Ledarskap

Morgonpromenaden denna ljumma majdag, åtföljs av ett lätt regn. Söndagsmorgonen präglas av stillhet, ingen rusning till bussarna och dagens arbete, vilket annars är fallet. I förorten har en 30-årig lärarvikarie och ungdomsledare häromdagen brutalt avrättats vid ankomsten till sin skola. Han var en av dessa som inte underkastade sig klanernas synsätt, hedersmord kallas det av polisen.

De som driver upplysning och ifrågasätter gamla seder i sin profession i skolan, riskerar nu att avrättas av de klantänkande och alternativa grupper som alltmer söker ta kontrollen över det svenska samhället. Skall man stoppa den utvecklingen måste rättssamhället återta sin självklara roll och närvaro i de förorter, där olika typer av gäng påtagit sig rätten att bestämma över vad som får sägas och göras.

Annars är det svenska landskapen som vackrast nu. Träden blommar och gräset är så ljust grönt. I parken lyser ännu vitsipporna, en del av dem med en svagt lila färg, troligen beroende på jordmån. Och i det stora landet i väster fortsätter demonstrationerna mot den ”trumpne” presidenten. Trumpen därför att han betraktar sig så missförstådd, när han bara vill väl? Till exempel när han den gångna veckan sparkade FBI-chefen Comey, därför att denne snokade i presidenten och hans medarbetares kontakter med ryska intressen. Och när den ryske utrikesministern nu kom på besök, tilläts inte amerikansk press vara närvarande i vita huset, däremot fick rysk press full tillgång till mötet. Så raffinerat fungerar nu den så kallade ”öppenheten”, i det nya USA.

Den kamp om makt och inflytande som nu pågår i USA är så intressant, eftersom den kommer att påverka världen i stort.

Vissa stater böjer sig för demagogen Trump i hopp om egna fördelar. Andra står upp för demokrati, mångfald tolerans och det öppna samhället. I det avseendet är EU en oerhört viktig länk, och det franska valets resultat en stor lättnad. I en tid av ökande spänningar är det viktigt att markera närvaro och vad som är rätt och fel, både i förorten och de internationella sammanhangen.

2017.05.14

Jarl

Rättssamhället utmanas

Vackra maj som dom sjunger så fint om är här. Samtidigt som man klagar på kyla och snö i landet i stort, grönskar träd och gräsmattor på landets västra kust. Hit har i alla fall våren kommit, med stor försmak av sommar. På båtvarvet är det bråda dagar när alla flytetygen skall i vattnet. Och trädgårdshandlarna har sin period av köprusch, väl behövd efter vinterns vila.

Inbrott, trasig nyckelbrytare

I den stora staden möts alla dess olika krafter. De flesta konstruktiva och bra, andra dess motsats. Från delar av staden hörs klagomål över kriminalitet och klanvälde, när maktgrupper utmanar det svenska rättssystemet. Utanförskapets områden har blivit ett begrepp. Det är områden där rättssamhället har svårt att göra sig gällande.

Och från de områdena sprids också ringar av kriminalitet över också de välordnade områdena. Där klagar man i bostadsrättsområdena över återkommande inbrott, med skadegörelse på lås och egendom. Hur ”råttorna” tar sig in är ofta svårt att klarlägga. Nycklar på drift eller koder på drift. Garageportar man smiter in genom i nattens mörker när fordon kör in eller ut? Frågorna är många. Och skalskyddet förstärks genom nyare och bättre låssystem, och till stora kostnader.

Säkerhetsföretagen har högkonjunktur, på en nyligen avhållen mässa riktad till bostadsrätter, var den dominerande gruppen företag, de med lås och säkerhet på agendan.

Sverige idag, en blandning av gott och ont. Ett paradis jämfört med många andra länder, men också ett land med växtvärk orsakad av bland annat ett ökande utanförskap och dess konsekvenser.

Vi är ännu långt från de inhägnade områden som skapats som skydd för de fina stadsdelarna, som ökar i många länders storstäder. Må vi slippa den utvecklingen, Men då måste också rättssamhället klara av de prövningar som en stor tillväxt innebär. Det är vackert med ord som integration och delaktighet, men de måste ges innehåll. Och de som inte förstår rättssamhällets regler, måste plockas av den kriminella banan snabbt och resolut.

2017.05.10

Jarl

Utanförskapets områden

Det brinner i allt fler områden i vårt avlånga land. Det handlar om bilar,slumpvis valda som får bli en brasa i protest mot något oidentifierat Det handlar om barrikader när de rättsvårdande, polis, brandkår och ambulanser anländer. Det är höst i välfärdslandet, i dubbel bemärkelse.

När liberalerna för nu ca 20 år sedan lanserade begreppet utanförskapets områden, handlade det om ett fåtal områden i de större städerna. Områden som kännetecknades av hög arbetslöshet, låg social integration och stor del invandrad/inflyttad befolkning. Begreppet blev ifrågasatt, det ansågs utpekande och orättvist. Nu, många år senare har begreppet blivit allmänt accepterat. Oro och kriminalitet har blivit del av verkligheten, och ungdomsgäng har gjort sig till gatans kungar.

I den miljön skall rättssamhället också garanteras de boende. Det är en stor utmaning, och samtidigt en absolut nödvändighet. Det går inte att med slapphet och undanflykter låta den utvecklingen fortgå. En sådan utveckling kommer i så fall att leda till allt större motsättningar mellan olika befolkningsgrupper, och i förlängningen bara ökat våld.

När därför stenkastning mot blåljusmyndigheterna och i vissa fall rena kravaller startas i nattens mörker, gäller det att utan tvekan följa upp händelserna med gripanden och lagföring, även med avseende på grupp. I den mån man inte på grund av mörker och maskering kan identifiera exakt vem som gjort vad, måste talan och straff utdömas mot gruppen som sådan. Prejudikat i det fallet utgör numera målet mot gänget som utförde dödsskjutningarna i Biskopsgården i Göteborg våren 2015.

När detta skrivs har natten präglats av bränder och kravaller i ett annat av dessa utanförskapets områden. Huvuddelen av de som bor där, uppskattar sin boendeplats och vill leva i harmoni med sina grannar. Men samtidigt kan en liten grupp på ett 20-tal unga, kriminella vandaler göra livet svårt och de boende stor skada genom sina aktioner.

Här prövas nu rättssamhället. Skall det vika ner sig och gömma sig bakom slöjor av social retorik, eller skall man värna om lag, rätt och trygghet för den stora gruppen medborgare. Om det valet står kampen.

2016.09.22

Jarl

När rättsstaten havererar

Statistiken ljuger inte, eller gör den det? Frågan kan nog anses berättigad. Det gamla talet om statistik som en offentlig lögn, saknar nog inte grund. I rättsamhällets avseende handlar det mycket om hur man ser på brottslighet och lagföring.

För vad händer i ett samhälle där den offentliga rättsäkerheten alltmer förskjuts och överlämnas till den enskilde? Vakttjänst i fritidshamnarna för att undvika eller försvåra stölder, har nu de flesta större anläggningar året runt. Vad händer i glesbygder där rättsamhället lämnat fritt fram för tjuven? Grannsamverkan blir till medborgargarden på sikt. Det är inget som den enskilde eftersträvar, det är något som påtvingas genom rättsamhällets reträtt.

Och vad händer när brott inte registreras, nedprioriteras och brottslingen ständigt går fri? Det logiska svaret är att klanväldet på sikt får fotfäste, med sin alldeles egna uppfattning om hur man hanterar problemen. Sådan är situationen nu i många av våra större städer, där de ouppklarade morden genom skjutningar, sprängningar och nu också användning av militära vapen sprider sig.

Och delar av polisen gör tappra försök att få oss att förstå att det är frågan om gängbråk, som om det skulle vara en förmildrande omständighet? Det synsättetär totalt felaktigt, det skyddar ingen annan än de brottslingar som i skuggan av en slapp lagföring, väljer gatans parlament som sin lösning.

Nu får vi också höra, även från de rättsvårdande myndigheterna själva, att exempelvis egendomsbrott, i dagligt tal inbrott, har mycket låg status. De är kraftigt nedprioriterade vad avser resurser. Uppklarningsprocenten är mycket låg, och den enskilde som drabbas får bära bördan av kostnader och osäkerhet, brist på trygghet.

Ur den soppan växer nya och starka motsättningar, inte minst politiskt. Den enskildes trygghet och säkerhet är i högsta grad ett politiskt ansvar. Väljer politiken slappheten och omsorgen om brottslingen mer än stödet och tryggheten för brottsoffret, Då väljer man en farlig väg.

Den vägen kan göra alltfler, också vanliga medborgare benägna att ta lagen i egna händer. Vem är i så fall i egentlig mening, ansvarig?

2016.09.15

Jarl

Laglöshet och rättslöshet

Laglöshet och rättslöshet, två begrepp som varandras hand och handske. När lag och rätt försummas, eller nedprioriteras skadas en grundbult i samhället. Fungerar inte den ena sidan, så fungerar inte heller den andra. Ändå är de centrala begrepp för ett fungerande samhälle.

Att det finns en väsentlig förbättringspotential på de båda områdena är inget nytt. Sedan länge har vi fått vänja oss vid att bilburna gäng, ofta från något grannland, åker på stöldturneer i vårt land. Villainbrotten har stått som ett pärlband efter deras besök, likaså stölderna ur fritidsbåtar i hamnarna. Nästa steg på den vägen är att gamla börjar rånas i sina hem, var slutar det? Och vad säger rättstaten åt sina medborgare?

Istället för att rättsvårdande myndigheter stärker sina egna resurser, sin egen närvaro, så uppmanas människor att organisera grannsamverkan och vakttjänst i båthamnar och på uppläggningsplatser. Så smiter samhället bort från en del av det samhällskontrakt vi anser oss ha rätt till.

I den verkligheten skall vi också nu se det förhållandet att det är förknippat med uppenbara risker att som ensam röra sig i många stadskärnor, i synnerhet på kvällar och nätter. Dagligen sker ett antal rån i de stora städerna, ofta av gäng på 2-4 unga män. Laglösheten har blivit ett verkligt problem, och rikspolischefen begär nu att få 2500 ytterligare poliser för att garantera vår trygghet och bekämpa laglösheten. I det ligger också de brott som är knutna till den “hemliga”koden 291, alltså immigrationen.

Ingen tjänar på att verkligheten hemligstämplas. Ingen misstänkt, alla misstänkta blir resultatet av en sådan policy. Och risken är uppenbar att vissa grupper skuldbeläggs på ett orättfärdigt sätt, istället för att de brott som begås ses som individrelaterade. Och myndigheters och politikers trovärdighet rasar.

Vi behöver värna om rättsamhället för vår nations och vår egen säkerhet, det uppdraget kan inte ges till självutnämnda huligangäng som nu senast (30-31/1) i Sthlm. Den utvecklingen är lika farlig för vår framtida säkerhet, som för demokratin som sådan.

Vårt samhälle står sannerligen inför väsentliga prövningar.

2016.02.01

Jarl

När rättsamhället prövas

Häromdagen (30.10) kunde följande artikel http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2881133-serietjuv-far-tillbaka-1-3-miljoner-polisen-rasar läsas i Göteborgsposten. Artikeln som sådan är allmängiltig i så måtto som att rättstillämpningen i vårt land håller på att spåra ur. Laglösheten ges alltmer utrymme, och därmed minskar också det skydd vi har rätt att kräva av ett fungerande samhälle.

Rubrikerna skulle kunna mångfaldigas. Häromdagen handlade det om de boende på en stor gård i mellansverige, som fått besök av plundrare vilka tagit för sig som de velat i nattens mörker. När man kontaktar polisen blir svaret att man inte har resurser att utreda brotten, man hänvisar till ett medborgargarde som organiserats på närliggande orts industriområde. Där har man nämligen samma problem att brottas med.

Vad händer med samhället om tilliten till det skydd lagstiftningen skall garantera inte följs? Polisen som myndighet är oroad, mer än 90 % av anmälda brott går inte till åtal och dom? Man väljer att avskriva brotten av olika skäl, men mest av den anledningen att de bedöms kräva alltför stora resurser, givet brottets omfattning.

Resultatet blir att den som genom brott fått skador på hus, bil eller annan egendom, inte kan dokumentera skadorna på ett sådant sätt att försäkringar utbetalas. Resultatet blir också att ansvariga brottslingar tämligen riskfritt kan berika sig på sina aktiviteter, vilket länken ovan får illustrera.

De ansvariga för brotten må vara svenska medborgare, eller besökande ligor från andra länder . Den delen rår vi inte över, men däremot rår vi som land och myndighet över hur vi förhåller oss till de gällande lagarna. När man av snålhet, lathet eller allmän slapphet lämnar walkover för organiserad eller spontan laglöshet, då överger man som myndighet det samhällskontrakt vi som medborgare betalar skatt för att få skydd av.

Det är illavarslande om vi som medborgare måste ordna egna medborgargarden för att skydda oss och vår egendom. Inser inte politik och ansvariga myndigheter det?

2015.10.31

Jarl

Makten och bulvanerna 15.

I bloggen ”Vem styr egentligen”, flaggade undertecknad för att ge publicitet åt en essä i ett antal delar, vilken tar upp frågor relevanta för tolkningen av det politiska systemet. Publiceringen kommer att ske utan redigering i texterna. De står väl för sig själva. Författaren är en person med god insyn i, och tillgång till det politiska systemet på hög nivå.

2013.09.22/Jarl Strömbäck

Rättssamhället kapitulerar och mystiken tätnar!!

eller fallet med Mariana Norberg, 88 år, vilken under nästan 1 år förlorade alla sina medborgerliga rättigheter genom ett hemligt och rättsvidrigt beslut i Tingsrätten

Frågeställningen kan tyckas något bisarr i det Sverige där vi under många årtionden har blivit indoktrinerade med att vårt fosterland är ett av världens mest omtänksamma i relationerna gentemot våra svaga och gamla.

Det ”ålderspyramidala” problemet, som det ibland kallas av politiker, indikerar ju att dagens pensionssystem, även efter den s.k. pensionsreformen, inte kommer att kunna ge den alltmer åldrande befolkningen det skydd, den trygghet och den service som vi alla alltsedan ATP reformen 1957 förutsatt.

Pensionssystemet även i dagens reformerade form bygger till nästan 100 % på en kollektivistisk grundtanke där den arbetande befolkningen med sina inbetalda skatter skall försörja pensionärskollektivet.

Göran Persson hade nog ändå rätt då han, vid ett statsbesök i Australien år 2005, uttryckte tydliga farhågor för det då reformerade pensionssystemet och det är dessa farhågor som vi redan nu tyvärr ser besannas.

” Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort”.                (Om det nya pensionssystemet. Citerad i Expressen, 18 februari 2005).

Kan vi lita på välfärdssystemen?

Om pensionssystemet redan börjat krackelera ordentligt så finns givetvis risken att även andra skattefinansierade välfärdssystem indirekt kommer att bli lidande av den allt skevare ålderspyramid som nu snabbt accelererar. Vi blir som sagt alla väsentligt äldre och vi behåller vår hälsa hyggligt upp i åren.

Riksdagen som lagstiftande församling har, som den numera f.d. riksdagspolitikern Ann-Marie Påhlsson så måleriskt har beskrivit i sin bok ”Knapptryckarkompaniet”, reducerats till 349 lydiga lakejer helt underställda de maktfullkomliga politikerna inom de båda blocken.

Politiker vilka sätter själva innehavet av makten främst, före ambitionen att för sina medborgare göra något vettigt med makten.

Dagens barn och äldreomsorgsminister Maria Larsson får ju gång efter annan rycka ut till försvar för ett alltmer krackelerande välfärdssystem.

Skandalerna inom äldreomsorgen duggar tätt och regeringen tvingas ständigt skicka fram Maria Larsson för att försvara ett sjukt system där hon ständigt hänvisar till att en majoritet av de gamla, trots allt, är hyggligt nöjda då man undersöker den s.k. kundnöjdheten.

1 Alla människor vilka tagit på sig rollen som politiker och då i synnerhet de Riksdagspolitiker vi har måste ju rimligen känna att det knappast var rollen som knapptryckare vilken hägrade då man började engagera sig politiskt.