Vägval i budgettider

Höstrusk med regn och blåst den dag detta skrivs. Inget oväntat en dag i slutet av oktober. En dag för inomhusaktiviteter och ett gympapass på det lokala gymmet. Men först några reflektioner så här i budgettider.

Budgeten är det styrmedel som används i olika sammanhang för att stödja eller utarma en verksamhet. Får verksamheten de medel man behöver trivs den och det blir i allmänhet bra. Svälter man verksamheten så tynar den på sikt bort med de konsekvenser det får. Egentligen inga samband som är svåra att förstå.

Mot den bakgrunden skall man se den oro för utvecklingen i vårt land som tydligt visar sig i de politiska opinionsmätningarna.

Svensken i allmänhet vill att det vi kallar välfärdssektorn skall fungera. Skola, vård och omsorg är prioriterade områden, liksom trygghet och rättssäkerhet. På alla dessa områden sviktar det i samhället idag. 

Vägval i politiken

Skolorna brottas med ordningsproblem och dåliga resultat, inte för att lärarna gör ett dåligt jobb, men för att deras inflytande över arbetet i skolan har urgröpts av byråkraternas pekpinnar i åratal, samtidigt som klasserna blivit större och ofta belastas av elever utan vårt språk, och med liten eller ingen tidigare skolgång. De omständigheterna har fått många duktiga pedagoger att söka lyckan utanför skolan, vilket syns i den stora brist på lärare som nu råder i landet i stort.

Inom vård- och omsorgsområdet har man hyvlat bort resurser under många år, vilket fört till långa köer i vården och stora brister i omsorgen av äldre. Också här ifrågasätts utvecklingen av medborgare/väljare. De utlovade förbättringarna upplevs inte räcka, och trovärdigheten för politikens ledarskap urholkas.

På gator och torg breder otryggheten ut sig allt mer. Rån och överfall har blivit en daglig företeelse i de större städerna. Kriminaliteten växer sig allt starkare, och rättssamhällets instanser erkänner att man inte har kapaciteten att bromsa utvecklingen. Nya inslag av skjutningar, sprängningar och utpressningar har blivit ett stort problem. Och de som skulle kunna vittna i olika mål, vågar inte eftersom man inte upplever att samhället kan skydda dem.

Samtidigt prioriterar det politiska ledarskapet att lägga tyngdpunkt på stora subventioner av Elbilar och Elcyklar, något som rimligen borde överlämnas åt marknaden att hantera. Man lyfter symbolfrågor som beskattning av plastpåsar, som om det vore något av de riktigt stora problemen i vår tid. Samtidigt sänker man skatterna för de som tjänar mest,

 Medborgarna/väljarna  är inte dumma, de gör sina prioriteringar vilket i dagsläget innebär att Socialdemokraterna nu är på väg att helt mista sin traditionella ledartröja i det politiska systemen. Om så sker är det helt självförvållat och inget att gråta över.

2019.10.26

Jarl S

Som man sår...

 Solen skiner blank och trind, vattnet likt en spegel…,

Strofen ur Bellmans epistel 48 kommer till mig när jag gör min vanliga morgonpromenad på kajerna. Solen skiner men det är höst i luften för första gången i år. Temperaturen är ca 10 grader, den lägsta sedan början på maj. Inget ont i det, fortfarande är det badtemperatur i vattnet och alla årstider väcker sina känslor, även hösten.

Och i vårt avlånga land rasar valrörelsen som mest, imorgon börjar förtidsröstningarna för de ca 40% som man tror kommer att förtidsrösta. För många liksom för undertecknad är det här valet inte det lättaste, men desto viktigare. Världen i stort tycks gå mot mer av att osäkerheter skapas i relationerna mellan människor och nationer.

De effekterna syns också i valrörelsen och partiernas olika budskap. Vi går mot ett samhälle där toleransen i många avseenden minskas. Inte bara när det gäller brott, vilket kanske är korrekt, utan också när det gäller sätt att leva och vara. Den danska drottningen Margarethe har tydliggjort det på ett uppmärksammat sätt genom sitt uttalande att ”bor man i Danmark, så skall man också leva efter danska värderingar”. Den synen växer sig också stark i andra länder, också vårt och präglar mycket av debatterna inför valet.

Annars är nog en nyckelfråga för många väljare, hur man i politiken vill hantera det offentliga områdena, vård, skola och omsorg, lag och ordningsfrågorna. Där finns en genuin oro hos många människor som kommer att prägla deras val. En återgång till mer av centralstyre är vissa partiers lösen, medan andra hävdar att avbyråkratisering och mer av lokalt inflytande är lösningen. Troligen är det så att båda synsätten behövs för att bygga ett starkt land, om man med det vill värna allas lika rätt till utbildning, vård och säkerhet. Och med uppstickaren SD som landets kanske näst största parti, och 20% av rösterna efter valet, kommer nya samarbeten att etableras.

Och i rikets näst största stad har det nya partiet ”Demokraterna” skapat rubriker redan genom att i opinionsundersökningar visa sig kunna bli kommunens största parti. Att det är möjligt talar mer om de etablerade partiernas brist på förtroende, än något annat. Som man sår får man skörda, den sanningen ser ut att få starkt genomslag i kommunalvalet i Göteborg.

2018.08.21

Jarl

Valår 2018

Vi är nu i början på det som den 9 september skall resultera i valen till riksdag, landsting och kommuner. Mycket kommer att debatteras, ett par partier har idag opinionssiffror som gör att de kan ramla ur riksdagen. Bloggen kommer under de kommande månaderna att kommentera delar av den politik som förs i vårt land.

Rimligt är att först notera, att det gamla begreppet att “statens kaka är trygg och säker”, ett talesätt som präglade synen på arbetslivet i årtionden, det begreppet gäller inte i vår tid. De nya kris branscherna är i hög grad kopplade till de offentliga arbetsgivarna i stat, landsting/regioner och kommuner.

I ett riksperspektiv gäller att poliserna flyr yrket därför att arbetsuppgifterna inte upplevs meningsfulla längre och lönerna är otillfredsställande. Rättssäkerheten i samhället är under stark press.

 Militären kan inte rekrytera de antal personer man behöver till det mini försvar som återstår efter 90-talets slakt på vårt militära försvar. Detta samtidigt som analyser varnar för ett ökat militärt hot mot vårt land.

Landstingsfullmäktige i möte.

När det gäller landsting/regioner, så sviktar vården betänkligt. Vårdköerna växer på ett ofta kaosartat sätt. Vårdplatserna dras ner, och personalbristen i vårdens olika yrken blir alltmer akut. Pengarna anses inte räcka till, samtidigt som korruptiva inslag i vårdkedjan stjäl allt mer av vårdens resurser. Enorma belopp som borde kommit sjukvården till del, försvinner i växande byråkratier, och i de bemanningsföretag som till väsentlig del ersatt de betalande landstingen/regionerna som arbetsgivare. Den ekonomistyrning, “New Public Management” som tillämpas i verksamheterna, utpekas som ett stort problem när det gäller att på ett rimligt sätt möta vårdens speciella situationer.

På kommunernas problemlista återfinns i synnerhet situationen i skolorna. Lärarbristen är akut och kommunerna tvingas göra rekryteringsresor till andra länder, för att locka lärare till vårt land. Avhoppen ur yrket är stora, liksom pensionsavgångarna. Samtidigt skapar en i politisk mening splittrad syn på åtgärder för att lösa problemen, ytterligare split i yrkeskåren. Den fria lönesättningen med extra pengar för “förstelärare”, har byggt klyftor mellan de som får och de som inte får, och därigenom fördjupat istället för att minska problemen.

Inom socialtjänsterna sviktar nu personalen inför trycket av allt det arbete som en kraftigt ökad invandring, tillsammans med ökade klyftor i samhället, innebär. Socialtjänsterna har allt svårare att rekrytera folk som vill bära det ansvar det innebär att ta del av “andras bördor”, och söka ge dem hjälp och stöd, i en tid av obalans mellan behov och resurser.

Finns boten för de här problemen, eller är det så att man söker skyla över dem med åtgärder av helt annat slag istället för att angripa de verkliga sakfrågorna? Mer om det i kommande bloggar.

2018.02.04

Jarl

Paradoxernas tid

Mulen morgon i landet i norr. Stilla innan söndagen vaknar till liv. Morgonpromenaden i det 0-gradiga vädret var skön. Frisk luft efter nattens vila.

Och ute i världen pågår striden mellan rätt och fel, mellan fakta och alternativa fakta. Gamla tiders lögner och svammel har fått nya namn. Nu prövas i USA konstitutionen mot trumpismens dogmer om säkerhet. För att uppfylla den säkerheten skall enligt Trump långt över 100 miljoner människor i 7 länder betraktas som hot mot den nationella säkerheten i USA. Män, kvinnor och barn alla dragna över samma kam. Ett tydligt brott mot konstitutionens sätt att se på människor, och något som en modig domare nu satt stopp för. Så kommer förmodligen nu konstitutionen prövas på allvar. Och faller en grundpelare, rätten till religionsfrihet och rättssäkerhet, då kommer snart fler delar av konstitutionen att attackeras.

Diktaturen kräver nämligen kontroll över lag och tillämpning av lagen. Så är det i alla diktaturer, och så börjar nedmonteringen av lag och mänskliga rättigheter, varhelst demagogerna får för stor makt. Polen och Ungern är nu länder i farozonen, länder där makten används för att inskränka öppenhet och frihet, istället för dess motsats.

Och i konungariket Sverige, hyllas landet internationellt som ett föredöme när det gäller företagsamhet. Under år med borgerlig, och nu S-märkt regering, har avregleringar och en liberal syn på samhällsutveckling och företagande, skapat den grogrunden. Nog är det värt att prisa.

Samtidigt brottas landet med de största kriser man sett i mannaminne när det gäller de rättsvårdande instanserna, polis och rättstillämpning. Man har väldiga problem inom skolans områden, och inom sjukvård och omsorg krisar det ordentligt. Alla dessa områden står under offentlig förvaltning. Varför kan inte det offentliga sola sig i samma sken som näringslivet, kan man fråga sig?

Vi lever i paradoxernas tid. Politiska samarbeten som för kort tid sedan var omöjliga likt det mellan politiken etablerade partier och SD, håller nu på att normaliseras i kontakterna mellan M och SD. Vi lever i paradoxernas tid när invandringspolitiken, en gång så omhuldad av de etablerade, nu blivit en kopia med det bespottade uppstickarpartiets.

Och på strandpromenaden ses allt oftare, gamla pensionärer leta tomflaskor och burkar ur skräpkorgarna för att förstärka en ynkligt liten pension. Också en bild i paradoxernas tid.

2017.02.05

Jarl

Sveket mot de mest sårbara

De senaste dagarna har SVT i sina nyhetsprogem redovisat delar av den laglöshet som råder i den värld som styrs av förvaltare och gode män. En värld där hänsynslösa personer som utsetts till gode män och förvaltare plundrar sina offer på deras tillgångar. Det här är ingen ny företeelse, den har figurerat återkommande i de kretsar, där man har insyn i verksamheten. Det handlar heller inte om små belopp.Sammantaget handlar det sannolikt om 100-tals miljoner per år som personer vilka omyndigförklarats, satts under förvaltarskap eller tilldelats gode män, bestulits på utan att lagstiftningen ingriper.

I två rapporter 2006 resp. 2009 lyfte också riksrevisionen den här problematiken, men riksdagen och partierna har hittills valt att negligera problemet.

I vår lagstiftning och tillämpningen av denna, lägger vi också en värdering av det vi lagstiftar om. En rimligt stark lagstiftning bygger på juridiska kontrollmekanismer och att övergrepp beivras och drabbar de skyldiga. Ett samhälle som låter korruptiva beteenden växa, undergräver sin egen legitimitet.

Ur de synsätten skall också de övergrepp ses, som riksrevisionen kritiserade, och som nu verifieras i SVT-s redovisning. När människor som berövats sin egen handlingsfrihet, bedras och ruineras av de som skulle hjälpa och stödja, då handlar det om grov trolöshet mot huvudman, och borde bestraffas hårt.

Istället får vi som följt utvecklingen uppleva en politisk elit som inte vill ta i frågan trots påpekanden av också riksrevisionen. Vi ser politiska företrädare i form av överförmyndare, som försvarar beteendet trots vetskap om probelmet. Och vi ser en korruption vars omfattning är förskräckande.

Det finns exempel i andra länder på hur man på ett rättsäkert sätt löser problemet med de som i olika situationer behöver samhällets stöd. Sätt som garanterar rättsäkerheten och den juridiska kompetens som borde krävas av den, som skall ta ansvar för andra människors väl och ve.

Det svenska lekmannasystemet med gode män och förvaltare är inte rättsäkert och måste snarast få ett slut.

2016.04.26

Jarl

Demokratin under attack

Vi lever i en tid när det blir allt svårare att prognostisera de politiska vindarna. Den prisbelönte journalisten Maciej Zaremba har tagit upp detta i en artikelserie i DN med fokus på sitt gamla hemland Polen. Och nu försöker forskare också i USA förstå vilka krafter och motiv som ligger bakom utvecklingen i primärvalen i USA i allmänhet, och med avseende på republikaerna i synnerhet. Följande länk är i det sammanhanget mycket läsvärd, http://www.vox.com/2016/3/1/11127424/trump-authoritarianism

Det man då finner är ett politiskt landskap där de etablerade partierna tappat mycket av sitt förtroendekapital hos väljarna på grund av interna strider och en samhällsutveckling som väljarna är missnöjda med. Man söker då ett nytt ledarskap som inte är belastat av de gamla ledarstrukturerna, och i fallet USA är det helt tydligt Donald Trump.

Det som nu är på väg att ske om Donald Trump skulle gå hela vägen till Vita Huset, har redan skett i Ungern och Polen. Båda länder länder som efter årtionden av sovjetiskt förtryck fått tillgång till det västerland man såg som målet för sin frihetskamp. Båda länder som fått enorma EU-stöd, och därför haft en tillväxt de senaste 15 åren som varit långt högre än i de traditionella EU-ländernas.

Man kan tycka att det borde bädda för ett liberalt synsätt, att friheten skulle förbli en självklarhet men så är inte fallet. I båda de länderna har man nu återgått till ett starkt auktoritärt ledarskap, med kännetecken som tydligt handlar om förtryck av oliktänkande, kontroll av medias rapportering, lagstiftande förändringar med syftet att straffbelägga oliktänkande.

Den inlagda länken borde läsas och förstås av alla som värnar om det fria öppna samhället. Vi ser nu en utveckling mot allt mer polariserade samhällen, där invektiv och fientligheter ersätter den kloka debatten, det demokratiska samtalet. Där minoritetsgrupper görs till måltavla för förmenta oförrätter, och där forskarna i sak gör paralleller med det tyska 30-talet och dess judehat.

I vår tid ersatt av synen på invandrare och hbqt-personer. I fallen Polen och Ungern har man också gjort ingrepp i den konstitutionella lagstiftningen för att legitimera sitt agerande, det demokratiska samhällets respekt för olikheter urholkas och därmed rättsäkerheten.

Den utvecklingen borde mobilisera alla demokratiska krafter om vi skall undgå en upprepning av de katastrofer som avslutades 1945. Det påstås att vi lär av erfarenheten, men det påståendet är långt ifrån någon självklarhet. Likgiltigheten och egennyttan spelar falska demagoger skickligt på, och historielösheten är hos en blek allmänhet lika stor som den upplevda egennyttan.

Att nu det amerikanska samhällets ledarskap och forskare börjar förstå mekanismerna bakom demagogen Donald Trumps framfart är att likna vid att vakna 5 minuter i 12. Mycket står på spel i ett amerikanskt presidentval. Också för oss som värnar om demokratin som samlevnadsform och de liberala frihetsvärdena som ledstjärna.

2016.03.05

Jarl

Samma andas barn

Så har det hänt igen, den ultimata egoisten har varit framme med sin absoluta övertygelse. Nämligen den att man har rätten att ta andras liv för att tillfredsställa egna övertygelser och begär.

Senast vi fick läsa om det och ta del av det i tidningarna handlade det om den eritreanska 36-åring som efter att ha fått avslag på sin asylansökan gick till Ikea i Västerås. Där plockade han fram en kniv ur deras sortiment och högg med den ihjäl en kvinna och hennes son som tillfälligt råkade vara där på samma avdelning.

I förhören på rättspsykiatri har han talat om att han kände sig kränkt av migrationsverkets beslut, och därför medvetet planerat handlingen. Han valde medvetet att angripa ”svenska personer” för att det skulle ges den effekt han eftersträvade enligt reportage i VLT. Han anses inte psykisk sjuk i de utlåtande man gör från rättspsyk. Han tillhör den grupp människor med snedvridna uppfattningar om den egna överhögheten som är beredda att mörda.

Det senaste dådet, men säkert inte sista är den rasistiskt styrda handling i Trollhättan som de senaste dagarna har dominerat i medias bevakning.

Också där handlar det om en person som med den egna överhögheten som ledstjärna valt att selektivt döda ett antal personer, och säkert hade tagit fler med sig på den färden om inte polisen satt stopp för det.

Och i medierapporteringen kan vi också ta del av hur laglösheten i form av ett gäng nordafrikanska unga män av okänd ålder och namn, våldtar en ung kvinna i Stockholm i ett parkområde. Också det ett uttryck för det våld som skapar allt större klyftor i det svenska välfärdsbygget. Och i tron på samhällets förmåga att skydda sina medborgare.

Om det svenska samhället och dess värdegrund av öppenhet och tolerans skall överleva, då måste också de svenska lagarna och synsätten försvaras. Den slapphet, eller oförmåga att möta de utmaningarna från rättssystemets sida, som många nu upplever kommer om den fortsätter att leda till allt större sönderfall. Allt större klyftor och allt fler som tar lagen i egna händer.

Är det det vi eftersträvar?

2015.10.24

Jarl

Makten och bulvanerna 26

Det är dags att publicera de sista avsnitten i den långa, granskande serien avsedd att sprida kunskap på områden som är centrala för tryggheten och rättsäkerheten för oss alla. Alla kan vi bli i den situationen, i egen mening beroende, eller via anhörigrollen tvingas göra egna erfarenheter på området. Låt livets höst bli lika vacker som höstens färger.

Maktmissbruket ibland samhällets företrädare tilltar men ingen orkar protestera!!

Varför är förtroendet för offentliganställda och politiker så låg?

Sammanfattat beror nog det på att offentliganställda och politiker systematiskt verkar se till samhällets behov av skydd först, framför den enskildes rätt.

När samhällets företrädare därför kommer i konflikt med vanligt folks uppfattning om rätt eller fel så rubbas medborgarnas uppfattning om innehållet i det uppdrag offentligtanställda egentligen har.

Uppfattningen att politiker först ser till sitt eget och samhällets bästa före omsorgen om de gamlas situation har numera fått stor spridning.

Vad göra när samhällets företrädare med gemensam kraft missbrukar sin makt?

Talesättet att spotta på stenen räcker tyvärr inte då det visat sig att samhällets myndighetsföreträdare har visat upp en viss förmåga att tillsammans och på ett sällsynt raffinerat sätt kunna sätta rättssystemet ur spel då man samfällt missbrukar sin makt gentemot de sjuka, gamla och värnlösa.

Det behövs därför mycket engagerade anhöriga vilka ständigt och med oförtruten kraft fortsätter att protestera då maktmissbruket ibland myndighetsutövarna flyter upp till ytan.

Detta är dock mycket tidsödande och tar musten ur också de allra mest hängivna försvararna av den enskildes rätt i sitt umgänge med olika myndighetsutövare.

Därför är det synnerligen viktigt att lagstiftarna blir uppmärksammade på detta oskick med förvaltarskapsärenden så att en snar ändring kommer till stånd.

Timbros bidrag till att åstadkomma denna förändring är därför mycket välkommet.

Vad göra åt faktum att styrkeförhållandet mellan individ och samhälle är helt oproportionerligt i samhällets favör?

Vi har på eget sätt redovisat våra förslag längre fram i detta dokument. Dock behöver det påpekas att all lagstiftning alltid bör bygga på rimliga proportionaliteter mellan samhället och den enskilde.

Något som idag tyvärr inte är fallet.

Vad driver offentligt anställda att vilja sätta sig på gamla och sjuka?

Här finns det sannolikt en rad olika förklaringar. Men precis som Lisa Magnusson i sin rapport för Timbros räkning inleder med att säga i sin rapport så korrumperar makt.

Det går heller inte helt att befria sig från misstanken att offentliganställda ibland sig själva har utvecklat en något skev syn på de medborgare (läs främst de gamla) vilka de har blivit satta att tjäna.

Någonstans lyser det igenom att många myndighetsutövare verkar se på medborgarna som sina undersåtar vilka de tvångsmässigt ser som sin uppgift att tillrättavisa, uppfostra och frånta sina medborgerliga rättigheter.

Något som Mariana Norberg bistert fått erfara den hårda vägen.

Det går inte heller helt att befria sig ifrån tanken att det, ibland en del av de offentliganställda, har utvecklats en syn på sin egen roll som präglas av en viss revanschism som många gånger tar sig helt bisarra uttryck.

Maktmissbruket har i Marianas fall gått till sådana överdrifter att många människor häpnar när de får reda på hur hon har behandlats.

Detta är ett samhällsproblem under snabb uppsegling.

Varför gör inte politikerna något åt de offentliganställdas systematiska maktmissbruk?

Det finns ett kollegialt beroende mellan politiker och myndighetsföreträdare, något som olika opinionsbildare i många artiklar har belyst på ett utmärkt sätt.

Politiker ser sin roll som huvudman för olika delar av myndighets Sverige som ett sätt att visa sin egen maktställning dem emellan.

Beklämmande om någon frågar mig, men tyvärr visar detta förhållande upp sina konsekvenser alltför ofta för att det skall gå att helt ignorera.

Det är ju t.ex. de kommunala tjänstemännen vid överförmyndarverksamheten i Sundsvalls Kommun vilka i realiteten fattar besluten i förvaltarskapsärenden men rent formellt så är det politikerna i ÖFN vilka fattar besluten.

Politikerna litar helt enkelt blint på att tjänstemännen inom överförmyndarverksamheten kan sin sak och att de inte har någon dold agenda och de blir därför, som ansvariga politiker, ”nyttiga idioter”.

Men vem ibland dessa fritidspolitiker vill egentligen framstå som okunnig och inkompetent för att därmed löpa risk att schavottera offentligt om tjänstemännen, som i fallet med Mariana Norberg, byggde sin ansökan om förvaltarskap på helt rättsvidriga grunder?

Det uppstår därför ett osynligt beroendeförhållande mellan tjänstemän och politiker. Något som i Sundsvalls Kommun fått helt absurda konsekvenser.

Överförmyndarverksamhetens chefstjänsteman, Ewa Öhrn, kunde inte acceptera att Hovrätten gav Tingsrättens båda tidigare beslut bakläxa och hon gav därför uttryck för sitt personliga missnöje med Hovrättens dom (se Aftonbladets artikel).

För även om denna typ av uttalande från en chefstjänsteman, med myndighetsutövning som sin yrkesroll, har rätt att tycka om ett domstolsutslag så sätter hennes uttalande fingret på den maktfullkomlighet många av myndighetsutövande tjänstemän känner.

Ewa Öhrns uttalande kunde ha stannat vid den intervju hon gav då Aftonbladet 2012 02 09 frågade henne om hon var nöjd med sitt och ÖFN:s agerande i fallet med Mariana Norberg.

Men tyvärr så har hon tillsammans med ÖFN:s ordf Bertil Swenson gått vidare och fortsätter att bedriva häxjakt på andra gamla vilka man med tvångsmedel och på bristfälliga underlag vill få satta under förvaltare.

Fallet med Martin Granlund visar på den fullständiga avsaknad av respekt för de tidigare tillkortakommanden man från ÖFN i Sundsvall visar.

Likaså har hon och ÖFN:s ordf i diarieförda skrivelser gått till officiell attack mot kommunstyrelsens fd ordf Magnus Sjödin för att han personligen lyssnade på en av de anhöriga och tog till sig av den massiva kritik som förekom i media i samband med att fallet med Mariana Norberg.

Den tidigare kommunstyrelseordföranden tyckte att Mariana Norbergs fall, i och med den friande domen i Hovrätten, gav skäl till eftertanke vems ärende ÖFN skall värna.

Det som för allmänheten och denne lokale kommunpolitiker är självklart, d.v.s. att ÖFN:s ledamöter skall vara allmänhetens förlängda arm gentemot samhället, tycks inte vara den självklara uppfattningen inom Sundsvalls Kommun.

Vi har nog inte sett att sista ordet har sagts i fallet med Mariana Norberg då hennes son Jan Norberg nu ställt ett antal frågor till ÖFN i Sundsvalls Kommun samt hos åklagaren begärt att denne inleder en förundersökning mot den av ÖFN utsedde förvaltaren i Mariana Norbergs fall.

Den åklagarledda förundersökningen har nu påbörjats.

Makten och bulvanerna 23.

Dagens avsnitt handlar om hur testamenten hanteras i maktens värld. Där blir den sista viljan verkligen en sista vilja, vilket kommer att framgå av texten.

2013.10.22

Jarl Strömbäck

Hur kan vi acceptera att testamenten vid ett förvaltarskap sätts helt ur spel?

En annan effekt av ett förvaltarskap, som inte många är medvetna om, är att en förvaltare överhuvudtaget inte behöver bry sig om sin huvudmans eventuellt upprättade testamente.

Ett testamente i dag behöver inte registreras varför det rent praktiskt också kan vara svårt för en förvaltare att ens känna till att huvudmannen upprättat ett testamente.

Men även om förvaltaren känner till testamentets existens så är ju detta ett dokument som per definition inte skall öppnas förrän huvudmannen har avlidit.

Med ett oinskränkt mandat som förvaltaren har för sin huvudmans räkning så kan ju denne genom bindande rättshandlingar helt sätta ur den gamles sista viljeyttring ur spel.

I praktiken kan ju hela kvarlåtenskapen ha förbrukats och t.ex. gått till att betala ohemula omsorgsavgifter till den kommun som med tvångsmedel satt den gamle under förvaltare.

Likaså kan ju olika förmånstagarförordnanden av förvaltaren sättas ur spel utan att vare sig den gamle, aktuellt förvaltningsinstitut eller de insatta förmånstagarna kan göra ett enda dugg åt detta.

Rättsäkert??

Knappast!!

14 Återinför snarast krav på att registrera testamenten.

Varför drogs förslaget om framtidsfullmakter tillbaka?

Via efterforskningar och intervjuer så har det lagändringsförslag som framlades för några år sedan, på diffusa grunder dragits tillbaka.

Vid ett samtal med Eva von Schéele vid SKL så tar hon faktiskt åt sig ”äran” av att vara en av dem vilka såg till att stoppa detta annars så utmärkta lagändringsförslag.

Man kan ju endast spekulera varför SKL så aktivt motarbetade detta lagändringsförslag.

Tyvärr kan man inte helt befria sig från tanken om att detta lagförslag allvarligt skulle ha begränsat kommunernas möjlighet att fortsätta med sitt systematiska ”rån” av gamlas tillgångar.

Men främst skulle ju en framtidsfullmakt att denna framtidsfullmakt årligen skall vidimeras som gällande av den vilken utfärdat denna.ha säkerställt hur individen vill ha sitt stöd på gamla dagar organiserat och därmed gjort det omöjligt för myndigheter att via förvaltarskap sätta anhöriga på åskådarplats.

15 Inför snarast krav på att alla senast vid 65 års ålder skall ha upprättat en framtidfullmakt samt registreras och årligen vidimeras.

 

 

 

 

 

 

 

 

Makten och bulvanerna 22.

Kombinationen av lek med små barn under dagen, och senare samtal med vuxna med de perspektiv som den nu rubricerade skrivningen har, har gjort den här dagen meningsfull.  Att sedan en illasinnad skribent i en lokaltidning spyr sin galla bekräftar bara tesen om journalistikens förfall. Nu till ännu ett avsnitt värt tankens omsorg.

2013.10.19

Jarl Strömbäck

Finns det verkligen behov av att med tvångsåtgärder sätta allt fler äldre under förvaltarskap?

Tar man del av vad många av de inblandade myndighetsföreträdarna verkar tycka så finns det en ganska utbredd uppfattning om att det är samhällets plikt att för den gamles räkning skydda denne mot risken att bli lurad och bedragen.

Så långt kan ju alla med empatiska förmågor tycka att det är en lovvärd inställning från samhällets företrädare.

Men det är nu snuddande nära att ställa sig frågan varför så många samhällsföreträdare med viss självklarhet samtidigt anser att de i sin egenskap av myndighetsutövare med tvångsmedel och utan att ens tillfråga den gamle eller dennes anhöriga skall kunna sätta den gamle under ett oinskränkt förvaltarskap?

Självklart så måste myndighetsutövare uppmärksamma de anhöriga när de ser att obehöriga eventuellt på ett otillbörligt sätt försöker lura och/eller bedra en gammal människa.

Men det är en sak att samhällets myndighetspersoner via anhöriga försöker uppmärksamma på vad utomstående till den gamle försöker göra.

Det är dock en helt annan sak när myndighetsutövare med tvångsmedel försöker skydda de gamla mot sina egna närmast anhöriga.

Hanteringen från myndighetsföreträdare måste vid varje enskilt ärende ske med rigorösa krav på rättssäkerhet när myndighetsutövarna anser att den gamle behöver skyddas mot sina egna anhöriga.

Det får absolut inte gå till som i fallet med Mariana Norberg där skälen och tillvägagångssättet för att sätta henne under ett oinskränkt förvaltarskap för tankarna till outvecklade och totalitärt styrda länders rättstillämpning.

Tvångsmedel skall för övrigt alltid användas med allra största försiktighet annars är samhällsutvecklingen ute på en mycket farlig väg.

Gäller det gamla så måste samhället beakta en lång rad omständigheter innan man ser sig föranledd att ta till tvångsåtgärder som en absolut sista åtgärd.

Ett minimikrav är att den gamle och de anhöriga/närstående alltid skall tillfrågas innan beslut.

När myndighetsföreträdare överväger ett förvaltarskap måste den gamle ges laglig rätt att begära överprövning av beslut om inrättande av förvaltarskap.

När väl en förvaltare utsetts så har den gamle helt mist sin egen rättshabilitet och kan inte överklaga tingsrättens beslut då den gamle per definition företräds av den utsedde förvaltaren.

Nog är väl detta förhållande märkligt?

12 Inget inrättande av förvaltarskap skall kunna komma till stånd utan att den som är föremål för sådana överväganden hörs om sin egen uppfattning. Den formulering som idag finns i FB Kap 11 § 16 måste endera ändras eller så måste ÖFN och TR fås att ändra sin praxistillämpning. Idag rundar samhällets företrädare dagligen avsikten med vad som står i detta avsnitt i lagstiftningen.

Skall samhällets oinskränkta tolkningsföreträde av Föräldrabalken kunna sättas före den enskilda äganderätten?

Denna till synes något märkliga frågeställning är sprungen ur det faktum att vissa kommuner via sina utsedda förvaltare driver en närmast kampanj liknande tillämpning då man låter förvaltare med sin oinskränkta rättshabilitet för sin huvudmans räkning sälja fasta tillgångar såsom fastigheter, näringsverksamheter och företag.

Har man med tvångsmedel och utan att tillfråga den gamle satt in en av ÖFN utsedd förvaltare så är det per definition helt legalt att denne i sin huvudmans ställe går in och beslutar om saker som normalt skulle anses som olaglig konfiskering av privata tillgångar.

Detta förfaringssätt kan aldrig ha varit lagstiftarens intentioner varför denna möjlighet till maktmissbruk för samhällets myndighetsutövare snabbt måste stängas.

Detta sätt att, med eget tolkningsföreträde, konfiskera privat egendom är bara ännu ett exempel i raden för hur illa ställt det egentligen är med rättssäkerheten om man blir gammal och av samhället bedömd som otillräknelig.

Detta är direkt utmanande mot den privata äganderätten.

Att detta ofog dessutom ofta sker för att kommuner skall kunna höja sina avgiftsuttag för vård/omsorgsavgifter, hjälpmedel, hemtjänst, m.m. som huvudmännen ofta är i behov av gör det hela mycket motbjudande.

Varför accepterar vi att insatta förvaltare m h a kommunalt beslutade taxekonstruktioner för omsorgsavgifter konfiskerar de äldres tillgångar?

Vi tvingas återigen inse att samhället tvärtemot allmänhetens normala rättsuppfattning alltid först ser till samhällets eget intresse.

När detta sker på den enskildes bekostnad som i fallet med taxekonstruktioner för omsorgsavgifter så har kommunala myndighetsutövares uppfinningsrikedom sedan länge överskridit gränsen för vad som kan anses som rättssäkert.

Att förekomsten av detta sker m h a föräldrabalken och insättandet av förvaltare är fullständigt oacceptabelt.

13 En lagändring för att stoppa detta tilltag som så allvarligt kränker äganderätten ter sig ju helt självklar.

 

Makten och bulvanerna 21.

Dags för ännu ett avsnitt i serien om hur några av vårt samhälles allra mest utsatta hanteras. Det kom en kommentar ett tidigare inlägg, om varför inte namn på författarna till skriften finns angiven. Svaret är att sakfrågan är viktig, och erfarenheten visar att de är viktigt i det sammanhanget att undvika personangrepp. Givetvis har författarna godkänt publiceringen på bloggen. Skriften finns idag på de bord där ny lagstiftning på området skall beredas. De som eventuellt är intresserade av kontakt med upphovspersonerna, kan ge mig namn och e-mailadress, så skall jag förmedla kontakten.

2013.10.16

Jarl Strömbäck

Känslan av vanmakt ibland de gamla och deras anhöriga når nya höjder!!

I vilkens intresse ligger det att skydda de gamlas rättigheter?

Ja, förutom de gamlas eget intresse så är det nog främst allmänhetens tilltro till samhället självt som har det största intresset av att skydda sina egna och de gamlas intressen.

Man kan se detta som en ”hygienfaktor” för att vanmaktskänslan hos allmänheten inte skall slå över i en känsla att som gammal bli fullständigt alienerad.

Samhällsdebatten idag präglas allt som oftast av olika särintressen vars mål det är att se om sitt eget intresse. Frågan är väl om att bli gammal kan betraktas som ett typiskt särintresse.

Gamla blir vi ju alla en dag!!

Kan man aktivt driva rättighetsfrågor för alla möjliga utsatta grupper så bör man utan tvekan kunna kräva att gamla och deras anhöriga på ett likartat sätt driver sina rättighetsfrågor, d.v.s. på ett väsentligt mer tydligt och uppfordrande sätt.

Tilltron till lagstiftningen och tilltron till de rättsvårdande myndigheterna samt tingsrätten som lokal institution behöver stärkas på ett generellt plan.

Ett ökat fokus på äldrefrågor blir därför ett sätt för politiker, både på lokalplanet och på riksplanet, att värva viktiga röster ur ett stort väljarkollektiv (1,6 miljoner pensionärer).

Det ligger kort sagt i allas intresse att skydda våra gamla föräldrar på samma sätt som vi själva vill bli omhändertagna den dag vi vaknar upp och har trätt in i tillvaron som pensionärer.

Eller vill vi sluta våra dagar som Alice Babs vilken är det senaste exemplet i oändlig rad av rättsövergrepp på gamla vilka av olika orsaker inte kan värja sig när olika parter samlar sig och med samhällets hjälp och med tvångsmetoder kränker de gamla och värnlösa?

http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

Har lagstiftarna verkligen förstått konsekvenserna av dagens tillämpade rättspraxis för Föräldrabalken?

När man 1989 avvecklade själva begreppet om att omyndigförklara någon så får man på goda grunder anta att det bl.a. var de gamla man ville hjälpa.

Nu när ett antal år har gått så kan vi alla konstatera att denna ändring snarare har undergrävt de gamlas ställning, istället för tvärtom.

Föräldrabalken har i sin reviderade utformning givit ÖFN och tingsrätterna möjlighet att exekvera beslut om förvaltarskap som står i direkt strid med lagstiftarens intentioner, åtminstone om man läser förarbetena till den ändring av Föräldrabalken som skedde.

Frågan är väl om den lagstiftande församlingen verkligen på allvar har förstått hur SKL, kommunernas socialtjänster, hemtjänsten, ÖFN med dess tjänstemän samt tingsrätterna i all tysthet har utvecklat en helt ny praxis som aldrig varit lagstiftarens avsikt?

Det är nu man återigen tvingas ställa sig frågan om vi som medborgare tyst skall fortsätta se på när de gamlas medborgerliga rättigheter med samhälleliga tvångsmedel kränks på det allvarliga sättet som skedde i Mariana Norbergs fall?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14342327.ab

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3868039-hemtjansten-vill-omyndigforklara-henne-som-skydd-mot-sin-ende-son

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3880461--jag-behover-ingen-forvaltare-

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3903247-tingsratten-mariana-behover-en-forvaltare

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.4280950-han-far-ta-hand-om-sin-mamma-igen

Vi behöver uppmärksamma ansvariga statsråd, d.v.s. idag främst barn och äldreomsorgsminister Maria Larsson, på vad hon avser att göra för att stänga samhällets möjlighet att fortsätta kränka de äldres rättigheter.

11 Vi måste, då vi gör en ordentlig översyn av dagens lagstiftning, se till att ordentligt utreda den praxis som har etablerats av samhällets olika institutioner då de i samverkan dagligen gör våld på den lagstiftning som, i alla fall till vissa delar, är avsedd att ge huvudmannen ett ordentligt rättsskydd i ställföreträdarskapsfrågor.

 

Makten och bulvanerna 20

Höstdag, en vacker sådan denna lördag. Den gångna veckan har inneburit 2 dagar med konfererande med SPF ledning i vårt land. Det finns många fora att föra frågan om framtiden för ung som gammal. Det är dags för ännu ett avsnitt i serien om vem som styr och i vems intresse.

2013.10.12

Jarl Strömbäck

Håller rättspraxis på att spåra ur för tillämpningen av Föräldrabalken mot de gamla?

Den frågan är inte alldeles enkel att besvara då skillnaderna m a p tillämpningen runt om i landet förefaller vara mycket stora.

Någon samlad statistik finns inte tillgänglig. Något som också Riksrevisionen påpekat i sina tidigare rapporter 2006 och 2009.

Lars Höglund och Lisa Magnuson har gjort vissa punktvisa kontroller och kommit fram till att läget kanske inte är så illa som man kan befara.

Läget är tyvärr ännu värre!!

Det mycket enkla förhållandet att det finns lokala och regionala skillnader i tillämpningen av den befintliga lagstiftningen gör ju att det är synnerligen viktigt att bo på rätt ställe i Sverige.

Rättsosäkerheten är därmed ett jätteproblem och medför att den gamle och dennes anhöriga på allvar måste överväga flytt till annan kommun för att slippa riskera den behandling som t.ex. Mariana Norberg utsattes för.

Så svaret på den fråga som ställs i rubriken måste nog inledningsvis sägas bli att Föräldrabalken tyvärr missbrukas i en ganska omfattande utsträckning för att sätta svaga, sjuka och gamla under förvaltarskap med tvångsmedel.

9 SKL:s betydelse för att frågan öht behöver väckas är givetvis mycket stor men även tingsrätternas alldeles för slentrianmässiga hantering då kommunernas ÖFN skickar in sina olika ärenden till TR för avgörande har fått praxisbildningen att hamna rejält i diket. Domstolsverket interna kontroll över TR behöver på allvar skärpas så att TR gör erforderlig laglighetsprövning i samtliga fall på det sätt som man kan förvänta sig. Där underlagen från ÖFN innehåller minsta tecken på tveksamheter så skall ärendet avslås eller återförvisas till ÖFN.

Hur återställer vi rättsäkerheten för de gamla i behov av stöd?

Det är 10.000 kronorsfrågan som idag förmodligen ingen kan svara på. Den mest naturliga vägen vore väl om lagstiftningen ändrades så att man från myndighetsutövares håll, via självpåtaget tolkningsföreträde, inte ges möjligheten att missbruka lagstiftningen på det sätt som frekvent förekommer idag. Mer om detta längre ned i texten.

Vad gör vi åt den enorma regionala skillnaden i samhällets tillämpning av Föräldrabalken?

Om man med ”vi” också inkluderar våra riksdagsledamöter så finner man att det över åren har motionerats en hel del i frågor som berör Gode Män och Förvaltare.

Söker man på Riksdagens egen hemsida och anger gode män och förvaltare som sökbegrepp så visar det sig att man får 5413 träffar.

Detta måste, även om man torde kunna rensa bort en del träffar, innebära att det på olika händer gjorts åtskilliga försök att åtgärda skevheter inom detta område.

Men har det egentligen hänt så mycket i praktiken?

Om man betänker att det sedan 1995 gått snart 20 år, då det senast gjordes en viss översyn av lagstiftningen på detta område, så har inte mycket hänt.

När man läser alla motioner som olika riksdagsmän satt sitt namn under och alla de debatter i Riksdagen som förekommit så slås man ändå av hur lite som egentligen har hänt sedan 1995.

Under denna period har dock antalet ärenden inom detta område ökat stadigt och har nu vuxit till ett problem som vi inte längre kan blunda för.

Ett ärende i t.ex. Sundsvall måste hanteras med exakt samma krav på rättsäkerhet som ett motsvarande ärende i t.ex. Kalmar.

 

10 Tillämpningen av t.ex. förvaltarskapsärenden får inte vara avhängig var någonstans man råkar bo i detta land. Därför måste Riksrevisionen ges i uppdrag att en gång för alla på evidensbaserad grund sammanställa den exakta omfattningen för hur olika kommunala överförmyndarverksamheter och olika rättsvårdande instanser typ Tingsrätterna hanterar detta område. Därefter kan särskilda granskningar av de TR som avviker mest genomföras så att alla tveksamma och felaktigt handlagda ärende blir föremål för omprövning. Inte minst fallet med Martin Granlund sätter ju fingret på detta.

http://st.nu/medelpad/ange/1.5498745-martin-bestals-pa-15-ars-sjalvstandighet

Makten och bulvanerna 18.

Hur säkerställer vi rättsäkerheten i samhällets sätt att hantera våra mest sårbara medborgare, de gamla och sjuka? Det är dags att återgå till serien som påbörjades med frågan, Vem styr egentligen?
2013.10.05

Hur säkerställer vi armlängdsprincipen mellan samhällets olika företrädare i umgänget med de gamla och sjuka?

De små stegens tyranneri är illa nog om de så också bara begränsas till enskilda myndigheters utövande av makt över sina medborgare. Sätter samhällets olika företrädare dessutom i system att samverka kan följderna bli ödesdigra för den enskilde.

Den absoluta lågvattennivån har nåtts när samhällets samlade kraft, av rent principiella skäl, sätter individens grundläggande rättssäkerhet ur spel.

Frågar man de anhöriga till Mariana Norberg så är de levande bevis för människor vilka är djupt skakade av sina upplevelser.

I Marianas fall lyckades inte samhället knäcka individens rätt mot samhället men den osökta frågan blir om alla har den energi och det engagemang som hennes anhöriga lyckades mobilisera i sin kamp för hennes till synes självklara rätt.

Att på rättsvidriga grunder bli omyndigförklarad och satt under oinskränkt förvaltarskap (person, rätt och egendom) genom ett samlat agerande från olika myndighetsutövare är inget annat än en rättsskandal.

När samhällets myndighetsutövare samlar sig i en samordnad attack mot en gammal människas självklara rätt att bestämma över sitt eget liv upplevs just samordningen ibland myndighetsutövarna som det mest svårsmälta.

Det är därför mycket viktigt att vi som medborgare får en grundläggande insikt i hur vi kan försvara oss mot det samlade samhällets rättsövergrepp mot gamla.

Vi måste en gång för alla inse att kommunernas socialförvaltningar många gånger agerar mycket aggressivt när de ser sin egen maktfullkomlighet ifrågasatt.

Att m h a socialtjänstlagens långtgående möjligheter kunna åberopa i stort sett vilka kvasiskäl som helst gör den gamle, svage eller sjuke praktiskt taget rättslös i de fall socialtjänsten använder sig av just det kortet.

Praxis på socialtjänstens område har invaggat tjänstemännen i en övertygelse att de med relativt enkla medel och nästan helt riskfritt för egen del med tvångsmedel kan intervenera på den sjuke, svage och gamles rätt att bestämma själv.

Vill socialtjänstens myndighetsutövare säkerställa att de slipper riskera mothugg från den enskilde eller dennes anhöriga så tar man helt fräckt hjälp av andra kommunala myndighetsutövare för att slippa schavottera ensamma vid en rättslig prövning.

I fallet med Mariana så kunde dessutom en, i egen kommunal regi bedriven, hemtjänst utnyttja sin kommunalt organisatoriska hemvist inom socialförvaltningen för att med kommunens samlade resurser utöva sitt maktmissbruk.

När kommunen väl satt sig i sinnet att genomdriva sin vilja som i fallet med Mariana så kunde man dessutom utnyttja kollegiala kontakter inom kommunen för att till slut att be Överförmyndarnämnden om en ansökan hos tingsrätten med syftet att på helt rättsvidriga grunder sätta Mariana under ett oinskränkt förvaltarskap.

Men då kanske någon invänder och hävdar att tingsrätten ändå inte är en kommunal institution. Förvisso inte men om kommunerna satt i system att försöka sätta gamla under oinskränkt förvaltarskap så utvecklar detta förfarande ganska snabbt en rättspraxis hos landets tingsrätter.

Den generella utgångspunkten hos tingsrätterna är ju givetvis att ingen kommun kan vilja sina gamla så illa att de på orättfärdiga och fabricerade grunder försöker sätta någon stackars gamling under förvaltarskap.

När tingsrätten normalt inte heller får några protester från den drabbade eller dennes anhöriga så drar ju praxisbildningen snabbt iväg långt ned i diket.

Det är därför av yttersta vikt att vi medborgare verkligen driver på att den gamla hederliga principen om armlängds lucka mellan olika myndighetsutövare, så att deras möjlighet att samordna sig inte finns tillgänglig då man ägnar sig åt kollegialt maktmissbruk.

6 Kommunernas makt vid myndighetsutövning måste begränsas kraftigt liksom att Kommunerna inte skall kunna samverka med övriga instanser i samhället vilka delegerats rätten att utöva myndighet. Armlängdsprincipen mellan olika exekverande myndighetsutövare måste etableras med eftertryck så att t.ex. granskningar från Länsstyrelserna gentemot kommunala överförmyndarverksamheter sker med ett tydligt oberoende, en hög grad av professionalism och med mycket höga krav på en helt rättssäker hantering i de kommunala överförmyndarverksamheterna (tingsrätterna skall absolut inte