Det är långt...

Det är långt från Syriens solstekta slätter och kullar till Kebnekaises topp. Vi gör kanske lite till mans/kvinns våra livsresor som ett sett att söka identitet eller bekräftelse. Eller för att tänja våra gränder, finna ut var dom går.

Dagens lilla blogg får bli en liten hyllning till två unga kvinnor som under regntunga skyar igår besteg vårt lands högsta berg. En lång dags prövning som föregåtts av många timmar av träning. Man går inte 12 timmar i svår terräng och höstrusk utan att ha förberett sig noga.

Jag kan förstå den jublande inre känslan när Berivan och Lina var tillbaka vid dalstugan vid 21-tiden på kvällen. Minns själv den känsla av triumf blandad med ont i kroppen som infann sig efter att ha fullbordat mina vasalopp.

Så njut av den här triumfen, den här händelsen kommer ni att bära med er genom livet. Det är en lätt börda att bära, vetskapen om att man utfört något som ligger långt utanför det vardagliga. Nu väntar dagar av samtal med vänner och anhöriga. Och naturligtvis behovet av att låta kroppen vila och ta igen sig.

2011.08.29

Jarl Strömbäck

Då och nu i Mellanöstern

Det var i slutet på 60-talet. Som ung överstyrman var jag del av besättningen på Svenska Orientlinjens fartyg Timmerland under en utställningsresa för svensk industri runt delar av medelhavet. Vi kom till Tripoli, där en ung överste Khaddafi tagit över makten och skärpt kraven på vad som fick och inte fick göras.

Alltså, ingen fotografering i hamnen, det sågs som spioneri. Ingen alkohol under vistelsen, det var mot de religiösa lagarna, och allmän återhållsamhet för att inte provocera. Landets och ledningens utveckling har intresserat alltsedan dess.

Mellanösterns länder vid den tiden hade starka socialistiska och nationalistiska drag. Algeriet hade kastat av sig det koloniala franska oket, och Sovjets flirt med länderna hade fått fotfäste. Det var i hög grad vapen från öst som syntes i paraderna, och vänskapen med sovjetblocket var tydlig och ogenerad.

Nu, 40 år senare har vinden vänt. Gamla despoter i länderna i norra Afrika ifrågasätts och avsätts. En ny tid med frihet för tanke och handling har vräkt ledarskap över ända i Tunisien, Egypten och nu senast i Libyen. Det är en utveckling som varje demokratiskt tänkande person måste bejaka, låt vara att utmaningarna som väntar står i proportion till det man tidigare saknat.

De förväntningarna får vi hoppas inte kommer på skam, utan utvecklas till en konstruktiv kraft till glädje för internationellt samarbete. Sedan får vi kanske leva med att ”galna hundar” som Khaddafi ylar ur nattens mörker ännu ett tag.


2011.08.26
Jarl Strömbäck

Minnesstund för Utöya

Minnesstunden för offren från Utöya i Oslo blev av rapporteringen att döma en känslomässigt stark och för det norska folket värdig ceremoni. Polisens handlande under de ödesdigra timmarna kommer att utredas vidare, vilket är bra. Men det sätt man hanterat den här katastrofen, när den väl skett, från det norska ledarskapets sida är värt beröm. Jens Stoltenberg har visat sig värdig sin roll och sitt ämbete, likaså den norske kungen.

Att möta ondskan med dess motsatts, försoningens och kärlekens budskap är precis den motsatts som behövs till de idéer som anstiftaren till dåden för en månad sedan hade. Men kvar ligger också en del tankar som måste få genomslag.

Medmänskligheten och toleransen människor emellan är rimligen den viktigaste beståndsdelen i ett öppet och demokratiskt samhälle. Men trygghet och rättssäkerhet kräver också lagskyddade områden och synsätt.
Det kanske viktigaste av dessa är hur vi ser på tillgängligheten av vapen i vår moderna tid. Det fanns en tid när vapen av olika slag var en del av varje familjs verklighet. Jakt och fiske var nödvändiga delar av hushållet i stora delar av landet, så är det inte längre. Numera är det snarare så att de aktiviteterna blivit en hobbyverksamhet för intresserade.

I det sammanhanget skall också vapenlagarna ses. Människan har satt sig själv som gud över alla andra organismer på vår jord. Det innebär också ett särskilt stort ansvar. Samtidigt som människor svälter ihjäl i stora delar av världen, tycks det aldrig vara brist på vapen och ammunition. Vapen är våldets förlängda arm, och bör hanteras under stor offentlig kontroll.

Att i de sammanhanget tillåta en spridning av militära och polisiära vapen till personer som inte rimligen har något egentligt behov av dem, är svårt att förstå. En skärpt vapenkontroll borde vara en naturlig del i samhällen präglade av tanken på fred, frihet och demokrati. Jakten ryms i de sammanhangen, men med rimliga begränsningar av de verktyg som används.

2011.08.23
Jarl Strömbäck

På lika villkor?

Hon har anlänt till torget när jag passerar strax efter 8 på morgonen. Håller på att resa sitt lilla stånd och vid hennes fötter ligger ett par backar med röda fina lingon och gula kantareller. Hon ler mot mig när jag passerar, vi hälsat med en nick, har setts förut och känner varann till utseendet.
Hon är en av de som blivit kvar av bärplockarna, och nu sliter med bärplockningen i skogen för att få egna pengar.

Seglingen ut till ön blir fin i strålande augustisol denna 19 augusti. På kvällen är det dags för en stund av kultur och eftertanke. Ord & Ton i Ulvö vackra vita kyrka. Där läser deltagare i Norrländska Litteratursällskapet tänkvärda alster, varvat med utmärkt musik spelad av Tommy Jonsson på orgel och Carina Bergström på fiol.

Jag tänker på en mycket bra artikel av Dagens Samhälles krönikör Mats Edman i denna veckas nummer. Rubriken är ”Det politiskt korrekta gynnar inte invandrarna”. Där tar han upp det absurda i att det tar 7 år innan en flykting får arbete. Under tiden skall vederbörande matas av en byråkrati vilken styr deras steg från den ena kursen eller anpassningen till den andra. Vuxna med ambitioner behandlas som barn utan kunskap och egen vilja. Så skapar vi själva den dåliga invandringspolitik vi sedan kritiserar.

Edman avslutar sin krönika med följande ord” Så om några har ett tungt ansvar för de negativa sidorna av invandring, så är det svenskarna själva. Inget är dock mer typiskt svenskt än att skylla på andra och säga ”det är inte mitt fel”.

2011.01.20
Jarl Strömbäck

Märklig krönika

Jag brukar inte kommentera de betalda skribenter i dagspressen som kommenterar dagliga skeenden. Alla har ju rätt till sina uppfattningar? Men när skribenterna visar särskild brist på insikt, då bör de kommenteras.

Liberala nyhetsbyrån är en plantskola för kommande ledarskribenter. Där skriver Anders Gustavsson en krönika publicerad i dagspressen som i sin kontext försvarar den åldersdiskriminerande skattetillämpning vi har sedan några år i vårt land. Han vänder sig också mot den kritik den skattetillämpningen mött från bland andra de äldres organisationer, och de som vill återgå till en åldersneutral syn på skatteuttaget.

Skälen han anför är minst sagt märkliga. Genom att politiken gör alltfler äldre ekonomiskt utblottade, tvingar dem ner under fattigdomsgränsen vill Gustavsson att fler tvingas ut på arbetsmarknaden igen. Eller med hans egna ord ”Tvärtom innebär en skattesänkning för pensionärer att incitamenten för för dessa att jobba faktiskt minskar, stick i stäv med devisen att arbete skall löna sig.”
Ansluter sig Gustavsson också till den väl kända nazityska devisen ”Arbeit macht frei”?

Det är en märklig krönika Gustavsson producerat? Den speglar en människosyn som borde vara förlegad i vårt land. I sak är det också så, att sysselsättningen i vårt moderna samhälle bärs upp till mycket stor del av den konsumtion av varor och tjänster vi köper. Minskat utrymme för konsumtion för den femtedel av vårt lands medborgare som är pensionärer gynnar inte samhället i stort.

De äldre utgör också mycket ofta ett stöd både ekonomiskt och ideellt för sina barn och barnbarn, inte heller de tjänar på att de äldres livsförutsättningar stryps. Dessutom är det så, att hundratusentals äldre idag lever under mycket små omständigheter. Gustavssons synsätt har inget med det traditionella svenska välfärdssamhället att göra.
Som spegling av ett framtida samhälle blir det enbart skrämmande.

2011.08.16
jarl Strömbäck

Som man sår får man skörda?

Det är skördetid i naturen. Undrar just hur mycket den odlare kunde skörda, som när grodden började ta sig trampade ned sina rabatter och fält? Eller hur mycket frukt den kunde plocka som sågande sina träd just när de blommade?

Inte skulle det bli bättre om vederbörande svor och domderade, hotade sina växter med ytterligare snöpning? Naturen har sin gång, som man sår får man skörda.

Människor är märkliga, eller kanske är vi bara en del av naturen. Behandlas vi väl, ges vi omsorg och livschanser, då går det bra för de flesta. Om däremot samhället, dess ansvariga politiker och tjänstemän undanhåller grupper av människor möjligheten till utveckling, till livschanser, då uppstår problem. Den här sommaren kommer att gå till historien i det avseendet.

I flera av medelhavsländerna har befolkningen gått ut på gator och torg i sin övertygade strävan efter ett bättre liv, av livschanser. För rätten att få framföra sina åsikter, sin yttrandefrihet. De har fått betala sin övertygelse med tusentals liv, men kampen fortsätter.

Nu har den spridit sig också till delar av Englands förorter, och ledarskapet svarar med det repressiva våldet, batongkulor och vattenkanoner? Utanförskapets områden kallas de. Områden där arbetslöshet och bristen på mening i livet drivit på frustrationen. Vi såg det i Frankrike för något år sedan, också i Sverige har skolor och bilar brunnit.

Boten är knappast ökat våld, något som raserar istället för att bygga upp. Boten ligger i att bygga broar av samarbeten mellan alla grupper i samhället. Alla de som vill vara med, som vägrar bli en del av utanförskapet. Demokratin överlever inte där den inte vårdas.

2011.08.11
Jarl Strömbäck

Vilseledande om pensionerna

De av riksdagen välbetalda ledamöterna Ewa Lohman (M) och Lars-Arne Staxäng (M) framför i ST den 2.8 den nuvarande regeringens uppfattning att utvecklingen av pensionerna i vårt land ärt ett föredöme, och därför borde förstås och uppskattas också av de som lever av dem.

I den synpunkten må de företräda en oberörd elit, de företräder i vart fall inte de många hundra tusen svenskar som idag och efter ett långt arbetsliv fått se sina pensioner stå stilla eller krympa, alltmedan jobbskatteavdrag snedvrider beskattningen i landet, och pensionen de senaste åren sänkts med drygt 7%.

I en undersökning EU gjort över pensionsutvecklingen i unionens länder visar man att pensionen i vårt land på sikt kommer att vara EU-s sämsta tillsammans med den i Estland. Är det den utvecklingen som skribenterna anser vara ett föredöme?

Den här utvecklingen är inget som bara uppkommit av en olycklig slump. Den uppkom genom det svek mot pensionärerna som 90-talets pensionsöverenskommelse innebar. En överenskommelse som innebar att 258 miljarder av pensionärernas besparingar togs ur fonderna och till statskassan för att lösa statens finansiella problem.

Det sveket får dagens pensionärer bära, men inte bara de. Också alla de som nu sliter på arbetsmarknaden måste vara medvetna om, att när de går i pension kommer ersättningen via det offentliga systemet innebära en halvering av tidigare lön.
Ja, visst är det så att staten har värdesäkrat pensionerna, om man med det menar att ersättningarna hanteras som ett flexibelt dragspel, där de som har arbetat får bära bördan av konjunktursvängningarna.

Att nu kraven kommit från pensionärsorganisationerna om en ny översyn och förändring av pensionssystemet är ett hälsotecken. Att sedan regeringen väljer att strunta i de synpunkterna, till och med i arrogansens tecken ansvarig minister valde att inte möta ledningarna för dessa organisationer i frågan för en tid sedan är talande.

Det behövs ett politiskt parti som är villigt att i beslutande ställning föra både nuvarande och kommande pensionärers talan. I välfärdslandet Sverige skall politiken inte bygga på att ställa olika åldersgrupper mot varandra.

2011.08.06
Jarl Strömbäck
Gruppledare SPI/Örnsköldsvik
Bo Forsgren
Ordförande SPI Sundsvall

Hjältar i Janteland

Det är tidig morgon när jag drar på mig joggingskorna för en morgon runda. Över ett stilla vatten svävar morgondimmorna, förebådande den nedkylning av havsvattnet som kommer med höst och kyligare nätter. Men ännu är det sommar, här uppe i norr kulturens blomstringstid. Det är den 4 augusti, en ny dag börjar med sina minnen och sina möjligheter.

Tankarna går till de som mer än andra gjort konst och kultur, inte bara till ett levebröd, men till en livsuppgift. De som skapar och organiserar, inte främst för egen vinning, utan för att de är en närmast obetvinglig drivkraft. Jag tänker på den makalösa skapelse paret Barbro och Anders Åberg under ett 40-tal år byggt upp i Nordingrå, Mannaminne. Där finns konsten i olika utställningar. Där frodas teatern i olika former, och där flödar musiken i svensk folklig tappning likaväl som i den internationella form Tradjazzfestivalen sista helgen i juli kommit att utgöra.

Det har varit ett stort nöje att lära känna Mannaminne och dess skapare, men också med ett stort vemod. Det är inte lätt att bli hjältar i janteland. ”Allt vi tjänat och kommit loss med genom konsten och restaurang verksamheten har gått tillbaka till förfinandet av livsverket Mannaminne” var budskapet i samtal med paret Åberg för något år sedan. Egenintresset har vuxit samman med livsverket, så osvenskt i en tid när den typen av agerande är på väg att försvinna.

På vägen har anläggningen fått stöd av stiftelser av olika slag. Kommuner, landsting och länsstyrelse har också bidragit i mindre del, men inget av det som skapats hade uppstått utan den drivkraft makarna Åberg visat.

Åren tar ut sin rätt, det är dags snart för en vaktavlösning på Mannaminne. Vi ca 200.000 personer som bidragit till att göra anläggningen till en av länets mest besökta, med mer än dubbelt så många besök som länsmuseet. Vi kan bara hoppas att den vaktavlösningen inte leder bort från den kurs som hittills gjort Mannaminne till en institution i svenskt kulturliv, och en turistmagnet i vårt län.

Begriper det politiska ledarskapet det, eller skall jantetänkandet rasera det som skaparkraften byggt? Paret Åberg borde om några i vårt län föräras titeln kulturens hjältar. Den har de förtjänat i sin strävan för att bygga den folkliga kulturens monument, ett MANNAMINNE värt att bevara.

2011.08.04
Jarl Strömbäck/SPI
Relingsvägen 22
89178 Bonässund
070-6727669