USA vid skiljeväg

De amerikanska primärvalen är över och kandidaterna till presidentämbetet i världens viktigaste demokrati, har valts. Sällan eller aldrig har de två kandidaterna varit mer olika i synsätt och attityd. Å ene sidan den republikanske kandidaten Trump, som svartmålar USA, underblåser undergångsstämningar och hävdar att “endast han kan göra Amerika starkt igen”. Å andra sidan Clinton som med stöd av Obama och många fler hävdar att USA är ett mycket starkt land i alla avseenden. Militärt, ekonomiskt och välfärdsmässigt, och man lyfter fram siffror som pekar på stöd för den uppfattningen.

I media börjar nu en granskning av kandidaterna som tidigare saknats. Såväl Washington Post som New York Times lyfter nu frågan om utvecklingen i världen och USA har likheter med Europeiskt 1930-tal. Om Trump är en modern variant av Mussolini-typ, eller för att vara mer modern, en amerikansk variant av den turkiske ledaren Erdogan. Och om Trump har något intresse av att uppehålla den maktdelning som den amerikanska konstitutionen förutsätter.

Kampen om presidentämbetet, kommer att i grunden handla om styrelsesättet i USA, så börjar alltfler att tolka uttalandena från de två partiernas konvent. Trump hävdar rätten att framställa sig som frälsare av ett land i kris. “Endast han” kan rädda landet ur den krisen.

Clinton kommer att betona USA-s styrka nu och historiskt, och att den bygger på det styrelsesätt konstitutionen förutsätter. Och med den bakgrunden visa på de framsteg som gjorts och görs för att bredda demokratin och välfärden för de stora massorna.

Förvisso finns det områden vilka borde vara självklara förbättringsområden i USA. Vapenlagstiftningen borde omedelbart vara en sådan fråga, men den undviker Trump av rädsla för att stöta sig med vapenlobbyn. När det gäller arbetslösheten så har den minskat under Obamas senare år, och efter den kris han fick ärva efter tidigare republikanske presidenten George Bush.

Den kommande valrörelsen blir mycket viktig, kommer den att avgöra om den amerikanska konstitutionen skall överleva? Den varningen gav Ted Cruz i sitt tal vid republikanernas konvent, och den uppfattningen lyfts nu också av ledande amerikanska media.

Dags nu att granskningen av de två kandidaterna, deras vandel och deras mål blir föremål för verkliga analyser. Tiden för ett cyniskt och infantilt spel om framtiden är över. Nu måste nationell och internationell säkerhet och trygghet vara måttstocken i granskningen av kandidaterna till världens viktigaste ämbete.

2016.07.30

Jarl

Fred i sönderfall

Några dagar av högsommarväder lockar med havets vindar och svalka. Barn och barnbarn i båten, och västerhavets kust får prioritet. Bad med +24 grader i vattnet är underbart, och barnets upptäckarglädje likaså.

Men utanför den trånga och goda kretsen går utvecklingen, eller skall vi kalla det avvecklingen vidare. Den goda anda och strävan efter samverkan, fred och frihet som följde efter de stora krigen på 1900-talet, börjar alltmer att ersättas av andra stämningar. I USA rapporterar Washington Post om oron över utvecklingen i det land som i generationer varit förebilden för så många i olika länder. Valet av Trump som presidentkandidat oroar alltfler. Hans kandidatur har genom hela processen präglats av angrepp på det existerande samhället, och populistiska slagord utan egentligt innehåll. Med Trump som president blir framtiden oförutsägbar, och den amerikanska konstitutionen uppenbart hotad.

Trump toppar ligan av politiska lögnare.

I Europa har Brexit slagit upp ett stort hål i det europeiska fredsbygget. Och gränslandet Turkiet är ett land i Kaos beroende av en numera maktgalen ledare i Erdogan. På gatorna har hatkampanjerna mot oliktänkande och det godtyckliga fängslandet av 10-tusentals människor, stora likheter med Hitlers och Stalins utrensningar¨på 30-talet.

Så vart är vi på väg, och vad händer med fred, frihet och välfärdsutveckling i en tid när alltfler tvingas till underkastelse och tystnad. När osäkerhetens gift smygs in som en draksådd i alltfler samtal, i det offentliga samtalet, och i medias sätt att rapportera.

Hoppet måste nu gå till att EU visar styrka och beslutsamhet i hanteringen av sina kriser, och bevarandet av sina grundläggande värderingar. Att USA väljer en amerikansk president som respekterar författningen, och som inte fjärrstyrs med hjälp av Putins agenter. Här har amerikanska medier och säkerhetstjänsten ett jobb att göra som Washington Post nu tagit upp.

Och i fallet Erdogan har såväl EU, USA och Nato en grannlaga uppgift att stoppa den utveckling som nu leder landet helt bort från demokratins grundläggande värderingar.

2016.07.26

Jarl

Fred i sönderfall

Några dagar av högsommarväder lockar med havets vindar och svalka. Barn och barnbarn i båten, och västerhavets kust får prioritet. Bad med +24 grader i vattnet är underbart, och barnets upptäckarglädje likaså.

Men utanför den trånga och goda kretsen går utvecklingen, eller skall vi kalla det avvecklingen vidare. Den goda anda och strävan efter samverkan, fred och frihet som följde efter de stora krigen på 1900-talet, börjar alltmer att ersättas av andra stämningar. I USA rapporterar Washington Post om oron över utvecklingen i det land som i generationer varit förebilden för så många i olika länder. Valet av Trump som presidentkandidat oroar alltfler. Hans kandidatur har genom hela processen präglats av angrepp på det existerande samhället, och populistiska slagord utan egentligt innehåll. Med Trump som president blir framtiden oförutsägbar, och den amerikanska konstitutionen uppenbart hotad.

Trump toppar ligan av politiska lögnare.

I Europa har Brexit slagit upp ett stort hål i det europeiska fredsbygget. Och gränslandet Turkiet är ett land i Kaos beroende av en numera maktgalen ledare i Erdogan. På gatorna har hatkampanjerna mot oliktänkande och det godtyckliga fängslandet av 10-tusentals människor, stora likheter med Hitlers och Stalins utrensningar¨på 30-talet.

Så vart är vi på väg, och vad händer med fred, frihet och välfärdsutveckling i en tid när alltfler tvingas till underkastelse och tystnad. När osäkerhetens gift smygs in som en draksådd i alltfler samtal, i det offentliga samtalet, och i medias sätt att rapportera.

Hoppet måste nu gå till att EU visar styrka och beslutsamhet i hanteringen av sina kriser, och bevarandet av sina grundläggande värderingar. Att USA väljer en amerikansk president som respekterar författningen, och som inte fjärrstyrs med hjälp av Putins agenter. Här har amerikanska medier och säkerhetstjänsten ett jobb att göra som Washington Post nu tagit upp.

Och i fallet Erdogan har såväl EU, USA och Nato en grannlaga uppgift att stoppa den utveckling som nu leder landet helt bort från demokratins grundläggande värderingar.

2016.07.26

Jarl

Historien upprepar sig

“Historien upprepar sig”, är ett uttryck som brukar användas ibland och med rätta. Winston Churchill beskriver i sina prisade memoarer från första världskriget, utvecklingen åren innan det stora kriget bröt ut. Hur fred och frihet och framgång, gradvis bröts ner och utvecklades till den då största katastrofen i mänsklig historia.

De beskrivningarna har sina likheter i vår tid. Det är 70 år sedan 2-a världskriget avslutades. Ett par generationer har tillkommit under den tiden, de flesta har växt upp i en värld av fred utveckling och relativ frihet. Demokratin växte sig stark årtiondena efter kriget, men utmanas nu åter av krafter vars agenda bygger på våld och ofrihet.

Det Syriska exemplet håller nu på att slå rot också i Turkiet. Envåldshärskaren Al-Assad i Syrien har sin motsvarighet i Turkiets Erdogan. Turkiets snart enväldige härskare fick sin anledning att gripa den absoluta makten, genom den misslyckade militärkuppen, en kupp han med sin säkerhetsorganisation naturligtvis kände till, och vars konterattack var väl planerad och tidssatt.

Nu skall 10-tusentals människor, med eller utan inblandning i kuppen berövas sina livsförutsättningar, akademiker, lärare, intellektuella, alla de som på något vis kan tros hysa kritik mot den maktgalna hjärnan. Och det lättledda folket jublar, som det har jublat historiskt på åt tidigare starka ledare med namn som Mussolini, Hitler och Stalin., Ledare vars mål varit envälde och vars medel har varit våldet. Erdogan har nu visat sitt rätta ansikte, och Europa kan se fram emot ännu en flyktvåg.

För vad är alternativet för den som brännmärkts, berövats sina försörjningsmöjligheter och därmed också sina livsförutsättningar? Europa och västvärlden står inför ännu en prövning av monumentalt slag, nämligen den att med mycket tydlig röst och dess medel, visa Erdogan och hans anhang att den utveckling som vi ser nu måste stoppas. Alternaivet, att Turkiet blir ett nytt Syrien är ingen omöjlighet. Och den utvecklingen förskräcker.

2016.07.21

Jarl

Turkiskt dilemma

Efter de senaste dagarnas dramatik i Turkiet, och de återkommande kommentarerna om det landets ledarskap, är det givet att landet får bli fokus för det här avsnittet i bloggen. Erdogan, en slipad politiker med mycket stort ego och en minst sagt diffus uppfattning om värdet av demokrati, har utsatts för ett försök till statskupp.

När detta skrivs ser allt ut att rinna ut i sanden, något hundratal människor har dödats i försöket, och många fler kommer att gå ett mycket ovisst öde tillmötes. Militära statskupper brukar aldrig vara långsiktiga lösningar på staters problem. Än viktigare i det här avseendet är orsaken till statskuppen, och vad som nu kommer att hända.

Erdogan och hans anhang har under de senaste åren tydligt tagit avstånd från normala demokratiska principer. Partier som hotat honom har förbjudits och ledande företrädare har fängslats. Delar av media som vågat kritisera utvecklingen har ockuperats av hans styrkor, försetts med strikta direktiv med innebörden att regeringen och Erdogan som person inte får kritiseras, hans politik inte ifrågasättas.

Mot den bakgrunden har tydligen missnöjet blivit så omfattande att försök till en statskupp av grupper av yngre militärer gjordes och misslyckades. Nu hotar dödsstraff för de som varit ledande i kuppförsöket. Och med säkerhet ytterligare restriktioner när det gäller vad som får sägas och göras i landet. Demokratin som redan är ett bländverk mer än realitet, kommer ytterligare att ersättas av envälde.

Turkiet går nu den ryska vägen, demokratin försvagas, låt vara med kulisser av styrt medbestämmande. Den utvecklingen kommer på sikt att ge än större återverkningar på utvecklingen i Mellanöstern. Kurdfrågan som funnits med som ett utomordentligt stort sår i landets historia det senaste århundradet, kommer att ytterligare försvåras. Erdogan söker inte efter lösningar, han kräver underkastelse. I den myllan växer inga vackra blommor, och Europa som demokratins vagga kommer att få tilltagande problem med landet och dess ledning.

Det är svårt att sympatisera med försöket till statskupp, men lätt att se orsakerna till det. Och utfallet blev dessvärre att Erdogans ställning stärks ytterligare.

2016.07.17

Jarl

Almedalen och pensionsfrågan

Så är då årets upplaga av Almedalsveckan över. En fråga som borde haft stor plats på dagordningen, men inte fick den uppmärksamheten, var utvecklingen av pensionerna i vårt land. Ändå berör den punkten såväl ung som gammal.

För de unga handlar det om vilka garderingar i form av eget sparande man måste bygga upp, när det offentliga utbetalandet sjunker ner mot 40% av tidigare lön, vilket är prognos för utvecklingen. I sig en märklig utveckling i ett land som anser sig värna om den allmänna och omfattande välfärden.

För de äldre handlar det om att få upprättelse för den plundring av pensionsfonderna som var utgångspunkten i det så kallade nya pensionssystem, som skapades sent 90-tal. En förändring som i grunden baserade sig på statens behov av att låna ur ATP-fonderna för att citera dåvarande statsministern Göran Persson. Men ett lån som aldrig betalats tillbaka ens till någon del, och som under alliansregeringens tid kompletterades med högre beskattning av de låga pensionerna, än arbetsinkomster.

I retorikens landskap fladdrar märkliga uttryck förbi. När nuvarande statsministern Löfven talat om att löner på 15000 sek/månad är orimliga som grund för skälig levnadsnivå, borde väl det också gälla de som troget under ett långt arbetsliv betalat in sina skatter till samhället. Men verkligheten är den att den statliga pension som utbetalas för de allra flesta ligger klart under den nivån. Nog är det en trist utveckling i välfärdssamhället, att allt fler äldre falller under det som kallas fattigdomsgränsen enligt EU-s normer.

När det politiska systemet sviker, återstår att stödja de organisationer som verkar för att tydliggöra de här problemen. I det arbetet borde gammal som ung, man som kvinna ha gemensamma intressen att bevaka.

2016.07.12

Jarl Strömbäck

SPF Seniorerna

Almedalen nu och då

Så är då årets Almedalsvecka över. De politiska partierna och den omfattande svansen av organisationer runt dessa har fått sitt årliga forum. Åter har talen hållits, och budskapen till folket/väljarna kommunicerats. Så också vid samma tilldragelse för ett år sedan.

Då talade landets statsminister med emfas om värnet av Asylrätten och om öppna gränser. Ett år senare är de värdena reducerade till något som mer liknar “Festung Scweden”, med sina stängda gränser. De moderata inslaget är inte sämre, nu ökas trycket på egenförsörjning för de som kommit hit i rasande takt, åtminstone från talarstolarna. Nu arbetas hårt från de stora partierna S och M för att återta de väljare som valt Sverigedemokraterna till sitt parti.

Förklädd Sverigedemokrat??

Efter valet 2014 fortsatte SD-s segertåg i opinionen. I vissa mätningar var man för ett drygt halvår sedan på väg att nå samma nivå som de två stora, M och S. Och väljarflykten gick från de gamla till det nya partiet. För att stoppa det flödet offrades alla tidigare principer och uttalade synpunkter. Plötsligt började M och S använda precis den retorik som fått SD att på bara få år bli landets tredje största parti, och hota de stora. Almedalen 2015 och 2016 visar mer än något annat på vad som skett i partierna. Visst har omsvängningen gjort att väljartappet till SD ser ut att ha stoppats. Men mer intressant blir att se vad som händer på längre sikt. Kan man överge centrala synsätt i sitt politiska arbete hur som helst, och inta motsatta positioner, utan att det straffar trovärdigheten?

Den fortsatta utvecklingen blir intressant att följa. SD har av allt att döma blivit en vägvisare för de två stora M och S i synen på flykting/invandringspolitiken. Ett nyktert analyserande folk kan mycket väl svänga över till att belöna vägvisaren hellre än följaren. Och därmed gynna SD. Och hur länge skall väljarna tåla en politisk beskrivning av SD, som bygger på misstänkliggöranden och förtal samtidigt som man intar snarlika positioner själva.

Utvecklingen blir intressant att följa, förr eller senare måste kanske det politiska systemetm förstå att den miljon som troligen är SD-s väljarbas i dagsläget, knappast alla eller ens de flesta nazister. För övrigt har inget av de stora partierna rent mjöl i påsen om man ser till samarbetet med olika diktatoriska regimer.

2016.07.10

Jarl

Brittiskt sönderfall

Sällan i modern tid demonstreras principen om ansvar och befogenheter tydligare än just nu, eller kanske rättare sagt dess motsats. Det som nu händer i brittisk politik är både sedelärande, och skrämmande. Samma personer som varit ledande i Brexit-kampanjen, Boris Johnsson och Nigel Farage, meddelar nu sin avgång. Där finns nu inget ansvar för det politiska kaos man skapat, bara en typisk flyktreaktion från den som inte vill bära ansvar för sina handlingar.

Mycket kommer att skrivas och tyckas innan den nu startade härvan fått sin politiska lösning. Ännu mer innan dess följder för gemene man framstår klara. Vem skall sitta vid förhandlingsbordet med EU om utträdet? Och med vilka befogenheter och möjligheter att skapa en för båda parter rimlig reträtt?

England har haft förmåner i sitt medlemskap, som andra länder inte haft. Man fick behålla sin valuta pundet. Man gick inte med i Schengen-samarbetet, vilket innebär att immigrationspolitiken varit och är landets egna ansvar. Om man nu upplevt att alltför många “icke EU-medborgare” kommit till landet, så måste man söka svaret i den egna organisationen.

Allt detta borde också Ja-sidan på ett tydligt sätt ha redovisat. Cameron borde också på ett tydligt sätt ha tydliggjort att omröstningen för honom var en kabinettsfråga. Han borde avkrävt Brexit-ledarna en tydlig plan för den händelse de vann omröstningen. Nu sitter man där istället med en situation där granne till kaos är ett relevant begrepp.

För oss andra, finns det all anledning att lyssna särskilt till det tal Liberalernas Jan Björklund höll i Almedalen i söndags. Europa blir inte säkrare om det fredsbevarande arbete som är EU-s grundbult raseras genom split och avhopp. Vi behöver ett starkt EU, men också ett EU som förmår att förmedla sina visioner till folket, väljarna.

Tron på starka män och genvägar har historiskt, och även i vår tid skapat krig och elände. Må vi bespara oss själva och kommande generationer den utvecklingen.

2016.07.06

Jarl

I sommartid

Söndag morgon och en nära anhörig har sin födelsedag. Det finns alla skäl i världen att ta de chanser till en glädjestund, i vår annars så problemorienterade tid. Eller är det bara så att media rapporterar det som är omskakande, men mera sällan det som är upplyftande? Den frågan har väl sitt, för var och en givna svar beroende på vad man väljer att läsa. De stora rubrikerna styr oss i många avseenden.

När den har dagen går mot sitt slut vet vi om lilleputtlandet Islands fotbollslag, lyckats slå värdlandet Frankrikes i EM-s kvartsfinaler. Där kan man verkligen tala om Davids kamp mot Goliat, men så var ju fallet också i Englandsmatchen som islänningarna vann.

Sommarfest

I England går nu demonstrationerna fram och tillbaka som en protest mot Englands utträde ur EU. Och Brexit-generalen Boris Jonsson har valt att inte ställa upp som ledare för den regering som skall ta ansvar för landet efter Brexit. Så demonstreras populismen i sin nakenhet. Det går bra att driva opposition, en helt annan sak att ta ansvar för resultatet av kampanjandet. England går en skakig framtid tillmötes, samtidigt som börskurserna i vårt land indikerar att man inte oroar sig för vår del.

Vid halvårsskiftet träder en rad nya lagar i kraft, lagar som är inriktade på ingripandet mot gängvåld och klanstrider. Strider som gjort många av våra förorter mer eller mindre laglösa, och där polis och andra myndighetspersoner återkommande utsätts för stenkastning och andra hot under sin yrkesutövning. Den nya lagstftningen skall ge polis och myndigheter större möjligheter att slå och döma mot grupp i olika fall istället för den låsning till person som gjort att tidigare lagstiftning inte fungerade.

Den brist på konsekvenser för ex.vis sexuellt våld som förekommer, gör tillvaron allt svårare för i första hand flickor och unga kvinnor. Här krävs stora insatser och ökade straffsatser för att stävja utvecklingen. Den hederskultur och det klantänkande som präglar delar av vårt nya samhälle, kolliderar på många sätt mot traditionell västerländsk lagstiftning. Om de friheter vi skapat genom den lagstiftningen skall kunna försvaras, kan man inte blunda för det övervåld som tenderar att göra samhället till laglöst land.

2016.07.03

Jarl