Stockholm efter 7.4

Det är nu drygt en vecka sedan händelserna i Stockholm. Dödskörningen som fick ett stort antal offer i döda och skadade, och skakade om det svenska samhället. Nu skärps kampen mellan de som vill ha ett hårdare samhälle rent generellt, och de som vill försvara den traditionella svenska samhällsmodellen.

Angreppet blev i stort också till en manifestation för vårt samhälle. Ingen enskild galning skall få rubba våra cirklar, de är oantastliga. Men i verkligheten pågår en allt tydligare skärpning av motsättningarna i samhället. Ca 10 000 personer gömmer sig i vårt land efter att ha fått utvisningsbeslut. Många av dem lever på stöd från enskilda människor och/eller organisationer. Andra utnyttjas cyniskt som billig arbetskraft av skrupelfria personer.

I det scenariot kan det vara nyttigt med en större och mer omfattande överblick på Sverige idag. Antalet invånare i vårt land passerade 10 miljoner i början på året. Av dem är Ca 2 miljoner första eller andra generationens invandrare. De allt övergripande delen av dem är strävande och arbetande samhällsmedborgare. Något 1000-tal befinner sig i den gråzon där kriminalitet i olika former är del av verkligheten.

Att i det sammanhanget göra alla invandrare till del av problemen i samhället, vilket extremhögern och delar av populismen vill göra, är helt galet. Hur skulle vårt samhälle se ut om man rensade bort de 2 miljonerna? Samhällsservicen på vitala områden skulle rasa samman. Kommunikationer och serviceyrkena bärs till mycket stor del av invandrare. Detsamma gäller också stora delar av offentlig service som sjukvård och skolor.

Naturligtvis har vi problem i vårt land som måste tacklas, i synnerhet i delar av våra stora städer. Svensk lag måste gälla på svensk mark, den kapitulation som upplevs ske i många förorter måste vändas till dess motsats. Mer av lag-och ordning där det behövs, mindre där det inte behövs. Bara så kan man möta etniticering, klanvälde och kriminalitet i förorterna.

Den svenska utmaningen finns där, men löser man inte genom att skambelägga den absoluta majoritet som blivit, och är en vital del av vårt Sverige av idag.

2017.04.19

Jarl

Påsktid 2016

Påsktid i landet i norr, en fredens och fridens högtid. Ägnad åt familjeliv och utflykter. Underbar vårvinter i fjäll och på isar i norr. Vårblommor och vårkänsla i söder i vårt avlånga land. En tid för samvaro och trivsel, men också en tid för eftertanke. Inte minst mot bakgrund av senare tids händelser.

Våldet skördar planlöst i terrorismens värld. Nu bekräftas att också två svenska kvinnor fick sina liv utsläckta i attacken i Bryssel. Den ene på flygplatsen på väg hem för att fira påsk, den andre i tunnelbanan på väg till jobbet. Ytterligare en svensk kvinna ligger svårt brännskadad på belgiskt sjukhus.

Av de hittills 35 döda är alltså två svenskor. I det internationella samfundets nätverk kan vem som helst drabbas, givet att man är på fel plats vid fel tillfälle. Betecknande är också att en av de ledande i attentaten i Paris i November och i Bryssel hade svenskt medborgarskap. Det är inte flyktingar som flyr från bombregnet i Syrien eller på andra liknande platser, som utgör hotet mot Europas medborgare, frihet och integritet. Det är ländernas egna medborgare som i sitt hat mot det bestående samhället väljer det absoluta våldets väg för att manifestera sin vilja.

Och i skuggan av EU-s avtal med Turkiet har nu försöken att ta sig över från Libyen, en långt farligare väg, tagits upp igen. Nu försöker man med överfulla gummibåtar ge sig ut på havet igen med de konsekvenser vi sett tidigare.

I humanismens tidigare högborg tar alltfler flyktingar tillbaka sina asylansökningar, och ber om hjälp för att återvända till sina tidigare hemländer. Man har insett att drömmen om det nya hemlandet fastnat i en oberäknelig och plågsam väntan på en framtid där också de kunde ha en given roll i samhällsarbetet.

Så får de nya hårda kraven på gränskontroller och uppehållstillstånd den verkan man eftersträvat. Tidigare utfästelser om hjälp och stöd från ledande politiker har blivit till floskler. Tidigare sympatisörer till det svartlistade Sverigedemokraterna, återgår nu till sina gamla partier, sedan de visat sig uppfylla de Sverigedemokratiska synsätten.

Politikens väsen i ett nötskal när den den är som mest cynisk och opportunistisk.

2016.03.28

Jarl

Efter attentaten

En vecka har gått sedan attentaten i Paris med dess hundratals offer i form av döda och skadade. Det attentatet som tillsammans med det bombade ryska planet med dess 224 offer, fått västvärldens ledarskap att sätta sig samman med det ryska ledarskapet för att en gång för alla göra slut på de jihadistiska gisslet.

Om det lyckas låter vara osagt, men dess militära kapacitet kommer säkert att ganska snabbt raderas ut. Utan något luftskydd kommer deras baser att bombas sönder och samman. De kommer inte att kunna kommunicera trådlöst, eftersom den verksamheten omedelbart avslöjar var de finns, och därmed gör dem till mål.

Återstår att gömma sig bland civilbefolkningen, för att den vägen använda dessa som sköldar och skydd mot angreppen. Och naturligtvis att försöka flytta fokus över till de öppna demokratierna i väst. Här har man under årtionden byggt upp en egen infrastruktur, som enligt europol innebär att vi i de västliga länderna antas ha ca 10.000 jihadistsympatisörer, alltså sådana som kan tänkas använda våld som konfliktlösning i sin relation till det samhälle man växt upp i.

Och i vårt land har hysterin fått flyktingkrisen att hamna i bakvatten de senaste dagarna. En känd jihadist har lokaliserats till ett norrländskt litet samhälle där man har en flyktingförläggning. Varför han kommit dit, och vad man tror sig att han haft som mål för sin svenska resa får säkert aldrig veta.

En riktig lärdom, och viktig sådan, av de gångna dagarnas debatt, är att skilja på de flyktingar som nu flyr jihadisternas och andras våld och bombningar, och jihadisterna.

De som utförde attentaten i Paris, var franska medborgare födda och uppväxta i Frankrike. De var inga importerade krigare, men väl tränade att mörda obeväpnade civila människor.

Vi har ett övergripande problem vi måste hantera själva, och det handlar om utanförskapet i delar av våra samhällen, och i vad mån vi skall acceptera att parallella samhällen med sinsemellan oförenliga värdegrunder skall accepteras.

2015.11.20

Jarl