Då och nu

I Tv har just nu påbörjats en serie som visar Sveriges väg de senaste 100 åren. Det är en upplysande serie också för oss i vår tid. Kanske kan det ge vägledning. Och vad ser vi då för skillnader?

Vägen från feodal- och överklassamhället var inte lätt. Att klassmönstren successivt kunde brytas hade med folkhemstanken att göra. Den tanken slog rot så starkt att den kom att bli vägledande i alla beslut under gått och väl 50 år. Nu är den sedan länge bortglömd av en uppväxande generation där självförverkligandet har blivit religion.

Med facit i hand är det svårt att överskatta den betydelse det i Sverige fredliga demokratibyggandet haft, inte bara i vårt land. Sverige blev ett mönsterland för många andra som var på väg från fattigdom till välfärd. Kanske kom brytpunkten under de ekonomiska kamperna på 70-talet.

Löntagarfonds striden blev ett grundskott för förtroendet mellan företagssamhället och politik/fack. De nya av Palme-eran framdrivna lagarna på arbetsrättens områden likaså. Arbetsgivarnas ställning försvagades starkt, och fackens ökade i vart fall i lagstadgad mening. Lönestriderna drev upp kostnadsnivån i samhället, och hela industribranscher började falla samman. Textil, varv, skog- och stål-industrierna. Alla hade varit ledande i vårt land, men försvann eller har krympt kraftigt.

I nutid växer byråkratierna, den politiska makten tilldelar sig allt större ekonomiskt utrymme, antalet politiska sekreterare och andra tjänstemän ökar i samhället. Löneutrymmet för de som tjänar mest i offentliga system och det privata näringslivet ökar kraftigt, samtidigt som gapet mellan de som har, och de som sladdar efter blir allt större.

Studenterna har det svårt, arbetslösa ännu jobbigare och gapet mellan den lön som de arbetande tar ut, och den sparade lön som utgår i form av pensioner har ökat med 10% de senaste 10 åren.
Och jobbskatteavdrag för de som har fördelen av att ha ett jobb, har blivit ett sätt att med skattekorruption köpa sig röster i opinionsmätningar och val.

Då och nu, är välfärdslandet Sverige på villovägar? Ett välfärdssamhälle präglat av humanism mäts med måttstocken av hur man tar hand om sina mest behövande medborgare. Det synsättet har man allt svårare att nå upp till.

2011.05.31
Jarl Strömbäck

Tio små negerpojkar

Kommer ni ihåg den gamla berättelsen om 10 små negerpojkar som försvann den ene efter den andre? Den har sin liknelse i kommunen norr om skogen, fast ändå inte? Så här är det nu.
Kommunen som gjort sig känd för sina vidlyftiga affärer och sitt världsklasstänk, hade bestämt sig för att organisera om för att spara pengar. Det skulle bli färre förvaltningar och chefer var det tänkt.

Chefer kostar mycket pengar, ca 60.000 kronor i månaden, och med sociala avgifter och sånt blir det ca 100.000 eller för vissa ännu mer. Nu visar det sig att de gamla cheferna de blir kvar med sina fina löner, bara det att de fått alternativa jobb, lite lämpligt svåra eller lätta hur man nu ser det. Istället för att spara på chefskostnaderna, ökar de med några miljoner.

En tanke som kanske är riktigt dum kom för mig, hur skulle det vara om alla de som exempelvis inom omsorgen tycker att omorganiserandet inneburit stora försämringar, också fick nya lämpligt anpassade alternativa jobb med bibehållen lön och sånt. Eller bara ett rejält medinflytande över schemaläggningar och jobb? Det kanske vore en bra och verklighetsanpassad åtgärd? Och så slapp dom bli sjuka och må dåligt.

Det finns mycket att göra för den som vill vara bäst i världen.

2011.05.28
Jarl Strömbäck

När trycket blir för stort

Hon är en ledande tjänsteman i kommunen norr om skogen. I ett 10-tal år har hon sett trycket öka på sin välfärdsförvaltning. Äldreomsorg, hemtjänst, barn och unga med problematik. Alla behöver de välfärdens tjänster i form av stöd under en kritisk fas i livet. För många kan det stödet vara skillnaden mellan överlevnad och undergång, mellan kriminalitet och anpassning.

Nu ger hon upp, rättssäkerheten är hotad av ständigt ökande krav. Anpassningen av resurser hänger inte med utvecklingen, och man kan inte springa fortare. Den mentala biten hos alla de som jobbar i verksamheten får också stryk. Det är tungt att gå till ett jobb man vet man måste förfuska, inte av egen vilja men genom den organiserade bristen på eget inflytande över arbetstid, innehåll och arbetsuppgifter.

Jag lämnar säger den uppskattade chefen, med förhoppningen att min efterträdare skall få det stöd och den hjälp från arbetsgivaren kommunen, jag inte fått? Är det hedervärt eller klandervärt?

I vår tid med alltmer ökande krav på människor i olika avseenden. Krav som ökar klyftorna i samhället och därmed också fler som faller genom skyddsnäten. I den utvecklingen är det hedervärt att en ledande tjänstekvinna vågar ta sina erfarenheter, sina 56 år och sin övertygelse med sig och gå.

Det liggger ett värde i att också kunna ta de smärtsamma besluten. De är inte sällan just de som utlöser förändring.

2011.05.24
Jarl Strömbäck

Linjetal

Linjetal brukar de anföranden kallas som är av särskild betydelse. När president Obama häromdagen hölls sitt tal med anledning av utvecklingen i mellanöstern, då var det just ett sådant tal. För alla de som inte läst det, utan bara fått det refererat i media, föreslår jag att ni söker det och läser det i sin helhet.

Här tar Obama ledet av mun i synen på diktatoriska regimer i området, liksom israelernas herrefolksattityd mot sina grannar. För just ISA-s bundenhet till Israel är en av de tunga orsakerna till de konflikter som byggts upp under årtionden.

När nu de olika folken med stora blodsoffer kastar av sig förtrycket skall det stödjas enligt Obama , men i det ligger också kravet på stöd för demokratisträvandena också i framtiden. För kampen för människovärdiga förhållanden slutar aldrig, den kampen är universell och ständigt pågående.
Från krigens Pakistan, över Mellanösterns länder till Nordafrika pågår nu kampen om politiks frihet, friheten att tala och tänka. Kampen för mötesfrihet och rätten att bilda och bära olika politiska synsätt.

Obamas tal är ett av de viktigaste han hållit, det var tydligt och distinkt. Det värmde och stärkte säkert miljoner människor i många länder. Och det var ett budskap förtryckande regimer kanske inte väntat sig, men nu får förhålla sig till.

Jönköping den 21.5.2011
Jarl Strömbäck

Vägval inom omsorgen!

Under de senaste året har debatten varit het i media med anledning av kommunernas förändringsprocess inom omsorgen. En process som drabbar omsorgens personal och kunder genom brist på tid och kontinuitet i verksamheten. Uppfattningen bland personal, kunder liksom intresseföreningar är att kommunernas attityd speglar en hård toppstyrning med litet inflytande för de som närmast berörs, omsorgens ”varma händer”, de anställda och våra kunder i omsorgen.

Att det går att arbeta på andra sätt, det visar ex.vis omsorgen i Falun, där man efter stora problem, valde en annan väg för några år sedan. En omläggning som inneburit ett lyft i valfrihet och omsorg för både personal och kunder.

En liten men viktig detalj är i det sammanhanget är att utmönstra ordet brukare, och införa ett kundperspektiv på de som använder sig av omsorgen vare sig det gäller i hemmet eller på boenden. Enligt den modell som tillämpas i Falun ges valfriheten över disponerad tid för de engagerade ett helt annat utrymme än den toppstyrning som uppenbarligen är modellen i vår kommun.

Enligt MBL-lagstiftningen och också den lagstiftning som följer socialtjänstens arbete, skall både engagerade medarbetare och de som mottar tilldelade tjänster, kunderna ha ett givet inflytande på innehållet i verksamheten. Så upplevs inte situationen vara idag i många kommuner.

Mycket mer kan sägas, frågeställningen är inte ny, men fordrar en ny och annan attityd om vi i kommunenerna skall kunna använda begrepp som världsklass på också vård och omsorg till kunder vi har på området.

17-e maj 2011.
Med en hälsning och eloge till vårt västra grannland på deras stora dag.
Jarl Strömbäck

Bokslut

Valrörelsen 2010 i kommunen norr om skogen var en märklig valrörelse. De stora partierna tävlade mer eller mindre om att vara passiva. Ja, det fanns inhyrda stugor på torget, men pulsen fanns inte där. I vart fall inte på kommunal nivå, oppositionen valde att ligga mycket lågt, det styrande partiet hade nätt och jämnt styrfart för att vara lite maritim i ordbruket.

Varför denna passivitet kanske någon undrar. Den slutsats jag drog då, och alltmer ser bekräftas nu är den att känslan av olust inför framtidens bokslut hängde över kommunens politiska ledningar. För den som lever över sina tillgångar kommer alltid förr eller senare en sanningens minut, en tid för bokslut. Och så är det också i kommunen norr om skogen, dess högmod och spel med kommunala medel via olika bolag har väckt nationellt intresse. Knappast som föredöme, alltmer som avskräckande exempel.

Det är synd i grunden, för vem vill inte att optimismen skall vinna. Den gör det också ibland, och till någon oviss punkt. Sedan lämnar man den säkra vägen och ger sig ut på vandring i det okända. Energipolitiska beslut med förvecklingar långt ut i andra världsdelar är långt från den kommunala kärnverksamheten. Förluster om hundratals miljoner SEK måste slutligen redovisas och avskrivas. Det finns en punkt och tid för bokslut.

I allt det här finns vinnare och förlorare. De som med starkt kommunalt stöd sedan kan sälja sitt företag med reavinst i miljardklassen tillhör dem. De som i skattesubventionerade Paradis och hockeytempel förnöjer sig likaså. Förlorarna ses i alltmer svällande grupper i förskolor och skolor. De finns i hemtjänst och boenden där maxtaxan skamlöst förbigås på ett sätt som är unikt för kommunen. Helt plötsligt skall våra svagaste i samhället påföras mer eller mindre konstruerade tilläggskostnader, kostnader som andra kommuner ser som självklara delar av ordinarie taxa.

Dags att göra bokslut efter år av offentlig konsumtion av ovanligt häftigt slag. Det är lätt att förstå olusten inför den uppgörelsen.

2011.05.13 (fredag)
Jarl Strömbäck

Politikens teori och verklighet

De politiska partiernas snabbt sjunkande medlemsantal har väckt en del skribenter till liv på sistone. Budskapet är att partierna är på väg att dö ut genom att de inte längre blir representativa för folkflertalet. Den tesen kan man ha olika synsätt på, men vägen till dagens situation är ingen av slumpen tillkommen väg, den är väl planerad och förankrad.

Det är mycket, mycket länge sedan medlemsavgifterna till partierna var den viktigaste källan till ekonomisk styrka. Nu handlar partiernas existens i allt väsentligt om att få så många mandat i olika församlingarna som möjligt, och den vägen få tillgång till de omfattande mandatstöd som subventionerna till partierna innebär.
Totalt på riks, kommun och landstingsnivå handlar det om mer än 1 miljard per mandatperiod. I synen på medlemmarna å andra sidan, vill partierna gärna skylta med en stor medlemskader, men medlemmar fordrar medlemsvård och det kostar tid och pengar, så viljan att driva de frågorna är långt ifrån alltid den största.

Ser man sedan till rekryteringen till ministerposter, så är det snarare regel än undantag, att man söker sina ministrar utanför riksdagens ”kompetensområde”. Och besluten i olika frågor har under hand alltmer flyttats från riksdagen till slutna förhandlingar på partikanslierna, låt vara att de klubbats i riksdagen senare.

En levande riksdag förutsätter att makten i verklig mening ligger där. Ur just den synpunkten borde vi glädja oss åt att det nu finns en reell makt i riksdagen efter höstens val. Minoritetsregeringen kan inte härja helt fritt. Att sedan de etablerade partierna inte välkomnar en katt bland hermelinerna är uppenbart. Om den kattten heter Sverigedemokrater, junilistan, Ny Demokrati eller något annat spelar mindre roll.

Man vill inte gärna dela med sig om platsen vid det ymnigt svällande politiska bidragsbordet.

2011.05.10
Jarl Strömbäck

Frostig morgon

Frosten lyser vit på marken när jag promenerar runt sjön denna tidiga majmorgon. Det kunde lika gärna varit september, om inte för en viktig omständighet. Fåglarnas sång och vitsipporna som böjt sina huvuden i nattkylans grepp.

Snart skall solen värma upp också dem, och de skall kunna lyfta sina fina vita huvuden mot solen och ljuset.
Ett par joggande damer är också ute på stigen, den är populär. En and sitter halvsovande vid sidan när jag kommer, den är trygg i sin förvissning att jag inte skall göra något dumt. Lugnt sitter den kvar när jag passerar.

Därhemma har 2-åringen vaknat när jag kommer tillbaka. Nu skall hon få sin morgonmat, och en ny dag börja. Det är härligt med vår, både naturens vår och den livets vår som speglas i barnaögon. Ögon nyfiken på allt, glada och fulla av positiv förväntan.

Så startar ännu en dag på vägen genom livet.

Oförsonlighetens pris

Det finns ett pris att betala för den som driver sin provokation tillräckligt långt. Igår meddelades det att Osama bin Ladin fått betala det priset. Hos många sprider hans död glädje, hos andra ett än mer ökat hat. Men hos flertalet kanske ändå mer av förstämning. För vart leder oförsonlighet, oavsett om den speglas i glädje över hämnden, eller vrede och planer på nya illdåd?

Världen blir osäkrare där oförsonligheten tillåts växa, därför måste den bekämpas. I vårt land har vi använt lämpor mer än straff. Övertygelsens och den öppna demokratins krafter har varit starka nog att stå emot de verkliga galenskaperna. Och utvecklingen i mellanöstern nu, med demokrativågor som sköljer bort gamla despoter, inger stort hopp även för oss i norr.

I den svallvågen sköljs kanske det hat bort vilket Osama bin Ladin var så utomordentligt skicklig på att utnyttja.

Hur det blir med det, kommer framtiden att utvisa.

2011.05.03
Jarl Strömbäck