Valtider

 

Valtider och valdebatter. I TV4-debatten 3 dygn innan valet den 11.9, kom 7 prydligt klädda partiledare in. Den åttonde, moderaternas Ulf K markerade genom att slipslös och med upprullade skjortärmar ta plats i podiet. Så kan man också signalera aktivitet och vilja till tittarna.

En valdebatt följde som mer än på mycket länge visade på olikheter i synen på framtidens utmaningar och lösningar. Återstår att se vad väljarna prioriterar, och om man kan skapa en handlingskraftig regering efter valet.

Bland de brännande frågorna finns naturligtvis energifrågorna. Stängningen av en stor del av vår kärnkraft har visat sig vara ett stort felbeslut, och följderna får vi bära när begränsningarna skall översättas i nedsläckningar och ökade kostnader.

Utfiskningen våra angränsande hav som lyftes av undertecknad i en debattartikel i Expressen i oktober 2021, hotar vår försörjning av fisk. Den orsakar skador på näringskedjorna i haven med bland annat kraftigt ökad algblomning. Och den är på väg att helt utplåna en av våra äldsta näringar, kustfiske. Om det har det tidigare varit tyst i debatten, men nu fick frågan uppmärksamhet.

I debatten valde ledaren för den nuvarande regeringen att med en återhållsam attityd inta rollen som ”landsmoder”. Motståndet från en samlad opposition visade på skillnader i synsätt som påminde om 1970-talets hårda ordstrider om inte minst kärnkraften och därmed energiförsörjningen.

Två dagar kvar till valsöndagen när detta skrivs. Samtidigt som krigets skuggor sträcker sig från Ukraina till alla europeiska länder på olika sätt, avslutade en världsmedborgare och ikon sin livsvandring.

Drottning Elisabeth var med sina 70 år på tronen i Storbritannien, en unik och av sina medborgare uppskattad, av många älskad person. Hyllningar och minnesord kommer från den demokratiska världens ledarskap. Medborgarna i samväldets länder får nu ta farväl av en person som symboliserat stabilitet och sammanhållning i en nu alltmer splittrad värld.

2022.09.09

Jarl S

Mur som mur.

Mars månads första dagar domineras i många media av den nya flyktingvåg kriget i Syrien skapar, när 100.000 tals personer flyr striderna i den sista av oppositionella mot Assad hållna regionen Idlib. Flykten är förståelig för varje normalt tänkande person, barnfamiljerna är många, och strävan är att komma till ett land där normalitet med skolgång för barnen, arbete och försörjning kan återställas för de vuxna. Att då mötas av taggtråd, tårgas och gummikulor är naturligtvis inte vad de skyddssökande flyktingarna väntar sig.

Människor har i alla tider flytt från områden med liten trygghet, och svåra försörjningsmöjligheter, till områden man upplever ha bättre sådana förutsättningar. USA är liksom alla de amerikanska länderna exempel på länder där “inkräktarna” med utrotningsmetoder successivt tagit över kontrollen av de länder man kom till. Ursprungsbefolkningarna har eliminerats och förvandlats till minoriteter med liten eller ingen beslutanderätt i sitt land. I kampen mellan kulturerna har den med de bästa vapnen blivit vinnarna.

Också i vår tid fortsätter folkvandringarna. Ibland drivna av ekonomiska motiv, ibland av politiska skäl eller krig som i fallet Syrien. Länder som EU eller USA, Kanada eller Australien blir då målet för de sökandes strävan efter försörjning och det goda livet.

Svaret på den folkvandringen blir i vår tid i allt högre grad murar av olika slag. USA-presidenten Donald Trump kom till makten genom löftet att bygga en mur mot Mexiko, för att på det sättet stoppa den illegala invandringen från “latinos”. En mur som av många ifrågasatts, den gav delar av jordbruk och industri billig och nödvändig arbetskraft i stora delar av landet.

I vår tid står flyktingarna med sina få tillhörigheter, sina barn och sin utsatthet vid Europas gränser igen. I det 10-åriga kriget i Syrien har Assad-regimen med rysk hjälp bombat sönder stora delar av landet och drivit miljontals människor på flykt. Och UN och omvärlden har valt att i stort sett legitimera det med sin tafatthet.

Att då de flyende möts av taggtråd, tårgas och gummikulor är knappast ett svar som bär humanitetens tecken.

Ibland prövas mänskligheten mer än annars, sådan är vår tid och sådan kommer den att förbli så länge livsförutsättningarna mellan de som har och de som inte har ökar istället för att minska.

Med eller utan förödande krig.

2020.03.02

Jarl S

Våldspiralens offer

Vi skriver januari 02, knappt har det nya året och decenniet börjat,när det politiska våldet eskalerar. Amerikanska drönare väntar på sina offer 15000 meter ovanför Bagdads flygplats. När två bilar med höga Iranska företrädare lämnar flygplatsen, dödas de med den millimeterprecision som troligen endast modern krigföring av världens ledande krigsmakt USA kan åstadkomma.

Angreppet sker på annat lands territorium, vilket i sig är ett krigsbrott.

Den iranska reaktionen blir vad den kan förväntas bli i en stat som är helt styrd av en teokratisk diktatur. Massornas mångfald fyller gatorna i landet Iran, och kraven på hämnd är högljudda. Hur nu Iran skulle kunna skada USA på något mer påtagligt vis kan möjligen ifrågasättas, militärt är landet helt underlägset USA, men något symboliskt måste man åstadkomma. Den amerikanska presidenten deklarerar att man har 53 mål i Iran man klara att angripa om Iran angriper amerikanska intressen.

Den 7 januari skjutet Iran några raketer mot baser för amerikanska och internationella hjälptrupper i Irak. Man förvarnar också dessa om att raketerna kommer, och de inriktas så att de inte skall skada någon eller något. Den så kallade hämnden är bara avsedd för den iranska ledningens interna propaganda, och någon skada åstadkommer raketerna inte. Men i Iran härskar rädslan för de 53 mål för angrepp som den amerikanska presidenten Trump lovat kommer eftersom Iran nu angripit de  amerikanska baserna..

Onsdagen den 8 Januari, tidig morgon lyfter ett Ukrainskt plan med 178 personer från Teherans flygplats, dess destination är Toronto med mellanlandning i Kiev. Passagerarna är i huvudsak internationella personer, vilka firat Jul-Nyår hos vänner i Iran.

Efter bara ett par minuter i luften skjuts det ner av en ryskbyggd raket, samtliga ombord omkommer.

Våldsspiralen som startades den 2 januari har skördat sina offer. Offer vilka på inget sätt varit ansvariga för våldets början. Män, kvinnor och barn dödas urskillningslöst. Anhöriga mister sina kära på det grövsta och vidrigaste sätt.

Det iranska ledarskapet har påtagit sig den direkta skulden för våldet, men den som startade våldspiralen, den amerikanske presidenten har dess blod på sina händer,

2020.01.12

Jarl.s

Radikala ledarskap

Radikalisering har under de senaste åren blivit ett återkommande begrepp. Då i synnerhet när det gäller personer som valt krigets Syrien och islamisering, och lämnat sina hemländer med det följder det fått. Resultatet har vi sett i det årslånga krigandet i främst Irak och Syrien, och det elände som följer av det.

Despot USA

Men radikaliseringen är inte begränsad till fotfolket längre. Också i de högsta sfärerna har demokratins trygga hjul ersatts av demagoger, som framför budskap som med samma rätt kan kallas radikala. USA-s president Trump är typexemplet som följts av Boris Johnson i England. Turkiets de-facto diktator Tayyip Erdogan en tredje. De goda åren när demokratin bredde ut sig över världens länder, har nu bromsats och till dels stoppats upp i realiteten.

Den utvecklingen startades av Rysslands misslyckade demokrati försök. Visserligen hålls val där, men det är val som endast “betrodda” ledamöter får ställa upp i. Betrodda i den meningen att de samverkar med det av Putin och hans anhang styrda parlamentet.

Erdogan i Turkiet har successivt fängslat sina politiska motståndare, och tagit kontrollen över alla viktigare media. 1000-tals personer inom krigsmakten har fängslat, och ännu fler fått lämna sina tjänster.

Det krig som Erdogan nu startat mot den stabilaste och humanaste delen i Syrien, den kurdstyrda enklaven Rojava, är helt styrt av Erdogans storhetsvansinne, och omvärlden ser på.

Krigshetsare Edrogan

Demokratin som styrelseform är i dagsläget prövad mer än någon gång sedan 2-a världskriget. Sönderfallet i USA kan om det inte stoppas bli spiken i kistan i det avseendet, Och den Kinesiska “stabiliteten” byggd enpartidiktatur och på världens i särklass bredaste personkontroll, bidar sin tid att ta över som den nya stormakten, ekonomiskt och militärt.

EU med sina interna problem och Brexit ständigt närvarande, är förlamat och svagt som maktfaktor i det stora globala spelet.

Mycket kan ändras fort i vår lättrörliga tid. Radikaliseringen av ledarskapen i stora och betydelsefulla länder, skapar stora osäkerheter och minskad trygghet.

2019.10.12

Jarl S

Dekadens

Augusti månad närmar sig sitt slut, den sista sommarmånaden. Blåst och regn är dagens tecken, också det en förebådan om höst. Men än var vattnet med sina +20 grader varmare än luften vid gårdagens bad i det salta havet.

Det politiska ledarskapen börjar visa sig efter sommarens vila. Statsminister Löfven angriper i sitt hösttal de som finansierar droghandeln, och därmed en väsentlig del av kriminalitet och skjutningar. Det är de välbeställda kommunerna i storstaden som utpekas. Där finns pengarna och där finns dekadensen, det som också kallas moraliskt förfall. Säkert har han den uppfattningen efter samtal med de kriminalare som arbetar med frågan. Follow the money, skrev undertecknad i bloggen tidigare i sommar. Intressant att notera att ledarskapet nu också börjar intressera sig för frågan.


Och i det stora landet i väster pågår nu primärvalen för fullt. I det republikanska partiet sitter Donald Trump tämligen säker. I det demokratiska är de som vill utmana så många fler. Må debatterna bi bra och fokusera på värnet om den konstitution landet levt efter, och som nu hotas av sönderfall givet den nuvarande presidentens ageranden.

Beslagtagandet av fartyg, det nya pirateriet går nu också in i nya faser och mycket står på spel. Att England nu väljer att frisläppa den tanker man hållit vid Gibraltar ett antal veckor,  tyder på att diplomatin vunnit över prestigen, och rimligen då också att den svenskägda men England flaggade Stenabåten släpps.

Det gillar nu inte Trump, och en begäran att hålla kvar fartyget har kommit från det hållet. Iran har hotat med att helt stänga Hormuzsundet, vilket är liktydigt med en krigsförklaring gentemot de länder som är beroende av transporterna in-och ut ur sina hamnar. Mellanösterna borde ha fått nog av alla sina krig i Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och Kuwait.

Att Donald Trump vill provocera fram ytterligare ett krig i området, förtjänar varken världen eller de som direkt drabbas.

2018.08.17

Jarl S

Ockupationens År

Ljumma vindar denna februarimorgon. En stilla doft av vår kan det tyckas även om almanackan säger något annat.

Vår gäst dessa dagar har lång och stor erfarenhet av arbete i det stora  landet i öster, Kina. Världens nya stormakt, landet som med ekonomiska och politiska medel kräver allt större utrymme för sina synsätt. Diktaturens pris är den enskildes underkastelse. I Kina är medlemskapet i partiet, det enda och stora, en förutsättning för att få högre utbildning liksom arbete i mer kvalificerade positioner. Så byggs det nät som skapar ofrihet, hot och i förlängningen krig.

De tankegångarna speglas väl i den lättlästa och viktiga bok “Näktergalen” som skrivits av författaren Kristin Hannah. Boken beskriver utvecklingen Frankrike unde de tyska ockupationen åren 1940-44 ur den lilla enskilda människans perspektiv. Hur nazisterna efter Frankrikes underkastelse byggde upp sin kontroll över landet. Först med propaganda och en charmoffensiv, man ville ju vinna det franska folkets tillit. Men parallellt med det hot om dödsstraff för minsta förseelse, rättslöshet i maktens tjänst.

Boken ger oss en utmärkt bild över hur tyskarna tog kontroll över livsmedelsförsörjningen, de tyska soldaterna skulle födas först, det som blev över fick en hungrande fransk befolkning köa till.

Inrikes resor fick inte göras utan speciella tillstånd, legitimation måste alltid bäras och kunna visas upp vid återkommande kontroller. Innehav av radio, skjutvapen eller sprängmedel var förbjudet och kunde innebära dödsstraff. Plundring och övertagande av offentliga och enskilda hus och byggnader var del av ockupationsmaktens privilegium.

Franska medborgare med judisk börd, kommunister, homosexuella,  frimurare eller Jehovas Vittnen,fråntogs rätten till arbete och egendom.

Sakta men säkert byggdes en motståndsrörelse uppbackad av De Gaulles radiosändningar från London. De som verkade där gjorde det med livet som insats, och följande kungörelse fanns uppslagen som en varning och realitet:

I fortsättningen kommer alla fransmän som grips för ett brott eller en överträdelse att betraktas som  gisslan. När en fientlig handling mot Tyskland inträffar i Frankrike, kommer gisslan att skjutas.

Gisslantagande har nu blivit ett medel tillämpat också i Kina, just nu är Kanada drabbat, men det kan drabba var och en som i landet framför synpunkter som anses opassande. För inte länge sedan handlade det om en svenska man, som arbetade med att informera om de regelverk som gäller för mänskliga rättigheter enligt internationella konventioner.

Boken kan verkligen rekommenderas i vår tid av ökande spänningar mellan länder och i olika länder. Krig och fred är varandras motsatser och pendeln svänger över tid. Var den befinner sig nu och vart den är på väg är väl värt att begrunda. Under tiden kan man läsa sig till erfarenheter viktiga att ha med sig.

2019.02.18

Jarl S

Februarimorgon 2018

Minus 8 grader och en härligt klar luft när morgon blir till dag. Folk skyndar till bussarna och sina jobb som vanligt. Det är torsdag-morgon, och snart har ännu en vecka gått. Jakten på medaljer i OS har belönats med ännu ett guld i slalom till vårt land och Andre Myhrer. Roligt för honom och alla slalomälskare.

I media refereras ännu en opinionsundersökning inför valet som nu är 200 dagar bort. Positionerna är låsta, 2,7% för KD innebär att partiet åker ur riksdagen. Mp och L ligger också nära den kritiska gränsen 4%, för att åka ur riksdagen. Frågan är om inte en sådan utveckling skulle vara bra för landets styrelse. Småpartierna har genom sin vågmästarroll fått orimligt stort inflytande på vissa frågor. Vilket i sig skapar missnöje med politiken i stort. Ett missnöje som syns mycket tydligt ibland annat miljöfrågorna och immigrationsfrågorna.

Vindkraftens massiva utbyggnad med stora subsidier som bas, stjäl resurser som skulle behövts i välfärdsbristen på lärare, sjukvårspersonal och poliser. Yrken som inte längre lockar de unga, samtidigt som behoven blir allt större.

Och nu flaggar också försvaret för att man behöver fördubblade anslag för att rimligt återställa den nedskärning som gjordes under 90-talet när tron på den eviga freden förde till att vårt lands försvar skrotades. Nu rustas det i såväl öster som väster, och krigsretoriken flyger i luften samtidigt som Syrienkriget och Rysslands annektering av delar av Ukraina gett Europa i övrigt skrämselhicka.

Militärparaderna har återkommit i vårt östra grannland, som en manifestation av makt och inflytande, och frihetens symboler framför andra, friheten för media journalistik, liksom politisk frihet inte längre existerar. Mord orkestrerade av den politiska ledningen ha blivit ett givet svar på opposition mot ledningen.

Och i ett internationellt perspektiv har nu också cyber-kriget lyfts upp till nya höjder. Genom att utnyttja den västliga världens fria medielandskap, driver nu de auktoritära ländernas ledningar propaganda genom fördolda källor, de s.k. trollfabrikerna, i de demokratiska länderna. Målet är att bygga konflikter i de länder man angriper, och på det sättet så splittring och undergräva de politiska systemen i angripna länder.

Vi lever i en spännande tid, efter 70 år av utveckling och relativ fred mellan de stora nationerna, mullrar det nu mer än annars. Kan fredskrafterna få slut på slakten i mellanöstern, och förhindra ännu större konflikter? En fråga vi har anledning att ställa oss i vår tid.

2018.02.22

Jarl

Vår tids Mussolini

Likheterna är slående. Samma arroganta attityd, präglad av självgodhet. Samma pompösa uppträdanden, och samma övertygelse när det gäller de egna synpunkternas överlägsenhet.

Donald Trump har av många fler än undertecknad liknats vid vår tids Mussolini.

Då på 30-talet handlade det om Italiens förmenta storhet. Genom kolonialkriget mot dåvarande Abessinien (Etiopien idag) 1935–36 fick fascisten Mussolini ett eget litet krig mot en underlägsen motståndare. Nationernas förbund som skulle skydda mänskligheten efter det första stora kriget 1914-18, förmådde inte hindra det trots att båda länderna Italien och Abessinien var medlemsstater. Italienarna var överlägsna i materiel och flyg. Den italienska segern blev inte långvarig. Mussolinis storhet var ett bländverk som rasade ihop under trycket av det stora krig som följde 1939–45, och som han blev en del av.

Nu stormar ordets böljor mellan lilleputtstaten Nordkorea och jätten USA. Och vår tids Mussolini, Donald Trump eldar på, också han anser sig kanske behöva ett krig för att ”ena” nationen. Det blir knappast det gatans parlament som han stödjer sina synsätt på, som drar ut i det kriget. Och det kommer inte att begränsas till Nordkorea om det startas. Jättarna Ryssland och Kina är alltför nära lierade med Nordkorea för att acceptera en sådan utveckling.

Av de skälen och historisk erfarenhet, måste den amerikanska demokratin stå emot galenskapen. Därför är republikaner som Ed Mc Bain, som nu blockerar de värsta påhitten, utomordentligt viktiga. Likaså det samarbete mellan tidigare presidenter som uppstått, och den samverkan för att minska presidentens makt som nu sker mellan demokrater och republikaner.

En president som förnekar erkända begrepp som forskning och erfarenhet. Som bygger sina åsikter och beslut på egna åsikter, utan förankring hos andra än en begränsad grupp likasinnade. En sådan president kan aldrig bli folkets president. Det finns alla skäl att också i det här fallet prisa media för deras vaksamhet i de här avseendena.

Vår tids Mussolini, är minst lika farlig för världssamfundet som någonsin hans föregångare.

2017.09.25

Jarl

När världen håller andan

Det är höst i luften, regnens tid och stormarnas. När detta skrivs härjar orkanen IRMA i den karibiska övärlden med vindar över 80 meter/sekund. Det är fruktansvärda vindar, omöjliga att beskriva. Vindar man måste söka skyddsrum för om man inte vill riskera livet. Och på det, de omfattande regnen och materiella skadorna.

Vi har inga klimatförändringar hävdar de som vill gå med skyddslappar genom tillvaron. En lika korkad uppfattning som den att vi inte har något ansvar för den planet som är vår gemensamma boning. Vakna upp Mr Trump och ni andra som inte vill bry er?

Hösten 1939, vid den här tidpunkten, rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen och det stora kriget startade. Det skulle avslutas 6 år senare, med ett sönderbombat och illa medfaret Europa och stora delar av Asien. Minnet är kort hos nya generationer, eller hur skall man annars tolka utvecklingen just nu.

I Syrien böljar förstörelsen fram  och tillbaka, och lämnar skövling och flyktingar som sitt facit. I Turkiet har en psykopatiskt lagd person tagit över ledarskapet och avskaffat det som vi definierar som demokrati. Fängelserna fylls nu med meningsmotståndare, det öppna samtalet har utbytts mot rädsla hos de som tror på mänskliga rättigheter.

Och i ordstriden mellan den nordkoreanska militärdiktaturen och omvärlden hjälper tydligen inga fördömanden. Kommer den utvecklingen att ge Asien ett storkrig inom kort? Faran är för tillfället överhängande. Två länder, Nordkorea och USA,  med  två omogna ledare utmanar nu varann och tänjer på de gränser som reglerar fred och säkerhet. Inte bara för de egna länderna, utan också för många andra som skulle bli indragna i den tvekamp ett krig skulle innebära.

Nog är det en varning och ett omen i skyn när FN inkallas till extra möte för att diskutera krigsrisken. Må detta FN nu vara starkare och klokare än vid de många andra prövningar, där man totalt misslyckats med att stoppa utvecklingen.

2017.09.07

Jarl

War-lord

I den briefing som alla presidentkandidater fick av olika företrädare för de institutioner som en kommande president skall leda, fanns också genomgångar med militären. Donald (duck)Trump, ställde i de sammanhangen frågan, när vi nu har så många och sofistikerade nukleära vapen, varför använde vi dem inte? Frågan ställdes inte en gång, den ställdes flera gånger enligt rapportering via media från de samtalen.

I valrörelsen kritiserade Trump kategoriskt de militära engagemang USA gjort i länder som Afghanistan, Irak och Syrien. Amerika skulle sköta sitt, och omvärlden fick ta ansvar för sitt var budskapet som lyfte honom in i Vita Huset. Väl där påbörjades omstöpningen av politiken.

Att Donald Trump söker konflikt kan knappast ha undgått någon som följt valrörelsen. Obamas regeringsperiod var enligt honom en katastrof. Hillary Clinton skulle fängslas så snart han tillträtt sitt ämbete. Och med samma synsätt är han nu på väg att leda in USA i krigen i mellanöstern och nu också Nordkorea. USA har fått sin Mussolini, en arrogant och ljugande galning, som nu gör sitt bästa för att sätta landet på krigsfot.

Samtidigt som nerskärningar sker på i stort sätt alla federala områden, skolor, sjukvård, kommunikationer, miljö etc. Samtidigt satsas nu stora resurser på att bygga upp den militära kapaciteten i det som redan idag är den överlägset resursstarkaste i världen.

Väljarna trodde möjligen på den skrävlande busen under valrörelsen, man har nu fått en president som på snart sagt alla områden ändrar ståndpunkt. Nu kommer den verklige Donald Trump fram, en krigshetsare, och den bilden och utvecklingen riskerar att drabba landet och dess befolkning i stort, oerhört hårt.

Det republikanska parti som spelar med i den här utvecklingen, spelar också hasard med sin egen framtid. För får demokratin leva vidare, kommer domen bli hård i kommande val. Det borde också ledande republikaner inse, och ta konsekvenserna av.

Donald Trump är en ”madman”, och borde förpassas till historien som det misslyckade exemplet, så snart som möjligt. Både för sin egen del, men framför allt för det amerikanska folkets och andra drabbade folks skull.

2017.04.16

Jarl

Novemberdag

Novemberdag, kort och mörk. En fin dag att tillbringa tillsammans med positiva och livsglada barn. En tillgång är det, att ha den möjligheten i en tid när mörka moln tycks hopa sig över framtiden. Åtminstone ökade osäkerheter i frågor om solidaritet, tolerans, fred och frihet.

Så går alltmer också den pålästa expertisens tankar, oavsett om man läser dem på Washington Post, eller Dagens nyheter. New York Times eller Aftonbladet. På båda sidor av Atlanten hopar sig nu problemen.

Den ryska utvecklingen med kvävda och regimstyrda medier har nu blivit modellen också för det som för bara kort tid sedan sågs som nästa EU-land, Turkiet. Där har nu Erdogan, turkarnas motsvarighet till ryssarnas Putin tagit efter den ryska modellen. Turkiet är inte längre ett demokratiskt land präglat av mångfald och öppenhet. I Syrien rasar barbariet i vår tid, när ryskt bombflyg precisionsbombar sjukhusen i Aleppo, obeväpnade män kvinnor och barn dräps i strid mot krigets konventioner.

Utvecklingen oroar också i länder som Ungern och Polen. Och efter USA-valet har vi nu en president (to be) som ser Putin som en förebild. Den gamla maktbalansen ser ut att spricka efter den 20 januari 2017, när det officiella övertagandet av den nye presidenten sker. Republikaner som förfärades av Trumps retorik under valkampen mot Hillary Clinton, vänder nu kappan efter vinden och underkadstar sig despoten. Utfallet av en sådan utveckling är av fundamental betydelse för världsfreden, och mycket tyder på att den kommer att offras på fåfängans och den maktgalna ledarens altare.

Dags att se den utvecklingen som ev verklig fara, och inte av feghet sopa problem under täcket. När Trump gör sin närmaste stab till en familjeangelägenhet, har han redan där trampat över normala demokratiska gränser. Han vill inte omgärda sig med personer som fungerar som kritiska granskare. Ja-sägarnas julafton stundar, och med det kvaliteten på världsomspännande beslut.

Det finns mycket att intressera sig för, om man vill följa politiken och dess följder.

2016.11.20

Jarl

Oktoberbilder 2016

Nu rasar slutstriden vidare i Syrien. Dagligen ser vi bilderna på bombade barn och byggnader. Det är hjärtskärande på många sätt. Redan har striden, som började som fredliga demonstrationer för ökad demokrati i landet, varat längre i tid än 2-a världskriget. Den gången slutade det i förödelse i stora delar av världen, i synnerhet i de delar som startat aggressionen. Nu ser vi samma scenario, men med demokratikrafterna som de stora förlorarna.

Vart den processen för vidare är svårt att förutse. Någon militär intervention styrd via FN eller de stora demokratierna kommer inte att ske. De miljoner som ännu finns inom de områden som behärskas av demokratikämpar, går en oviss framtid tillmötes. Syriens vurm för att låta människor “försvinna”, återfinns i många liknande samhällen.

Förövare och offer

Och i Turkiet skärps kontrollen ytterligare. De 1000 skolor som stängts av regimen och de 43000 lärare som blivit av med sina jobb, innebär att 100.000-tals barn och unga inte kommer att få någon undervisning. Att 15 universitet också stängts, drabbar också högre utbildning och visar att nu gäller i Erdogans Turkiet envälde och tillbakagång.

Våldets triumf och helvete representerat i två länder. Önskan om medinflytande och öppenhet, som möts av först våld, sedan övervåld, och sedan alltmer eskalerat våld. Vad kan då omvärlden, den del som bryr sig göra?

Frågan om militärt ingripande från USA och dess vänner har naturligtvis diskuterats, men med negativt resultat. En direkt konfrontation med Putinregimen, är inget man önskar sig från de demokratiska ländernas sida. Så den insats mot IS, som Ryssland skulle göra när man påbörjade bombningar för 1 år sedan, koncentreras nu istället mot sjukhus, infrastruktur och ren terrorbombning mot av demokratikrafterna fortfarande hållna områden i landet.

Det är förfärligt i vår upplysta tid, att konflikter ständigt skall lösas med militära medel. Och allt det lidande och det destruktiva resultat det för med sig.

2016-10-02

Bombad demokrati

När Obama för 8 år sedan blev USA-s president, så var han det stora hoppet för den stora majoritet av folket, som ville ha mer av sociala reformer och arbete, är militära ingripanden i olika konfliktländer. Han lovade att avsluta det amerikanska engagemanget i Irak och i Afghanistan, och i så måtto har han också följt sin plan i stort. Men han var också aktiv part i de omvandlingar som skedde i norra Afrika, inte minst då i Libyen, där en av världens brutalaste diktatorer, Khaddafi och hans regim föll samman med stöd från USA och många andra demokratiska länder.

När med detta som utgångspunkt demokrativännerna i Syrien började demonstrera, och våldet från regimen eskalera, trodde man från den demokratiska oppositionen att man skulle få liknande stöd som skett i Libyen, men så blev inte fallet. Den demokratiska världens hjälp har varit tafflig. Den har saknat kraft och organisation, och Syriens öde bollats över till ett handlingsförlamat FN.

När så Obamas regeringsperiod närmat sig sitt avslut, vill han inte lämna över landet till sin efterträdare i ett stadie av militär konflikt i mellanöstern. Väl medvetna om det har istället den ryska militärdiktaturen tagit över ledarskapet i den syriska konflikten. Resultatet av den förvandlingen lät inte vänta på sig. Massiva bombningar av de områden som behärskades av de demokratiska krafterna. En otrolig ödeläggelse av de civila samhället, och större flyktingvågor än man sett sedan 2-a världskrigets slut.

I brist på stöd från det demokratiska länderna kommer snart Assadregimen, känd för sina mord på kritiker och sin totala brist på demokratiska synsätt, att krossa demokratiaktivisterna, och i den mån de överlever, fördriva dem ur landet. Det som nu sker, slutfasen på det syriska kriget, är en tragedi av monumentala mått. Omvärldens ovilja att engagera sig på demokraternas sida har ett givet pris. Diktaturerna i Ryssland och i mellanöstern flyttar fram sina positioner. Demokratin och det öppna samhället, inte bara i konfliktänderna, är de stora förlorarna.

Historien visar nämligen att där diktaturens kreatur tillåts växa sig stora, där kommer nya konflikter som ett brev på posten. Av de skälen har Ryssland närstående länder alla skäl att oroas. Av de skälen kommer oron i mellanöstern att fortsätta med sina spridningseffekter. Turkiets sammanbrott som demokratisk stat är det senaste exemplet.

Och vem skall ta kostnaderna för det sönderbombade resultatet när övervåldet tillåts vinna över diplomati, demokrati och maktdelning?

2016.09.25

Jarl

September 2016

Det är en vacker stilla förmiddag när vi den 18 september arbetar med att ta seglen av vårt flytande sommarhem. Det är snart dags för vintervila för båtfolket. Men än hänger det goda vädret kvar på landets västra kust.  +18 grader i vattnet är fullt tillräckligt för en simtur i havet. Det är bara det tilltagande mörkret som bådar höst och vinter.

Och i den stora världen samlas nu ledarskapen för att ge oss en bättre värld? För nog är det väl ändå det man eftersträvar? Inom EU hörs nu alltfler sökande och oroade röster. Kommer EU att överleva i en tid när de kortsiktiga, nationella intressena sprids som en löpeld i den mediala världen, och de demokratiska rösterna blir allt tystare.

Den kände författaren och historikern Anne Applebaum, varnar i en lång och insiktsfull krönika, http://www.dn.se/arkiv/lordag/anne-applebaum-den-som-tror-paett-oppet-samhalle-blir-tvungen/för det hon ser som en upptakt av samma slag som på 30-talet förde till den stora världsbranden. När maktmänniskor och maktanspråk får ersätta demokratisyn och humanism i politiken, då tänds förtärande eldar. Utbrotten i Mellanöstern är möjligen förebådare till den kampen, likt inbördeskriget i Spanien var på 1930-talet.

Nya generationer bär inte med sig erfarenhet av alternativen. De bländas gärna och okritiskt av demagoger som med maktmedel och en alltmer inskränkt press presenterar sina synsätt, utan att få den belysning som kritiskt granskande innebär.

De stora kamperna i demokratisk mening under hösten är naturligtvis valet av president i USA, liksom utvecklingen med alltmer aggressiva nationalistiska partier inom EU. Men också utvecklingen i ett Ryssland, där det militärindustriella komplexet för många år sedan ersatt demokratin som styrform. De nu senast genomförda valet visar tydligt på det. Genom styrda val, där valhemligheten sätts ur spel, har Putinregimen garanterat sin position, även om det sker till ett allt mindre valdeltagande.

Var allt detta slutar får framtiden utvisa. Man leker inte krig, det är omänskligheten satt i system.

2016.09.19

Jarl

Våldet utmanar

Vacker morgon bådar en vacker dag. Och så ser det ut att bli i hela landet den kommande långhelgen, Kristi Himmelfärdsdag och på följande helg. För många kommer nog sommarhus och båtar att få mycket uppmärksamhet, Det är den tiden på året.

Men tanken går till den extrema våldsanvändning som kännetecknar konflikten i Syrien. Inget är heligt för den regim som väljer att specifikt bomba de lilla som finns kvar av sjukhus och sjukvård. Krigets lagar har för länge sedan lämnats därhän, 10.000-tals människor har tagits av polis eller miliser och försvunnit. Och den oberoende rapportering som ännu finns, pekar ut regimen i Damaskus som den verkligt stora våldsverkaren i konflikten.

FN, som skulle bli en världspolis i sådana här konflikter, är totalt låst i sitt agerande. Ryssarna har efter sitt inträde helt inriktat sig på att stödja regimen. De storvulna påståendena att man specifikt skulle bekämpa IS, har visat sig helt fel. Man har valt att istället bomba de demokratiska krafter som ännu finns kvar i landet. Putins bidrag har enbart fördjupat konflikten.

Visst vore det möjligt för USA och dess allierade i Europa att agera kraftfullare mot vansinnet. Att i likhet med fallet i Libyen gå in och bekämpa det syriska bombandet, men rädslan för att gå djupare in i konflikten sitter alltför djupt. Och i det rädslans landskap tar vandalerna alltid steg framåt, lär oss historien, i vår tid representerad av Assad, Putin och Erdogan.

Den här konflikten har nu snart varit lika lång i tid som andra världskriget, och tvingat mer än halva landets befolkning på flykt varav en mindre del kommit till Europa och vårt land.

Nog är det i grunden sorgligt att inte konflikten kan kvävas på annat sätt än med ännu mer våld. I vår tid med så mycket resurser, borde restriktioner på det ekonomiska området kunna göras så kännbara att också regimen i Damaskus inser att man nått vägs ände.

Det internationella samfundets undfallenhet kommer inte att lösa problemen i mellanöstern, det kommer bara inspirera till nya utfall av maktmissbruk och våld med de följder det får. Och konflikter i synen på lösningar som också tär hårt på värdegrund och synsätt i demokratierna.

2016.05.04

Jarl

EU och skurkstaten

Det har sina fördelar att i stort sett hela sin yrkestid varit verksam i en internationell miljö. Resornas mångfald till olika länder på olika kontinenter parat med inläsning av historik har gett en viss kunskap, väl värd att bära med sig.

Ett av de länderna är Turkiet, ett land som efter sin storhetstid när man kontrollerade i stort sett hela mellanöstern, famlat efter en ny identitet. Nu och med utvecklingen i det syriska kriget har man sett en möjlighet att göra sig stora igen. Den här gången är det inte en militärregering som styr, det är ett fundamentalistiskt parti med stark förankring i sin religion, och med en alltmer bisarr ledare i Erdogan. En person som uppträder som vore han Guds utvalde företrädare på jorden. En roll han delar med ett fåtal andra galenpannor i världen.

Med den syriska demokratikampen och dess alla följder, främst flyktingkrisen, har nu Erdogan och hans ledarskap sett en möjlighet att sätta ordentlig press på ett instabilt EU. Uppdrag granskning visade i ett utmärkt program för några veckor sedan hur flyktingsmugglingen tillåts fortsätta i all sin cyniska grymhet. En grymhet som kostat drygt 17000 män, kvinnor och barn döden i havet under de senaste åren. På frågan om man inte fruktar polisen svarar flyktingsmugglaren att ordningspolisen är likgiltig eftersom flyktingfrågan styrs av säkerhetspolisen. Och säkerhetspolisen styrs av politikens ledarskap. Med andra ord, det finns ett pris som flyktingsmugglarna betalar för att trafiken skall fortsätta, och det priset skall nu EU överträffa för att få trafiken att stoppa. 3 miljarder Euro skall ökas till det dubbla, 6 miljarder Euro. Och Erdogans handlande skall belönas med EU-medlemskap. Om det genomförs, kommer EU-s fundament som demokratisk organisation att raseras.

17.306 namn på drunknade i flykten över havet till Europa.

Den överenskommelse man gjorde med Turkiet i november har inte haft någon effekt, gummibåtarna med flyktingar till Grekland från Turkiet var i början på det här året fler än samma tid förra året. Med andra ord, det turkiska ledarskapet inkasserade sina avgifter både från smugglarna och ett vilset EU. Så ser den verklighet ut som man nu skall mata med än mer pengar och förtroende i tron att man på den vägen skall få slut på invandringen till Europa, det för flyktingarna förlovade landet.

I skuggan av de förhandlingarna ser nu Turkiet möjligheten att utöka sitt eget interna utrotningskrig gentemot den stora folkgrupp som med egen kultur och eget språk borde fått sitt eget land för årtionden sedan, nämligen kurderna. Nu börjar deras samhällen se ut som de bombade städerna i Syrien.

Förra årets val som gav den kurdiska gruppen en mycket tydlig framgång, blev för mycket för Erdogan och hans gäng. Nyval proklamerades, kurdernas företrädare fängslades och trakasserades. Deras vallokaler och demonstrationer möttes av bomber och våld, allt för att skrämma kurderna till underkastelse Den tidigare vapenvilan revs upp och förintelsen av kurderna som etnisk grupp återupptogs.

Som ett logiskt steg i den riktningen angriper man nu de delar av pressen som vågar vara kritisk, avsätter dess ledarskap och installerar sina egna marionetter. Så förvandlas en bräcklig demokrati till ett alltmer enväldigt och av våld präglat samhälle.

Det är med den bakgrunden EU och dess famlande ledarskap förhandlar om framtiden. Den förhandlingen kommer inte att gynna demokrati, fred och frihet i mellanöstern.

2016.03.09

Jarl

Maktens mördarband

Februari 2016 och vintern har kommit tillbaka med köld och snö ännu en gång. Och i landet i norr går livet vidare i skydd av stängsel och kontrollpunkter för att hålla obehöriga inkräktare borta. Egennyttan har ersatt solidariteten som politisk ledstjärna.

Samtidigt bombar ryskt flyg de få sjukhus som ännu är verksamma i Syriens hårt prövade samhällen, och den av Iran och Ryssland sponsrade och stödda offensiven mot de demokratiska krafterna i landet, skapar ännu en våldsam flyktvåg mot grannländerna, samtidigt som svälten börjar ta alltfler offer, inte minst bland kvarvarande barn. Den politiska cynismen och grymheten skördar ständigt nya offer där maktens mördarband drar fram.

Och på klassiskt vis när makten vill visa tänderna, tar nu Turkiet chansen att angripa den kurdiska minoritet, som på den syriska sidan av gränsen hittills lyckats hålla krigets mördarband på avstånd. Samma turkiska regim som stod som åskådare när striderna om Cobane stod som hetast, samma regim angriper nu de syriska kurderna.

Och de fredssamtal som skulle leda fram till eldupphör är av maktapparaten i Damaskus och dess Iranska och Ryska bödlar skjuten i sank. Vem representerar de mer än sig själva? Det kommer inte att finnas något att fredsförhandla om där makten har gjort samtalet meningslöst.

Sällan får vi se ett FN mer paralyserat och handlingsförlamat, sällan ett EU och Nato mer undfallande. Det bådar inte gott, inte för dagen och heller inte för framtiden. För där våldet firar triumfer, sporras längtan efter nya framgångar.

Den våldsvåg som skakar Syrien, och redan är internationell, den kommer inte att stanna vid det landets gränser. Den ryska aggressionen har alltför stor likhet med utvecklingen i tyskt 30-tal för att kunna negligeras. Så för ett EU med av konflikträdsla präglat ledarskap, väntar nya prövningar.

2016.02.17

Jarl

Brödrafolkens väl

Historien har många exempel på högtflygande målsättningar tänkta att styra folkens tänkande och handlande. På våra svenska mynt kunde man för många år sedan läsa devisen “Brödrafolkens väl”, tillsammans med det då kungliga porträttet. Tanken där var väl att verka för ett ökat och fördjupat samarbete mellan de nordiska länderna, i en tid när nationalismen bredde ut sig och Sverige förlorade Norge, lyckligtvis utan stridigheter och blodsspillan.

Även i vår tid finns exempel på frigörelse som skett lyckligt och utan blodsspillan. Den delning som för några år sedan gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien där ett land blev två, Tjeckien och Slovakien är ett exempel. De baltiska ländernas nyvunna, men också sköra självständighet en annan. Men exemplen på motsatsen är desto fler.

Jugoslaviens sönderfall förde till ett långt och blodigt inbördeskrig på 90-talet. Först efter ingripande från stormakterna kunde det till sist biläggas, men spåren och såren efter den tiden kommer att leva i generationer. Ett annat frihetskrig i det tysta som pågått i årtionden, tyvärr utan att få internationellt stöd, är kurdernas försök att skapa sig en egen stat. För den som är påläst är det inte svårt att se logiken också i den här frågan. Kurderna är kulturellt, språkligt och etniskt en helt identifierbar befolkningsgrupp, och borde ha samma rätt till en egen stat och självbestämmande som någon annan statsbildning. Men i den turbulens som uppstod efter det turkiska storväldets sammanbrott för 100 år sedan, styckades kurdernas land och delades mellan grannländerna Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Och förtrycket av den mångmiljonstora folkgruppen har fortsatt under diktatoriska ledare i de olika länderna.

Det internationella samfundet och FN har mycket av sitt arbete ogjort, och därmed också mycket blod på sina händer. Den nuvarande syriska konflikten är också ett belysande exempel på den brist på handlingskraft som det internationella samfundet visar, och därmed lämnar fältet fritt för huliganer vilka inte respekterar några lagar, någon moral eller etik för sin rätt att driva egna synsätt. Det gäller såväl IS som den syriska Assadregimen.

Tanken om brödrafolkens väl har en lång väg att vandra, också i vår upplysta tid när så mycket kommer oss tillkänna via media dagligen. Den syriska krisen fördjupas med varje bomb som raserar landets städer och byar. En framtvingad lösning måste bygga på samma förutsättningar som rådde i Tyskland efter nazismens sammanbrott, ett internationellt ledarskap och stora insatser för återuppbyggnad av landet.

Men om det ser vi lite i medias annars så viktiga nyhetsbevakning.

2015.12.17

Jarl

De politiska kameleonternas tid

När omvärlden trycker på, prövas också principerna. Inte minst de principer som skapades i tider när erfarenheterna från 2-a världskriget var färska hos världens beslutsfattare Beslut som kom att fastställas i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, asylrätten och andra närbesläktade dokument.

De deklarationerna har hållits högt, i vart fall av de mer utpräglade de demokratierna Och i vårt land har de i vart fall officiellt hållits för okränkbara. Ända tills nu hösten 2015. Den omsvängning i politiska synsätt som hösten visat oss, påminner om kameleontens färgbyte när faran närmar sig. Principer som man från den politiska ledningen i landet med emfas markerade i somras, har på bara någon månad kastats överbord. Och statsministern och finansministern som tidaigare var de tongivande statsråden, skickar nu fram sina underhuggare för att ta debatten.

Att den debatten är obekväm syns tydligt på kroppspråket. Och det är inte konstigt, aldrig tidigare i modern tid har politisk trovärdighet fått större grundskott i vårt land än det som manifesteras nu. Vi har inte råd, eller det stör den allmänna ordningen är argumenten. Vi har inte råd, nej kanske inte om vi låter ockrare tjäna miljonernas mångfald på boenden och mat av undermålig standard, istället för att skapa en fungerande organisation. Som det nu är görs de goda insatserna av de ideella organsationerna, slöseriet står politikens redskap myndigheterna för.

I det stora landet i väster, USA hotar den ledande republikanske presidentkandidaten Trump med att totalt stänga gränserna för personer med muslimsk bakgrund. En häpnadsväckande ståndpunkt som vi alla får hoppas, kommer att sopa bort honom från scenen som presidentkandidat. I annat fall kommer vi att ledas in i en tid när rasismen och fascismen får oanade konsekvenser, endast en mansålder efter det senaste stora kriget.

Och slutligen, man kan inte skapa fred genom att bomba sönder ett land och terrorisera sönder dess medborgare. Det som nu sker i Syrien, och som alltfler ger sig in i, nämligen bombkriget, kommer inte leda till demokrati och uppbyggnad, det kommer bara att skapa än större flyktingströmmar. Om demokratiska krafter skall stödjas, måste bombkriget stoppas, och fredsskapande styrkor tillsammans med diplomatiska ansträngningar ges utrymme att verka.

De bombningar som nu raserar det som inte tidigare raserats av livsförutsättningar i landet Syrien, är direkt kontraproduktivt. Men så är mycket i de politiska kameleonternas tid.

2015.12.10

Jarl

Syrien brinner

Syrien brinner, och det blir inte bättre. Den gångna veckan har nu också Putins Ryssland gått in i landet, eller kanske snarare flugit in med bomber som gåva till de demokratikrafter som ännu finns kvar.

För det är inte IS terrorister han bombar, det överlåts till den USA-stödda gruppen. Nu har Bashar Al-assad fått den vapenbroder han behöver för att ytterligare kväsa de demokrativänner som ännu finns kvar i landet. Iran och Ryssland skall nu göra det som Nazi-Tyskland gjorde i Spanien på 30-talet. Träna sina trupper i skarpt läge, skillnaden då var att diktatorn hette Franco, idag Bashar Al-Assad.

Det är onekligen motbjudande. Samtidigt som välgörenhetsgalorna slår rekord i sin strävan att engagera människor för de som flyr det brinnande landet och dess barn, går den ryska krigsmakten in med både land och flygstridskrafter för att stödja diktatorn.

Och omvärlden förundras och ser på, alltför rädda för att ta fighten med galenskapen. Och FN som skulle garantera freden efter det senaste stora kriget, är än en gång lamslaget av det veto som används för att blockera organisationen.

Samtidigt strömmar den utbildade medelklassen ut ur krigszonen, på väg mot fred och frihet. Och på persontransporternas knutpunkter möter volontärerna upp för att hälsa dem välkomna med kläder och mat, samtidigt som polariseringen i mottagarländerna ökar.

Frågorna kvarstår obesvarade, eller med tusen svar, välj själva. Vem bär ansvaret? Vilket är vårt ansvar i humanitetens namn? Och profitörerna som tar ut enorma övervinster för undermåliga flyktingboenden, har blivit vår tids gulaschbaroner. Här finns mycket för media att belysa och skriva om.

Det kostar oss inget egentligen säger ansvarig minister, eftersom vi tar kostnaden ur biståndsbudgeten? Med andra ord töms det långsiktiga biståndet för svaga länder och folk, för att möta flyktingströmmarna. Och de kommer sannolikt att öka än mer, ju längre den här utvecklingen tillåts fortsätta.

Kriget måste få ett slut för att återuppbyggnad och återflyttning skall bli möjlig. Rysslands inträde försvårar den ytterligare, och garanterar ännu större flyktingströmmar till de hägrande demokratierna.

Den cynismen är svår att acceptera.

2 015,10.03

Jarl