Försommar 2015

Sverige är vackert konstaterar vi när vi kör de hundra milen genom ett försommargrönt och blommande landskap. Det finns ingen anledning att se någon landsdel överlägsen en annan. De har olika karaktärer, men bär dem med sin alldeles självklara stolthet.

Brahehus och Vättern

På vägen stannar vi till och övernattar hos vänner. Tid för prat om nu och förr, och mycket annat. Den sociala biten är viktig i ett fungerande liv. Och nu reser vi i biogasens land, bilen får det bränsle den skall ha, till nytta för naturen.

Av och till ser vi vindkraftverken, i de flesta fall helt stillastående. Och jag förundras över den politik som med straffskatter och andra krav framtvingar en avstängning av väl fungerande kärnkraft med en verkningsgrad på 90 %, till förmån för vindkraft med den uselt dåliga verkningsgraden av 6 % enligt officiella beräkningar. Men vem har sagt att världen styrs av ”vise män”, eller kvinnor för den delen?

I kommunen norr om skogen, en kommun som fått mycket utrymme i bloggen under senare år genom sina vidlyftiga affärer, rapporteras nu att personer som protesterar mot besparingskraven och arbetsförhållandena, mobbas och avskedas av ledarskapet. Samma ledarskap som nu med tuffa besparingskrav måste jaga de anställda för att slippa samma plåga som förebilden Grekland. Men väljarna har ju själva beställt det korset genom sin ovilja att pröva andra alternativ i valen. Och Ortens Enahanda, lokaltidningen var i det avseendet en trogen medlöpare.

Och en stilla undran kan få avsluta den här bloggen. När skall de båda arbetarpartierna, det nya och det gamla slå sina påsar ihop för arbetarnas skull, och bilda regering? Då kanske vi kunde få en bättre balans, med mindre av konfrontationer än den politik som nu tydligen styrs av radikalisterna på ytterkanterna.

Nog är det väl lite underligt ändå, att två partier som anser sig båda vara arbetarpartier, inte kan samarbeta, vilket rimligen borde vara till förmån för de man anser sig företräda.?

2015.06.28

Jarl

 

 

 

Uppbrott

Det är en vacker morgon denna sena junidag. ”Fjärden ligger blank som ett nybonad golv”, för att citera den stora poeten Evert Taube. likt vita prickar simmar sakta några svanar. Om några timmar kommer regnet om SMHI får rätt. Sedan skall det regna mer eller mindre i ett dygn. Sådant är vädret denna kyliga start på sommaren.

Annars är mycket sig likt, maskrosorna har blommat ut, och så mycket annat växer och frodas. Mår kanske bra av det våta vädret. Så gynnas det ena av det andra, och livet går vidare.

Annars är det en tid av uppbrott. Fler än någonsin sedan andra världskrigets slut, orsakade av vapnens och intoleransens krafter. Där ges inte mycket till valfrihet, ofta handlar det om att ta de begränsade tillgångar man har och ge sig iväg. De uppbrotten sprider sig ut över hav och kontinenter. De som flyr är naturligt nog också de som inte vill delta i striden. De som söker friden, freden och friheten.

För dem hägrar ett liv med just de värdena i demoratiska länder. De söker sig inte till väst för att skapa de auktoritära kalifat som de flyr från. Ändå förföljs de av misstänksamhet på just de områdena. En misstänksamhet som göds av en grumlig sörja av åsikter vilka speglar synsätt som går i strid med de mänskliga rättigheter vi som nation anser oss företräda.

Sedan det senaste stora kriget har vårt land tagit emot massor av invandrare. I det avseendet har vi varit ett exempel på de länder som byggt sitt välstånd på en utveckling där mångfalden har tillåtits blomma och berika samhället. Andra stora invandrarländer som USA och Kanada, liksom flertalet västeuropeiska länder har utvecklats på samma sätt. Mot den bakgrunden är den generella misstänksamheten mot de som kommer till vårt land svår att förstå.

Men medaljen har alltid en baksida, en kamp att föra. På 50-60 talen var det ”finndjävlarna”som fick bära missunnsamhetens och främlingsfientlighetens kors. Över tid har nya grupper kommit att få göra detsamma, just nu de som kommer från mellanöstern och afrikanska länder. Men innebär det då att vi inte skall ha några spärrar, och hur skall de i så fall se ut?

Den omfattning på invandringen vi ser just nu är en stor börda att bära, och den måste kunna diskuteras. Just det samtalet måste kunna föras om inte rasismen skall bli ett verkligt och stort problem. De konfliktungar som uppstått i förorterna måste mötas med dialog och ett fast grepp om de svenska värden vi ser som grund för landets utveckling och demokrati. De krafter som arbetar för att bygga parallella samhällen med olika kulturer och lagar i vårt land måste mötas med ett fast motstånd.

Också den attityden är viktig i värnet av framtiden.

2015.06.24

Jarl

I midsommartid.

Det är en strålande solig morgon i kommunen norr om skogen, när jag tar min morgonpromenad. Det är midsommartid, och blommar som mest utefter strandpromenaden. Jag plockar en fin sommarbukett med 8 olika sorters blommor att pryda bordet med denna midsommarhelg.

Annars cirklar frågorna mycket kring människors beteende, och politikens väsen. I kommunen norr om skogen var missnöjet stort inom de tunga delarna av de kommunala verksamheterna inför valet 2014. I skolan hade man haft återkommande inkallanden av arbetsmiljöverket för att komma tillrätta med verksamheterna inom skolans områden. Inom omsorgen och hemtjänsten var klagomålen på samma sätt offentliga och påtagliga. Och kommunen hade fått löpa gatlopp i SvT-s Uppdrag Granskning för sina vidlyftiga affärer i fjärran länder, affärer som direkt slår tillbaka på verksamheterna i kommunen genom hårda besparingskrav.

Man kan tycka att mot den bakgrunden skulle väljarna vilja se ett annat ledarskap efter valet. Men i bruksorter med väl utvecklad klanidentitet, fungerar inte det sunda förnuftet, åtminstone inte om man med det menar en politisk vilja söka förändring i sådana lägen. I klansamhället är de ledande strukturerna i både politik, tjänstemannakår och samhället i övrigt hårt styrda. Där blir bevarandet av en förment stabilitet långt starkare än viljan att söka förnyelse.

Och valet har knappt övergått till vardag igen så återkommer klagomålen. Den nya  budget som nämnderna lagt, och vars syfte är att visa på god ekonomisk hushållning, inte att garantera god verksamhet, överklagas.. Den överklagas av samma fackliga representanter vars medlemar villigt och glatt gav klanen, det rosenröda partiet fortsatt förtroende. Så cementeras ett förstelnat ledarskap med de följder det får för utvecklingen.

I den här utvecklingen är också media en viktig del. Författaren och journalisten PO Tidholm skriver i sin kända bok ”Norrland”, att lokala medier på små orter gärna blir försvarare av ortens särart, mer än en kritisk granskare av dess utveckling och ledarskap. Och den beskrivningen är också klockren för ”Ortens Enahanda”. En produkt som under senare års ledarskap blivit en villig medspelare till ortens ledarskap. Tydligast kanske manifesterat i de ständiga och försåtligt formulerade ifrågasättandet av det parti som mer än andra, på allvar sökte ifrågasätta ledarskapet. Härskarteknikerna förtal och förtigande användes flitigt under valåret. Och man drog sig inte heller för att utnyttja en dödssjuk f.d medlem i det syftet, endast dagar innan hon dog. Så perverterad kan också journalistik bli.

Nog om det, greven och betjänten har sina efterföljder på många områden. Och smutskastningen av de man vill komma åt likaså. Dags att vända blad och söka andra identiteter för de som inte gillar läget. Och så är också fallet med de flesta av ortens unga när väl den obligatoriska skolan är över. Och för kommunen norr om skogen finns många bränder att släcka, men få man vill tala om.

Budgeten visar ju på plus, så varför gnäller folk??

2015.06.20

Jarl

I åsiktsfrihetens land?

Så har då den första prövningen av decemberöverenskommelsen (DÖ) gjorts. Under ett antal timmar kritiserade alliansen den 16.6 i riksdagen hårt den rödgröna budgeten, och argumenterade för alliansbudgeten, bara för att sedan i omröstningen lägga ner sina röster istället för att rösta på sin egen budget. Och i media rasar väljare över det svek man anser sig ha blivit utsatta för.

För så är det naturligtvis, att oavsett utgången av valet, så röstade väljarna i september 2014 på det parti man upplevde stå för de egna synsätten. Man lyssnade och tog till sig de vallöften och den inriktning partierna saluförde i valen.

När sedan som i det här fallet det inte blev en klar majoritet hade man alternativen att genomföra det nyval man utlyst, eller arbeta vidare med det parlamentariska läge som fanns i riksdagen. Valet att alliansen skulle kapitulera för den socialdemokratiska aggressionen, fanns nog inte i väljarnas tankevärld, innan det plötsligt presenterades som en lösning.

Decemberöverenskommelsens upphovsmän

Nu ett halvår senare börjar vi få facit. Riksdagens arbete har knappast blivit bättre, obstruktionerna genom ständiga markeringar i utskotten blockerar frågor som borde få svar. Motsättningarna i det politiska systemet har inte försvunnit, de snarare ökar. Och regeringsdugligheten har alltmer präglats av ytterlighetsparternas V+Mp agendor. Vi har fått en utveckling som för oss långt bort från den som alliansen borde eftersträvat.

Vinnare blir i det här sammanhanget helt klart det av etablissemanget utestänga SD. Opinionssiffrorna talar här sitt tydliga språk. Och med den ilska som före detta borgerliga väljare visar över alliansens kapitulation inför den rödgröna regeringen, kommer SD att växa snabbt även framgent.

Är det då rimlig att ur rent demokratiska synsätt utestänga snart kanske 20 % av väljarkåren från inflytande över politiken? Statsministern och övriga partier använder fascist- och naziststämpeln till och med i riksdagens talarstol när man adresserar partiet? Svaret är nog dessvärre att vinnaren blir den som mobbas, mobbarna får finna sig i sviktande stöd bland väljarna.

I sak handlar detta om politisk makt, egna maktpositioner och att etablissemanget inte kan svälja en debatt om utvecklingen i vårt land som alltfler menar måste föras. Nu lyfts de frågorna från fler och fler tunga plattformar. Svenskheten så som den ibland kallas, vår blandade kultur byggd på tolerans och solidaritet, är satt under attack och det samtalet måste kunna föras.

Åsiktskorridoren har blivit vår tids nya modeord, endast de ”rätta” åsikterna är legitima att framföras? Vilka de åsikterna är styrs av medias och politikens åsiktspoliser, allt i yttrandefrihetens och åsiktsfrihetens land.

Det finns mycket i politiken som måste förändras om prioriteringarna skall komma rätt.

2015.06.17

Jarl

Högtidsstund för monarkin

Lördag den 13 juni var en vacker dag i stora delar av landet. Det var också en händelserik dag, i synnerhet då för de miljoner som följde vår prins Carl och Sofias bröllop på plats runt om i huvudstaden, eller via media.

Det var fina sändningar över ett värdigt och väl organiserat bröllop. En festdag för alla inblandade, de direkt berörda, de många som fyllde kyrka och middagsbord. Och naturligtvis de miljoner som följde händelserna via medias olika kanaler.

Landet och folket behöver förebilder att se upp mot, och ta del av. Och vad lockar mer än när mannen av börd finner sin kärlek hos kvinnan av folket. Att vi i vårt land har kommit så långt på jämlikhetens stråt är en glädje och en tröst alla dagar i veckan. Av de tal som hölls efter middagen höll brudens far Erik ett lysande och inspirerande tal. Också prins Carls tal var ett retoriskt smycke i talekonst. Och äktheten lyste genom relationen brud och brudgum under hela den långa dagens olika aktiviteter.

I det sammanhanget finns det skäl att fundera över kungahusets popularitet. Kanske är det så att ”det behövs opium för folket”, och de förebilderna finner man i den äkthet och tradition som kungahuset är bärare av.

Politiken som borde tillhandahålla de förebilderna, får ständigt underkänt i olika publika mätningar. Bråk och käbbel, löftessvek och direkta lögner har fortsatt att solka ner de förebilderna också efter det senaste valet. Det kan gälla allt från direkt politiska frågor, till personliga påhopp som gränsar till ren mobbing. Oförmågan att bära det demokratiska arv som kräver respekt för olika synsätt, nu främst demonstrerat i utfrysningen av landets 3-e största parti, och därmed också dess väljare.

Och i bröllopsmiddagen fick vi se landets statsminister stående applådera prinsen efter hans tal. Det går an att bänka sig vid de dukade borden, samtidigt som han representerar ett parti som i årtionden har haft i sitt partiprogram att monarkin skall avskaffas. Hyckleriet har sina företrädare inte minst i rosornas parti.   

Åter till vardagens bestyr får vi alla glädja oss åt att invandrarpojken Carl, som hans säkert hade kallats om han växt upp i Rosengård, fått sin svenska Sofia. Personligen önskar jag dem all lycka framgent. De utgör tillsammans kulturellt, socialt och på andra sätt ett bevis för att man från olika utgångspunkter kan mötas och förenas i kärlek och omsorg om varandra.

Den förebilden hoppas jag många unga tar till sig i en tid när religiösa fobier förgiftat hjärnan på så många i vårt land och i andra länder.

14.06.2015

Jarl

 

I samma fotspår

En vecka utan dator kan tyckas mycket, men man klarar sig väl med en smartphone när det gäller surf och att läsa meddelanden. Däremot skriver man inte gärna långa bloggtexter på det sättet. Den gångna veckans resa har varit datorlös, och Liberala Vindar har blivit tyst den tiden.

Inget fel i det kanske, det ges tid till eftertanke vilket inte är helt fel. I kommunen norr om skogen har strid uppstått om kommunens vurm att med miljonernas mångfald återkommande stödja projekt vilka hör marknaden till. Sekab och Domsjö fabriker har kostat kommunmedborgarna miljardbelopp. MoDo- hockeys storhetsdrömmar göds på ett oerhört cyniskt sätt med kommunala pengar, alltmedan pengar saknas för kärnverksamheterna inom skola, omsorg och infrastruktur.

utsikt från kusthöjden

Den här gången handlar det om ett konkursat byggprojekt, en enskild och känd person, låt oss kalla honom herr B-s storhetsdröm att skapa ett kustalpint boende på en stenig bergsluttning som gått i kvav och konkurs. Nu går kommunen in och räddar projektet, marknadens bedömning är tydligen att det inte är värt att rädda. Hur mycket det kommer att kosta kommunmedborgarna innan den aktionen är slutförd om ett antal år, står än så länge skrivet i stjärnorna. Rimligen kommer den notan att växa med betydande belopp på den vägen. Man har ju det kommunala bostadsbolaget att använda sig av.

Och den lokale bostadsguru som under senare år gjort mycket för modernisering och utveckling av delar av bostadsbestånden i staden, känner nu hur snaran dras åt om den verksamheten. Den politiska cynism som ryms i begreppet att inga träd tillåts växa för högt känner han nu drabbat den egna personen. Det möte han kallade politikerna till bojkottades av den politiska ledningen liksom av verksamhetsledningarna. Kan signalen bli tydligare.

Nu sitter Herr N, om vi får kalla honom så med sina drömmar slagna i kras och de landområden han billigt fick köpa av kommunen på det fina folketsparks bekostnad, blir kanske inte den guldgruva han tänkt sig.

Så går utvecklingen vidare i den kommun, som utan tvivel skulle kunna platsa i någon riktigt långvarig dokusåpa. Och det nya kommunalrådet knallar på i samma fotspår som det gamla. Går det så går det, och sviktande befolkningssiffror kan man alltid justeran med att fylla tomma lägenheter med nya invånare. Låt vara att de ofta finns på orter där förutsättningarna för arbete och ett aktivt liv på det sättet har sina begränsningar.

2015.06.11

 

Jarl

Politisk cynism

Det är en stilla morgon när jag tar min morgonpromenad. Nere på strandpromenaden doftar häggen, den blommar redan. Och i småbåtshamnen stör jag ett par kanadagäss, som flyr ut på vattnet och trumpetar högljutt, kanske i protest över att bli störda.

Häromdagen avslutades Socialdemokraternas kongress, som vanligt bevakad minut för minut av media. En i sanning otrolig reklam för det ”bolaget”. I avslutningen sjöng man som vanligt internationalen, hur missvisande är inte den texten mot bakgrund av partiets handlande i vår tid.

Och förre statsministern Göran Persson var heller inte sen att utdela sina nålstick till efterträdaren Stefan Löfven. ”Med Mp i regeringen hade jag inte velat regera” tyckte Persson, och likaså att ”Löfven måste göra något åt invandringen”. Vad fick vi inte veta av löpsedlarna att döma.

Göran Persson gör sig stor på vanligt vis, och stor är han också i så måtto att han får se sig som den som genomfört den utan tvekan största ekonomiska kuppen i vårt land, när pensionsfonderna plundrades 258 miljarder för att stärka statskassan. Den kuppen och den ”broms” man samtidigt införde i pensionssystemet tillsammans med 1,6% avdraget varje år, gör att den ekonomiska snaran dras åt sakta med säkert för de äldre, ju äldre man blir. En mer cynisk ”reform” riktad mot en definierad åldersgrupp är svår att tänka sig.

Och nu väljer efterföljaren Löfven att följa samma spår, pensionsfonderna skall användas för att bygga ut och om järnvägarna. Naturligtvis skall det inte drabba utbetalningarna till pensionärerna? Lika lite som den tidigare av Persson sjösatta ”reformen”? Trovärdigheten i det påståendet borde rimligen vara mycket lågt.

Det finns professionella institut som klarar att ge lån till statens utgifter om man inte har klirr i kassan. Det vet naturligtvis regeringen, men man tar hellre de besparingar ur den kassa som i framtiden och nutid skall trygga de äldres villkor.

Det är stor skillnad nu mellan de 80% av tidigare lön som ATP-systemet skulle garantera när man gick i pension, och de cirka 55% löntagaren får idag. Och inte lär det bli bättre enligt expertisens uttalanden att döma. Det sluttande planet är en realitet när det gäller ekonomisk trygghet på äldre dar. Något som också visar sig i antalet fattigpensionärer, vilka ökar i antal för vart år.

Och huvudansvaret för den utvecklingen finns hos rosornas parti, det parti som anser sig företräda folket, men inte tvekar att rasera tryggheten för de grupper man anser sig företräda.

2015.06.03

Jarl