En morgon att minnas

Morgonen i Hamburg den 28 september 1994 var fin med lätt höstkyla och solsken. Efter frukost på mitt hotell tog jag taxi till utställningslokalerna där Schiffs-und Maschinen, Europas största sjöfartsmässa sedan några dar pågått.
Där i taxins radio pratade tyska upprörda röster om förlisningen av färjan Estonia i Östersjön.
Sedan ett antal år hade jag ansvar för mitt företags verksamhet i östra Europa, och därmed ett intresse att dagligen följa skeendena där i en tid när så mycket hände. Glasnost och perestrojka, Gorbatjov och Jeltsin. Kommunismens sammanbrott och en närmast anarkistisk vulgärkapitalism i dess spår.

Nya kontakter och handelsvägar återuppstod mellan våra länder. Estonia var en sådan handelsväg. Hur kunde ett fartyg av den storleken, byggt för gång i svåra isförhållanden förlisa i ett vanligt oväder på vårt lilla innanhav Östersjön? Det fungerade inte utifrån mina erfarenheter med 20 år i svensk sjöfart både till sjöss och iland.
Jag är inte den förste, och heller inte den siste som kommer att undra. Sanningen om Estonias förlisning ligger på havets botten, skyddad av de stater, främst Sverige som borde ha största skälen att söka sanningen, men gör allt för att istället dölja den. Förfalskade och redigerade filmklipp från vraket kan inte rå bot på många experters övertygelse att sjunkförloppet var ett annat än det som redovisats. Sånt kan lätt åskådliggöras genom simulatorkörningar och känd erfarenhet. Sprängskador på stål hämtat från vraket tystas ner, när man inte längre kan nedvärdera den expertis som gjort undersökningarna. Och de anhöriga förnekades rätten till en grav för sina omkomna anhöriga, välbevarade i det kalla vattnet på 80 meters djup, samtidigt som Tsunamioffren togs om hand efter mer än 1 år i tropisk värme.

Heder åt de som satt sin trovärdighet i pant för sin tro och övertygelse om att Estoniahantering är en gigantisk svindel avsedd att dölja de verkliga motiven bakom fartygets sänkning, någon olycka var det inte fråga om. Jutta Rabe på Spiegel-TV, Uppdrag Gransknings reportrar, anhörigadvokaten Henning Witte, Sjösäkerhetsexperten Anders Björkman, Journalisterna Knut Carlqvist på Finanstidningen och Sven Ane´r samt många, många fler. Alla har dom i böcker och artiklar argumenterat för sin tro och gjort det på mycket övertygande sätt.
Och ris åt de som valt att ställa sig på lögnens och mörkläggningens sida, inte minst den nuvarande oppositionsledaren Mona Sahlin. Själv var hon under ett antal år den som föredrog Estoniaärendena i regeringen, och valde då bland annat att tillsätta en analysgrupp under förre Röda Kors-ledaren Peter Örns ledning. När sedan dess rapport rekommenderade att de omkomna skulle tas upp, valde hon och regeringen att strunta i det.

Mycket kan, och har skrivits om detta. Och mycket mer kommer under kommande år. Alltför många har insikter vilka de inte vågar yppa nu, men kanske vill lätta sitt hjärta över då närheten till händelserna fått mer distans.
Sverige, det här landet som så gärna skryter över sin öppenhet är i själva verket en mycket restriktiv stat när det gäller att hemligstämpla för ”samhället viktiga handlingar”. Det vet alla som försökt att få ut akter som berör dem personligen eller statens intressen, och det har också åskådliggjorts i fallet Estonia. Det som borde ses som en civil olycka, har i själva verket förvandlats till en försvarshemlighet. Mycket snart fick försvarsdepartementet genom Överstyrelsen för Psykologiskt Försvar hand om den offentliga styrningen av rapporteringen. Och mängder av handlingar har under årens lopp försvunnit eller hemligstämplats. Så långt den öppenheten.
På 13-årsdagen av katastrofen böjer jag mitt huvud för offren och deras anhöriga, sänder en tacksamhetens tanke till de som fortfarande kämpar för att få fram den egentliga bakgrunden till katastrofen, och ser med vämjelse på den kultur av manipulation och falskhet som det offentliga systemet har använt för att skydda de som utlöste katastrofen.

2007.09.28
Jarl Strömbäck

Visst gör det ont...

”Visst gör det ont när knoppar brister” är några rader ur Karin Boyes dikt, läst och älskad inte minst av generationer av tonåringar. Dikten förmedlar också den smärta och ångest som kommer ur förändringar vilka rubbar tidigare självklara verkligheter. Barnets trygghet i familjen som utmanas av tonåringens hormonstormar.
Men dikten kan också ges ett mer övergripande perspektiv. Tryggheten är det fundament på vilket mycket av utveckling och framtidstro byggs. Där den raseras skapas oro, ilska och ångest.
I vårt land har det socialliberala budskapet buret av Folkpartiet varit en solid grund för partiets politik. När nu tumskruvarna dras åt inom A-kassa, försäkringsskydd och synen på rätten till sjukskrivning för olika skador, då utmanas den grunden. Hårdare bedömningar innebär hårdare tag mot de behövande. De som kan ta jobb tvingas ut, vilket i och för sig kan vara bra. Men tanken att de som verkligen behöver stöd skall få det riskerar i förlängningen att trängas tillbaka av ett alltmer elitistiskt synsätt.
På ett annat plan gav s-politikern Per Nuder den elitismen ett tydligt ansikte i sitt beryktade tal om pensionärerna som ett ”köttberg”. Där var det dolda budskapet att den gruppen hade föga eget värde, de var en börda för samhället. I det ligger synsätt oändligt långt från det solidariska och toleranta samhällets värdegrund, och mer närmar sig de synsätt som bars av 1930-talets rasbiologer.
Alliansregeringen, och i viss mån också oppositionen leds idag av en ny generation politiker. Det är en generation som fått mycket gratis. Dit hör en uppväxt i trygghet, en i stort sett kostnadsfri utbildning och sjukvård. En uppväxt i ett land präglat av stor frihet i tanke och handling och ett föredöme för många andra av jordens nationer. När man nu vill förnya den politiska kursen kan det vara klokt att också begrunda den politiska jordmån man har att så i. Också ideologin måste ha en rimlig förankring. Ett samhälle som gör människor starkare, blir på sikt också ett rikare samhälle.

2007.09.26
Jarl Strömbäck

Om arbetslinjen och välståndsskapande krafter.

I veckan presenterade alliansregeringen sin första egna budget. Det är en budget som i mycket hög grad understryker den linje som nu drivs med stor frenesi av vår regering. Nämligen den att det skall bli mycket olönsamt att inte arbeta.
Tanken är god i grunden. Det måste finnas ett incitament för att flytta sig från sofflocket till arbetsplatsen. Men i himlen liksom i helvetet finns det gradskillnader, och de ger utslag i folkopinionen.
När regeringen angriper den fria förhandlingsrätten genom att konfiskera de avtalspensioner som fack och arbetsgivare kommit överens om, då har man överskridit en anständighetens gräns. Och när skattelättnader för de som arbetar inte kommer de som slitit i hela sitt liv, och nu lever på en liten pension till del, då väljer man bort stödet från en stor del av befolkningen.

Att sedan ändringen av fastighetsskatten nästan ensidigt kommer storstadsborna till del medan den skall betalas i hög grad av resten av befolkningen, det hade inte meddelats före valet.
Alliansregeringens dåliga opinionssiffror har ingenting med dålig kommunikation att göra, den har sitt ursprung i en sällsynt okänslig politisk hantering. Den hanteringen registreras med stor medvetenhet av väljarna.
I sitt nya sätt att agera skapar alliansen klyftor i samhället, det vill till att man i det avseendet ser till att man vinner fler sympatisörer än man skapar fiender om man vill fortsätta att regera efter valet 2010.
Just nu ser det dystert ut för alliansförespråkarna.

2007.09.22
Jarl Strömbäck

Mannaminne - en kärleksgåva.

Stora avtryck i samtidens görs bara av djärva män och kvinnor, vilka har både drivkraften och den envisa övertygelsen nödvändig för att förverkliga sina idéer. Så är det med Yngve Bergqvist som sedan starten med sitt ishotell 1990 förvandlat Jukkasjärvi från en utpost i ingenmans land till en turistisk magnet av globala proportioner. Det som drar är upplevelsen av ett polarlikt äventyr med norrsken, stark kyla och vita vidder parat med skotersafari och hundspann.
På ett annat plan men med stort hjärta och obändig övertygelse har paret Åberg på Mannaminne byggt sitt friluftsmuseum, nu med mer än 200.000 besökare årligen. Att de nu utsetts till regionens kandidat till Stora Turistpriset är en välkommen och mycket välförtjänt gest åt stockholmaren och konstnären Anders Åberg som tillsamman med sin oförtröttliga hustru Barbro sedan 1980 skapt Mannaminne.
Där ryms nu den historiska utblicken i kulturarvet sett i samlingar och utställningar. Där ryms det internationella perspektivet i byggnader och konst. Och sommartid kan hantverkare av många slag synas med sina alster. I de olika byggnaderna har också kulturen i olika former en given plats. Musik och teater av olika slag är återkommande delar av upplevelser skapade runt Mannaminne.
På så sätt har Häggvik i hjärtat av Höga Kusten fått sitt turistiska centra. Ett centra också det med globala proportioner både i utbud av kultur och i sitt nätverk av kontakter. Det borde vi alla glädjas åt och uppmuntra. Med sin utsikt över berg och vatten kunde knappast värdsarvet Höga Kusten funnit en bättre plats att växa fram på.
Så var också tanken innan byråkratin valde att placera ett 50-tal miljoner i en betongbunker under Skuleberget. Den satsningen har alla förutsättningar att bli en blindtarm med ständiga krav på ekonomiska driftstillskott.
Paret Åbergs arbete, präglat långt mer av idealitet än av kommersialism är i grunden en kärleksgåva åt vårt Nordingrå och Höga Kusten. Den utmärkelse som segern i regionfinalen av Stora Turistpriset innebär har de verkligen förtjänat.

2007.09.19
Jarl Strömbäck

Politisk ombytlighet

försvarsindustri


Året var 1994 och Sverige skulle snart gå till val. Glasnost och perestroika, den ryska politiska vårens parad-ord hade berikat vårt språk och skänkte en tro på en bättre och fredligare värld. Då passade det att tala om fred och nedrustning också i vårt land. Och den som talade var Bengt Westerberg, då Folkpartiets ledare.

Men den sortens tal väckte också mycket motstånd. Alla vi som fått lära oss att fienden och hoten kom från öster behövde tid på oss för att tro på jultomten. Och valet blev ett misslyckande för den modige, eller dumdristige partiledaren och han valde att avgå.

År 2007 är vi där igen. Nu är det nya arbetarpartiet, Moderaterna som vill minska stödet till försvarsindustrin. Visst är det så att man kan se miljardrullningen till den industrin som en enorm kuvös avsedd att hålla en otidsenlig industri gående. Jas-plan som kostat enorma summor och nu ligger i malpåse. Varv som bygger fartyg vilka knappast är avgörande för vår säkerhet och stridsfordon vilka blivit mer av en exportprodukt än ett livsviktigt svenskt intresse.

Men politikens väsen är ombytligt. Om nu det av tradition försvarsvänliga Moderaterna kan påta sig rollen som det nya arbetarpartiet och skrotare av svensk försvarsindustri, så kan väl Socialdemokraterna med sjukvårdsbiträdet Mona Sahlin i spetsen bli de nya värnarna av försvarskuvösen.

Så demonstreras politikens ombytlighet.

2007.09.16
Jarl Strömbäck

En värdig hyllning!

lars


För några dar sedan avslutades Folkpartiet-liberalernas landsmöte i Västerås. Av rapporteringen att döma blev det just den injektion av gemenskap och förtröstan som varje bra landsmöte skall ge.

Men det hade kunnat bli annorlunda. Bara några månader tidigare, vid riksmötet i Örebro kokade besvikelsen efter ett misslyckat val bland medlemmarna. Och partiledaren, Lars Leijonborg stod i centrum. Nu måste en nytändning ske och var Lars rätt man för framtiden var nog den tanke som fick alltfler länsförbund att vända honom ryggen.
I ett sådant läge prövas ledarskapet, och Lars visade att han bestod provet. Han meddelade sin avgång och gav därmed partiet befrielse från en uppslitande inre strid på det kommande, nu nyss avhållna landsmötet.

Belöning fick han också flerfalt genom det ovationsartade bemötande landsmötet gav honom och vilket han väl förtjänade. I det finns lärdomar att dra. Nämligen de att gott ledarskap också innebär insikten om när det är dags att kliva av ett politiskt uppdrag och lämna utrymme för nya krafter.
Det ledarskapet saknas i alltför hög grad i andra delar av organisationen, och valresultaten blir därefter.
För övrigt meddelades att inget av Västernorrlands ombud var uppe i talarstolen på någon av de 500 motioner som kom att avhandlas. Man kan fråga sig vad de hade på landsmötet att göra?

12.9.2007
Jarl Strömbäck

Norrländsk storregion?

Med rötter i Norrbotten och som en återkommande gäst däruppe, är det kanske naturligt att vara vän av regiontanken. Men jag har också med min familj under ca 25 år sett Stockholmsområdet, Mälardalen, Östergötland och Halland som vår boplats innan Västernorrland blev vårt län. Jag har också haft förmånen att arbeta med internationella kontakter i mitt yrkesliv. Mot den bakgrunden vill jag gärna säga, att vi bor i en mycket fin del av vårt land, och en oas av lugn och trygghet sett i ett globalt perspektiv.
Som norrlänningar har vi mycket att vara stolta över. Härifrån kommer älvarnas kraft. Här utvinns den finaste malmen i världen, och skogarna ger arbete, utkomst och rekreation åt många, många människor.

Men ingenting är för evigt givet. Norrland är en glest befolkad region och kampen om inflytande över råvaror och ekonomi hårdnar. Idag kan företag fjärrstyras på långa avstånd med vår tids kommunikationsteknik. Det är ingen tillfällighet att de stora bolagens huvudkontor ligger i Storstan. Det är inte vattenkraftskommunerna som får vinsterna av ökande energipriser. Det är inte de som tvingas flytta från sina hem när malmbrytningen kräver ökat utrymme i Kiruna och Malmberget som matas med miljoner, och det är inte skogsfolket som står som självklara vinnare när skogsbolagen delar ut sina bonusar. Och den kompensation som officiellt kallas utjämningsbidrag, men i storstan kallas Robin Hood pengar blir alltmer av en sinande rännil oberoende av politisk majoritet i landet.

Skall vi kunna värna om en god framtid för våra barn och barnbarn, då måste vi i norr också ha förutseendet att planera vår egen framtid, och kraften att genomföra det vi önskar. I ett historiskt perspektiv menar jag att partilojaliteten i allt väsentligt har varit överordnad omsorgen om vårt norrland. Tolkningarna av vad som är bäst för oss har gjorts i Stockholm. Jag vill gärna se en plattform där norrländska politiker kan mötas och dryfta gemensamma angelägenheter, och kraftfullt och med auktoritet tillsammans och i sina respektive partier driva för vår landsdel viktiga frågor.

Den plattformen menar jag att ett regionfullmäktige för de fyra nordliga länen kan bli. Av det skälet välkomnar jag den skrivning som vi nu har att ta, den öppnar vägen för den process som krävs om en gemensam region skall bli verklighet.

9.9.2007
Jarl Strömbäck

Politikens gycklare

Lördag den 1.9 bjöd Örnsköldsviks Allehanda på en ledare med stor signifikans. Stort uppslaget kunde tidningens läsare ta del av nyheten att Folkpartiets lokala hemsidor är en samling tomma eller direkt otidsenliga kulisser. Den ansvarige för länets IT-arbete, Gunnar Melin har med det än en gång visat på sin kompetens som en politkens gycklare.
Valet 2006 skulle enligt partiet centralt bli det första riktiga IT-valet och partiets lokala organisationer och aktiva uppmanades att starta egna hemsidor. Partiets experter hjälpte till med den grundläggande mallen. Resultatet blev en samling tomma kulisser för kommunföreningar, länsförbund och landstingsgrupp. Det kan knappast ha varit särskilt lockande för eventuella väljare att surfa in på de hemsidorna.
I det sammanhanget är det inte konstigt att vissa kommunföreningar hade stora problem att försvara sina mandat.
Inkompetens belönas inte av väljarna vilket väl visas av Folkpartiets lokala resultat i 2006-års val men det bekymrar inte det gamla gardet. Där går grupplojaliteten före partinyttan och omval av för länge sedan avsomnade förmågor är ordningen för dagen.

5.9.2007
Jarl Strömbäck