vården skall produceras ställs på sin spets. I det avseendet ryms motstridiga synsätt. Dels de som har en centralistisk syn på vården, vilket i klarskrift innebär mer till det stora sjukhuset, mindre till de andra sjukhusen. Å andra sidan finns de som förordar en större närhet till vården, eller i klarskrift att den skall ges en geografisk spridning som upplevs ”rättvis” också för de som inte har sin hemvist i närheten av länssjukhuset. Konflikten runt Härnösand sjukhus borde i det sammanhanget stämma till eftertanke. Vårdens tillgänglighet är viktig, kanske lika viktig som dess kvalitet. Och god kvalitet kan skapas också i mindre enheter givet att de får utrymme för att utveckla den specialistkompetens som krävs. Den mindre kliniken har ofta kortare och mer personliga kommunikationslinjer än den stora organisationen. Den är ofta mer snabbfotad av just det skälet. En omställning till ökad mångfald inom sjukhusvården, måste också innefatta ett omtänkande i frågan om dess geografiska hemvist och spridning. Utvecklingen av och debatten runt Härnösand/Sundsvalls sjukvårdsområde och de allvarliga störningar vi sett har skapat sår i organisationen. De såren får inte bli ytterligare infekterade, det är dags att berörda börjar lyssna till varandra och söka kloka lösningar. För oss som politiska företrädare gäller att vi inte glömmer att vårt uppdrag främst är att tjäna medborgarna. I det ryms också att våga ifrågasätta de tjänstemannaförslag som framförs. Om så hade gjorts, kanske de kapacitetsproblem vi nu sett vi medicinklinikerna i H-sand/S-vall kunnat undvikas, till glädje för alla parter. Det finns anledning att se positivt på den närmaste framtiden. Den förhoppningen förutsätter att den nuvarande linjen att tillåta fler entreprenader på sjukvårdens områden fortsätter i samma positiva anda som under de senaste åren. 2006.04.24 Jarl Strömbäck

Polisärt inkasso!

Polisiärt inkasso! Polisens roll är ofta föremål för diskussion. Så också på DN-debatt den 22.4, i form av en artikel av polisförbundets ordförande Jan Karlsen. Där torgför han uppfattningen att närpolisverksamheten bör läggas ner mot bakgrund av att den numera försummas grovt till förmän för andra aktiviteter. Att så sker är i sig en stor olycka. Om någon verksamhet polisen gör har en förebyggande effekt, så är det just att inom ramen för en aktiv närvaro i besvärliga områden, skapa trygga och säkra miljöer för boende och besökande. Ett av de områden Karlsen tar upp som exempel på att närpoliserna ges andra uppgifter är trafikövervakningen. Givetvis är också trafikövervakning en viktig verksamhet. I synnerhet då på platser där människor lätt kan komma till skada som vid övergångsställen och skolor. Men är det där resurserna sätts in? Tisdagen efter påsk gjorde undertecknad en återkommande 45-mila resa för att besöka och hjälpa en 91-årig mor. Vägen var torr och fin och över bilradion debatterades vårbudgeten direkt från riksdagen. Min bil har inte farthållare, och därför kan det vara svårt att i alla lägen hålla en exakt hastighet. Över storskogen mellan Umeå och Skellefteå var trafiken gles och allt lugnt. Tills helt plötsligt ett blinkljus i backspegeln indikerade att någon ville tala med mig. Mycket riktigt, någonstans hade polisen klockat mig för en något för hög fart. Nu kom man i sin omärkta bil för att inkassera böterna 1400 kronor. Jag har anhöriga i polisyrket och stor respekt för det viktiga arbete som polisen utför. Men jag delar inte alltid, likt Jan Karlsen de prioriteringar som görs. Det måste rimligen finnas viktigare uppgifter än att ute i skogen på säkra fina norrlandsvägar syssla med polisiär inkassoverksamhet. Vill polisen ha medborgarnas respekt, då finns skäl att tänka över de egna prioriteringarna. 2006.04.22 Jarl Strömbäck

Med barnet i centrum

Med barnet i centrum! Under ST debatt den 16.4 tar Staffan Löfqvist, upp frågan om skolans roll under rubriken ”Vill vi ha en skola för alla”. Ordens makt är stor, och visst är det så att vi vill ha en skola som passar alla, som inte segregerar på något sätt. Men tillåt mig att lämna ytterligare några synpunkter på vad skolan skall kunna åstadkomma. Den skall kunna bjuda på den kunskap som gör det möjligt för också framtidens elever att göra sin klassresa i förkovran och glädje över nytt kunnande. Den skall bjuda på en trygg miljö för både pedagoger och elever för att därmed göra kunskapsinhämtning och arbetsglädje möjlig. Och den skall ge varje elev den individuella stimulans som följer av att barn har olika intressen, förutsättningar och begåvningsprofiler. Hur ser då dagens skolsituation ut? Som Löfqvist så riktigt påpekar, har under många år nu de resurser som speciallärarna innebar kraftigt tunnats ut. Istället för speciallärare har vi fått klasslärare som med ett antal studiedagar av påbyggd kunskap, förväntas klara också de svåra eleverna i klasser om uppemot 30 elever. Samtidigt föds allt fler barn allt tidigare. Idag räddas barn med födelsevikter ner till 500 gram. De barnen tillhör ofta den grupp som i skolan får behov av särskilt stöd, krav på de extra resurser som nu under många år minskats i skolan. Som Löfqvist så riktigt påpekar, har sedan 1960-talet skolan i mycket blivit en experimentverkstad för olika skolpolitiska ideer. Det nya nu är att ekonomismen har blivit en huvudfråga i den kommunala planeringen. I det läget är det billigare att integrera elever med särskilda behov i den stora klassen, än att i mindre grupper med individuell undervisning ge dem den stimulans som deras utveckling kräver. Resultatet av den utvecklingen syns nu alltmer i form av skolk, dålig studiemotivation, storleken på de individuella programmen på gymnasiet och alltmer frustrerade både lärare och föräldrar. Det ligger inget egenvärde i att skilja elever från deras normala skolmiljö, men det ligger ett stort egenvärde i att ge elever den hjälp de behöver för att få en meningsfylld skoltid. I den tanken behövs också de speciallärare som både har relevant kunskap och intresse för de barn som behöver särskilt stöd. Med den insikten väl förankrad genom otaliga kontakter med skolans värld, har också Folkpartiet i sin skolpolitik stödet till de elever som behöver särskilt hjälp som en viktig punkt på agendan. Det är nödvändigt också ur den synpunkten att den nuvarande skolpolitiken sliter ut lärarna. Den bromsar de elever som vill gå fortare fram, och den skapar en ny generation av unga med stora brister i de mest grundläggande skolkunskaper. Av bland annat de skälen finns det all anledning att fördomsfritt tänka över den nuvarande skolpolitikens konsekvenser. Att kortsiktigt göra våra barns framtid till en budgetregulator är mycket kortsiktig politik. Skolan måste få de resurser den behöver för att stödja elever med olika inriktningar och behov. Det innebär också att en kraftsamling ibland kommer att behövas, exempelvis genom att ett antal kommuner gemensamt skapar särskilda resurser för de mest behövande barnen. I det synsättet är skolbyggnaden som sådan och var den är placerad av underordnad betydelse. 2006.04.17. Jarl Strömbäck Berivan Muhammed

Svik inte de unga!

Den senaste tiden har vi kunnat läsa i TÅ ett par inlägg som uttrycker kritik mot den skolpolitik som Folkpartiet vill föra. Det är svårt att ur de inläggen få några egentliga svar på skribenternas uppfattningar om hur man skall möta de utmaningar som skolan ändå har att ta hand om. Sanningen är ju annars den att resultaten i skolan sviktar. Disciplinproblemen är stora på många håll. Och skolans krav på högskolebehörighet för alla, tar inte hänsyn till den verklighet många elever ser som sin. Nämligen den att få utveckla sina kompetenser, istället för att bli brickor i ett politiskt experiment. Ur de sammanhangen har också Folkpartiets skolpolitik sitt ursprung. Allt var inte bättre förr, men kanske något. När nu S-regeringen i rasande takt avlövar skolorna speciallärarkompetensen, då sviker vi också de barn som har behov av extra undervisning. När läsinlärningen på lärarhögskolorna minskats så att unga lärare fasar för att ta de yngsta klasserna därför att man inte fått adekvat utbildning för den nivån, då sviker man också pedagogerna. Och när den praktiska utbildning som många eftersträvar, gärna kombinerad med lärlingsperioder i företag, underordnas de teoretiska kraven då lämnar man vilsna och besvikna barn efter sig. Föräldrarollen är alltid en viktig del i varje barns utveckling. Men skolans roll är inte mindre för det. I skolan skall eleverna finna den stimulans och glädje som leder till ytterligare förkovran. Om också kommande generationer skall få göra sina utvecklingsmässiga klassresor, då behövs stödet från skolan och dess värdegrund. I den värdegrunden skall eleven ha en central plats, men också kunskapen och vägledningen mot vuxenlivet och högre utbildning. Disciplinfrågorna har i det sammanhanget inget annat syfte, än att ge skolan, eleverna och de pedagogiskt ansvariga den arbetsro som präglar goda arbetsplatser. Att kapitulera för krav på mer av kravlöshet och slapphet skapar bara förlorare. För längst ut i verkligheten väntar ett samhälle som begär av oss alla att vi efter förmåga skall vara med och bära gemensamma bördor. Att inte förbereda de unga för den verkligheten är att svika dem. Jarl Strömbäck

Värna rättstryggheten

Värna rättstryggheten! För någon tid sedan gjorde sig ledaren för de socialdemokratiska ungdomarna i landet, SSU-ordföranden Anna Sjödin en glad kväll på krogen. Dessvärre blev avslutningen mindre glad. Efter slagsmål med personalen i nattens sena timme, har hon nu åtalats för diverse händelser. Som lagen föreskriver i brottsmål, har hon rätt till offentligt biträde i kommande rättegång. Anmärkningsvärt är kanske i sammanhanget att hon tilldelats en av landets mest namnkunniga försvarsadvokater, Leif Silbersky att företräda henne i rätten på vår, skattebetalarnas bekostnad. Hennes brott kan te sig tämligen bagatellartade, jämfört med de ingrepp i människors liv som under sekretessens heliga mantel drabbar många i vår tid. Vi har under de senaste veckorna genom ÖA kunnat följa ett fall där en familj fråntas vårdnaden av sin 7-åriga dotter under omständigheter som ter sig märkliga. Och den familjen är inte den enda. Den senaste tiden har undertecknad i samtal med berörda fått ta del av ett antal fall, där människor känner sig utomordentligt hårt kränkta och rättslöst behandlade av personal som arbetar under skyddet av den sekretess som delar av sociallagstiftningen/lagen om vård av unga ger. I vårt land idag har vi en lagstiftning som uppmuntrar till angiveri, vem som helst kan anmäla missförhållanden som berör barn. I den förundersökning/utredning som då startar, har myndigheten ofta en förutfattad mening som grund för sitt ingripande, baserad på den gjorda anmälan och hur den tolkas av de som handlägger ärendet. Ett motsatsförhållande uppstår med andra ord liknande det i brottmål, men med den skillnaden att skyddet för den ”åklagade” parten är långt svagare. I brottmål har den åklagade rätt till offentligt biträde(försvarsadvokat) även i bagatellartade mål vilket SSU-fallet visar. I LVU-fall avgör åklagarsidan om den anklagade skall ha rätt till juridisk hjälp. Enligt LVU § 39 kan den anklagade få juridisk hjälp om det som texten säger ”inte måste antas att behov av biträde(juridisk hjälp) saknas.” Krav om biträde måste då först ställas, och godkännas av länsrätten. I ett land där man värnar om rättstryggheten borde det vara självklart att de som drabbas av hot om att bli fråntagna sina barn, också fick minst samma starka legala skydd som de som involverar sig i fylleslagsmål. Arbete inom ramen för LVU får inte leda till att vi i vårt land inför ”Stasi-liknande” synsätt på våra medborgare.

Energi och miljö

Energi och miljö. För en tid sedan stängde Ryssland gaskranarna till Ukraina. Den händelsen har nu utgjort startskottet för en nödvändig och efterlängtad tillnyktring i Europas syn på energipolitiken. I förra veckan höll Tysklands förbundskansler, Angela Merkel möten med ledningarna för de tyska energiföretagen. Efter mötet meddelade hon att importberoendet måste minskas och som en följd av det också en omprövning av synen på kärnkraft och den miljöpåverkan alternativen medför. I den utvecklingen ryms också i allt väsentligt vår svenska, och västernorrländska verklighet. För energiframställning och förbrukning samt hänsyn till miljön är i många avseenden varandras förutsättningar. Vill vi använda energi på ett miljövänligt sätt, då måste vi också ta hänsyn till hur energin skapas. Västernorrland är ett energiexporterande län i den meningen att i länet genereras mer elektrisk energi än vi förbrukar. Vi är för vår sysselsättning i länet starkt beroende av vår processindustri. Där krävs en säker tillgång till elektrisk energi till ett rimligt pris. Våra behov på det området i länet är dubbelt så stora som för riket i genomsnitt. Det är orimligt att industrin ska tvingas importera kärnkraftsel från Finland och Ryssland mot bakgrund av att vi är självförsörjande med energi genom vattenkraften. De förtida avvecklingarna av kärnkraften i Barsebäck var olyckliga. De har kostat svenska skattebetalare mer än 18 miljarder kronor. Vi ser nu hur de återstående kärnkraftsanläggningarna byggs ut kraftigt, till en kapacitet som väl motsvarar den som stängningarna i Barsebäck orsakade. Utbyggnaderna beräknas kosta mellan 20-30 miljarder kronor. Lägg till det avvecklingskostnaderna för Barsebäck och summan blir ca 50 miljarder för den ”omställningen”. Den skenbara avvecklingen har kostat oss alla mycket stora pengar, ca 5500 kronor per invånare. Kostnader som vi får betala med våra elräkningar och via skatterna. Allt fler experter både inom och utom vårt land anser numera att utsläppen av växthusgaser och sotpartiklar utgör de största miljömässiga hot vi står inför på global nivå. Av det skälet måste ”smutsig” energiframställning och förbrukning ersättas med renare energikällor. Vattenkraften och kärnkraften är enligt Folkpartiets mening de som står till buds i vårt land med nuvarande kunskaper. Vindkraft, våg –och solkraft kan utgöra marginella energikällor i sammanhanget. I sökandet efter nya energikällor för transportnäringens behov, har utvecklingen av biobaserade drivmedel fått en framskjuten plats. Vårt län är en nationell spjutspets i det avseendet, och Folkpartiet bejakar den forskning på området som bedrivs. Vi menar emellertid att produktionen på området skall drivas av kommersiella krafter på marknadens villkor och med beaktande av den forskning och utveckling som ligger framför oss.

Höj folkbildningsanslaget!

Höj Folkbildningsanslaget! Folkbildningsanslaget. Vi lever i en tid när motsättningarna i samhället tenderar att skärpas. Vi ser det på många olika sätt. Det ryms i generationsmotsättningar tydliggjorda i debatten runt framtidsfrågor som äldrevård och pensioner. Vi ser det i debatten om invandringens för-och nackdelar, och vi ser det i en ökande frekvens av våldsbrott och gängkriminalitet. Mot den bakgrunden behöver humanistiska värden och det sociala kapitalet stärkas. I det arbetet har folkbildningen så som den tillämpats i snart 100 år en given roll. Var generation måste ges verktyg att förstå sin tid om vi vill bygga en framtid baserad på humanistiska värden till gagn för ett öppet och socialt kompetent samhälle. Dessvärre upplever folkbildningen sedan ett antal år en mindre istid i relation till den offentliga sektor som är del av förutsättningen för dess överlevnad. Det kommunala anslaget som är del av folkbildningens bas urholkas alltmer genom frysta eller nerskrivna anslag alltmedan verksamhetens kostnader stiger. För studieförbunden i vår kommun har anslaget minskat från 3,4 miljoner år 1999, till årets anslag om 3.29 miljoner. Trots växande verksamhet, innebär kommunens njugga inställning till dem allt större svårigheter att fullföljas sitt viktiga uppdrag. De är inte längre rimligt och möjligt att bibehålla en bra nivå i verksamheten om inte också det offentliga bidraget anpassas till kostnadsutvecklingen i samhället. Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag: Att bidraget till studieförbunden i kommande års budget justeras till en nivå som återspeglar kostnadsutvecklingen under de senaste åren. Den nivån bör diskuteras med förbundens råd. Att anslaget i fortsättningen indexregleras enligt den mall fullmäktige accepterat för Arenans och Folkparkens verksamheter. Rimligen är den samhällsnytta studieförbunden tillför vår kommun väl så stor.

Bildningsförbundens verklighet

Bildningsförbundens verklighet! Kenneth Westin, S-ledamot i landstinget tar i ett inlägg under ordet fritt den 6.4 upp folkbildningens situation i länet. Som vanligt när företrädare för det styrande partiet är ute i debatten, är ordets välvilja översvallande. Verkligheten är emellertid en annan. Som styrelseledamot i ett av våra studieförbund under ett 10-tal år har jag kunnat följa utvecklingen av det samhällsstöd bildningsförbunden får. I den tilldelningen syns ju också i praktiken hur de S-styrda majoriteterna agerar när man lämnat debattsidor och talarstolar. Och resultatet av den insikten har gjort mig mycket bekymrad över studieförbundens framtid. Verkligheten ser nämligen helt annorlunda ut än den som Westin i sin skrivning söker utmåla. De bidrag till studieförbundens viktiga arbete som är en förutsättning för dess existens, har nämligen under det s-styrda ledarskapet i landsting och samtliga av länets kommuner minskats avsevärt. I landstinget är minskningen så stor som mer än 20%, från drygt 8 miljoner/år till 6,4 miljoner innevarande år. I kommunerna varierar minskningarna, för Sundsvalls kommun är den knappt 20%, från att 1999 ha varit 5.474.000 kr till 2006 års budget om 4.573.000 kronor. Det är synd att behöva konstatera, att det en gång så bildningsvänliga arbetarpartiet, nu i verkligheten stryper studieförbunden. I det avseendet går det s-styrda landstinget och kommunerna i armkrok med Moderaterna. Studieförbundens viktiga roll som kitt i samhället både kunskapsmässigt, och socialt visas väl av dess historia. Dagens komplicerade värld behöver de oaser med plats för samtal och fördjupning som hetsen och ytligheten annars ger så få tillfällen till. Kostnaden/invånare för studieförbundens verksamhet i vårt län motsvarar föga mer än en pizza per invånare och år. Att i det läget göra dem till en budgetregulator till förmån för andra kanske per spektakulära ”arena-projekt”, är riktigt kortsiktig politik.