Laponia

”Här finns vår historia och våra minnen.

Här finns boplatser och betesmarker.

Gammelskog, glaciärer, fjällmassiv och myrar stora som hav.
Laponia är ett världsarv tack vare naturen och den samiska kulturen, ett arv som vi ska bevara för våra kommande generationer. Som trådarna i det varsamt vävda skobandet är naturen och kulturen sammanflätade. På din färd här kan också du bli en del av Laponia.”

 

Så beskrivs världsarvet Laponia på dess hemsida. Tillsynsmyndigheten för detta viktiga världsarv är Länstyrelsen i Norrbotten. En myndighet som nu utsetts för allt hårdare press från representanter för gruvnäringen. En gruvnäring som vill förvandla delar av världsarvet till ett månlandskap av dagbrott och naturskövling.

Gruvnäringen med stöd av det internationella kapitalets stora penningpåsar och tidigare ministrar som köpta lobbyister, accepterar inte motståndet. Länsstyrelsens motstånd skall knäckas, och regeringen spelar med i det minst sagt fula spelet. Den av landshövdingen mycket uppskattade handläggaren Johan Annti tvingas bort från länsstyrelsen, inte av landshövdingen, utan via Peter Kockum på Finansdepartementet. Och givetvis med en motivering som ” inte redovisas i det enskilda fallet”? Numera en formulering som makten använder när den inte vill synas.

I SVT-s Agenda sen 23.1, sitter regeringens näringsminister, en person som öppet meddelat att han älskar gruvor, att föra fram sina synpunkter? Var fanns de som vill försvara värdet av Laponia? Varför fick de inte medverka i studion? Är det god journalistik? Var Laponia-fallet alltför känsligt?

Norrbotten, vår tids Klondyke i internationell mening? Ett tämligen orört område som bara väntar på att bli exploaterat? Rikligt med energi via vattenkraften, och Europas sista vildmark. Maktens företrädare lockar med löften om många jobb, och växande samhällen. Påståenden som motsägs av utvecklingen i de stora gruvorterna Kiruna och Malmberget. Orter präglade av monokultur och tynande tillvaro. Inget är heligt när också samhället som sådant tvingas flytta där gruvan drar fram. Och alltmer av gruvnäringen sköts av veckopendlande och inflygande personal, utan anknytning till bygden.

 Världsarvet, samernas hemvist och en blomstrande och levande turist- och upplevelseindustri skall offras där dagbrottens månlandskap, väl manifesterat i Pajala, breder ut sig. Är vi på väg att helt slukas av de internationella kapitalets makt, och vår egen regerings svaghet? Stålskogarnas enorma utbredning, och exploatering, skall nu följas upp av gruvnäringens alltmer glupande krav på plats och utrymme?

2022.01.23

Jarl S

 

Höst i Corona-tid

 September och höst i luften. Dagar ömsom grå med kuling vindar, ömsom med en ännu värmande sol. Dagar för innesittande, omväxlande med dagar i det fria. Corona-epidemin klingar av i vissa länder, men utgör ännu ett stort hot i andra. Och anpassningen till den verkligheten pågår ständigt. Kulturen har i det avseendet stått på paus nu i ett halvt år. En paus som skapat stora problem för utövarna, och längtan efter normalitet hos publiken. Lunchteatern i vår stadsteaters regi var Corona-anpassad. Antalet deltagande var limiterat till myndigheternas rekommenderade 50 personer. Och borden som normalt tar sex sittplatser, var nu begränsade till tre. Allt för att hålla avstånden. Programmet med fokus Frank Sinatra, lockade till många applåder, givet det fina framförandet och publikens ålder. Alla med egna minnen av sångaren till ”My Way” och många andra fina låtar.

Och i vårt land har politiken bytt skepnad. Synsätt som omsorg om ekonomin, och omsorg om skattepengarna är som bortglömda. Nu öppnar det politiska ledarskapet för miljardernas mångfald i form av stöd till företag som man inte har tid och möjlighet att kontrollera. Bedrägeriet får på det sättet alla möjligheter att tjäna stora pengar på den desperation som politiken uppvisar.

Samtidigt brottas offentlig sektor med egna stora verksamhetsproblem. Resurserna till skola, omsorg och vård räcker inte till. Lag-och ordning fungerar dåligt. Polisen fångar in buset, och domstolarna släpper ut dem. Två instanser som saknar en gemensam syn på hur lag och ordning skall upprätthållas. I det klimatet frodas gängkriminalitet med olika sammansättning. 

Vissa av ”utanförskapets områden ”som de numera kallas, anses kontrollerade av grupper vilka lever av kriminalitet i olika avseenden. Resan bort från stabilitet och trygghet har kommit långt i vårt land i norr. Den kan med visst fog anses startad när privatiseringarna av skolor, vårdinrättningar och diverse myndighetsuppgifter gjordes till allmängods i någon naiv tro på det goda undret för ca 30 år sedan.

Betecknande är också att vi i vårt land nu har fler väktare/ordningsvakter än poliser, utan att tryggheten blivit bättre. Och skolvärlden brottas med segregation och betygsinflation, samtidigt som bristen på pedagoger är skriande och ökande. Är det alltid fel att mena, att det var bättre förr?

Att något drastiskt skulle komma att ske runt Moria-lägret i grekiska Lesbos är inte svårt att förstå. Att de boende brände ner lägret i frustation blev resultatet. Immigrant krisen om man får kalla den så är inte slut, den har bara börjat. Den för årtionden sedan havererade ”nord-syd dialogen”, att välstånd i ett globalt perspektiv skulle spridas över länder och kontinenter avstannade. Med korruption som medel har utplundringen av ”de fattiga länderna” fortsatt. De stora ländernas fiskeflottor länsar kustvattnen på fisk, med följden att livsförutsättningarna för lokalbefolkningen utarmas, och de flyr norrut i hoppet om ett bättre liv.

Somliga lyckas, andra förolyckas så är facit i det grymma spelet.

2020.09.11

Jarl S

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Midsommar 2019

Midsommar, sommarens höjdpunkt för många. En kulturell händelse med midsommarstång och dans runt denna. Så också i år. På den plats vi besökte, trädgårdsföreningen i göteborg minglade något 1000-tal personer, låg och vilade på gräset i det fina vädret, eller deltog i dansen runt stången. Det är livsbejakande att se våra traditioner bäras vidare till nya generationen. Vi behöver dessa forum av genuin positivism.

Sedan senast undertecknad var ute på bloggen, har det Liberala partiets ledarstrid klarnat. De etablerade i partiet vill se Ullenhag som ny ledare, en garant för inte alltför stora förändringar, och kanske också den egna tryggheten. Medlemmarna runt om i landet har med mycket stor övervikt för Sabuni tydliggjort sina synsätt. Det val som snart kommer att hållas i frågan, kan också bli ett ödesval för partiet. Kommer det överleva att strunta i medlemmarnas synsätt i valet av ledare. Vad kommer det i så fall att innebära för partiets framtid? Mycket står på spel i det kommande valet av ledare.

Och ute i dens stora världen söker nu Trump konflikt med Iran. Att Iran sköt ner en obemannad drönare, fick Trump att mobilisera en stor armada av flyg, för anfall på Iran. Dess bättre lyckades tydligen några i administration eller Pentagon, få Trump att inse det orimliga i att i bombanfall döda 100-tals personer, som svar på  nedskjutningen av ett eget obemannat spionplan.

USA få nog vänja sig vid att man inte längre är all världens polis och lagtolkare. I annat fall kommer det gå illa för landet. Trump har nu dragit igång sin återvalskampanj. Må den kampanjen få den granskning den förtjänar, och ett starkt motstånd från de demokratiska partiet.

2019.06.22

Jarl S

Sommar i maj

När årets första värmebölja sveper in över landet i början av maj, så är den efterlängtad och välkommen. Fart blir det på arbetet med sjösättning av båtar och i trädgårdar. Och på badstränder och klippor ses åter folk samla sig för åtminstone solbad. Under påverkan av solen stiger också vattentemperaturen dagligen med ca 1 grad.  När detta skrivs har den nått +14 i vattnet, och badandet har kommit igång för undertecknad och många fler. Lövsprickningen är klar, och den fina skira grönskan i alla sina skiftningar, dominerar åter landskapet.

Den gångna Kristi Himmelfärdshelgen var också en helg packad med aktiviteter. Släktträffar och umgänge i mysets tecken. Så som man vill att det skall bli när man möts kanske en gång årligen.

Och nu skall också resultaten av vinterns träningar för barn och ungdomar visas upp för  föräldrar och andra intresserade. Strömmen av personer som gårdagens tisdag-kväll (15.5) drogs till den fina Flunsåsparken var stor. Parkeringen på den stora gräsplanen var knökfull. Runt scenen svärmade mängder av barn och ungdomar som snart skulle uppträda med de danser man tränat under vintern i kulturskolans regi.

Och fart och fläkt blev det i den den dryga timme som presentationen av grupperna och deras danser tog. Applåderna  från föräldrar, far- och morföräldrar var taktfasta och höjde stämningen runt den fina utomhusscenen. Och solens värme gjorde att ingen behövde frysa, trots den sena timmen.

Nöjda kunde vi återvända med ännu en positiv upplevelse i bagaget.

2018.05.16

Jarl

Sången ädla känslor föder

I vår tid av förvirring, är kulturen som traditionsbärare och vägvisare viktig. Den blir till ett rättesnöre utan att egentligen vara det. En av de klassiska kulturhändelserna, med världsvid spridning numera, är årets konsert från musikfestivalen PROMS i England. Den här gången sänd ut över de globala näten den 10 september.

Två timmar av utsökt musik, blandad med ett stort stänk av humor, och för året också med ledande skandinaviskt deltagande. Dirigenten Sakai Oramo från grannlandet Finland, och den ledande solisten svenska Nina Stemme. Det blev två fina timmar fyllda med musik, och med de klassiska Rule Brittania och Auld lang Sine som bejublad avlsutning.

Vi behöver alla kulturen och avkopplingen från dagsbruset av ständigt nötande problem i vår omvärld. Just nu handlar det om naturens svar på vårt sätt att hantera vår gemensamma boning, planeten.

90% av alla experter anser att det extrema väder som uppträder alltmer, har att göra med klimatförändringar. Det är ingen populär åsikt hos den minoritet som givet sina privilegier på olika sätt, ogärna vill se den bilden. Och det är inte populärt bland de grupper som profiterar på industrier och verksamheter som föder klimatförändrigarna. Och just för tillfället har den största boven i det dramat USA, en president som vägrar acceptera sambandet ens när orkanerna avlöser varandra i landet, med enorma mänskliga och materiella skador som följd.

Orkanerna Harvey följs av Irma som följa av Jose´. Och värst drabbas de små länderna i den karibiska övärlden som inte kan skydda sig när ovädret kommer. Då  känns det tryggt att sitta i våra egna stora och välbyggda hus, långt från orkanområdena. Att vi sedan får del av ovädren när de svänger ut över atlanten och når oss med blåst och regn, är ändå en västanfläkt jämfört med deras ursprungliga styrka.

Orkaner föds över vatten som skall vara minst 24 grader varmt. I år har den siffran i det tropiska vindbältet varit 26 grader, därav orkanernas styrka och häftighet med vindstyrkor på över 80 m/sek.

I den vindstyrkan blåser människor och djur bort om de visar sig ute, bilar blåses iväg och bristfälligt byggda hus sprids som kaffeved över nejden. Alternativen för de som vill överleva är att fly till områden som inte beräknas nås av orkanen, eller söka skydd i skyddsrum, en nog så svår uppgift när vattenmassorna förvandlar gator och hus till översvämmade sjöar.

Tillbaka till vår tv-soffa, är det ändå dags att ledarskapen på olika områden kommer sams om tagen för att säkra våra egna livsbetingelser. Alternativet är alltmer av folkvandringar när delar av klotet blir alltför riskfyllt att bo i.

2017.09.10

Jarl

Att vara bäst

Att det finns en mängd av värdemätare är ingen överdrift. De finns på snart sagt alla områden. På gott och ont får vi, om man så önskar, ta del av deras visheter, och värdera dem efter egen uppfattning.’

Ett av dessa institut har i veckan kommit med sin värdering av världens länder. Det handlar då om “The reputation Institute” och dess skattning av de länder som har bäst rykte i världen. Skattningen bygger på ett antal nyckeltal som exportframgångar, kulturliv, levnadsstandard, tolerans i samhället, säkerhet och landets upplevda skönhetsvärden.

Givet de parametrarna kommer man fram till att det i hög grad är europeiska länder som placerar sig högt, och att mindre länder har bättre värden än större länder som USA, Ryssland, Indien och Kina.

Utan invandring stannar Sverige

Valborgsmässoafton en kylig morgon när detta skrivs. Var tid har sina debatter, vissa viktigare än andra. I vår tid är den folkvandring som krigstillstånden i delar av världen skapat, den viktigaste debattpunkten i vårt land enligt vissa undersökningar.

Dessvärre har den debatten i hög grad präglats av undergångscenarior, en övervikt också från regeringens sida att se svårigheterna i högre grad än möjligheterna. Klok politik bygger på att förstå varifrån vi kommer, våra historiska perspektiv, och att mot den bakgrunden besluta om framtiden.

Ur de synsätten är boken “Utan invandring stannar Sverige”, en bok som alla som har en uppfattning, eller vill skapa sig en uppfattning i frågan, borde läsa. Den ger utan egentliga pekpinnar den historiska bakgrund vi behöver för att förhålla oss till nutiden. Att boken generellt fått mycket goda vitsord är också ett bevis för dess värde.

Boken är skriven av en person, professor Jesper Strömbäck, med omfattande både lokala och globala nätverk. Han har också haft viktiga positioner i politisk mening, bland annat som huvudsekreterare i den förra regeringens framtidskommission (2013-2014).

Boken är skriven på ett mycket lättfattligt språk, och det är med en känsla av ökad kunskap man läser varje enskilt kapitel. Här behandlas immigrationen till vårt land under de senaste århundradena och fram till vår tid. Den bild som då visar sig, är den bild av svensk mångfald, svensk välfärd och demokrati, som blivit resultatet och som vi så ofta berömmer oss av.

I boken visas också upp värdet av allt det arbete, all den kunskap som också kommit till vårt land, och därigenom bidragit mycket till näringslivets och samhällets ekonomiska utveckling.

Men i sammanhanget finns också kritik mot den byråkratisering av integrationen som borde vara långt mer individanpassad och snabb.

Visst finns det inslag av kulturkrockar och personer som givet sina gamla traditioner inte vill anpassa sig till det svenska samhället. Det problemet måste hanteras av våra rättsvårdande myndigheter. Den som inte vill följa svensk lag, skall på ett tydligt sätt mötas av dess följder. Den svenska modellen som lockat människor till vårt land, får inte korrumperas av en slapp syn på övergrepp från samhällets sida, och försök att bygga parallella samhällsstrukturer av teokratiska och fundamentalistiska krafter.

2016.04.30

Jarl

År av högmod

Ibland finns det skäl att göra tillbakablickar och reflektioner. Den 1 april 2016 var en sådan dag. Då raserades Örnsköldsiks kommuns skyltfönster, det monument som mer än något underhållits och blåsts upp som kommunens signum, när MoDo Hockey slogs ut ur hockeyns finrum av ett hårt kämpande Leksands IF.

Nu väntar för Örnsköldsvik en tid av rannsakan som har väsentligt djupare rötter än enbart Hockeyn. Det handlar om ett politiskt ledarskap där fartblindhet, okunnighet och övertro på egen förmåga förvandlat en i grunden bra kommun till en kriskommun. Och också om en lokaltidning som istället för en hårt granskande och ifrågasättande roll emot makten, valt att inta rollen som en medspelare i utvecklingen.

Socialdemokraternas inpiskare och lokaltidningens bevakare i kärt samspråk under KF

Tydligast speglas det högmodet i ett antal händelselinjer över tid, händelser vilkas effekter har haft mycket väsentlig betydelse för kommunen, dess medborgare och uppfattningen av kommunen.

Den första av dessa händelselinjer är den s.k. SEKAB-affären, ett beslut som innebar att kommunen utan erfarenhet och stöd i kommunallagen köpte ett företag på orten, SEKAB, med syftet att driva det vidare och utveckla företaget på orten. Resultatet över ett 10-tal års sikt blev förödande förluster i miljardklassen, innan man till slut lyckades krångla sig ur affären med brända vingar. Något som finns väl dokumenterat i affärspressen, Uppdrag Granskning använde ett helt program åt det i augusti 2014, och också redovisats i den här bloggen i många avsnitt (sökord SEKAB).

En annan händelselinje är hur man slaktat delar av kulturen på orten, för att kunna föra över resurser till andra områden, där just MoDo hockey har varit en given mottagare av både synliga och mindre synliga stöd. Ett utmärkt fungerande hembygdsmuseum slaktades bland annat för att ge plats för en “Star Wars”utställning. En utställning som för att förbättra besökstatistiken, kännetecknades av att mängder av gratisbiljetter delades ut till bland annat kommunens anställda. Och de kulturarbete som normala kommuner värnar om och stödjer, det bygger i allt väsentligt på det ideella krafternas vilja och förmåga att driva verksamheterna.

Den tredje av politskt högmod drivna frågan handlar om det som man så ofta lyft fram som kommunens skyltfönster och stora turistdragare, MoDo Hockey samt den nya Arenan för klubbens verksamhet. Pådrivande för bygget var på den tiden lokaltidningens VD, tillika ordförande i MoDo-hockey. Med den konstellationen och det nära samarbetet med kommunledningen trummades beslutet genom fullmäktige med litet motstånd, undertecknad och det liberala partiets reservationer. Åtskilliga var de kontakter undertecknad fick under byggnadsprojektet, där man hävdade att kostnader som rätteligen skulle landa på bygget, nu togs av kommunens olika organ. Trenden har fortsatt, den Arena som tveklöst skulle ägas och drivas av klubben, har nu kostnadsmässigt i stor utsträckning tagits över av kommunen genom olika fiktiva avtal.

Och för klubben har bortsett från de 2 första åren i Arenan, det sportsliga såväl som det ekonomiska blivit till en nedåtgående spiral.

Högmod föregår fall heter det, och med rätta. Där ödmjukheten och lyssnandet på alternativa röster upphör, där byggs nya verkligheter. För kommunen och klubben är den här utvecklingen både förklarlig och rimlig, och dessutom bra. Den tillnyktring som borde bli följden, förtjänar kommunledningen liksom de väljare som val efter val låtit utvecklingen pågå.

Synd bara att så många oskyldiga får betala genom ökade kostnader och minskad service i de kommunala verksamheterna.

2016.04.02

Jarl

Oktoberlördag

Göteborgs fina konsethus vid Götaplatsen lördag den 10 oktober. Konsert i jazzens tecken med Nils Landgren, Victoria Tolstoy och Bohus jazzband på scenen. Lokalen fullsatt med en blandad publik, redo för ett par timmars fin musik.

Mellan numren och i samband med solo prestationer rikligt med applåder, musiken uppskattas. Fina gamla låtar som Let`s fall in love, I`ve got you under my skin och The lady is a tramp varvades med många fler. Och kvällen blev den kväll i musikens och minnenas tecken säkert de flesta förväntat sig. En stunds avkoppling i vår så politiserade tid.

Och långt uppe i Kramfors gick timmarna innan 15000 demonstranter i protest mot att de skulle berövas den rätt till sjukvård på lika villkor som lagen föreskriver att vi alla skall ha. Så tolkade i vart fall både befolkning och profession de förslag till beslut som fattats av de ledande politikerna, med innebörden att sjukhuset i den västra länsdelen i princip skulle läggas ner. Och detta under en tid med socialdemokratiskt ledarskap i den mest S-märkta regionen i hela landet?

Resultatet av den kampen återstår att se, men den ledande socialdemokraten och den som föredragit förslaget får nu lämna sina uppdrag, avsatt av de egna partikamraterna. En mycket ovanlig åtgärd för den socialdemokratiska maktorganisationen. Så tror man sig ha vunnit tillbaka förtroende, men lösningen på kampen mellan de båda länsdelarna i landstinget är inte över för det.

I sparförslag efter sparförslag har man genom åren i landstinget Västernorrland försökt att korrigera en sviktande ekonomistyrning med neddragningar som systematiskt i allmänhet påbörjats på de mindre sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik. När sedan besparingarna skulle göras på länssjukhuset i Sundsvall, då har det bromsats. På det sättet har alltmer av tyngdpunkten gradvis förskjutits mot den södra länsdelen i det långa länet.

Symptomatiskt är också att den stora studie som gjordes av de opererande specialiteterna för ett antal år sedan och talade till fördel för de mindre sjukhusen, och till nackdel för länssjukhuset, lades i malpåse. Nu föreligger istället ett beslut om att bygga ett helt nytt operationscentrum för ca 400 miljoner i Sundsvall, när alternativet varit att fördela ansvaret för det kirurgiska arbetet på redan befintliga anläggningar i Örnsköldsvik och Sollefteå.

I det moderna samhälle vi ännu lever i, förutses den basservice som sjukvården innebär vara tillgänglig på rimligt avstånd. Utan den servicen, flyr befolkningen till mer ”civiliserade” delar av landet. Det är ett bekymmer att vårt land i sin syn på Norrland inte beaktat de aspekterna i samhällsarbetet.

2015.10.11

Jarl

Kultur och politik

 

Lördag morgon denna sista dag i månaden januari. På morgonen skidåkning i fina vita spår. På eftermiddagen kommer snöovädret, sikten reduceras till några hundra meter, det kommer att bli mycket snöskottning. När det kvällas blir det bil 3 mil ut i den norrländska skogen till en bygdegård. Där väntar en fin buffémiddag och efteråt Hoffmans Äventyr i direktsändning från Metropolitan i New York.

Så möts kultur och obygd i vår globala tid. Och trots vädrets påverkan, blir det troligen fullt hus också ikväll, så brukar det vara.

Annars går gärna tankarna till det liberala parti undertecknad anslöt till för drygt 20 år sedan. Då under ledning av socialliberalen Bengt Westerberg. En person som gjorde starka avtryck i politiken under de korta år 1991-94 som han fick vara ansvarig för det sociala i vårt land.

Efter mellanspelet med ett par andra ledare, fick så majoren Björklund förtroendet att leda partiet. Socialliberalism byttes mot kravliberalism, om det nu finns något som kan kallas så. På skolans område skulle stora förändringar ske, till det bättre var det tänkt. Men aktiva utövare, också i undertecknads personliga nätverk, var mycket skeptiska till den politiska kompassen.

Mycket riktigt kom inte h den positiva omsvängning man troligen förväntat sig. Trots 8 år i ledarskapet av skolan, brottas man med samma problematik av dåligt ledarskap, otillräcklighet och bristande kunskapsresultat. Och nu handlar det om förändrat fokus. I oppositionsställning gör man nu kravpolitik av integrationen av våra ”nya svenskar” till en ny hvudfråga.

Om man då varit seriös borde man riktat kraven mot den byråkrati som är ansvarig för de årslånga integrationsprocesserna, och deras misslyckanden. Men i majoren Björklunds tolkning av det liberala budskapet riktas pekpinnarna mot de som har den absolut minsta makten i det avseendet, nämligen den lilla beroende människan.

Dessbättre finns de liberaler som ser saken annorlunda, och förhoppningsvis kommer det landsmöte som jag var del av under ett antal möten, nu att göra en annan tolkning av budskapet. Om den omsvängningen medför att också majoren får ständig permission, för att tala med den vokabulären, är ingen skada skedd.

Snarare vore det en välgärning för ett parti som är på väg att helt mista sina ideologiska rötter.

2015.01.31

Jarl Strömbäck

Alla är vi jämlikar

Det vilar en stank av europeiskt 1930-tal över vårt land. Det kostymklädda, eller knätofsprydda gardet har äntligen börjat bekänna färg. Nu vet vi att man medvetet och ideologiskt bygger sin framtidsbild på de inkluderade och de exkluderade medborgarna.

De inkluderade är alltså i den bilden de som kan uppvisa en lång stamtavla av svenskhet, de exkluderade är de som på något sätt kan anses ha en annan identitet.

Det är en intressant bild som då målas upp, väl i linje med den som föregick den stora världsbranden under förra seklet. Resultatet av den utvecklingen borde inte behöva beskrivas, men kanske ändå. De som kallas förnekare finns alltid, i alla tider.

Bättre då kanske att påminna om att de samhällen som bygger sin identitet på de riktvärden som strikt håller nationaliteten som norm, har mycket att bevisa. De samhällen som tillåter mångfalden att flöda, också blir de samhällen som växer och utvecklas. Det är ingen tillfällighet att vi ser de mest utvecklade länderna i ett historiskt perspektiv, också vara de som präglats av mångfald.

Så de som nu sker i vårt land stämmer till många tankar, alla långt ifrån trevliga. Det är lätt att dela uppfattningen att vi är dåliga på att tillgodogöra oss de kompetenser som kommer till vårt land. Det tar alltför lång tid för människor som vill bli en del av vårt samhälle, göra rätt för sig, att få den möjligheten. Byråkratier av olika slag har vuxit upp och skapats som en barriär mellan de som är inkluderade i samhället, och de som väntar på den acceptansen. De trösklarna måste minskas.

Mot det synsättet står det som bygger på tanken att vissa är bättre än andra, att vi inte har något ansvar för utvecklingen utanför den egna grinden. Ett synsätt som bygger på synssätten utvecklade i bland annat George Orwells bok Djurfarmen, där följande sentens blivit klassiskt, alla är vi jämlikar, men vissa är jämlikare än andra.

2014.12.17

Jarl Strömbäck

Kultur i novembertid

Novemberväder är inte sällan regn och rusk. Så också gårdagen. Men så här i gränsen till kyla och vinter skall också praktiska frågor lösas. I garaget gick det bra att byta till vinterdäck på bilarna. Lite svettigt men vad gör det. Duschen efteråt är härlig och välgörande.

Under dagen hanns också med ett par sjukbesök, kloka och fina personer som nu för en strid mot sjukdom som är plågsam att se. Och ändå är också det en del av livet, en del vi kanske får anledning att göra personliga erfarenheter av förr eller senare.

Men november är också en tid för utrymme när det gäller kulturen i stort. Genom teknikens landvinningar kan vi numera se opera från världens främsta scener via länk, och med ett närvaroperspektiv som inte den som sitter i den stora salongen är i närheten av.

Så också i kommunen norr om skogen. I en av byarna ca 3 mil utanför staden kan man omvandla gymnastiksalen i skolan till en storbiograf med enorm skärm och direktlinje till de stora scenerna. Där fick en fullsatt lokal med festklädda människor  allhelgonahelgens lördagskväll under festliga former följa den klassiska operan Carmen direkt från Metropolitan i New York.

För den som så önskade serverades det både aperitif innan föreställningen, buffémiddag vid dukat bord och kaffe med dopp i pausen efter de första akterna. Runt om i världen ger oss nu den digitala explosionen tidigare oanade möjligheter till närvaro. Att det uppskattas visar de busslaster och bilkaravaner som i höstrusket och regnet styrde ut till ljusen och upplevelsen den här allhelgonalördagen.

Goda exempel bör uppmärksammas och stödjas. Här är ett sådant, väl värt att få spridning i landet i stort till glädje för både land och stad.

02.11.2014

Jarl Strömbäck

Till minne

 

Redan när dokumentären ”Searching for Sugerman” annonserades första gången i TV, väcktes hos undertecknad intresset för att se den. Sedan har jag sett den fler än en gång. I det är jag inte ensam, miljontals människor har sett den och berörts. Ett udda livsöde i musikern Rodriguez, som porträtterades så vackert av en dokumentärfilmare med stort hjärta.

Vi behöver den typen upplevelser i en annars hård värld. Det att det finns en upprättelse och en framtid även för den som hamnat vid sidan av. I det är också Jill Johnssons ”upptäckt” av sångaren Doug Seegers  och hans tolkning av ”Down by the river ” av liknande slag. De lyfter och berör oss i vår annars inrutade och kanske känslomässigt kalla vardag.

Filmaren bakom ”Searching for Sugerman” fick en Oscar för sitt verk. En mycket välförtjänt sådan, och med det också en uppmärksamhet och upphöjdhet han kanske hade svårt att bära.

Vem vet vad som gömde sig i hans tankar när han tog det dramatiska beslutet att avsluta sin livsvandring. Blev uppmärksamheten för stor för den som varit van att leva i de små formaten? Blev kollisionen med det stora livet till en belastning mer än en glädje.

Om det kan vi bara spekulera, men samtidigt tacka för det Malik Bendjelloul gav oss andra. Och kvar finns möjligheten att kommande sommar få se Doug Seegers sjunga med sin tandlösa mun om sina möten med djävulen. Drogerna som nästan dränkte honom men inspirerade till en sång som i sig bär ett budskap värt många tankar.

2014.05.16

Jarl Strömbäck

Kulturmöten

Det är uppfriskande och riktigt skönt att ibland få lämna det praktiska tänkandet bakom sig, och koppla av med annat. En sådan stund var den musikupplevelse en stor publik fick fredag-kväll den 21.3. Den sedan länge hemlösa konsertföreningen i Örnsköldsvik, hade förlagt sin konsert till Arnäs kyrka. Där fick vi lyssna på Nordiska Kammarorkestern spela Sibelius. När sedan den spanske virtuosen på gitarr Anabel Montesinos tog plats på scenen, blev musikupplevelsen fullständig. Konsten att hantera sitt instrument behärskade hon verkligen, och applådåskorna och stående ovationer gav utrymme för extra nummer.

Det är skamligt i grunden, att en stad som berömmer sig för världsklass, så negligerar de klassiska kulturyttringarna, musik och teater, att man inte har en scen där de kan utövas på ett professionellt och bra sätt.

Lördag den 22.3 var det så dags för propellerklubbens möte i Ödbergska gården. Det blev ett mycket välbesökt möte, temat och besöket vid mötet hade lockat, lokalen var utnyttjad till sista plats.

Alla drömmer kanske i sin ungdom om att få vara del av något särskilt, det stora äventyret. Få är förunnade att få uppleva det, den unga sjuksköterskan från Domsjö, Ingela Westin är en av dem. Från sin tjänst på Wardö sjukhus i Norge ser hon våren 2013 en segelbåt förtöja i hamnen. Av nyfikenhet går hon ner och pratar med den äldre man som finns ombord. Det visar sig att han planerar en segling runt Arktis, den istäckta nordpolen. Men att han till den seglingen söker ytterligare besättningsmedlemmar, och Ingela fångar tillfället. Hon blir en del av besättningen.

Dick och Ingela

Vi får följa henne i ord och via bilder på en dramatisk 4 månader lång sjöresa. En sjöresa som inte blev vad den var tänkt, men gav minnen för livet. Den ryska byråkratin stoppade färden österut redan i Murmansk. Ryssarna ville av allt att döma inte ha båten i ryska vatten norr om Sibirien vilket varit målet.

Efter 18 dagar i ett Murmansk präglat av byråkrati, usel miljö och dåligt bemötande, fick man med ambassadhjälp rätt att återvända till Norge. Därifrån valde man istället att gå upp till Spetsbergen, vidare till Grönland där man inte blev särskilt välkommen. Sedan var det dags att via etapper till Island, Färöarna och Helgoland genom Kielkanalen ta sig ut i Östersjöns vatten.

Väl där så kolliderande man i nattens mörker med ett ryskt fartyg, riggen havererade och man fick söka nödhamn på tyska Rügen. Där slutade också äventyret för Ingela den här gången. Vi som lyssnare fick vara med på en resa som innehöll mycket av strapatser, men med säkerhet också minnen som kommer att följa de som var med genom livet.

2014.03.23

Jarl S

Krigets unga hjärtan

Dags för en kulturell avvikelse så här i sommartid. Bland TV-tablåernas alla program har vi den senaste tiden fått ta del av det tyska bidraget med ovanstående titel.

Om det i utbudet av program finns mycket som kan kallas skräp, så finns där också program som behövs. Program som ger oss kunskap och insikter. Ett sådant program är ”krigets unga hjärtan”, där vi i tre avsnitt har fått följa några unga tyskars upplevelser av 2ndra världskrigets Tyskland.

Tyskarna fick betala ett oerhört högt pris för den fanatism som gavs namnet nationalsocialism, och som skulle förvandla kulturnationen till en barbarisk sådan under ett antal år. Först nu, två generationer senare börjar man lyfta på glömskans täcke över de åren. Och TV-serien var i det avseendet en mycket nyttig påminnelse.

En påminnelse inte minst för de många som romantiserar livet via våldets olika webb-portaler. Enligt en nyligen publicerad undersökning, har dessa portaler (hemsidor) mångdubbelt fler läsare än de etablerade politiska partiernas hemsidor. Vad utgör det tecken på? Förebådar det kommande problem eller är det bara allmänt oförstånd?

Det är för undertecknad obegripligt att man kan se krig i sig som lösning på olika synsätt. Ändå gör man det, på Balkan för 20 år sedan, i mellanöstern idag. Var ser vi det imorgon? Liv och egendom skjuts i spillror, på vilka grunder? Att vi som människor har olika syn på hur olika samhällsproblem skall lösas är inte konstigt. Det är det demokratiska folkstyrets uppgift att hantera de konflikterna, utan extremt våld.

Kriget lyfter fram, och ”legaliserar” de absolut sämsta av mänskliga egenskaper. Det ”legaliserar” dödandet och förstörandet. De raserar alla lagliga ramverk, till förmån för den egna tolkningen av vad som är rätt och fel. För egen del skulle stapeln av böcker jag läst om den galenskapen bli tämligen hög. Vid mina första besök i Tyskland 14 år efter krigets slut syntes ännu spåren av bombkriget. En lärdom man borde kunna dra, är väl den att det finns inga ”herrenvolk”, bara medmänniskor.

Har du som läsare inte sett serien Krigets unga hjärtan, så gör det. Den finns på SVTplay.

2013.06.29

Jarl Strömbäck

 

 

Vårvintersöndag

Solen skiner och snön är gnistrande vit när jag söndag morgon vid 9-tiden lastar in skidorna i bilen. Det är dags för en fin vårtur i den speciella terräng som kallas Rutberget i Norra Ångermanland. Väl på parkeringen vid tjärnen i skogen noterar jag att jag inte är första bilen på plats. Ett 10-tal har hunnit före.

Spåret de ca 6,5 km upp till ”hotellet” är inte lättåkt. Nattens kyla har gjort is i spåren av gårdagens värme, och det är bakhalt. Spåret letar sig hela tiden uppåt, mer eller mindre. Svetten lackar väl uppe vid raststugan. Däruppe finns redan Ingvar, en gammal bekant sedan många år. Vi pratar om mångahanda ting och njuter i förmiddagssolen medan tillströmningen av åkare tilltar.

Efter en timmes fika och prat blir det dags att göra en sväng över myrarna, och ner till bilen. Det bär neråt, och är en prövning också för vana skidåkare. I skuggan är spåret isigt snabbt, där solen fått fäste suger det fast i den mjuka snön. Det gäller att kontrollera åkningen, om man inte vill stå på örona i isig skarsnö. Drygt 2 timmar i solen och 15 km på skidorna, det är dags att åka hem.

Där väntar dusch och en välbehövd lunchmiddag innan själen också skall få sitt. Det är vårkonsert med David Lindgren, känd från bland annat melodifestivalen, och den lokala konsertorkestern. Nya människor med musiken som intresse fyller lokalen, gammal och ung. Stämningen är riktigt fin, och musiken spänner från klassiskt till nyskrivet och modernt. Ett Thomas Ledin potpurri får avsluta konserten, och publiken tackar med stående ovationer.

Kulturen i sin ursprungliga form av musik och teater, är en viktig värdemätare på varje samhälle. I kommunen norr om skogen är den hårt trängd av andra politiska prioriteringar, och undertecknad var symptomatiskt nog den ende av kommunens 61 i fullmäktige som bevistade konserten.

En fin vårvinterdags skymning avslutar en aktiv dag, där både kropp och själ fått sin beskärda del av positiva upplevelser.

2013.04.16

Jarl Strömbäck/SPI

 

Högtidsstund

I vintertid och kyla behövs stunder för avkoppling och rekreation. Stunderna vid TV blir fler än under soliga sommardagar, och visst finns det guldkorn att hämta också ur TV-s tablåer.

Under den gångna nyårshelgen visade man ett reportage från Piteå musikhögskola, där Benny Andersson med Orsa spelmän och skolans körer medverkade i ett program under titeln Benny Andersson och orgeln med 9000 pipor.

De 9000 piporna avsåg den världsunika orgel man under ett par års tid uppfört vid musikhögskolan, ett praktverk vilket av internationella gäster vid invigningen betecknades som världsunikt. Att lilla Piteå i Norrbotten väljer den kulturella vägen för att bygga sitt varumärke, och lyckas, det är glädjande. De musikstycken som framfördes var också en högtidsstund att lyssna till. Benny Andersson har gjort en enorm livsvandring från rollen som pop-sångare, till en mycket allsidig, och i svensk folkmusik förankrad artist.

Ett annat program med samma fina kvalitéer, men utan dess glamour, var den dokumentär över Johnny Cash liv som visades i TV häromdagen (25.1). Den amerikanska folkmusiken i dess ursprungliga form speglar den hårda verkligheten på ett sätt som berör.

För egen del lärde jag känna och uppskatta den under ungdomsårens besök i USA-s 60-tal. De gamla stenkakorna med bland andra Johnny Cash musik finns ännu kvar som minne från en tid när den musikformen ännu inte fått fäste i Sverige.

Det finns anledningen att fundera över de val som samhällen och dess ledarskap gör, inte minst för den som bor i en kommun vilken skulle vara en kulturell öken, om det inte var för de frivilliga krafterna. Musiksällskapet med mer än 100 år på nacken är på väg att utplånas, på grund av det ointresse det kommunala ledarskapet visar för verksamheten.

 De diskussioner som förts om byggandet av en lokal för teater och musik sedan 1935, har fortfarande inte resulterat i annat än en utsliten gammal biograf för teatern, och en opersonlig och sliten skolaula för musiken.

Museiverksamheten är sönderslagen och splittrad, en spillra av sitt forna jag.

Prioriteringarna har återkommande gått till den råa styrkans arenor. När önskemålen om miljonernas mångfald kommer från det hållet, skapas alltid resurserna.

Och i det ligger också en stor svaghet, det goda livet måste innehålla högtidsstunder också för de som uppskattar annat än vrålen i Arenan.

2013.01.26

Jarl Strömbäck

Fjollornas bur

Det känns som om det är dags för lite kultur i bloggen som en omväxling. Så här kommer nu en humanistisk utvikning.

Som ordförande i länet blir för en av landets största intresseföreningar, blir det ett antal resor om året till vår kungliga huvudstad. Väl där, oftast ett par dagar med manglingar, grupparbeten och liknande samt mängder av social samvaro. Högt i tak och hög volym på umgänget.

Då kan det när man lämnar det officiella, kännas skönt att krypa in i en annan verklighet en stund. Lämna tanken och sinnena fria att ockuperas av annat. Oscarsteatern fick bli den oasen i torsdags kväll, och La Cage aux folles, ”fjollornas bur” fritt översatt, bli medlet att fördriva några kvällstimmar.

Musikalen som nu går för fullsatta salonger, tar upp synen på sexualitetens olika yttringar en tid för drygt 50 år sedan, när gay-parader i vårt land var lika otänkbara som i dagens Ryssland. Men man gör det på ett sätt som får leendet att sprida sig i salongen, applåderna att återkommande dåna och skratten att flöda.

Loa Falkman, denne alfahanne spelar med otrolig inlevelse rollen som transvestit, gester och kroppspråk lockar till ständiga skratt. Men han är naturligtvis inte ensam.

Hela ensemblen ger oss besökare en föreställning full av ljus, glitter, livsglädje och humor. Något att tänka på när intoleransen på olika sätt knackar på den mentala dörren.

Så för den som känner för en kväll i kulturens och mångfaldens tecken, gör en teaterresa till teatern som ger ”Fjollornas bur”. Man blir glad av att se den föreställningen, och det kan aldrig vara fel.

2012.10.13

Jarl Strömbäck

 

Mannaminne

 Vi kände till anläggningen genom artiklar redan innan vi i mitten av -80talet kom flyttande till högakusten området. Mannaminne, vilket fint namn. Något att bevara för från det förgångna till gagn för efterkommande. Så besöket av Mannaminne blev av ganska fort, och sedan har vi bliv en av anläggningens återkommande gäster.

 För ca 10 år sedan etablerades en särskild relation till paret Anders och Barbro Åberg. Då hade vi djupa samtal av förtrolig karaktär, och det är lätt att förstå den frustration de kände. Det är inte lätt att bli profet i en av Jante så hårt styrd del av världen, som den vi omges av. Visst är det smärtsamt när idéer man skapar och vill förverkliga, stjäls av parter man förlitat sig på och blir projekt med hjälp av omfattande offentlig finansiering. Inte på Mannaminne som tanken var med Teknicum och Värlsarvsmuseet, utan på andra platser och till långt högre kostnader.

 I inget av de fallen heller någon succé, I klustret på Mannaminne hade de passat in perfekt, i förskingringen blir de ensliga satelliter med få besökare och höga kostnader.

 Under många år i landstings-och kommunalpolitiken har det varit lätt att ta del av den njugga ton man från det hållet haft till Mannaminne och dess skapare. För många har saknat förmågan att förstå och uppskatta den skaparglöd och inlevelse som kännetecknat paret Åbergs arbete på Mannaminne. När paret har sökt oftast mycket begränsade driftsbidrag, har kommentarerna varit syrliga, och resultaten därefter. Under de omständigheterna är det lätt att förstå att barnen Åberg inte gärna tar på sig tagelskjortan.

 Så nu lämnas livsverket över till stiftelsen Mannaminne. Då finns plötsligt de pengar där som tidigare saknats. 2,2 miljoner för driften enbart  under år 2012, och anläggningschef och personal skall rekryteras för att sköta anläggningen. Man kan köpa en anläggning men kan man byråkratisera en själ? Paret Åbergs Mannaminne har med sina ca 200.000 årliga besökare i glesbygden i Nordingrå varit en osannolik framgångssaga. Men en sådan kantad av avundens törnen. Om samma typer av personer och synsätt som präglat länsmuseet i Härnösand, nu skall överföras på Mannaminne, då går det illa.

2012.03.04
Jarl Strömbäck