Vanstyrets politik 16

Igår (28.10) avhölls månadens kommunfullmäktige i kommunen norr om skogen. Det blev det kortaste möte undertecknad kan påminna mig, rimligen på grund av att oppositionen inte hade något intresse av debatt. Ändå skulle man ta en så betydelsefull punkt som tertialbokslut 2 för året. Med anledning av bokslutet, dess inriktning och budskap, höll undertecknad nedanstående anförande. Det resulterade i direkta personangrepp, till dels omnämnda i lokaltidningen.

Där skuldbördan är tung, blir tårna ömma.

 

Anförande vid KF okt.2013

Ordförande, fullmäktigeledamöter.

Tertialbokslut 2, 2013.

Var finns respekten för verksamheterna?

Vi har idag att ta ställning till Tertialbokslut 2, en läsning som på sitt sätt förskräcker. Kommunens uppgift är att ge medborgarna god service, enligt de lagstiftningar som gäller för respektive verksamhetsområde. Det är rimligen då så att verksamheternas behov skall vara styrande, och kommunens ledning skall säkerställa att tillräckliga medel finns för de lagstadgade uppgifterna.

 

Så ter sig inte verkligheten av sättet att yttra sig i tertialbokslutet att döma. När man läser direktiven riktade till pedagogerna i skolorna, till de som sliter med att hjälpa våra gamla i hem och på boenden, och de som borde arbeta med underhållet av våra byggnader och anläggningar, då bör man ha i minnet den casino-ekonomi kommunledningen sysselsatte sig med under ett antal år, med följden att vi nu är en av landets högst skuldsatta kommuner räknat per capita.

Verksamheten måste anpassas till intäktsutvecklingen skriver man, och räknar upp ett antal punkter som alla är ett finger i magen på de som till äventyrs trodde att det är verksamheterna som skall vara styrande, och kommunledningen som skall tillhandahålla medlen.

Rubriken för avsnittet borde ha varit en annan exempelvis ”Givet den kostnadsutveckling vårdslösheten med den kommunala ekonomin under det nuvarande ledarskapet fört till, måste vi med beklagande be de i verksamheterna om återhållsamhet i olika avseenden.

Stopp för vikariat, och nyanställningar är knappast vägen till goda resultat eller god service. Stopp i underhåll ger så småningom skador på byggnader och utrustningar som framtvingar drastiska beslut om rivningar och/eller ombyggnader, med ökade och ibland oplanerade kostnader som följd.

Tertialrapporten skall också vägas mot de utlåtanden som Svensk Kommunrating gjort över kommunens agerande. Det är inte på skämt man kallat den ekonomiska hanteringen i vår kommun ha grekiska dimensioner. Här som där gäller nu piskan som medel att korrigera galna tidigare beslut.

2013.10.28

JS

 

 

Makten och bulvanerna 23.

Dagens avsnitt handlar om hur testamenten hanteras i maktens värld. Där blir den sista viljan verkligen en sista vilja, vilket kommer att framgå av texten.

2013.10.22

Jarl Strömbäck

Hur kan vi acceptera att testamenten vid ett förvaltarskap sätts helt ur spel?

En annan effekt av ett förvaltarskap, som inte många är medvetna om, är att en förvaltare överhuvudtaget inte behöver bry sig om sin huvudmans eventuellt upprättade testamente.

Ett testamente i dag behöver inte registreras varför det rent praktiskt också kan vara svårt för en förvaltare att ens känna till att huvudmannen upprättat ett testamente.

Men även om förvaltaren känner till testamentets existens så är ju detta ett dokument som per definition inte skall öppnas förrän huvudmannen har avlidit.

Med ett oinskränkt mandat som förvaltaren har för sin huvudmans räkning så kan ju denne genom bindande rättshandlingar helt sätta ur den gamles sista viljeyttring ur spel.

I praktiken kan ju hela kvarlåtenskapen ha förbrukats och t.ex. gått till att betala ohemula omsorgsavgifter till den kommun som med tvångsmedel satt den gamle under förvaltare.

Likaså kan ju olika förmånstagarförordnanden av förvaltaren sättas ur spel utan att vare sig den gamle, aktuellt förvaltningsinstitut eller de insatta förmånstagarna kan göra ett enda dugg åt detta.

Rättsäkert??

Knappast!!

14 Återinför snarast krav på att registrera testamenten.

Varför drogs förslaget om framtidsfullmakter tillbaka?

Via efterforskningar och intervjuer så har det lagändringsförslag som framlades för några år sedan, på diffusa grunder dragits tillbaka.

Vid ett samtal med Eva von Schéele vid SKL så tar hon faktiskt åt sig ”äran” av att vara en av dem vilka såg till att stoppa detta annars så utmärkta lagändringsförslag.

Man kan ju endast spekulera varför SKL så aktivt motarbetade detta lagändringsförslag.

Tyvärr kan man inte helt befria sig från tanken om att detta lagförslag allvarligt skulle ha begränsat kommunernas möjlighet att fortsätta med sitt systematiska ”rån” av gamlas tillgångar.

Men främst skulle ju en framtidsfullmakt att denna framtidsfullmakt årligen skall vidimeras som gällande av den vilken utfärdat denna.ha säkerställt hur individen vill ha sitt stöd på gamla dagar organiserat och därmed gjort det omöjligt för myndigheter att via förvaltarskap sätta anhöriga på åskådarplats.

15 Inför snarast krav på att alla senast vid 65 års ålder skall ha upprättat en framtidfullmakt samt registreras och årligen vidimeras.

 

 

 

 

 

 

 

 

Makten och bulvanerna 22.

Kombinationen av lek med små barn under dagen, och senare samtal med vuxna med de perspektiv som den nu rubricerade skrivningen har, har gjort den här dagen meningsfull.  Att sedan en illasinnad skribent i en lokaltidning spyr sin galla bekräftar bara tesen om journalistikens förfall. Nu till ännu ett avsnitt värt tankens omsorg.

2013.10.19

Jarl Strömbäck

Finns det verkligen behov av att med tvångsåtgärder sätta allt fler äldre under förvaltarskap?

Tar man del av vad många av de inblandade myndighetsföreträdarna verkar tycka så finns det en ganska utbredd uppfattning om att det är samhällets plikt att för den gamles räkning skydda denne mot risken att bli lurad och bedragen.

Så långt kan ju alla med empatiska förmågor tycka att det är en lovvärd inställning från samhällets företrädare.

Men det är nu snuddande nära att ställa sig frågan varför så många samhällsföreträdare med viss självklarhet samtidigt anser att de i sin egenskap av myndighetsutövare med tvångsmedel och utan att ens tillfråga den gamle eller dennes anhöriga skall kunna sätta den gamle under ett oinskränkt förvaltarskap?

Självklart så måste myndighetsutövare uppmärksamma de anhöriga när de ser att obehöriga eventuellt på ett otillbörligt sätt försöker lura och/eller bedra en gammal människa.

Men det är en sak att samhällets myndighetspersoner via anhöriga försöker uppmärksamma på vad utomstående till den gamle försöker göra.

Det är dock en helt annan sak när myndighetsutövare med tvångsmedel försöker skydda de gamla mot sina egna närmast anhöriga.

Hanteringen från myndighetsföreträdare måste vid varje enskilt ärende ske med rigorösa krav på rättssäkerhet när myndighetsutövarna anser att den gamle behöver skyddas mot sina egna anhöriga.

Det får absolut inte gå till som i fallet med Mariana Norberg där skälen och tillvägagångssättet för att sätta henne under ett oinskränkt förvaltarskap för tankarna till outvecklade och totalitärt styrda länders rättstillämpning.

Tvångsmedel skall för övrigt alltid användas med allra största försiktighet annars är samhällsutvecklingen ute på en mycket farlig väg.

Gäller det gamla så måste samhället beakta en lång rad omständigheter innan man ser sig föranledd att ta till tvångsåtgärder som en absolut sista åtgärd.

Ett minimikrav är att den gamle och de anhöriga/närstående alltid skall tillfrågas innan beslut.

När myndighetsföreträdare överväger ett förvaltarskap måste den gamle ges laglig rätt att begära överprövning av beslut om inrättande av förvaltarskap.

När väl en förvaltare utsetts så har den gamle helt mist sin egen rättshabilitet och kan inte överklaga tingsrättens beslut då den gamle per definition företräds av den utsedde förvaltaren.

Nog är väl detta förhållande märkligt?

12 Inget inrättande av förvaltarskap skall kunna komma till stånd utan att den som är föremål för sådana överväganden hörs om sin egen uppfattning. Den formulering som idag finns i FB Kap 11 § 16 måste endera ändras eller så måste ÖFN och TR fås att ändra sin praxistillämpning. Idag rundar samhällets företrädare dagligen avsikten med vad som står i detta avsnitt i lagstiftningen.

Skall samhällets oinskränkta tolkningsföreträde av Föräldrabalken kunna sättas före den enskilda äganderätten?

Denna till synes något märkliga frågeställning är sprungen ur det faktum att vissa kommuner via sina utsedda förvaltare driver en närmast kampanj liknande tillämpning då man låter förvaltare med sin oinskränkta rättshabilitet för sin huvudmans räkning sälja fasta tillgångar såsom fastigheter, näringsverksamheter och företag.

Har man med tvångsmedel och utan att tillfråga den gamle satt in en av ÖFN utsedd förvaltare så är det per definition helt legalt att denne i sin huvudmans ställe går in och beslutar om saker som normalt skulle anses som olaglig konfiskering av privata tillgångar.

Detta förfaringssätt kan aldrig ha varit lagstiftarens intentioner varför denna möjlighet till maktmissbruk för samhällets myndighetsutövare snabbt måste stängas.

Detta sätt att, med eget tolkningsföreträde, konfiskera privat egendom är bara ännu ett exempel i raden för hur illa ställt det egentligen är med rättssäkerheten om man blir gammal och av samhället bedömd som otillräknelig.

Detta är direkt utmanande mot den privata äganderätten.

Att detta ofog dessutom ofta sker för att kommuner skall kunna höja sina avgiftsuttag för vård/omsorgsavgifter, hjälpmedel, hemtjänst, m.m. som huvudmännen ofta är i behov av gör det hela mycket motbjudande.

Varför accepterar vi att insatta förvaltare m h a kommunalt beslutade taxekonstruktioner för omsorgsavgifter konfiskerar de äldres tillgångar?

Vi tvingas återigen inse att samhället tvärtemot allmänhetens normala rättsuppfattning alltid först ser till samhällets eget intresse.

När detta sker på den enskildes bekostnad som i fallet med taxekonstruktioner för omsorgsavgifter så har kommunala myndighetsutövares uppfinningsrikedom sedan länge överskridit gränsen för vad som kan anses som rättssäkert.

Att förekomsten av detta sker m h a föräldrabalken och insättandet av förvaltare är fullständigt oacceptabelt.

13 En lagändring för att stoppa detta tilltag som så allvarligt kränker äganderätten ter sig ju helt självklar.

 

Makten och bulvanerna 21.

Dags för ännu ett avsnitt i serien om hur några av vårt samhälles allra mest utsatta hanteras. Det kom en kommentar ett tidigare inlägg, om varför inte namn på författarna till skriften finns angiven. Svaret är att sakfrågan är viktig, och erfarenheten visar att de är viktigt i det sammanhanget att undvika personangrepp. Givetvis har författarna godkänt publiceringen på bloggen. Skriften finns idag på de bord där ny lagstiftning på området skall beredas. De som eventuellt är intresserade av kontakt med upphovspersonerna, kan ge mig namn och e-mailadress, så skall jag förmedla kontakten.

2013.10.16

Jarl Strömbäck

Känslan av vanmakt ibland de gamla och deras anhöriga når nya höjder!!

I vilkens intresse ligger det att skydda de gamlas rättigheter?

Ja, förutom de gamlas eget intresse så är det nog främst allmänhetens tilltro till samhället självt som har det största intresset av att skydda sina egna och de gamlas intressen.

Man kan se detta som en ”hygienfaktor” för att vanmaktskänslan hos allmänheten inte skall slå över i en känsla att som gammal bli fullständigt alienerad.

Samhällsdebatten idag präglas allt som oftast av olika särintressen vars mål det är att se om sitt eget intresse. Frågan är väl om att bli gammal kan betraktas som ett typiskt särintresse.

Gamla blir vi ju alla en dag!!

Kan man aktivt driva rättighetsfrågor för alla möjliga utsatta grupper så bör man utan tvekan kunna kräva att gamla och deras anhöriga på ett likartat sätt driver sina rättighetsfrågor, d.v.s. på ett väsentligt mer tydligt och uppfordrande sätt.

Tilltron till lagstiftningen och tilltron till de rättsvårdande myndigheterna samt tingsrätten som lokal institution behöver stärkas på ett generellt plan.

Ett ökat fokus på äldrefrågor blir därför ett sätt för politiker, både på lokalplanet och på riksplanet, att värva viktiga röster ur ett stort väljarkollektiv (1,6 miljoner pensionärer).

Det ligger kort sagt i allas intresse att skydda våra gamla föräldrar på samma sätt som vi själva vill bli omhändertagna den dag vi vaknar upp och har trätt in i tillvaron som pensionärer.

Eller vill vi sluta våra dagar som Alice Babs vilken är det senaste exemplet i oändlig rad av rättsövergrepp på gamla vilka av olika orsaker inte kan värja sig när olika parter samlar sig och med samhällets hjälp och med tvångsmetoder kränker de gamla och värnlösa?

http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

Har lagstiftarna verkligen förstått konsekvenserna av dagens tillämpade rättspraxis för Föräldrabalken?

När man 1989 avvecklade själva begreppet om att omyndigförklara någon så får man på goda grunder anta att det bl.a. var de gamla man ville hjälpa.

Nu när ett antal år har gått så kan vi alla konstatera att denna ändring snarare har undergrävt de gamlas ställning, istället för tvärtom.

Föräldrabalken har i sin reviderade utformning givit ÖFN och tingsrätterna möjlighet att exekvera beslut om förvaltarskap som står i direkt strid med lagstiftarens intentioner, åtminstone om man läser förarbetena till den ändring av Föräldrabalken som skedde.

Frågan är väl om den lagstiftande församlingen verkligen på allvar har förstått hur SKL, kommunernas socialtjänster, hemtjänsten, ÖFN med dess tjänstemän samt tingsrätterna i all tysthet har utvecklat en helt ny praxis som aldrig varit lagstiftarens avsikt?

Det är nu man återigen tvingas ställa sig frågan om vi som medborgare tyst skall fortsätta se på när de gamlas medborgerliga rättigheter med samhälleliga tvångsmedel kränks på det allvarliga sättet som skedde i Mariana Norbergs fall?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14342327.ab

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3868039-hemtjansten-vill-omyndigforklara-henne-som-skydd-mot-sin-ende-son

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3880461--jag-behover-ingen-forvaltare-

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3903247-tingsratten-mariana-behover-en-forvaltare

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.4280950-han-far-ta-hand-om-sin-mamma-igen

Vi behöver uppmärksamma ansvariga statsråd, d.v.s. idag främst barn och äldreomsorgsminister Maria Larsson, på vad hon avser att göra för att stänga samhällets möjlighet att fortsätta kränka de äldres rättigheter.

11 Vi måste, då vi gör en ordentlig översyn av dagens lagstiftning, se till att ordentligt utreda den praxis som har etablerats av samhällets olika institutioner då de i samverkan dagligen gör våld på den lagstiftning som, i alla fall till vissa delar, är avsedd att ge huvudmannen ett ordentligt rättsskydd i ställföreträdarskapsfrågor.

 

Makten och bulvanerna 20

Höstdag, en vacker sådan denna lördag. Den gångna veckan har inneburit 2 dagar med konfererande med SPF ledning i vårt land. Det finns många fora att föra frågan om framtiden för ung som gammal. Det är dags för ännu ett avsnitt i serien om vem som styr och i vems intresse.

2013.10.12

Jarl Strömbäck

Håller rättspraxis på att spåra ur för tillämpningen av Föräldrabalken mot de gamla?

Den frågan är inte alldeles enkel att besvara då skillnaderna m a p tillämpningen runt om i landet förefaller vara mycket stora.

Någon samlad statistik finns inte tillgänglig. Något som också Riksrevisionen påpekat i sina tidigare rapporter 2006 och 2009.

Lars Höglund och Lisa Magnuson har gjort vissa punktvisa kontroller och kommit fram till att läget kanske inte är så illa som man kan befara.

Läget är tyvärr ännu värre!!

Det mycket enkla förhållandet att det finns lokala och regionala skillnader i tillämpningen av den befintliga lagstiftningen gör ju att det är synnerligen viktigt att bo på rätt ställe i Sverige.

Rättsosäkerheten är därmed ett jätteproblem och medför att den gamle och dennes anhöriga på allvar måste överväga flytt till annan kommun för att slippa riskera den behandling som t.ex. Mariana Norberg utsattes för.

Så svaret på den fråga som ställs i rubriken måste nog inledningsvis sägas bli att Föräldrabalken tyvärr missbrukas i en ganska omfattande utsträckning för att sätta svaga, sjuka och gamla under förvaltarskap med tvångsmedel.

9 SKL:s betydelse för att frågan öht behöver väckas är givetvis mycket stor men även tingsrätternas alldeles för slentrianmässiga hantering då kommunernas ÖFN skickar in sina olika ärenden till TR för avgörande har fått praxisbildningen att hamna rejält i diket. Domstolsverket interna kontroll över TR behöver på allvar skärpas så att TR gör erforderlig laglighetsprövning i samtliga fall på det sätt som man kan förvänta sig. Där underlagen från ÖFN innehåller minsta tecken på tveksamheter så skall ärendet avslås eller återförvisas till ÖFN.

Hur återställer vi rättsäkerheten för de gamla i behov av stöd?

Det är 10.000 kronorsfrågan som idag förmodligen ingen kan svara på. Den mest naturliga vägen vore väl om lagstiftningen ändrades så att man från myndighetsutövares håll, via självpåtaget tolkningsföreträde, inte ges möjligheten att missbruka lagstiftningen på det sätt som frekvent förekommer idag. Mer om detta längre ned i texten.

Vad gör vi åt den enorma regionala skillnaden i samhällets tillämpning av Föräldrabalken?

Om man med ”vi” också inkluderar våra riksdagsledamöter så finner man att det över åren har motionerats en hel del i frågor som berör Gode Män och Förvaltare.

Söker man på Riksdagens egen hemsida och anger gode män och förvaltare som sökbegrepp så visar det sig att man får 5413 träffar.

Detta måste, även om man torde kunna rensa bort en del träffar, innebära att det på olika händer gjorts åtskilliga försök att åtgärda skevheter inom detta område.

Men har det egentligen hänt så mycket i praktiken?

Om man betänker att det sedan 1995 gått snart 20 år, då det senast gjordes en viss översyn av lagstiftningen på detta område, så har inte mycket hänt.

När man läser alla motioner som olika riksdagsmän satt sitt namn under och alla de debatter i Riksdagen som förekommit så slås man ändå av hur lite som egentligen har hänt sedan 1995.

Under denna period har dock antalet ärenden inom detta område ökat stadigt och har nu vuxit till ett problem som vi inte längre kan blunda för.

Ett ärende i t.ex. Sundsvall måste hanteras med exakt samma krav på rättsäkerhet som ett motsvarande ärende i t.ex. Kalmar.

 

10 Tillämpningen av t.ex. förvaltarskapsärenden får inte vara avhängig var någonstans man råkar bo i detta land. Därför måste Riksrevisionen ges i uppdrag att en gång för alla på evidensbaserad grund sammanställa den exakta omfattningen för hur olika kommunala överförmyndarverksamheter och olika rättsvårdande instanser typ Tingsrätterna hanterar detta område. Därefter kan särskilda granskningar av de TR som avviker mest genomföras så att alla tveksamma och felaktigt handlagda ärende blir föremål för omprövning. Inte minst fallet med Martin Granlund sätter ju fingret på detta.

http://st.nu/medelpad/ange/1.5498745-martin-bestals-pa-15-ars-sjalvstandighet

Makten och bulvanerna 19.

Makten och bulvanerna 19.

Bruk eller missbruk, så kunde också dagens avsnitt ur skriften som här ges offentlighet rubriceras. Att utvecklingen i hög grad centralstyrs från SKL, kan ifrågasättas.

2013.10.08

Jarl Strömbäck

Överförmyndarverksamheten, ett skydd eller ett hot för de gamla?

Överförmyndarverksamheten i Sverige har som sin huvudsakliga uppgift att försöka tillämpa Föräldrabalkens lagstiftning då de utövar sin myndighet.

Lagstiftningens intentioner är det huvudsakligen inget problem med även om den i vissa stycken är av gammalt datum.

Det är när överförmyndarförvaltningarnas tjänstemän själva inte förstår att tolka lagstiftningen på det sätt som avsetts som rättssäkerheten, för bl.a. de gamla, plötsligt befinner sig på ett sluttande plan.

När väl den politiskt tillsatta överförmyndarnämnden (i de kommuner där denna nämnd faktiskt finns och inte enbart består av en enda person) fattar de formella besluten på underlag som beretts av tjänstemännen så har lagstiftaren förutsatt att ÖFN:s ledamöter själva är så kompetenta och pålästa i varje enskilt ärende att rättssäkerheten blir fullt ut tillgodosedd.

Innan ett förvaltarskapsärende, genom ÖFN:s beslut, därefter skickas till tingsrätten som en ansökan om förvaltarskap så skall alla inblandade ha förstått konsekvenserna av sitt beslut. Även den det berör och/eller dennes närstående.

Då ÖFN ytterst sällan upplever att ett förvaltarskapsärende på allvar blir ifrågasatt så har det utvecklats en praxis för hur ÖFN och överförmyndarförvaltningens tjänstemän skall tolka lagstiftningen.

Vid minsta tvekan och för att ”ha ryggen fri” så begagnar sig tjänstemännen vid ÖFN:s förvaltningar av möjligheten att konsultera Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

SKL är dessutom den organisation som arrangerar kurser och utbildningar för tjänstemän inom överförmyndarverksamhetens olika förvaltningsdelar. SKL:s ansvarige jurist Eva von Schéele bär därför ett mycket tungt ansvar för hur Sveriges alla överförmyndarförvaltningar tillämpar sin syn och sina tolkningar av styrande lagstiftning.

Det finns egentligen bara ett problem med detta förhållande. SKL har ingen jurisdiktion för detta område, d.v.s. de behöver inte ikläda sig något som helst ansvar för sin rådgivningsverksamhet.

Överförmyndarpersonal hade lika gärna kunnat stanna någon flanör på stadens gator och snabbt frågat om råd då det är tjänstemännen själva vilka alltid undantagslöst är personligt ansvariga för att laglighetspröva och tolka lagstiftningen i varje enskilt fall.

Något som Mariana Norberg verkligen på nära håll och för personlig del fått se konsekvenserna av.

7 SKL:s roll i den kommunala hanteringen av överförmyndarverksamheter måste stoppas för att garantera rättssäkerheten och återge ÖFN runtom i landets alla kommuner det egna ansvar som man i många fall i praktiken skjutit över på SKL att bli talesman för.

8 Återinför det personliga ämbetsmanna ansvaret som Palmeregeringen tog bort i mitten av 70-talet.

 

Makten och bulvanerna 18.

Hur säkerställer vi rättsäkerheten i samhällets sätt att hantera våra mest sårbara medborgare, de gamla och sjuka? Det är dags att återgå till serien som påbörjades med frågan, Vem styr egentligen?
2013.10.05

Hur säkerställer vi armlängdsprincipen mellan samhällets olika företrädare i umgänget med de gamla och sjuka?

De små stegens tyranneri är illa nog om de så också bara begränsas till enskilda myndigheters utövande av makt över sina medborgare. Sätter samhällets olika företrädare dessutom i system att samverka kan följderna bli ödesdigra för den enskilde.

Den absoluta lågvattennivån har nåtts när samhällets samlade kraft, av rent principiella skäl, sätter individens grundläggande rättssäkerhet ur spel.

Frågar man de anhöriga till Mariana Norberg så är de levande bevis för människor vilka är djupt skakade av sina upplevelser.

I Marianas fall lyckades inte samhället knäcka individens rätt mot samhället men den osökta frågan blir om alla har den energi och det engagemang som hennes anhöriga lyckades mobilisera i sin kamp för hennes till synes självklara rätt.

Att på rättsvidriga grunder bli omyndigförklarad och satt under oinskränkt förvaltarskap (person, rätt och egendom) genom ett samlat agerande från olika myndighetsutövare är inget annat än en rättsskandal.

När samhällets myndighetsutövare samlar sig i en samordnad attack mot en gammal människas självklara rätt att bestämma över sitt eget liv upplevs just samordningen ibland myndighetsutövarna som det mest svårsmälta.

Det är därför mycket viktigt att vi som medborgare får en grundläggande insikt i hur vi kan försvara oss mot det samlade samhällets rättsövergrepp mot gamla.

Vi måste en gång för alla inse att kommunernas socialförvaltningar många gånger agerar mycket aggressivt när de ser sin egen maktfullkomlighet ifrågasatt.

Att m h a socialtjänstlagens långtgående möjligheter kunna åberopa i stort sett vilka kvasiskäl som helst gör den gamle, svage eller sjuke praktiskt taget rättslös i de fall socialtjänsten använder sig av just det kortet.

Praxis på socialtjänstens område har invaggat tjänstemännen i en övertygelse att de med relativt enkla medel och nästan helt riskfritt för egen del med tvångsmedel kan intervenera på den sjuke, svage och gamles rätt att bestämma själv.

Vill socialtjänstens myndighetsutövare säkerställa att de slipper riskera mothugg från den enskilde eller dennes anhöriga så tar man helt fräckt hjälp av andra kommunala myndighetsutövare för att slippa schavottera ensamma vid en rättslig prövning.

I fallet med Mariana så kunde dessutom en, i egen kommunal regi bedriven, hemtjänst utnyttja sin kommunalt organisatoriska hemvist inom socialförvaltningen för att med kommunens samlade resurser utöva sitt maktmissbruk.

När kommunen väl satt sig i sinnet att genomdriva sin vilja som i fallet med Mariana så kunde man dessutom utnyttja kollegiala kontakter inom kommunen för att till slut att be Överförmyndarnämnden om en ansökan hos tingsrätten med syftet att på helt rättsvidriga grunder sätta Mariana under ett oinskränkt förvaltarskap.

Men då kanske någon invänder och hävdar att tingsrätten ändå inte är en kommunal institution. Förvisso inte men om kommunerna satt i system att försöka sätta gamla under oinskränkt förvaltarskap så utvecklar detta förfarande ganska snabbt en rättspraxis hos landets tingsrätter.

Den generella utgångspunkten hos tingsrätterna är ju givetvis att ingen kommun kan vilja sina gamla så illa att de på orättfärdiga och fabricerade grunder försöker sätta någon stackars gamling under förvaltarskap.

När tingsrätten normalt inte heller får några protester från den drabbade eller dennes anhöriga så drar ju praxisbildningen snabbt iväg långt ned i diket.

Det är därför av yttersta vikt att vi medborgare verkligen driver på att den gamla hederliga principen om armlängds lucka mellan olika myndighetsutövare, så att deras möjlighet att samordna sig inte finns tillgänglig då man ägnar sig åt kollegialt maktmissbruk.

6 Kommunernas makt vid myndighetsutövning måste begränsas kraftigt liksom att Kommunerna inte skall kunna samverka med övriga instanser i samhället vilka delegerats rätten att utöva myndighet. Armlängdsprincipen mellan olika exekverande myndighetsutövare måste etableras med eftertryck så att t.ex. granskningar från Länsstyrelserna gentemot kommunala överförmyndarverksamheter sker med ett tydligt oberoende, en hög grad av professionalism och med mycket höga krav på en helt rättssäker hantering i de kommunala överförmyndarverksamheterna (tingsrätterna skall absolut inte

Vindkraften en gigantisk felsatsning

Norska tv-s team Brennpunkt, har gjort det här länkade programmet. Har ni en hyfsat bra dator bör ni kunna se det, det tar ca 45 minuter, men är väl värt alla dessa minuter.

De reportaget lyfter fram är nämligen inget annat än det som vi också ser ske i vårt land.

Det resursslöseri som följer i spåren kommer enligt reportaget att slå hårt mot välfärds- och andra viktiga områden. De resurser i form av skattestöd som nu vräks in i vindkraftsindustrin, hade med råge kunnat användas till att bygga ut kustjärnvägen på hela norrlandskusten.

http://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/mdup11000912/25-09-2012

2013.10.03

Jarl Strömbäck

Vanstyrets politik 15

Det talas mycket om omsorg om den kommunala ekonomin, inte minst i kommunen norr om skogen. En kommun känd för sina vidlyftiga affärer på områden långt utanför det kommunala området. Affärer som nu gjort att trycket på de lagstiftade områdena inom skola och omsorg är mycket stort.

I gårdagens KF(30.9) fanns på dagordningen frågan om en flyttning av delar av den kommunala administrationen till en lokal byggts för att locka universitetsstuderande till orten. De lokaler de kommunanställda skall lämna i så fall, skall byggas om till lägenheter. En ombyggnad som kommer att bli mycket kostsam, givet att det handlar om ett äldre kontorshus med trånga gångar och rum. En fastighet som enligt e som arbetar där plågas av mögelproblem.

I beslutsunderlaget fanns tre ekonomiska värden, bokfört värde för de två fastigheter som berörs, samt ombyggnadskostnaden för ”skolhuset” som skall bli nytt kontor.

De stora kostnader som kommer att uppstå i flyttning och renovering/ombyggnad av det gamla kontorshuset fanns det inte en siffra på. Inte heller några uppgifter på eventuella intäkter vid en eventuell försäljning v det gamla kontorhuset.

I debatt hävdade undertecknad att fullmäktige inte på de grunderna var beslutsmässigt, man hade inte underlag för beslut. Det hindrade inte majoriteten (S) att genomdriva en omröstning vilken i vanlig ordning, och givet egen majoritet vanns.

Trycket på de lagstadgade verksamheterna, är lika stort som det politiska lättsinnet i andra sammanhang.

2013.10.01

Jarl Strömbäck