Politisk Vandringssägen

För några dar sedan tillträdde Håkan Juholt i sitt nya uppdrag som ledare för Socialdemokratiska partiet. I sitt jungfrutal på kongressen lyfte han locket av den gryta som pensionsöverenskommelsen från sent 90-tal är. Han vädrade dess unkna argument, och lovade till och med att göra pensionsfrågan till en valfråga inför 2014 års val. Att Ulf Kristersson, nuvarande ansvarig minister för området reagerade med bestörtning på det beskedet förvånar inte. Att den gemensamt valda mjölk-kon pensionärerna skulle bli en tvistefråga igen, det hade man nog inte förutsett.

De beslut om att tömma de besparingar 40-talisterna och senare generationer betalat in till ATP-systemet under ett långt arbetsliv, har väckt mycken ilska. De pengarna skulle ge dem en trygg ålderdom, men tömdes på 258 miljarder för att fylla på de svarta hål i samhällsekonomin som banksvindel och uselt hanterad ekonomi i landet fört till under sent 80-och början av 90-talet.

KG Scherman, under den aktuella tiden generaldirektör för försäkringskassan och en av de tjänstemän som arbetade med pensionsreformen har i sin mycket läsvärda bok ”AP-fonden, ”Bromsen”och din pension”, samt i rader av artiklar i media beskrivit skeendena och dess kommande konsekvenser. De konsekvenser som nu innebär sänkte pensioner år efter år, nödtorftigt skylda av tillfälliga skattelättnader.

I allt detta ligger som en övergripande vandringssägen att AP-fonderna inte fungerade som instrument för en bra pensionspolitik. Det är sant att man inte i längden kunde fortsätta att betala ut pensioner som låg på 80-85% av tidigare lön och byggde på lönen de 15 år man tjänat mest. Men den regeln skulle man lätt kunnat ändra utan att plundra fonderna. Resultatet av den åtgärden är att den som går i pension i dag får drygt 50% av sin tidigare lön netto via det offentliga pensionssystemet.
Den generation som går i pension om 20-30 år kommer enligt EU-s egen uträkning att få mindre än 40% av sin tidigare nettolön i offentligt styrd pension.
Det blir alltför omfattande att i alla delar beröra den här frågan i ett debattinlägg, men pensionssystemet behöver en ny översyn, något som allt större grupper, bland dem de stora pensionärsrörelserna är eniga i.
Alla borde vi bejaka att Juholt tar tag i den här frågan, den hanterades skamligt från början, något som förstärkts av regeringens skattepolitik.

2011.03.29
Jarl Strömbäck
Relingsvägen 22
89178 Bonässund
070-6727669

Spegel, spegel...

När tappar mänskor fotfästet i verkligheten, och bländas av sin egen spegelbild? Spegel, spegel på väggen där, sig mig vem vackrast i landet (partiet) är?

Det lilla partiet i den medelstora staden norr om skogen har kaxat till sig. Lika stort nu som gamla uvar med bokstäver som FP,MP och V. Allt borde vara så bra, men tillväxten, buren av många starka personligheter utmanas. Framgång föder konstiga tankar, som den att en viss person tillskriver sig hela äran av framgången.
Det är jag som gjort det hävdar hon? Innan jag kom in i partiet hade inget hört talas om det? Så talar den som tappat perspektivet på sin egen roll, tappat fotfästet i verkligheten.

Igår, den 24.3 var det årsmöte i partiet. Ett härligt årsmöte i så måtto som att medlemmar stod i kö för att komma in. Men har man bokat en lokal som rymmer ca 50 personer, har tagit in 54 samt har endast bord, stolar och porslin för de som redan finns där, då blir det svårt att ta in fler. Om dessutom anmälningstiden sedan en vecka tillbaka gått ut, om man med brev och tfn-samtal meddelat de som hört av sig de senaste dagarna att inte komma, vad kan man då göra mer?

Omdömeslöshet kan beskrivas på olika sätt, som det när en enskild ledamot i årsmötet med ambitionen att bli ny ordförande ringer runt till medlemmar och press och utan förankring i styrelsen uppmanar människor att komma till mötet trots att det är fullbokat. Skall kanske ett 15-tal 75-åringar tvingas stå i ett 3-4 timmar långt möte, utan plats vid bord och på stolar, och utan förtäring?

När blir det egna egot, det inåtvända seendet det egnas fiende?

Försöket att sabotera mötet med ideliga voteringar misslyckades totalt, mötet gav styrelsens och valberedningens förslag rätt på alla punkter, och med bedövande ca 80% av rösterna i de olika voteringarna.

Det ligger ett mått av vemod i att betrakta det personliga sönderfall som alla andra ser, utom den som mest borde se det.
Spegel, spegel på väggen där?

2011.03.25
Jarl Strömbäck

Sju timmar fel?

I min förra blogg kritiserade jag senfärdigheten i att ge frihetskämparna i Libyen flygstöd via FN. Jag var sju timmar fel, bombningarna startade sju timmar efter att jag skrev min glob, och det gläder mig. Men samtidigt är det värt att notera att demokratiförkämparna då redan lidit svåra nederlag, underlägsna i vapenmakt jämfört Khadaffis legosoldater.

Men visst är det förståeligt att de som måste ställa de militära resurserna till förfogande, USA och delar av EU-s länder, ville ha arabförbundets sanktion. Den kom så sent omsider, nu när de militära attackerna börjat bita på Gaddafi regimen, då börjar samma arabförbund backa från sitt stöd.

Så vad ville man egentligen? Var stödet för FN-resolutionen egentligen bara ett spel för gallerierna, ett sent påkommet påfund för att kunna friskriva sig från ansvar för en slakt på demokratiförkämpar i Libyen?

Nu prövas samfundet igen efter bara ett par dygns militära operationer. Kommer man att ínse att stödet för demokratin måste fortsätta, eller kommer man att svika än en gång?

I så fall väntar en rusning av skräckslagna människor av sällan skådad omfattning över gränserna till närliggande länder, och i förlängningen till EU och oss. Slaktaren Khaddafis hämnd vill ingen med överlevnadsinstinkt uppleva.

Så vad är alternativet annat än att fortsätta stödet för demokratins framväxt i Libyen, det förtjänar ett hårt förtryckt folk, och det gynnar också oss i våra länder på sikt.

2011.03.22
Jarl Strömbäck

Vidrig väntan

Tidigt 1970-tal var jag överstyrman i Svenska Orientlinjen, den sjöfartslinje som ombesörjde mycket av vårt lands handel med östra medelhavets länder. I den egenskapen besöktes också hamnarna i Tripoli och Benghazi.

Översten från öknen, den islamske socialisten Muammar Khaddafi hade tagit makten och islamska lagar införts, det var försiktighet som gällde för västerländska sjömän. Ingen alkohol under tiden i hamn, man gick inte gärna iland, osäkerheten var alltför stor.

Nu, 40 år senare sitter dynastin han skapat i orubbat bo trots stora och omfattande protester. Demokrativågen som skulle lyfta också Libyen ut ur förtryck och mot demokrati är på väg att krossas. Ropen på hjälp har fått klinga ohörda alltmedan Khaddafis kanoner riktats mot hans eget folk.

Blodbadet jag fruktade (se tidigare blog) har startat och omvärlden tittar på. Sent omsider kom visserligen en resolution från FN, men det är inte orden som räknas, det är handlingen. Det vet Khaddafi, så medan resolutionsländerna istället för att gå till handling, sätter sig i konferenser, fortsätter Khaddafis slaktare sitt angrepp på det egna folket.

Det politiska spelet är övermåttan cyniskt ibland. FN-s deklarationer är tydliga, organisationen skall utgöra ett skydd för utsatta folk. Istället för att gå till handling i den andan, skapar man resolutioner och sätter sig i väntrummet tillräckligt länge för att tillåta det omänskliga övergreppet att fullbordas.

Om mänskliga rättigheter och demokrati är universella värden, då måste de också försvaras. Det är FN-s uppdrag. Varför då denna vidriga väntan?

2011.03.19
Jarl Strömbäck

Det goda hemmet finns!

Här kommer så den tredje och sista delen av läsarbidragen den här gången. Slutsatsen blir den som så ofta annars, att det är ledning och personligt engagemang som skapar den goda miljön, medkänsla och deltagande. Eller med andra ord den goda arbetsplatsen.
Den miljö vi alla borde få vistas i när ålderns höstmörker gör oss beroende av stöd och hjälp.

Nu till skribenten


Jag vill gärna om plats finnes och medgives, vilja göra ett försök till en epilog rörande vår faders deltagande i Örnsköldsviks kommuns och Västernorrlands Landstings omsorg.

Slutligen hade han kommit tillbaka till sitt ursprungs nejder. 92 år och utan förmåga att ta vara på och reda sig själv längre.Nu blev han, mot sin vilja instuvad på ett ålderdomshem i B-byn.Förgäves försökte han fly denna institution.Främmande människor, nya ansikten som byttes varje dag klarade han inte. Han gjorde flyktförsök. Nattetid bröt han sig ut och påbörjade milslånga vandringar tillbaka till sitt hem.Tog sig ut på byn men tappade snabbt orienteringen. Återinfördes snart.Nu var hans fria liv definitivt slut.

En arbetsmänniska som sörjt för så många människors utkomst var nu slutligen "omhändertagen". Han slutade att äta. Starka sömntabletter sattes in, för att hålla honom lugn och i schack dygnet runt. Vikten rasade. Vi barn protesterade. Jag ville påpeka att förhållanden knappast kunde vara normala vid anläggningen, när en människa som skött sig själv sedan trettonårsåldern och i vuxet liv sörjt för så många andra, helt plötsligt börjar bete sig så annorlunda. Signalerna var tydliga,ansåg vi barn. Svar var att allt var normalt. "Gammgubba bli sådär"

Fönstervred monterades bort från hans rumsfönster. Han låstes in och släpptes ut bara vid matserveringstillfällena. Nu följde en förtvivlans kamp mot föreståndare, att övertala henne att se till vår faders bästa, se till honom som person och ur vars bakgrund han var sprungen. Vi möttes av tystnad. Av bekanta fick vi sedan höra, via skvallerpressen, att vi var ovanligt krävande och framförallt oförskämda personer som lade sig i hur vården för vår far tillämpades.I synnerhet jag. Jag som bara sa det jag såg.

Men så en dag, fråga mig inte hur, hade en av vår faders barn lyckats via bekantas bekanta fått veta att det fanns plats ledig på gruppboendet i S-sjö. Sökte och vår fader fick en plats. Egen mindre lägenhet, som möblerades med igenkännande möbler och med omsorgsfulla och kärleksfyllda människor som tog hand om de gamla. Ett år av hunsanden och idiotförklarande av anhöriga, strider, förtvivlan, sömnlösa nätter och raseri var över.

Äntligen kom vår fader till ro och fick avsluta sitt liv med en kopp kaffe i handen en tidig morgon i december.Tack till alla nställd i gruppboendet i S-sjö som till sist gjorde vår faders avslut så värdigt.

Var finns värdegrunden och empatin??

Jag lämnar utrymme i bloggen för ännu ett inlägg från en läsare. Den kan få utgöra en kontrast mellan de skrivna dokument om värdegrund som så gärna lyfts fram, och den inte lika vackra verkligheten. Men mest skrämmande är kanske inte enskilda anställdas beteende, de kan ändras. Mest skrämmande är den brist på ledning och empati som lyser igenom.

Här kommer inlägget.



HEJ
Om det ges möjlighet,vill jag gärna delge er den fortsatta berättelsen rörande oss barn och vår fader.
Sommaren 2000 fick vi honom inlagd på sjukhus för undersökning. Geriatriska kliniken. Det visade sig att han åt arton (18 ) olika mediciner varje dag. Av läkare ordinerat.(Inte undra på att hunden blev sjuk, och dog )

Endast tre av medikamenterna behövde han. Resten orsakade eller förstärkte hans demens/senilitet. Livsuppehållande eller förstärkande åtgärder ansågs överflödiga.

När vi skulle hämta honom därifrån för flytt till rehaliteringshem saknades han glasögon. På påtalan om detta skickades en 16 årig skolpraktikant (sommarpraktikant) ut för att söka. Han plockade av en dement kvinna sittande i en rullstol i korridoren hennes glasögon och påstod inför mig att detta var faderns glasögon. Jag svarade att detta är inte riktigt. Jag bad enträget att anställd personal skulle söka min fars glasögon.Jag möttes av skratt och förklaringar att personalen var så kort att denna begäran ej tillkundegöras

Taxin, som skulle föra vår far till ålderdomshemmet i B-byn hade nu väntat ca 45 min. pga mina krav på eftersök av glasögon. Stark oro bland personal och intagna. Enhetschefen beskyllde nu mig för att skapa oro och misströstan på avdelningen. Borde jag inte och min fader avlägsna oss? Kritiken var skarp!Vi frågade efter kortaste väg till Taxin. Ni hittar själva var svaret.Omsider, dvs utan hjälp av anställd landstingspersonal, hittad vi oss ut till taxin och vår färd till B-byn begynte.

När vi dit anlände, till pensionärshemmet, var dörren låst. Jag ringde på och efter en stund blev jag insläppt. Jag förklarade mitt ärende.Att vår fader skulle dit fanns inte i deras "journaler" Med en för mig tidigare obekant förmåga, lyckades jag få dem att ta sig hand om honom. Ordväxlingen mellan mig och föreståndaren (hon skrek högljutt) oroade min fader så till den milda grad att allt vad var av innehåll i hans mage hamnade i hans underkläder.Nu leddes vi två tillsammans till ett rum som de avsett för honom.Unga skolungdomar, sommarpraktikanter, dväljdes nu inför sin uppgift. Torka gamlingen ren.Jag förstår dem.

Där stod vi till sist, min fader och jag. Gamla kamrater från timmerskogen Han som en gång lärde mig att fälla och aptera träd.Jag sköljde och torkade av honom på en kombinerad dusch/toalett. Någonstans i mitt huvud tänkte jag att allt detta har han eller jag redan betalt för vi våra skattesedel. Eller?

Jag bör kanske för ordningens skull tillägga att vid start från Örnsköldsviks sjukhus hade mat beställts för vår fader vid ankomst till B-byn, eftersom han redan varit avanmäld vid sjukhuset i Örnsköldsvik och ej erhöll mat där avflyttningsdagen.
Ingen mat serverades honom ankomstdagen i B-byn.Skäl:Enligt jourhavande, han hade oturligt nog hamnat någonstans "mellan klockslagen"

Vad är att säga?Vad är att göra? Skall det få var så här?

Kommentar till sveket.

Torsdagens inlägg i ÖA och på bloggen förde med sig både skriftliga bekräftelser och telerfonsamtal. Jag navänder dagens blog till att nedan ge er som läsare en sådan kommentar för begrundan. Det kunde gä'llt din anhörige, eller kanske dig själv om ett antal år, när den dagen kommer.


Värdegrund som skriftligt dokument tjänar inget till, om den inte också tillämpas. Här kommer nu berättelsen från en av mina läsare.

Tack för att ni finns, ni som orkar syn kommunen has left a new comment on your post "Sveket mot de mest behövande":

Hej
Får jag berätta om min far och hans barns gjorda erfarenheter av Örnsköldsviks kommun? Och åldringsvård?
Vår far dog för ca 10 år sedan i en ålder av 92, efter att ha arbetat som skogsarbetare från det han slutade skolan vid tretton års ålder. Med åren blev han änkeman. Boende ensam i det övre av Anundsjö. Vid 85 kom demensen och seniliteten smygande. Hemtjänsten övertog hans vardagssysslor mot rejäl ersättning.

Ofta var han utanför bostaden, i vedboden,på åkrarna men alltid inom blickfånget.Detta brydde sig inte hemtjänsten sig om. Var han inte inne i bostaden lämnades mat och medicin på trappan.Kall mat som sedan blev hundens mat.Medicinen följde samma väg.Hunden blev så småningom sjuk av all medicin, men det tog år innan vi förstod sambandet.Ibland levererades mat och underhåll av vikarerande sommarpersonal av utländsk härkomst som inte kunde tala svenska. Ej heller förstod.Jag klagade till enhetschefen och ifrågasatte deras kompetens. Svaret blev att "gammgubba bli se danne, innan de ska te å dö.Ingenting te å bry sig om".

Kvällstid skulle kommunal personal tillse att han tog sin medicin. Ofta glömde hemtjänsten bort detta besök pga att de var så stressade över att hinna med så många besök på samma "kvällsrutt" Samtal kom ibland från hemtjänsten, "Er far saknas i bostaden" Vår fader var då försvunnen, han fanns ej i bostaden, och då fick vi barn åka upp och söka. Miltals från hemmet kunde vi hitta honom, någonstans, ibland långt ute på en hjortronmyr.

Kostnaden för denna hemtjänst översteg kostnaden för en familj bestående av två vuxna och fyra barn. Rimligt? Med tanke på att den grupp av kommunens innevånare som är 65 år och äldre är den enskilda grupp som betalar in mest i skatt till Örnsköldsviks kommun.Tidigare var det en barfota advokat som ställde kommunen till svars, Linda Eriksson. Hon gjorde ett storartat arbete. Idag har vi SPI och Jarl Strömbäck. Tack för att ni finns.

Det är tydligt att det krävs folk som håller tummen i åtminstone ett öga på våra kommunala tjänstemän, om någon form av rättvisa för de som skattar så mycket och kostar så lite för kommunen, skall kunna erhållas



Posted by Tack för att ni finns, ni som orkar syn kommunen to Liberala vindar at 11:27 PM

Sveket mot de mest behövande

Telefonsamtalen började komma redan före jul, och de har fortsatt. Det är inte de gamla, dementa och förståndshandikappade som hört av sig, det är deras anhöriga. De som ännu tänker och förstår att någonting riktigt galet sker. För hur är det möjligt av ett samhällssystem som berömmer sig för solidaritet med de mest behövande, att göra som man nu gör?

Socialtjänstlagen är den lag som reglerar hur vi skall ta hand om dem som inte längre, ofta efter ett långt liv i samhällets tjänst, kan ta hand om sig själva. Den positionen riskerar vi alla att hamna i på äldre dar. I Lagen regleras på punkt efter punkt hur saker och ting skall skötas, där finns också skrivningar om hur avgifter får tas ut. För en del år sedan infördes också en maxtaxa för omsorgen sedan en del kommuner, Örnsköldsvik en av dem, skämt ut sig för sina grova överdebiterar i omsorgen.

Nu har det politiska systemet funnit nya kryphål i den lagstiftningen. Man hävdar att den som erhåller plats på ett särskilt boende, ofta dementa eller på annat sätt inte kan föra egen talan, hyr en lägenhet av ägaren till demensboendet. Alltså kan man strunta i sociallagens maxtaxa, man hävdar att man kan ta ut avgifter för allt som rör boendet och gemensamma utrymmen. Man debiterar kostnaderna separat och för att ytterligare pung-slå äldre, debiterar man extra för med de boende oförhandlade servicetjänster av olika slag. På det sättet kringgår man lagstiftningen om det förbehållsbelopp den hjälpbehövande enligt lag har rätt att få behålla. Debitteringarna äter upp deras små pensioner och klagande hänvisas till att söka försörjningsstöd.

Årligen stiftas i vårt politiska system hundratals lagar, mångdubbelt fler tillämpningsföreskrifter. Inget tillkommer av en slump, det mesta med beräkning och väl uträknat. Det som nu sker inom omsorgen är ännu ett steg i de övergrepp på de äldre som började för drygt 20 år sedan med att de äldre med få undantag inte längre tilläts på valbar plats på riksdagslistorna. Sedan fortsatte det med plundringen av de pensionsfonder som 40-talisterna och senare generationer inbetalat till för att säkra sina pensioner. Det fortsätter nu med en utsugning av dementa och försvarslösa som borde vara främmande för varje välfärdssamhälle.
När blev det god etik och moral att skryta med god kommunal ekonomi på det svagastes och mest behövandes bekostnad?

2011.03.08
Jarl Strömbäck
Gruppledare SPI

Vägval

När det här skrivs återstår några timmar till nedsläpp i elitseriematchen mellan AIK och MoDo. Vinterns sista match i grundserien. Går MoDo segrande ur den matchen kommer laget att finnas kvar i elitserien, förlorar man kommer man att få kämpa mot ”hungriga” lag om en fortsatt plats i det finrum som elitserien utgör.

Avgörandet ligger helt i lagets händer, och har så gjort under hela serien. Manegen har varit krattad för framgång. Ny fin Arena finns, en trogen publik och ett samhällsstöd i form av mångmiljonbelopp till föreningen/Arenan. Om man nu missar tillfället, så är det helt självförvållat och priset skall betalas.

Annat är det i en annan kamp som förts i kommunen under det gångna året, kampen för den 100-åriga folkhögskolans på Hampnäs existens. Där har ett prestigeladdat politiskt system bestämt sig för att skolan i sin nuvarande form skall stängas och anläggningarna avyttras. Det har inget med skolans prestation att göra, Hampnäs är den mest renommerade skolan i länet enligt den sk runö-enkäten. Man har valt att i kortsiktigt sparnit göra skolan till ett bondeoffer, något som i grunden skapar långt fler problem än det löser.

Två händelser i Örnsköldsviks kommun som tycks sakna samband,men utgör vägval.För den som har ett konspiratoriskt sinnelag finns ju alltid möjligheten att spekulera i, att en högre makt valt att ge kommunens högmod en näsbränna genom prövningen för elitserielaget.
De är en väl förtjänt näsbränna i så fall.

2011.03.05
Jarl Strömbäck

Marsmorgon

Solen tittar försiktigt fram över grantopparna när jag lastar in skidorna i bilen för en frisk morgontur i skogen. Det är någon minusgrad och fint före, det glider så lätt och fint när jag skejtar fram på de väl preparerade spåret. Tankarna går till skid- VM i Oslo, där medgång i början för de svenske, bytts mot bitter motgång när det här skrivs. Men så pendlar svängningen i så mycket av livet.

I arabvärlden har demokratin likt en dominoeffekt vält den ena efter den andra envåldshärskaren över ända. Snart är det förhoppningsvis Kaddafis tur. Det är skönt att se och uppleva. Bara med folklig förankring skapas bra liv, låt vara att demokratin aldrig blir fulländad i allas ögon.

Och i Moskva hedras den som symboliserar raserandet av sovjetsystemet, Michail Gorbatjov med en utställning. Senare i veckan skall han också hyllas i London för sina insatser för fred. Visst finns de som ser honom som en folkförrädare, de som tyckte det var bättre förr. Övergången till ett mer öppet samhälle har inte varit lätt i det stora imperiet. Krigen i Kaukasus, inflation och dess effekter på dem som har små tillgångar är båda exempel på motgångar man nog inte förväntade sig när demokratin, då efterlängtad, knackade på dörren.

Många frågor återstår att besvaras, och när de får sina svar uppstår nya frågor. Kommer de nya ledarna att förmå sig att motstå den kultur av att att fylla egna fickor som finns, när man får tillgång till det ymnighetshorn statskassan innebär? Vladimir Putin, den forne säkerhetsagenten som nu lagt beslag på Ryssland på ett allt annat än demokratiskt sätt, anses av experter vara världens rikaste person nu. Inte i eget namn, men med banksekretessen som skydd.

Om en dryg timme startar de svenska flickorna i VM-ets sprintstafett. Då skall jag följa dem och hoppas på bra resultat.
May the best team win!

2011.03.02
Jarl Strömbäck