Segregationens pris

Allhelgonahelg och grått novemberväder. Umgänge med nära och kära, och tankar på de som inte längre finns ibland oss. Allt hänger ihop, och helgen blir en fin sådan i familjens tecken.

Medias uppmärksamhet i vårt avlånga land fokuseras alltmer på de sprängningar och våld som eskalerat under det senaste åren. Tre sprängningar i Malmö senaste dygnet, otaliga rån och våldsbrott i olika delar av landet, med koncentration till de större städerna.

Två nya expolsioner i Malmö i natt. Kommission ska försöka hitta bombmakarna. Foto: Arkiv.

NYA SPRÄNGNINGAR I MALMÖ – 72:A OCH 73:E I ÅR FÖR POLISREGION SYD

Och uppfattningarna liksom sätten att komma åt problemen debatteras. Fler poliser är ett populärt krav från allmänheten. Det duger inte säger poliserna, problemet är större än så. Ett alltmer segregerat samhälle föder de utanförskap som utgör grunden till ungdomsgängens härjande. De problemen kan bara lösas genom insatser som också bryter segregation och utanförskap.

Skolan är i det sammanhanget central, och friskolereformen bidrar starkt till att priviligierade elever flyr de mindre attraktiva skolorna. Kvar blir klasser och skolor präglade av stora invandrargrupper, liten förankring i den svenska kulturen, och litet stöd genom samvaro med genuint svenska barn. Så ser det problemet ut också när äldre invandrare får specificera det. Det är i skolan och uppväxten som människor formas, på gott eller ont. Den genuint svenska flykten från invandrartäta områden bäddar för de problem vi nu ser växa.

Vill man komma åt det här problemen måste segregationen brytas, skolan integreras så att barn också till nya invandrare ges de chanser till utbildning och en framtid, som andra barn får.

Och i svallvågorna av den här utvecklingen ser vi tilliten till de traditionella partierna svikta, till förmån för de som utan att ha regeringsansvar driver frågorna. Det demokratiska systemets tröghet att möta utmaningar, gynnar populisterna.

2019.11.03

Jarl S

Rötmånad i politiken

Vilan efter Almedalen i landet i norr blev kort. Knappt hade badkläderna kommit på, så dammades en snart 2-årig skandal kopplad till trafikmyndigheten av. Den visade sig ha som en bärande ingrediens att för landet viktig säkerhetsinformation slussats över till internationella företag, vilka inte på något sätt har säkerhetsklassats.

Skandal blev ordet i medias rapportering, oppositionen ropade på ministrars avgång och KU-förhör.Statsministerns valde spåret att värna om rikets styrelse, att påkläda sig rollen som statschef och trygghetens försvarare, samtidigt som ett par av statsråden fick lämna sina poster.

Vägval i politiken

Vad som är rätt och fel må framtiden få utvisa. Vem som skall anklagas mest likaså, den alliansregering som drev outsourcing som ett bärande begrepp i sin förvandlingsprocess. Eller de tjänstemän som följde de instruktionerna. Klart borde vara att det borde finnas mer av eftertanke i politiken, än slagordsmässiga påståenden att privatisering alltid är lösningen på samhällets problem.

Per-Albin Hanssons folkhem har bitvis fallit, den ena bastionen efter den andra. Har skolan blivit bättre av att den segregeras allt mer kan man fråga sig? Blir sjukvården bättre av att de med ekonomiska resurser kan köpa sig förbi köer genom särskilda försäkringar och privatiseringar. Och blir nästa steg att polis och rättsväsende privatiseras och vad får det för följder?

I Venezuela, ett mönsterland i sydamerika under många år, ser vi sönderfallet slita sönder landet. Vart det sönderfallet kan leda till är Syrien ett gott exempel på. Vi i vårt land har allt att vinna på att värna om kärnan i det som skapat den svenska modellen.

Tron på människors lika värde, och det omsatt i politiska beslut.

2017.07.30

Jarl

Hycklare Persson

För ett par årtionden sedan hade vi en finansminister som senare också blev statsminister. Han gjorde sig gärna mycket bred, visste precis hur allt skulle göras för att bli rätt. Facit av den självgodheten skördar nu en hel ungdomsgeneration, ett par miljoner äldre i samhället, och samhället i stort genom en det sönderfall som segregationen i samhället innebär.

Skolans roll för att bryta klassklyftor har varit grundbulten för den jämlikhetsreform som präglade vårt land i årtionden, fram till 90-talet. Skolan var statens angelägenhet och kontroll och ledning låg på den kvalificerade nivå som statlig styrning innebär. Men med Persson vid styret genomdrevs, mot de fackligas organisationernas motstånd, en kommunalisering av skolan. En av samhällets absolut viktigaste verksamheter lämnades nu till lokala personer i kommunernas fullmäktige att styra över. Det i sin tur innebar och innebär att skolan på ett helt annat sätt än tidigare miste sin status som verksamhet, och det stöd man haft i den statliga styrningen. Se denna länk. http://www.altinget.se/utbildning/artikel/molander-forstatligande-av-skolan-nodvandigt

Sönderfallet som dokumenterats på så många olika sätt, slitna skolor på grund av bristande underhåll. Njugghet när det gäller skolmaterial, återanvändning och klistrande i gamla böcker. Snålhet i synen på löner och befordran, och en ökande lärarflykt.

Som ett brev på posten kom så kraven från de välbesuttna om friskolor, en genväg till kunskap för de priviligierade var det tänkt. Segregationen fick nu riktig fart, de som hade föräldrar med ekonomi kan nu sätta sina barn i ”bra” skolor, och svarte petter-skolorna blir kvar med sina problem av minskad integration när den istället borde vara ett av huvudmålen för verksamheten. Det klassamhälle som ”folkskolan” skapades för att bryta, har nu legitimerats. Är det kosntigt då att problemen i förorterna ökar.

Begreppet utanförskapets områden skapades av liberalerna på 90-talet när man började se resultatet av den under Persson drivna politiken. Då häcklades de som vågade använda begreppet. Idag har det blivit en accepterad beteckning på de många förorter, där kännetecknen är bristande rättssäkerhet och trygghet.

Hycklare Persson går det ingen nöd på, han blev herrgårdskarl och välbetald konsult efter sin statsministerperiod. Och nu kan han också titulera sig som ordförande i energijätten Vattenfall.

2017.05.17

Jarl

Värdfamiljer i flyktingmottagandet

Värdfamiljer i flyktingmottagandet.

I nöden prövas vännerna heter det. Så också i vår tid och nu. Den mediala världen har i stort ställt upp för den flyktinghjälp som nu kräver mer resurser än kanske någonsin. Också det enskilda givandet är mycket stort, men ändå otillräckligt.

Den kanske viktigaste resursen just nu är möjligheten att få fram boenden för de tusentals flyktingar som nu kommer till vårt land. Under lång tid har man kunnat lösa problemet genom att fylla tomma lägenheter och boenden på utflyttningsorter, men även den möjligheten är nu uttömd. Nu återstår att använda sig av nerlagda fängelser, skollokaler och institutionsboenden, alternativt uppbyggda barackläger.

Nöden har alltid också haft sina profitörer, personer som fyllt sina fickor och sina bankkonton genom att skrupellöst utnyttja situationen. I vår tid, i vårt land har de företagen och personerna olika namn, alls inte okända. De finns inom de klassiska företagarnas värld lika väl som de mer ljusskygga individernas. Gemensamt har de att de tar ut hyror om 45–60000 kr/månad för små överfulla lägenheter. Summor som 2000 kronor eller mer per person även när flera delar på rummet, kostnader som i relativ mening vida överstiger även lyxhotellens priser.

Den utvecklingen måste brytas, den är djupt osund. Den ökar segregeringen istället för att bidra till integration. Den ökar kostnaderna och utanförskapet istället för att lindra det. Så vad är alternativen.

Runtom i landet finns mängder av människor som bor i stora villor och lägenheter. Deras barn är kanske vuxna och utflugna, många skulle säkert ställa upp som värdfamiljer för de nu kommande flyktingarna mot en skälig ersättning, långt billigare än de nu organiserade. På köpet skulle flyktingarna direkt få den kontakt med värdlandet, den integration med det svenska, som så många anser så viktig, men också så eftersatt.

Det borde inte vara svårt för migrationsverket att genom en granskning i tillgängliga register kolla upp de familjer som anmäler sig som värdfamiljer. Och att skapa ett kontrakt som på ett bra sätt ger förutsättningar för att gå in i uppdraget, men också avsluta uppdraget när man så önskar.

Vi måste tänka nytt om vi skall lösa de utmaningar ett så stort flyktingmottagande som vi nu har skall bli bra. Ge medborgarna möjligheterna och verktygen att göra en insats.

2015.10.07

Jarl

SPI-Välfärdens skolpolitik

I dagarna duggar de olika partiernas valmanifest tätt. Utspel av olika typer görs. Anmärkningsvärt är att S partiledare häromdagen hyllade studentexamen. Det skall ses mot bakgrund av att just det partiet var ledande i arbetet med att avskaffa traditionen med studentexamen. Nu kapitulerar man från tidigare ståndpunkter, känns det igen?

Nedan redovisas den skolpolitik SPI-Välfärden vill se kommande mandatperiod.

En skola för lärande

 

Den svenska skolan har hamnat i en återvändsgränd. Ingen annan offentlig verksamhet har utsatts för så mycket tyckande och experimenterande som just utbildningsväsendet i vårt land. Varningssignalerna har duggat tätt under de senaste tjugo åren. De är helt samstämmiga, ”gör om, gör rätt”. Det är dags för en skola där man sätter lärandet i fokus.

 

Nedmonteringen av den svenska skolan

Under mitten av 60-talet fick socialdemokraterna för sig att det fanns en social orättvisa inbyggd i studentexamen. Därför togs den bort från och med 1969. Det svenska folket skulle inte utbildas med spetskompetens, vi skulle lära oss bli allmänt goda samhälls- medborgare. Numera kan ungdomar med underkända betyg över hela linjen, stå med vit mössa på ett lastbilsflak och sjunga ”fy fan vad jag är bra”! Det är naturligtvis förödande för hela gymnasieskolan att ”studenten” är devalverad till platt ingenting.

 

På 90-talet genomdrev Göran Persson (S),trots hårt motstånd kommunaliseringen av skolan. Detta är och var starten för den segregerade skolan. I dag finns det väl ingen inom (S) som är beredd att försvara denna ”reform”. Och definitivt ingen inom Alliansen.

I samband med kommunaliseringen av skolan, började också degraderingen av läraryrket. Lektorer och adjunkter blev gymnasielärare, för att senare helt enkelt bli pedagoger. Med försämrade lönevillkor och utraderad status i klassrummet blev det tidigare så viktiga yrket lärare ett låglöne-och lågstatusyrke. Detta var en medveten politisk process!

 

Lärarutbildningen

”Kan man inte bli något annat, kan man ju alltid bli lärare…” Denna sanning måste det snarast bli en ändring på. Sverige behöver duktiga och välutbildade lärare som kan ansvara för att även kommande generationer står väl rustade inför framtiden. Men lärarutbildningen har fått så låg status att den bedöms som en räddningsplanka om man inte får arbete på lagret i en välkänd livsmedelskedja.

Det finns i princip inga intagningskrav på lärarutbildningen längre, vilket innebär att man under ett antal år framöver kommer att släppa ut en hel del lärare som varken är lämpliga eller har färdigheter för att lära ut någonting till de barn och ungdomar de får ansvar för. Detta innebär också att politiska initiativ på skolområdet kommer att vara svåra, för att inte säga omöjliga, att genomföra eftersom det mycket snart uppstår en brist på kompetenta och motiverade lärare. Det är därför hög tid att vi ställer krav på lärarutbildningen och blivande lärare.

En klart förbättrad löneutveckling, kombinerad med kraftigt höjda intagningskrav, skulle med all säkerhet snabbt förändra bilden. Vi kan inte heller bortse från behovet av en kompetenshöjning hos dem som ansvarar för och arbetar med lärarutbildningen.

Föräldrarnas ansvar måste stärkas

Som ett naturligt led i vår uppfostran till goda samhällsmedborgare har också föräldrarnas ansvar för barnen, alltsedan sextiotalet, övertagits av samhället. De små barnen börjar oftast redan som ettåringar på dagis och därefter tar skolan över ansvaret.

Det har gått så långt att många föräldrar helt har tappat greppet om sina barn och inte längre ser sitt eget föräldraansvar för barnens utveckling, förrän det har gått snett. Och då är det dags att utkräva ansvar! Då blir föräldrarna plötsligt ombud för sina barn, gentemot lärarna och skolan, och kräver upprättelse eller till och med skadestånd. Många föräldrar är också snabba på att anmäla till skolverket om de t.ex. inte tycker att deras barn har fått rätt betyg. Vi frågar oss var föräldrarna fanns, när de verkligen behövdes.

 

Elevdemokratin

Ett viktigt inslag i de olika experiment som skolan har utsatts för, är det ökade inflytandet för eleverna. Skolan är en arbetsplats för elever, så väl som för lärare. Men eleverna är också det ”råmaterial” som lärarna är satta att förädla och utveckla. Att ställa krav är att bry sig! Lärarna måste få börja ställa krav på eleverna utan att det står i konflikt med elevdemokratin.

I dagens svenska skola har lärarens roll i klassrummet förvandlats från en överordnad till en medarbetare för eleverna. Detta utökade kompetenskrav på lärarna rimmar illa med sänkta utbildningskrav. En skicklig lärare kan styra eleverna och skapa ett bra arbetsklimat, medan en mindre skicklig lätt tappar kontrollen. När läraren tappar kontrollen i klassrummet, drabbas alla. Läraren, de duktiga eleverna och de elever som behöver hjälp. Skolan blir då en dålig arbetsplats för alla.

 

Kompetenskrav

Talet om behöriga och obehöriga lärare visar bara den brist på förståelse från dagens politiker för skolarbetet. Det förekommer att obehörig personal arbetar på en skola, men en lärare är de facto utbildad. Ingen kan vara obehörig lärare, lika lite som någon kan vara obehörig polis eller obehörig läkare. Obehörig lärare är ett uttryck som uppfunnits av kommunala politiker med besparingar i blicken. Om vem som helst kan sköta arbetet i klassrummet, varför ska man då ge en bra löneutveckling till de som utbildat sig i yrket?

 

 

Vad vill SPI Välfärden?

Förstatligaskolan

Den svenskaskolan hargått kräftgång sedandenkommunaliserades.Om huvudmanna- skapet flyttas från kommunerna till staten, kan löneutveckling och anställningsvillkor för lärarna samordnas över riket. Ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan skulle också lösa stora delar av de problem som finns inom friskolorna, med icke utbildad, obehörig personal och betygsinflation.

 

Skärpta intagningskrav till lärarutbildningen

Lärarutbildningen måste grunda sig på kompetens. Utbildningen ska därför vara reglerad så att endast de som har tillräckliga baskunskaper och prövad lämplighet för läraryrket kommer in. Kraven för att få en godkänd examen måste också höjas.

 

Karriärtjänster

Duktiga lärare ska ha möjligheter till karriärtjänster, särskilt välbetalda tjänster där deras kompetens tas till vara för att utveckla pedagogik eller vara mentorer åt nyutexaminerade lärare. Förstelärare är en bit på vägen, men denna reform har inte hanterats på rätt sätt ute i kommunerna. Många lärare som idag är mellan 55 år och pensionsålder, har stor erfarenhet och kompetens att förmedla till yngre kollegor.

 

Lärarna ska vara lärare

Undervisning ska bygga på vetenskap och väl beprövad erfarenhet. Lärarna ska syssla med utbildning, inte tyngas av en omfattande och ständigt växande administration.

Återinförstudentexamen

Betygssystemet i den svenska skolan har förändrats ett stort antal gånger under de senaste femtio åren. Man har också diskuterat från vilken ålder betyg ska ges. Alla dessa diskussioner har varit tämligen meningslösa när slutmålet för grundutbildningen, examen har tagits bort. Det är som ett långlopp utan mål. Att återinföra en studentexamen i modern tappning ser vi som en kvalitetshöjning av den svenska skolan.

En studentexamen blir också en garanti för att de som erhåller den, faktiskt är förberedda för och kompetenta att klara av högre studier.