Turkiet och EU

Vårvindar friska växlande med regn i staden i väster. Det snökaos som lamslog staden och stoppade all kollektivtrafiken tisdagen den 19/1, och gav några fina vinterdagar med temperaturer ner till -13, har nu klingat av. Nu råder vårens vindar och all snö är bortspolad av återkommande regn.. Kollektivtrafiken flyter fram som om det lilla vinterbesöket aldrig fanns. Kaos i trafiken blev ett tillfälligt problem, det finns andra kaos som är långt svårare att tackla.

I media kan vi läsa och förstå att flyktingfrågan bara blir svårare att tackla. Mellan 30-40 gummibåtar i uselt skick lämnar överlastade turkisk kust varje natt för att ta sig över till Grekland. Innan januari månad är slut noteras officiellt fler dödsoffer pga drunkning, än någon tidigare månad. 141 döda redan i mitten på månaden. Och ett valhänt EU sätter sin tillit till förmågan att köpa det turkiska ledarskapet.

Drunknad flykting, minst 200 bara i januari.

3 miljarder Euro, en ofantlig summa pengar satsar man för att få turkiskt ledarskap att stoppa flyktvägen över havet. Ett ofantligt slöseri med pengar, varför skulle Erdogan och hans gäng, redan rikligt avlönade av maffian bakom flyktvågen, avstå från den inkomsten för att EU kommer med en ytterligare check. Naturligtvis kommer båterna att fortsätta att gå, och Erdogan kommer att två sina händer samtidigt som han äter goda middagar med flyktmaffians ledarskap. Så fungerar det i den världen.

Om EU verkligen skulle vilja ta tag i detta, så skulle man kräva att få placera kommisarier i flyktinglägren, kräva utrymme i den press Erdogan och hans gäng nu försöker strypa enligt ryskt mönster. Och via upplysning i stor skala tydliggöra att flyktvägen över havet inte är ett alternativ. Den löser inte flyktproblemet, och sannolikheten för att dränkas är överhängande.

Turkiet har alla de medel som behövs för att kontrollera den här utvecklingen om man vill. Men likväl som man tjänar stora pengar på att sälja olja för IS räkning, likväl tjänar man nu stora pengar på människors hopp om en bättre framtid i en annan värld. Alltmedan offren i den cyniska hanteringen blir fler och fler.

Om EU verkligen vill hjälpa Syriens plågade folk, borde man veta bättre än att slösa de resurserna på gangsterregeringen i Ankara.

2016.01.28

Jarl

Våld föder kaos

Den ryska utvecklingen har kommenterats på åtskilliga bloggar under de gångna åren. Skälen till det är många, en omsorg om demokratin och freden i vår del av världen. En omsorg om det ryska folket, säkert i grunden lika fredsälskande som vi svenskar. Därför förtjänar också Ryssland den uppmärksamhet landet och dess ledning får.

Boris Nemtsov, också en tystad regimkritiker.

För den som söker på namnet Litvinenko i bloggen, kommer ett antal bloggar med några år på nacken upp. Mordet på Alex Litvinenko fick ny aktualitet i veckan när en officiell utredning i London bekräftade den bild som också tidigare kommit fram, att Litvinenko giftmördades av ryska agenter på direkt order från den ryska ledningen, Putin.

Litvinenkos öde är bara ett i raden av mord på meningsmotståndare som bär den ryska ledningens prägel. Brutala mord som haft två tydliga syften, dels att tysta oönskade meningsmotståndare, dels att skrämma övriga kritiker till tystnad.

Och succesivt har nu också västvärlden börjat vakna upp och inse allvaret. Den ryska aggressionen flyttas stegvis fram, precis som den tyska på 30-talet och med delvis samma argument.

Kriget i Tetjenien som var oerhört brutalt, följt av övergreppet på Georgien. Och sedan annekteringen av Krim och delar av Ukraina

Nu flyttas fokus ut till Syrien, där Putinstyret valt att med bombkrig hjälpa Al-Assad regimen. Resultatet av den positioneringen har visat sig bli intensifierade bombningar av i huvudsak de demokratikrafter som finns kvar, och ökade flyktingströmmar.

Våld föder kaos. Det råder en oerhörd cynism och brist på respekt för mänskliga rättigheter i den politik som Putinregimen för. Det ryska folket förtjänar bättre än att av en maktgalen politsk ledning kastas in i en utveckling där landets resurser förslösas på militära äventyr, istället för att användas till gangn för utvecklingen i stort i landet.

2016.01,23

Jarl

Palme i vår tid

Boken om Olof Palmes liv har funnits i boksamlingen ett antal år utan att bli läst. Men nu, snart 30 år efter hans död har jag läst de nästan 700 sidorna. Om läsningen började med ett stort mått av skepsis, så förbyttes det gradvis mot ett tillstånd av igenkännande. Boken handlar nämligen inte bara om Olof Palme, den handlar lika mycket om den tid han verkade och hur den avspeglade sig, nu i historiens ljus. Och därmed också en tid som för 40-talisterna också var del av deras uppväxt.

Palme-åren, de 30 år han hade en påverkan på svensk politik, skulle förvandla Sverige från ett ganska inåtvänt och försiktigt land, till en nation som krävde plats, och tog plats i det internationella samfundet. Drivande i den processen var Olof Palme, först som dåvarande statsministern Tage Erlanders grå eminens och rådgivare, senare som ledande minister i olika roller.

Som rådgivare och biståndsgivare till frihetsrörelser och liknande organisationer blev vi en stormakt också i internationell mening. Vänskapsband knöts med mängder av mindre och större nationer. Palme var drivande i skapandet allianser med länder vilka ville stå utanför de stora blocken Sovjet respektive USA/Nato när det gällde frågor under det kalla krigets dagar.

Och mer än allt annars kanske kampen runt Vietnam-kriget kom att prägla hans styre. När han i ett numera klassiskt jultal hårt kritiserade de amerikanska bombningarna av Vietnam, blev han ett givet villebråd för de många som inte såg några problem i övergrepp i sin blinda tillit till den amerikanska politiken.

Hade Palme i vår tid accepterat den israeliska politiken, en politik som bygger murar runt sitt eget folk, och som under årtionden tagit för sig av land allt efter eget behov. Det förtryck det judiska folken fått erfara i tidigare generationer, utsätter man nu till viss del det palestinska folket i vår tid.

Eller skulle Palme ha tyst åsett våldsutvecklingen i Mellanöstern och den Saudiarabiska maktdemonstration som med förakt för demokratiska spelregler, utan att blunda med piskrapp, eller som helt nyligen med halshuggning av 43 misshagliga personer med skrämsel och våld styr sitt folk och närliggande länder?

Om någon av vårt tids politiker bär spår av Olof Palme, så är det Margot Wallström, den nuvarande, och av mediadrevet nu utpekade utrikesministern. Den minister som tveklöst har mest erfarenhet av internationella förhandlingar, som kan den sidan av politiken bäst, hon skall nu manövreras ut av skäl som i sammanhanget är skrattretande.

Att tänka fritt är stort hävdas det, Man behöver inte vara partivän med S för att för en gångs skull också ge stöd där det behövs. Av det skälen och utan att någon gång i vuxen ålder ha röstat med S, hoppas jag att Wallström står upp för trycket.

I det avseendet ligger också en värdering av Stefan Löfvens ledarskap. Det har hittills inte imponerat.

2016.01.20

Jarl

1984 idag

Januari 2016, det är många år sedan vi passerade George Orwells 1984, och ännu många fler sedan han skrev boken. En bok där sanningen förvandlats och relativiserats, så att den blev obegriplig och helt relativ. Där dess mål och medel styrs av dess ledares synsätt och önskemål, där alternativa synsätt inte tillåts existera.

I så måtto är Putins Ryssland på god väg åt det hållet. Efter den islossning i det ryska samhället som sovjetmaktens sammanbrott tidigt 1990-tal innebar, följde en tid med politisk frihet och en öppenhet i media som applåderades av alla demokratiska krafter. Men den perioden skulle visa sig vara kort. Jeltsins alkoholproblem raserade den kraftsamling runt demokratitanken som då fanns, och öppnade upp för det auktoritära styre med rötter i sovjets KGB som krafterna bakom Putin eftersträvar.

Ett mycket viktigt medel i den utvecklingen har kontrollen över media varit och är. http://www.dn.se/nyheter/varlden/putin-gar-till-offensiv-med-fejkade-nyheter/. Den här inlagda länken är i det sammanhanget mycket läsvärd och talande.

I den utvecklingens spår finns också otaliga övergrepp på det fria ordets företrädare, alltifrån mord som det på Anna Politkovskaya, den prisbelönta journalist och medmänniska som mördades för sin frispråkighet. I det klimatet växer inga rosor, där gror tistlarna, och de kommer att sticka och såra alltfler ju längre de får verka.

Att nu också de nya demokratierna i EU, Ungern och Polen gjort kontrollen av media till ett huvudnummer i sin ledande roll som politiker är både förvånande och skrämmande. Komna från ett totalitärt förtryck som man kastat av sig, söker man skydd i samma typ av totalitära synsätt när man når egen makt.

Demokratiska synsätt står ständigt under press från auktoritära regimer, vilka har makten som främsta mål, och använder de medel man anser sig behöva. Och med de synsätten har alltid följt ofred, strid och lidande på olika sätt. Den utvecklingen har fått ny fart också i vårt närområde, nu två generationer efter det senaste stora krigen. Den demokratiska kampen för fred och frihet är aldrig över, den måste ständigt vinnas igen. Om det är utvecklingen i Putins Ryssland ett utmärkt exempel på.

2016.01.17

Jarl

Resume Obama

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,

vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,

det är en skörd som undan honom bärgas,

ty den hör evigheten till. Gå fram, du mänsklighet, var glad var tröst,

ty du bär evighetens rike i ditt bröst.

De raderna ur Rydbergs klassiska dikt får utgöra ingress på den här bloggen, förärad Barack Obama. En president som under hela sin tid vid världens viktigaste ämbete, mött mycket motstånd från sina belackare.

Situationen var annorlunda när han för snart 8 år sedan valdes till president. Då jublade de stora massorna över att man för första gången på mycket länge fått “sin” i betydelse folkets president. Knappt hade han tillträtt det ämbetet så briserade den ekonomiska bomb i hans knä, de enorma spekulationer på börsen som skakade hela den globala ekonomin, och för vilken ingen egentligen ställts tills svars. Bördan för den sanering som blev nödvändig har den stora massan av befolkningar fått bära, och reformutrymmet krymptes på samma gång på resurser som kunde kommit välgång och framåtskridande till del.

Att vara den första färgade presidenten i USA har också varit både en tillgång och ett hinder. En tillgång genom det starka stöd som ändå burit honom genom åren och genom 2 lyckosamma val. En börda genom den ständiga påminnelse om ursprung och etnicitet som också präglar grupper av det amerikanska samhället, låt var i ofta subversiv form.

När Obama igår kväll (12.1) höll sitt årliga och sista “State of the Union”-tal, talet till det amerikanska folket, så var det en statsmans tal, ett tal som skiljde sig från föregångarnas i det att han lyfte framtidsfrågorna på ett tydligt och positivt menat sätt. Där föregående presidenter haft för vana att göra återblickar på vad man åstadkommit, valde Obama att tala om framtiden, och inpränta de tankar och synpunkter som också ryms i den amerikanska konstitutionen, i vårt tid.

Vissa människor växer över tid, också sedan de lämnat sina uppgifter, sitt ämbete. Obama har smutsats mycket av Tea-party rörelsens och liknande företeelsers folk. När historien skrivs om några år, kommer han med stor sannolikhet att uppskattas för de arbete han gjort både för att utjämna klyftorna i det amerikanska samhället, för sjukvårdsreformen, och för tillbakadragandet av stridande förband i olika krishärdar.

Den sistnämnda uppgiften, den att vara världens polis återstår för det internationella samfundet att ordna. Och det går nog inte att göra enbart med nya stängsel kring den egna gården.

2016.01.13

Jarl

Naiv

Var tid har sina modeord. Inom politiken har de senaste veckorna ordet Naiv fått en pånyttfödelse. När politikens främste företrädare, likt ledarna för de nuvarande regeringspartierna väljer att framställa sig som naiva när man bryter de vallöften och den moralisk/etiska plattform man stod så odelat bakom i valet 2014, och även vid riksdagens öppnande i höstas, då finns anledning att kommentera detta.

Ordet naiv leder tanken till den som är oförstående på grund av ålder eller bildning, och används nog oftast på barn och ungdomar. Är det rimligt att använda ordet som epitet på landets högsta ledning, personer som har hela landets resurser till sitt förfogande för att förankra sina beslut. Personer som har myndigheter och enorma erfarenhetsbanker till sitt förfogande i sitt beslutsfattande?

Svaret borde rimligen vara att de personerna inte har rätt att använda det begreppet. Det är ett utomordentligt billigt sätt att söka smita undan det ansvar man accepterat när man tog på sig rollen som främste företrädare i det offentliga Sverige.

Vi är många idag som oroas över utvecklingen i vårt land, inte bara knutet till invandringen som sådan, utan också om frågor som rättsstatens utveckling när alltfler talar om parallella samhällen i vårt land. Om utvecklingen på välfärdsområdet där äldrefrågorna och vårdfrågorna har stort fokus. Och inom energiområdet där galenskaperna runt nedsläckningen av kärnkraften och huvudlöst galna subventioner till olönsam och opålitlig vindkraft får Scanias omtyckte och mångårige ledare och VD Leif Östling i en intervju kalla energipolitiken styras av personer med “Fullständigt hål i huvudet”. Han är inte ensam om sin kritik, den kommer från Kungliga Vetenskapsakademin sedan år tillbaka, den kommer från näringslivet som ser sin existens hotad, och den kommer från en ständigt växande mängd av medborgare som valt att inte förklara sig naiva, trots att man saknar de nätverk som ledande regeringsföreträdare har.

Orden som används har betydelse, när ledande politiker vill få oss att tro att de varit eller är naiva, försöker de istället att infantilisera oss som medborgare. Vi skall förmås tro någonting som inte stämmer, politikens företrädare är inte naiva. De drivs av prestige, makthunger och brist på ansvar för det ämbete man påtagit sig. Då kan minoritetspartier som Centern i den gamla regeringen, och miljöpartiet i den nuvarande, få föröda förutsättningarna för landets utveckling, och parera kritiken med att vid valda tillfällen kalla sig naiva.

Är det ett sådant ledarskap landet behöver?

2016.01.10

Jarl

Greven och betjänten

Journalistik som slasktratt, skulle man kunna se som titel på det här inlägget. Egentligen borde det vara det motsatta. Det finns ju journalister som gör ett mycket förtjänstfullt arbete med granskning av politik och samhällsutveckling. Program som Uppdrag granskning och Kalla fakta är viktiga, och den grävande journalistik som Maciej Zaremba ger exempel på är likaså prisad för sin höga journalistiska klass. Men mycket av den journalistik som produceras, liknar mer beställningsjobb från de ledande samhällsskikten än kritiskt granskande reportage.

Ett litet men i sig talande exempel på journalistisk prostitution får nedanstående händelsekedja utgöra, den har sin förankring i kommunen norr om skogen, berörd i många bloggar genom åren, dess egentliga namn är Örnsköldsvik. En kommun som sedan årtionden styrts av ett enväldigt socialdemokratiskt parti, enväldigt i så måtto att det varit så starkt, både i valmanskåren och i det tjänstemannaskikt man skapat, att få vågat utmana partiet.

Greven och betjänten, S-partiets torped och lokaltidningens representant i kärvänligt samspråk i fullmäktige.

Vittnesmålen under åren har varit återkommande om att näringsidkare som motsatt sig partiet eller kommunens handlande, sett sina leveranser eller tjänster till den stora kunden kommunen försvinna. Anställda som protesterat har frusits ut, lönestoppats och på sikt också mist sina tjänster. I den miljön verkade också en lokaltidning som kunde varit den tredje statsmakten, men på sikt utvecklats till en föga ifrågasättande megafon till det styrande S-märkta partiet.

Under 90-talet valde ett antal personer med stark identitet i Socialdemokratin att hoppa av och ansluta till en rörelse som växte i landet, ett tvärpolitiskt parti med titeln SPI, Sveriges Pensionärers Intresseparti. Inför valet 2010 fick partiet stöd av också erfarna politiker med liberal bakgrund, och partiet fick 2 mandat i fullmäktige, lika många som Fp, Mp och V hade.

Med sitt nya ledarskap blev SPI ett växande parti men också ett parti som i motioner och interpellationer ständigt ifrågasatte det politiska ledarskapet. Det fick också alltfler medlemmar, och hade inför valet 2014 passerat 100 medlemmar, betydligt fler än exempelvis Fp och Mp och M. I lokaltidningens insändarsspalt syntes partiet ofta, och kommentarsfälten stödde partiet i de flesta frågor som behandlades innan de plötsligt togs bort ur tidningen, man ville uppenbarligen inte publicera kommentarer längre.

Att samarbetet mellan lokaltidningen och det styrande S-partiet var mycket nära var inte svårt att se. Bilden ovan från en paus i fullmäktiges arbete är talande. I en debatt i fullmäktige i oktober 2013 refererad i lokaltidningen, gick partiets nuvarande ledare Glenn N gick till hårt angrepp på partiets representant i fullmäktige. Följden blev att kommentarsfälten i tidningen blev många med stöd för SPI-företrädaren, tidningen valde senare att ta bort kommentarsfälten.

Från den stunden och fram till valet 2014, valde lokaltidningen dels att tiga ihjäl partiet, dels att vid ett antal tillfällen gå till hårt angrepp på partiet. Man drog sig inte för att i det sammanhanget i dec 2013 också utnyttja en dödssjuk kvinna med det uppenbara syftet att angripa partiet, bara dagar innan hon avled.

SPI var inför valet 2014 starkare både vad avser kandidater på listorna och ekonomiskt än man varit någon gång tidigare, och också mycket aktivt i valrörelsen. Det oroade tydligen, smutskastningen av partiet var omfattande och grundlös, en smutskastning som också lokaltidningen deltog i på ett aktivt sätt. Man valde att i en skriftlig spya kalla partiet näringslivsfientligt och en enmansföreställning.

Kampanjen lyckades. Resultatet på valdagen blev att SPI-partiet förlorade sin politiska plattform i kommunen, huruvida tystandet av den kritiska rösten gjort Örnsköldsvik till en mer demokratisk och av öppen debatt levande kommun överlåter jag åt läsarna att avgöra.

2016.01.05

Jarl

Etanolens exodus

Vägen från succé till katastrof är kantad av goda föresatser sägs det. Och kanske är det så, men i så fall föresatser som borde prövats bättre. Få exempel på detta är bättre, än utvecklingen av etanoläventyret i vårt land, något som läsarna finner många inslag av i den här bloggen genom att söka på orden Sekab eller etanol.

I dagarna har media visat med grafer och i ord att etanolförsäljningen nu i stort sett upphört förutom för fordon som kommuner eller andra offentliga företrädare sitter fast med, typ etnanolbussar. Den enskilde bilisten tankar sitt fordon med bensin även om det är en etanolbil, av de enkla skälen att det är billigare och att man räds de motorproblem som blivit legio i etanolbilarna.

För etanolfanatikerna i kommunerna, där Örnsköldsvik är den främste, återstår att slicka såren av en politisk utveckling där miljardbelopp matades ner i etanolens svarta och aldrig sinande hål, tills man ekonomiskt nära kommunal konkurs tvingades hoppa av etanoltåget. Kvar blev en av landets hårdast skuldsatta kommuner/per capita, och en skuldbörda inom andra kommunala områden som infrastruktur, långt eftersatt underhåll i kommunala anläggningar, ett ständigt läckande VA-system och en kulturell sektor som helt blivit beroende av dess ideella krafter.

Och för att skymma sikten för medborgarna skryter man om att man har länets lägsta kommunalsatt, samtidigt som man tillhör de dyraste kommunerna i landet när det gäller avgifter för kommunal service, exempelvis VA-taxorna.

Att fördela skulden i den härva som fick uppdrag granskning att hålla ett timslångt program om detta i augusti 2014, låter sig inte göra i den här bloggen. Det vore lätt att peka på enskilda personer som drivit utvecklingen, kommunalrådet Söderström och etanol-jesus Carstedt, men väljarna har också ett val.

Man har valt, och fortsätter att välj personer och parti efter S partibok och får också bära konsekvenserna eller likt undertecknad välja annan livsluft.

2016.01.02

Jarl