Vår tids frälse

Den senaste tidens avslöjanden om oerhörda belopp som undanhålls beskattning via brevlådeföretag organiserade av banker och finansinstitut i olika delar av världen, är troligen det största hotet mot välfärden i global mening, och därmed också mot fred och frihet.

Där klyftorna ökar i samhället, där ökar också spänningarna mellan de som har, och de som inte har. Den till antalet dominerande gruppen människor kan inte bära alla bördor, om den grupp som äger och behärskar tillgångarna i samhället smiter undan. Ur den utvecklingen byggs kaos, ofred och folkvandringar.

Syrien idag är ett givet exempel på den utvecklingen. Det var en omfattande och växande korruption samt ropen på bröd och demokrati som startade oron i landet. Och fick till svar fängslanden och våld från de politiska etablissemang som startade våldsutvecklingen. Resultatet ser vi idag.

Den folkvandring vi nu också ser från andra länder i Afrika och delar av Asien har samma grund. Av korruption urholkade samhällsfunktioner, klanvälden och sönderfallande demokratier som en följd av skattefusk och raserade välfärdsinstitutioner.

Fakta: Rika i världen
Över 35 procent av världens förmögenheter är samlade i Nordamerika.
Här bor också nästan hälften av världens 33,7 miljoner dollarmiljonärer.
Drygt 1 procent bor i Sverige.
2015 fanns 123 800 personer i världen som ägde mer än 50 miljoner dollar, över 410 miljoner kronor.
Av dem bor 1 400 i Sverige.
Källa: Global Wealth Report, Credit Suisse



Vår tids frälse är det största hotet mot den globala freden, och den direkta orsaken till den utveckling vi nu ser med ökade flyktingströmmar från områden som borde kunna bära sina befolkningar givet sina resurser.
Det finns ingen viktigare uppgift för internationellt politiskt arbete idag, än att få stopp på den skatteflykt som de nu avslöjade dokumenten från Panama är exempel på. De är bara fragment av verkligheten. I realiteten menar expertisen att det finns 10.000-tals motsvarande exempel på undangömda tillgångar.



2016.04.06
Jarl

År av högmod

Ibland finns det skäl att göra tillbakablickar och reflektioner. Den 1 april 2016 var en sådan dag. Då raserades Örnsköldsiks kommuns skyltfönster, det monument som mer än något underhållits och blåsts upp som kommunens signum, när MoDo Hockey slogs ut ur hockeyns finrum av ett hårt kämpande Leksands IF.

Nu väntar för Örnsköldsvik en tid av rannsakan som har väsentligt djupare rötter än enbart Hockeyn. Det handlar om ett politiskt ledarskap där fartblindhet, okunnighet och övertro på egen förmåga förvandlat en i grunden bra kommun till en kriskommun. Och också om en lokaltidning som istället för en hårt granskande och ifrågasättande roll emot makten, valt att inta rollen som en medspelare i utvecklingen.

Socialdemokraternas inpiskare och lokaltidningens bevakare i kärt samspråk under KF

Tydligast speglas det högmodet i ett antal händelselinjer över tid, händelser vilkas effekter har haft mycket väsentlig betydelse för kommunen, dess medborgare och uppfattningen av kommunen.

Den första av dessa händelselinjer är den s.k. SEKAB-affären, ett beslut som innebar att kommunen utan erfarenhet och stöd i kommunallagen köpte ett företag på orten, SEKAB, med syftet att driva det vidare och utveckla företaget på orten. Resultatet över ett 10-tal års sikt blev förödande förluster i miljardklassen, innan man till slut lyckades krångla sig ur affären med brända vingar. Något som finns väl dokumenterat i affärspressen, Uppdrag Granskning använde ett helt program åt det i augusti 2014, och också redovisats i den här bloggen i många avsnitt (sökord SEKAB).

En annan händelselinje är hur man slaktat delar av kulturen på orten, för att kunna föra över resurser till andra områden, där just MoDo hockey har varit en given mottagare av både synliga och mindre synliga stöd. Ett utmärkt fungerande hembygdsmuseum slaktades bland annat för att ge plats för en “Star Wars”utställning. En utställning som för att förbättra besökstatistiken, kännetecknades av att mängder av gratisbiljetter delades ut till bland annat kommunens anställda. Och de kulturarbete som normala kommuner värnar om och stödjer, det bygger i allt väsentligt på det ideella krafternas vilja och förmåga att driva verksamheterna.

Den tredje av politskt högmod drivna frågan handlar om det som man så ofta lyft fram som kommunens skyltfönster och stora turistdragare, MoDo Hockey samt den nya Arenan för klubbens verksamhet. Pådrivande för bygget var på den tiden lokaltidningens VD, tillika ordförande i MoDo-hockey. Med den konstellationen och det nära samarbetet med kommunledningen trummades beslutet genom fullmäktige med litet motstånd, undertecknad och det liberala partiets reservationer. Åtskilliga var de kontakter undertecknad fick under byggnadsprojektet, där man hävdade att kostnader som rätteligen skulle landa på bygget, nu togs av kommunens olika organ. Trenden har fortsatt, den Arena som tveklöst skulle ägas och drivas av klubben, har nu kostnadsmässigt i stor utsträckning tagits över av kommunen genom olika fiktiva avtal.

Och för klubben har bortsett från de 2 första åren i Arenan, det sportsliga såväl som det ekonomiska blivit till en nedåtgående spiral.

Högmod föregår fall heter det, och med rätta. Där ödmjukheten och lyssnandet på alternativa röster upphör, där byggs nya verkligheter. För kommunen och klubben är den här utvecklingen både förklarlig och rimlig, och dessutom bra. Den tillnyktring som borde bli följden, förtjänar kommunledningen liksom de väljare som val efter val låtit utvecklingen pågå.

Synd bara att så många oskyldiga får betala genom ökade kostnader och minskad service i de kommunala verksamheterna.

2016.04.02

Jarl

Påsktid 2016

Påsktid i landet i norr, en fredens och fridens högtid. Ägnad åt familjeliv och utflykter. Underbar vårvinter i fjäll och på isar i norr. Vårblommor och vårkänsla i söder i vårt avlånga land. En tid för samvaro och trivsel, men också en tid för eftertanke. Inte minst mot bakgrund av senare tids händelser.

Våldet skördar planlöst i terrorismens värld. Nu bekräftas att också två svenska kvinnor fick sina liv utsläckta i attacken i Bryssel. Den ene på flygplatsen på väg hem för att fira påsk, den andre i tunnelbanan på väg till jobbet. Ytterligare en svensk kvinna ligger svårt brännskadad på belgiskt sjukhus.

Av de hittills 35 döda är alltså två svenskor. I det internationella samfundets nätverk kan vem som helst drabbas, givet att man är på fel plats vid fel tillfälle. Betecknande är också att en av de ledande i attentaten i Paris i November och i Bryssel hade svenskt medborgarskap. Det är inte flyktingar som flyr från bombregnet i Syrien eller på andra liknande platser, som utgör hotet mot Europas medborgare, frihet och integritet. Det är ländernas egna medborgare som i sitt hat mot det bestående samhället väljer det absoluta våldets väg för att manifestera sin vilja.

Och i skuggan av EU-s avtal med Turkiet har nu försöken att ta sig över från Libyen, en långt farligare väg, tagits upp igen. Nu försöker man med överfulla gummibåtar ge sig ut på havet igen med de konsekvenser vi sett tidigare.

I humanismens tidigare högborg tar alltfler flyktingar tillbaka sina asylansökningar, och ber om hjälp för att återvända till sina tidigare hemländer. Man har insett att drömmen om det nya hemlandet fastnat i en oberäknelig och plågsam väntan på en framtid där också de kunde ha en given roll i samhällsarbetet.

Så får de nya hårda kraven på gränskontroller och uppehållstillstånd den verkan man eftersträvat. Tidigare utfästelser om hjälp och stöd från ledande politiker har blivit till floskler. Tidigare sympatisörer till det svartlistade Sverigedemokraterna, återgår nu till sina gamla partier, sedan de visat sig uppfylla de Sverigedemokratiska synsätten.

Politikens väsen i ett nötskal när den den är som mest cynisk och opportunistisk.

2016.03.28

Jarl

Ännu en dag

Tisdagen den 22 mars 2016. Ännu en dag i terrorismens kalender. Viktigt då att komma ihåg att anstiftarna är maktgalna personer utan annat intresse än att driva sin egen själviska linje. Och att redskapen är medborgare i de länder man angriper.

I denna flyktingkatastrofernas och medmänsklighetens svåra tid, är det inte läge att skuldbelägga de som söker hjälp och skydd. De är utan skuld i bombandet, de har själva flytt bomberna.

I terrorismens tid vill anstiftarna sprida osäkerhet och misstänksamhet mellan människor, ju större den blir, ju större de klyftorna blir, desto mer har vi anpassat oss till terroristernas agenda.

Därför ar det enda riktiga svaret att vid sidan av den klappjakt på anstiftare och förövare som ansvariga myndigheter har som sitt ansvar och mål, att vi andra bygger broar av tillit mellan varandra. Att vi går till våra jobb och bibehåller vårt lugn och våra värderingar av solidaritet och omtanke.

I det handlandet ligger det absolut kraftigaste motståndet mot den agenda som terrorismen syftar till, nämligen den att söndra, skrämma och bryta sönder tilliten mellan människor.

Utvecklingen under europeiskt 1930-tal borde lärt oss läxan, sönderfall och splittring leder till eskalerande problem, terrorismens mål.

2016.03.23

Jarl

Bisarr människohandel

Begreppet människohandel har traditionellt förknippats med organiserad kriminalitet, övergrepp på enskilda personer och påtagliga straffpåföljder. Nu har man i de politiska systemen gjort sitt bästa för att putsa på begreppet, och göra det till helt legitimt. Inte konstigt då att rättsvårdande organisationer som Amnesty International i sin kritik fördömer handlandet.

När EU-s högsta beslutande organ, med vår statsminister som en pådrivande person, nu gjort skurkstaten Turkiet till sin omhuldade affärsvän i köp och försäljning av flyktingar, då har man i grunden gått över många anständighetens gränser. Samme statsminister som talade så varmt och innerligt för de öppna gränserna och det varma mottagandet, har nu drygt ett halvår senare förvandlats till en cynisk människohandlare.

Med skurkstaten Turkiet som jagar den egna oppositionen och med våld ockuperar kritiska tidningsredaktioner. Med landet som startat ett utrotningskrig på kurderna, del av den egna befolkningen. Med det landet har nu EU beslutat att starta en oerhört kostsam omflyttningskarusell av enskilda människor. Personer som naturligtvis inte tillfrågats om vad de vill. Den typen av samråd hör inte hemma i människohandelns finrum, det som nu förflyttats till EU-s högkvarter.

Kan cynismen och rättsosäkerheten demonstreras bättre. Hantering av judefrågan under sent 1930-tal har tydliga likheter med synen på de flyktingar som knackar på den europeiska dörren idag.

Amnesty International, Human Rights Watch och andra rättsvårdande organisationer är i sammanhanget små men viktiga röster i en svår tid för mänskligheten.

2016.03.19

Jarl

Frihetens pris

Morgon i rikets andra stad. Dimmorna som så ofta hör våren till ligger kvar, snart skall de skingras av solens strålar. Dimmor tycks också skymma sikten i de politiska systemen, åtminstone för de många som inte förstår eller vill förstå vilka drivkrafter som styr i vår tid. I det sammanhanget är inlagd länk, http://www.svtplay.se/dokument-utifrån/ med rubriken Frihandelns Pris, mycket väl värd den tid det tar att lyssna in den.

För det som pågår nu och den framgång som Donald Trump och Bernie Sanders i USA-s primärval har fått, har också givna förklaringar. Ett politiskt system som låter sig styras av en ekonomisk elit utan folklig förankring, mister också sin legitimitet över tid. I USA har i skuggan av Nafta-avtalet arbetstillfällena försvunnit, samhällen och levnadsförutsättningarna raserats för mängder av människor i den utveckling som följt av utlokaliseringen av arbetstillfällen till lågkostnadsländer. En utlokalisering som styrts av kortsiktigt ekonomiska överväganden, utan att ta hänsyn till förutsättningarna för de som drabbas.

Den politiska bas som en välmående medelklass i USA har varit eroderas alltmer, och ersätts av en oerhört rik och mäktig ekonomisk ekonomisk styrning, som via kontroll över ekonomiska flöden och den juridik som ligger i det, nu blivit i grunden mäktigare än de valda representanter som förväntas styra utvecklingen. Tydligare kan det knappast bli än utvecklingen i den senaste ekonomiska världskrisen för snart 10 år sedan. Den organiserade banksvindel som då kastade in världsekonomin i sin största kris sedan 1930-talet, fick i stort sett helt och hållet bäras av skattebetalare och medborgare. Ingen enskild person eller organisation har gjorts ersättningsskyldig eller lagförts för de oerhörda svindleri som ledde fram till krisen.

I fallet USA, fann sig den då nyvalde presidenten Obama snabbt bakbunden till händer och fötter av de korrumperade politiker som hellre dansade med den ekonomiska maktens ledarskap, än för det demokratiska ledarskapet. Priset för det ser vi nu i primärvalen, där outsiders som Trump och Sandders har större trovärdighet än det politiska system som under årtionden har förskingrat sitt förtroendekapital.

Utvecklingen i de här avseendena berör också i hög grad vår del av världen och vår tid. Immigrationsfrågan och det handelsavtal som nu diskuteras är stora, kanske rent av ödesmättade frågor att ta ställning till.

Kommer vår tids politiker att ha modet och insikten att säga nej till ett handelsavtal, som i grunden ställer demokratin och nationalstaten i väntrummet, och intar arenan och makten i det ekonomiska livet i våra länder?

Om det handlar inlägget jag hoppas ni vill lyssna in, och dess följder. Så som det nu ser ut i USA, kan det snart se ut också i vårt land. Sverige-Demokraternas framgång är också ett uttryck för de etablerade partiernas minskade trovärdighet.

Anser man sig så förmer att man inte vill inse det, då har man ett mycket stort eget problem att ta sig an.

2016.03.14

Jarl

EU och skurkstaten

Det har sina fördelar att i stort sett hela sin yrkestid varit verksam i en internationell miljö. Resornas mångfald till olika länder på olika kontinenter parat med inläsning av historik har gett en viss kunskap, väl värd att bära med sig.

Ett av de länderna är Turkiet, ett land som efter sin storhetstid när man kontrollerade i stort sett hela mellanöstern, famlat efter en ny identitet. Nu och med utvecklingen i det syriska kriget har man sett en möjlighet att göra sig stora igen. Den här gången är det inte en militärregering som styr, det är ett fundamentalistiskt parti med stark förankring i sin religion, och med en alltmer bisarr ledare i Erdogan. En person som uppträder som vore han Guds utvalde företrädare på jorden. En roll han delar med ett fåtal andra galenpannor i världen.

Med den syriska demokratikampen och dess alla följder, främst flyktingkrisen, har nu Erdogan och hans ledarskap sett en möjlighet att sätta ordentlig press på ett instabilt EU. Uppdrag granskning visade i ett utmärkt program för några veckor sedan hur flyktingsmugglingen tillåts fortsätta i all sin cyniska grymhet. En grymhet som kostat drygt 17000 män, kvinnor och barn döden i havet under de senaste åren. På frågan om man inte fruktar polisen svarar flyktingsmugglaren att ordningspolisen är likgiltig eftersom flyktingfrågan styrs av säkerhetspolisen. Och säkerhetspolisen styrs av politikens ledarskap. Med andra ord, det finns ett pris som flyktingsmugglarna betalar för att trafiken skall fortsätta, och det priset skall nu EU överträffa för att få trafiken att stoppa. 3 miljarder Euro skall ökas till det dubbla, 6 miljarder Euro. Och Erdogans handlande skall belönas med EU-medlemskap. Om det genomförs, kommer EU-s fundament som demokratisk organisation att raseras.

17.306 namn på drunknade i flykten över havet till Europa.

Den överenskommelse man gjorde med Turkiet i november har inte haft någon effekt, gummibåtarna med flyktingar till Grekland från Turkiet var i början på det här året fler än samma tid förra året. Med andra ord, det turkiska ledarskapet inkasserade sina avgifter både från smugglarna och ett vilset EU. Så ser den verklighet ut som man nu skall mata med än mer pengar och förtroende i tron att man på den vägen skall få slut på invandringen till Europa, det för flyktingarna förlovade landet.

I skuggan av de förhandlingarna ser nu Turkiet möjligheten att utöka sitt eget interna utrotningskrig gentemot den stora folkgrupp som med egen kultur och eget språk borde fått sitt eget land för årtionden sedan, nämligen kurderna. Nu börjar deras samhällen se ut som de bombade städerna i Syrien.

Förra årets val som gav den kurdiska gruppen en mycket tydlig framgång, blev för mycket för Erdogan och hans gäng. Nyval proklamerades, kurdernas företrädare fängslades och trakasserades. Deras vallokaler och demonstrationer möttes av bomber och våld, allt för att skrämma kurderna till underkastelse Den tidigare vapenvilan revs upp och förintelsen av kurderna som etnisk grupp återupptogs.

Som ett logiskt steg i den riktningen angriper man nu de delar av pressen som vågar vara kritisk, avsätter dess ledarskap och installerar sina egna marionetter. Så förvandlas en bräcklig demokrati till ett alltmer enväldigt och av våld präglat samhälle.

Det är med den bakgrunden EU och dess famlande ledarskap förhandlar om framtiden. Den förhandlingen kommer inte att gynna demokrati, fred och frihet i mellanöstern.

2016.03.09

Jarl

Demokratin under attack

Vi lever i en tid när det blir allt svårare att prognostisera de politiska vindarna. Den prisbelönte journalisten Maciej Zaremba har tagit upp detta i en artikelserie i DN med fokus på sitt gamla hemland Polen. Och nu försöker forskare också i USA förstå vilka krafter och motiv som ligger bakom utvecklingen i primärvalen i USA i allmänhet, och med avseende på republikaerna i synnerhet. Följande länk är i det sammanhanget mycket läsvärd, http://www.vox.com/2016/3/1/11127424/trump-authoritarianism

Det man då finner är ett politiskt landskap där de etablerade partierna tappat mycket av sitt förtroendekapital hos väljarna på grund av interna strider och en samhällsutveckling som väljarna är missnöjda med. Man söker då ett nytt ledarskap som inte är belastat av de gamla ledarstrukturerna, och i fallet USA är det helt tydligt Donald Trump.

Det som nu är på väg att ske om Donald Trump skulle gå hela vägen till Vita Huset, har redan skett i Ungern och Polen. Båda länder länder som efter årtionden av sovjetiskt förtryck fått tillgång till det västerland man såg som målet för sin frihetskamp. Båda länder som fått enorma EU-stöd, och därför haft en tillväxt de senaste 15 åren som varit långt högre än i de traditionella EU-ländernas.

Man kan tycka att det borde bädda för ett liberalt synsätt, att friheten skulle förbli en självklarhet men så är inte fallet. I båda de länderna har man nu återgått till ett starkt auktoritärt ledarskap, med kännetecken som tydligt handlar om förtryck av oliktänkande, kontroll av medias rapportering, lagstiftande förändringar med syftet att straffbelägga oliktänkande.

Den inlagda länken borde läsas och förstås av alla som värnar om det fria öppna samhället. Vi ser nu en utveckling mot allt mer polariserade samhällen, där invektiv och fientligheter ersätter den kloka debatten, det demokratiska samtalet. Där minoritetsgrupper görs till måltavla för förmenta oförrätter, och där forskarna i sak gör paralleller med det tyska 30-talet och dess judehat.

I vår tid ersatt av synen på invandrare och hbqt-personer. I fallen Polen och Ungern har man också gjort ingrepp i den konstitutionella lagstiftningen för att legitimera sitt agerande, det demokratiska samhällets respekt för olikheter urholkas och därmed rättsäkerheten.

Den utvecklingen borde mobilisera alla demokratiska krafter om vi skall undgå en upprepning av de katastrofer som avslutades 1945. Det påstås att vi lär av erfarenheten, men det påståendet är långt ifrån någon självklarhet. Likgiltigheten och egennyttan spelar falska demagoger skickligt på, och historielösheten är hos en blek allmänhet lika stor som den upplevda egennyttan.

Att nu det amerikanska samhällets ledarskap och forskare börjar förstå mekanismerna bakom demagogen Donald Trumps framfart är att likna vid att vakna 5 minuter i 12. Mycket står på spel i ett amerikanskt presidentval. Också för oss som värnar om demokratin som samlevnadsform och de liberala frihetsvärdena som ledstjärna.

2016.03.05

Jarl

Boris Nemtsov

Häromdagen (28.2) visade SvT en dokumentär över Boris Nemtsov, den ryske regimkritiker som brutalt mördades för ett år sedan i centrala Moskva. Ett politiskt mord vars beställare utan minsta tvekan kan ledas till det ryska ledarskapet, och därmed Putin.

I dokumentären gavs också en mycket bra tillbakablick över rysk utveckling under de senaste 20 åren, där Nemtsov under en tid som vice president under Jeltsin-tiden var en av landets ledande politiker.

I dokumentären intervjuades ett antal personligheter med god insyn i rysk politik, i samtliga fall menade man också att mordet på Nemtsov, liksom tidigare Anna Politkovskaya och Alex Litvinenko inte kunnat ske utan sanktion från den ryska ledningen.

I den historiska tillbakablick som gavs fick vi också se en svårt sjuk Boris Jeltsin överlämna ledarskapet av den ryska nationen till en för rysk allmänhet då totalt okänd Vladimir Putin. En person som utan tvekan är en marionett för starka och dolda krafter med sin bas i den ryska säkerhetstjänsten, förut KGB, nuvarande FSB.

I de kretsarna är inget heligt om det helgar målen, det fanns starka belägg för att den sprängning av hyreshus i Moskva med omfattande förstörelse och civila dödsoffer som skedde strax efter Putins tillträde var ett verk av FSB för att förstöra den fredsöverenskommelse med tetjenerna som Jeltsin och Nemtsov arbetat fram. Sprängningen påstods vara gjord av tetjener, och blev den ryska ledningens motiv för att militärt krossa de tetjenka frihetssträvandena.

I strid mot den ryska konstitution som skapades efter sovjetstatens fall, har också all opposition kvästs. Dess plattformar i media övertagits av regimens handgångna män och kvinnor, och oppositionens ledarskap har antingen skrämts till tystnad, eller för sin egen säkerhets skull flytt landet.

Boris Nemtsov var ett lysande ljus i det ryska politiska mörkret. Han vägrade att låta sig komprometteras eller skrämmas. Den utmaningen tålde inte maktapparaten. Samma maktapparat som efter Tetjenian gav sig på Georgien, Krim och Ukraina. Och som nu valt sida i den syriska konflikten, nämligen att stödja massmördaren Al-Assad.

Dokumentären om Nemtsov var välgjord och bör ses av alla som har ett intresse för vad som pågår i vår politiska närhet, och är intresserad av att läsa dess tecken. Kolla på Svt Play under rubriken dokument utifrån.

2016.03.01

Jarl

Politisk dimma

Morgon i landets näst största stad. Dimman är kompakt efter en kall natt, man ser inte till andra sidan älven när jag tar båten till färjeläget på andra sidan vid Klippan. Därifrån är det några hundra meters promenad till medborgarhuset där konferensrummet Kungen väntar tillsammans med 20-talet andra ledande företrädare för seniorerna i staden. Vi skall under några timmar ta oss an ngra av vår tids samhällsfrågor.

På podiet står ledaren för SPF Seniorerna, landets näst största seniororganisation med sina 270.000 medlemmar. Cristina Rogestam har en lång och gedigen erfarenhet från riksdag och statliga verksledningar, inte minst som ledande tjänsteman i invandrarverket under den senaste stora flyktingvågen på 90-talet, när som mest drygt 80.000 personer 1992 kom från ett krigsdabbat ex.jugoslavien till vårt land.

Att dagens utmaning med ca 160.000 nya svenskar är en ännu större utmaning för landet och de styrande inom politik och förvaltning är uppenbart för henne. Samtidigt har man tydligen glömt, eller valt att tänka bort de erfarenheter som tidigare flyktingvågor gett. Man pratar om att det är så viktigt att människors kunskaper tas tillvara. Att de nytillkomnas kunskaper och utbildningar valideras för att snabbt få dem i arbete, men alltför lite görs av en trög byråkrati. Man gav de nytillkomna språkutbildning genom SFI med en gång, då för 20 år sedan. Så inte idag. Nu förvägras även de som har uppehållstillstånd den grundläggande och allra viktigaste kontakten med samhället språkutbildningen, genom ett osedvanligt korkat regelverk. Ett byråkratiskt moment 22 som innebär att får man inte egen lägenhet och egen adress, så får man inte den grundläggande samhällsservicen. Vår tids byråkratier är de absolut främsta byggarna av utanförskap i det nya Sverige.

Arbete är vid sidan av språket nyckeln till en lyckad integration. Vi behöver få så många av de nytillkomna i produktivt arbete som möjligt, och så fort som möjligt. Om det talas det på tidningarnas debattsidor, och professor Calmfors i ekonomi och livligt förekommande i debatten är en av dem som luftar sina synpunkter. Sänk minimilönerna i arbetslivet från 18-19000 kronor i månaden, till 15000 kronor är hans recept.

I Aktuellts Agenda den 28.2 debatterade V-s partiledare Sjöstedt den frågan med Liberalernas Björklund. Björklunds inspel bejakade Calmfors ide, samt att dessutom staten borde ta bort de löneskatter och arbetsgivaravgifter som är knutna till lönen. Med andra ord att arbetsgivarna skulle ges en enorm subvention. Och vi skulle skapa en ny underklass som inte får tjäna in och bidra till samhällsarbete, sin egen sjukförsäkring och pension.

Sjösteds inspel blev att en sådan utveckling är respektlös och ovärdig det svenska samhället.

Värt att notera i den debatten är att ca 800.000 av landets pensionärer, de flesta kvinnor har en pension som är lägre än 15.000 sek/månad, och på den lönen betalar en högre skatt än den som arbetar. Och att nyfattigdomen bland äldre ökar på ett sätt som borde vara orimligt i ett land som bygger på respekt och värdighet. Men i de politiska dimmornas land fick inte den frågan plats i Agenda-debatten.

2016.02.26

Jarl

Folkhemmet under attack

Det svenska folkhemmet har varit en tydlig målbild för generationer av svenskar, alltsedan det målet formulerades av ledare som Per-Albin Hansson (S) och Bertil Ohlin (FP) på svenskt 1930-tal. Med det målet har 40-talisterna och efterkommande generationer fått tillgång till utbildning. Samhällsbyggandet har varit i fokus med avseende på de flesta sektorer i samhället. Nya förorter har vuxit upp i snart sagt alla större samhällen. Fri eller nästan fri sjukvård, och universitet och högskolor har skapat det utrymme för självförverkligande som vi nu förknippar med begreppet klassresa. Och det svenska folkhemmet och välfärden har blivit ett begrepp också i internationell mening.

Men den utvecklingen har också inneburit en tung offentlig sektor, och därmed skattetryck. Skattemyndighetens effektivitet tillsammans med en generellt sätt hög skattemoral har burit förvandlingen, men är nu i grunden hotad.

Vägval i politiken

I trycket från de nu ökade behoven av arbetsplatser, har också etablerade partier deklarerat att man vill införa nya minimilöner, vilka delvis bygger på att delar av den beskattning som bygger välfärdssystemen skall reduceras eller tas bort. Hur den ekvationen skall gå ihop har nu också ledande företrädare för bland annat facken uppmärksammat. Skall vi bygga ett allmer ojämlikt samhälle med nya underklasser utan de skydd som övriga medborgare åtnjuter, eller skall sjukvård, utbildning och andra offentliga tjänster ytterligare urholkas?

Frågorna är berättigade, för tar man bort stora delar av de rättigheter som binds via kollektivavtal och arbetsgivaravgifter, då tar man också bort stora delar av den finansiering som bär välfärden. Tillåts inte ny arbetskraft intjäna pensionsrätter, och därmed skapa sin egen trygghet på sikt, så kommer bördan att få bäras på annat sätt av alltmer urholkade samhällsresurser.

I en situation där skolorna har allt större problem med att finna kompetenta lärare, och goda lokaler. När sjukvården sviktar under trycket av en alltmer ökad specialisering, och ett kostnadstryck som den nuvarande organisationen inte förmår hantera, är en utveckling baserad på kortsiktiga överväganden knappast långsiktigt bärbar.

Den nu rådande debatten och en nedskalning av löner och intäkter kommer också att slå mot den gemensamma sektor som är motor och smörjmedlet i begreppet det svenska folkhemmet.

2016.02.21

Jarl

Maktens mördarband

Februari 2016 och vintern har kommit tillbaka med köld och snö ännu en gång. Och i landet i norr går livet vidare i skydd av stängsel och kontrollpunkter för att hålla obehöriga inkräktare borta. Egennyttan har ersatt solidariteten som politisk ledstjärna.

Samtidigt bombar ryskt flyg de få sjukhus som ännu är verksamma i Syriens hårt prövade samhällen, och den av Iran och Ryssland sponsrade och stödda offensiven mot de demokratiska krafterna i landet, skapar ännu en våldsam flyktvåg mot grannländerna, samtidigt som svälten börjar ta alltfler offer, inte minst bland kvarvarande barn. Den politiska cynismen och grymheten skördar ständigt nya offer där maktens mördarband drar fram.

Och på klassiskt vis när makten vill visa tänderna, tar nu Turkiet chansen att angripa den kurdiska minoritet, som på den syriska sidan av gränsen hittills lyckats hålla krigets mördarband på avstånd. Samma turkiska regim som stod som åskådare när striderna om Cobane stod som hetast, samma regim angriper nu de syriska kurderna.

Och de fredssamtal som skulle leda fram till eldupphör är av maktapparaten i Damaskus och dess Iranska och Ryska bödlar skjuten i sank. Vem representerar de mer än sig själva? Det kommer inte att finnas något att fredsförhandla om där makten har gjort samtalet meningslöst.

Sällan får vi se ett FN mer paralyserat och handlingsförlamat, sällan ett EU och Nato mer undfallande. Det bådar inte gott, inte för dagen och heller inte för framtiden. För där våldet firar triumfer, sporras längtan efter nya framgångar.

Den våldsvåg som skakar Syrien, och redan är internationell, den kommer inte att stanna vid det landets gränser. Den ryska aggressionen har alltför stor likhet med utvecklingen i tyskt 30-tal för att kunna negligeras. Så för ett EU med av konflikträdsla präglat ledarskap, väntar nya prövningar.

2016.02.17

Jarl

Churchill i vår tid

Vi skriver den 12 februari 2016, ett datum i civilisationens år och med historiens alla erfarenheter tillgängliga som stöd för fred och frihet i världen. Men samtidigt kan vi läsa inlagd länk som tar upp en FN-rapport över kriget i Syrien. Ett krig som förs med ofattbar grymhet, och nu också med all den cynism som stormakten Ryssland förmår uppvisa. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-rapport-syrisk-civilbefolkning-utrotas.

De siffror som redovisas är med stor sannolikhet siffror i underkant av verkligheten, men tillräckliga för att FN skall konstatera, att det som pågår är ett brott mot mänskligheten, och ett folkmord. Att detta tillåts fortsätta är oerhört tragiskt. Var finns en Churchill i vår tid?

För visst saknas den handlingskraft som skulle få stopp på den alltmer eskalerande ryska våldsapparaten, en tydlig avspegling av utvecklingen i Tysklands sena 1930-tal. Samma typ av militär uppbyggnad, samma argument i prropagandan, och samma stenhårda interna kontroll av media och åsikter.

Med ett USA som i vanlig ordning är handlingsförlamat under den period man håller på med sina valrörelse, och ett EU som med sin interna splittring inte kan samlas om starka synpunkter och aktioner, har den syriska demokratiska rörelsen lämnats åt sitt öde.

Min Churchill skulle inte svika de demokratiska krafterna som man nu gör. Han skulle se till att de som är skyldiga till blodbadet i Syrien fick smaka samma medicin, kunskapen finns liksom de tekniska möjligheterna. Den utveckling vi nu ser kommer inte att stoppa vid Syrien, snart nog kommer den att fortsätta med Ukraina som mål.

Man kan välja att stämma i bäcken eller i ån. Väldigt många liv hade kunnat sparas om man tidigt agerat i Jugoslavien konflikten för 20 år sedan. Väldigt många liv hade kunnat , och kan fortfarande sparas, om västvärlden genom resoluta sanktioner och bojkotter, kombinerat med militära markeringar agerat.

Var finns en Churchill i vår tid.

2016.02.12

Jarl

Granne till kaos

November 2015 och TV gör ett av sina många inslag med intervju av en ung och välklädd man, nyss kommen till Sverige. Han irriteras av mottagandet, han förväntar sig snarast jobb och bostad, han har kommit till Sverige för att landet har uttalat att man gärna tar emot nya medborgare. Då förväntar han sig en öppen famn när han nu gjort den långa resan.

Januari 2016 och meddelandet att ca hälften av de som kommit till landet måste utvisas igen, de har inte giltiga asylskäl och kommer från länder vilka bör kunna ta hand om sina invånare. Ute i landet finns redan drygt 20.000 personer som skall utvisas då de inte har asylskäl och inte heller uppehållstillstånd. Byråkratierna brottas med berget av överklaganden och stödgrupper hjälper de utvisningshotade på många olika sätt.

De utvisningshotades gamla hemländer visar inget större intresse av att ta tillbaka sina invånare. Först skall identiteten fastställas, och oftast saknar de berörda indentitetshandlingar. Sedan vill länderna ifråga ha rundligt betalt för att ta tillbaka sina, i de flesta fall söner. Processen medför för de som berörs att de placeras i ett ingenmansland. Inget stöd annat än det allra nödvändigaste i form av mat och husrum under väntan på utvisning, en väntan som kan bli årslång.

I det klimatet växer desperationen och frustrationen alltmer för var dag och vecka som går. Alltfler blir utbrotten på berörda boenden, polisen vittnar om ständigt återkommande insatser på boenden där våldsamheter utbrutit, personalen känner sig inte längre säker och vaktbolagen har fått en ny stor marknad att betjäna, den att sköta säkerheten på flyktingboendena.

Den svenska välviljan har kolliderat med verkligheten, byråkratin med människors krav på delaktighet i det svenska samhället, nu och med detsamma. När så inte sker uppfattas det som ett stort svek av de som kommit till landet i norr.

Så utvecklades den forna humanistiska stormakten till ett land där otryggheten breder ut sig, och där till och med statsmaktens ledning använder sig av ordet kaos i sin för tillfället gällande argumentation.

2016.02.08

Jarl

Historien går igen

Måndag den 25/1 skulle fredsamtal över Syren ha påbörjats. Så blev inte fallet eftersom ett ryskt bombregn över de områden som de demokratiska krafterna i Syrien behärskade, startats av ryskt flyg, och med förödande verkan. Enligt Human Rights Watch, har ryska bombningar över Aleppo och andra ryska mål den senaste tiden orsakat 1000-tals döda civila, samt att 130.000 personer drivits på flykt bort från raserade bostadsområden. Ännu ett mått på den så kallade “ryska hjälpen” till det syriska folket?

Men detta är ingen enskild händelse, det är bara en händelse i en kedja som har sin alldeles solklara modell i Europas 1930-tal. Efter att Hitler och hans NSDAP tagit kontrollen över Tyskland startades arbetet med det stortyska riket ganska omgående. Bärande argument i det var att tyskspråkiga områden i andra länder skulle införlivas med Tyskland. Och medan omvärlden såg på införlivades först gränsområden mot Frankrike, sedan Österrike och Sudet, innan man gav sig på det stora kapet, Polen.

Ryskt bombflyg.

På precis samma sätt agerar nu Putins Ryssland, när man brutalt krossade frihetstankarna i Tetjenien och närliggande områden. Georgien fick sin alldeles tydliga varning och påminnelse att böja rygg för makten, och Krim och delar av Ukraina togs med ryska vapen och rysk trupp låt vara utan gradbeteckningar. Och Polens motsvarighet i det här fallet är Ukraina i sin helhet. Endast omvärldens sanktioner och tydliga reaktioner har tillvidare stoppat en rysk annektering av hela Ukraina.

Och precis som Hitlers Luft-Waffe fick träna sina kunskaper i stöder för diktatorn Franco i Spaniens inbördeskrig mot de demokratiska krafterna, väljer nu Putins Ryssland att med bombflyg stödja fascisten Al-Assad i Syriens inbördeskrig. Ryssland som påstod sig komma till Syrien för att bekämpa IS, visade sig istället koncentrera hela sin kraft på att förgöra de demokratikrafter som verkar för att ge landet en ny framtid.

Och precis som på 1930-talet står omvärlden förlamad av våldet. Samtidigt som det visas i sin oerhörda grymhet dagligen i våra media, är FN förlamat av de onsdkans krafter som ser egen vinning och maktbegär, långt viktigare än det lidande man skapar.

I tanke och handling är skillnaden mycket liten mellan Putins Ryssland idag och Tyskland innan krigsutbrottet 1939. Och i de försvarsdagar som hölls för ett par veckor sedan i Åre, varnade den svenska överbefälhavaren för armen, för att vi kan i Europa inom något år befinna oss i ett nytt stort krig.

Historien går igen, tragiskt nog. Och utvecklingen sedan marionetten Putin av sina uppdragsgivare inom säkerhetstjänsten sattes att leda landet, är skrämmande lik den vi såg förebåda krigsutbrottet 1939.

2016.02.04

Jarl

Laglöshet och rättslöshet

Laglöshet och rättslöshet, två begrepp som varandras hand och handske. När lag och rätt försummas, eller nedprioriteras skadas en grundbult i samhället. Fungerar inte den ena sidan, så fungerar inte heller den andra. Ändå är de centrala begrepp för ett fungerande samhälle.

Att det finns en väsentlig förbättringspotential på de båda områdena är inget nytt. Sedan länge har vi fått vänja oss vid att bilburna gäng, ofta från något grannland, åker på stöldturneer i vårt land. Villainbrotten har stått som ett pärlband efter deras besök, likaså stölderna ur fritidsbåtar i hamnarna. Nästa steg på den vägen är att gamla börjar rånas i sina hem, var slutar det? Och vad säger rättstaten åt sina medborgare?

Istället för att rättsvårdande myndigheter stärker sina egna resurser, sin egen närvaro, så uppmanas människor att organisera grannsamverkan och vakttjänst i båthamnar och på uppläggningsplatser. Så smiter samhället bort från en del av det samhällskontrakt vi anser oss ha rätt till.

I den verkligheten skall vi också nu se det förhållandet att det är förknippat med uppenbara risker att som ensam röra sig i många stadskärnor, i synnerhet på kvällar och nätter. Dagligen sker ett antal rån i de stora städerna, ofta av gäng på 2-4 unga män. Laglösheten har blivit ett verkligt problem, och rikspolischefen begär nu att få 2500 ytterligare poliser för att garantera vår trygghet och bekämpa laglösheten. I det ligger också de brott som är knutna till den “hemliga”koden 291, alltså immigrationen.

Ingen tjänar på att verkligheten hemligstämplas. Ingen misstänkt, alla misstänkta blir resultatet av en sådan policy. Och risken är uppenbar att vissa grupper skuldbeläggs på ett orättfärdigt sätt, istället för att de brott som begås ses som individrelaterade. Och myndigheters och politikers trovärdighet rasar.

Vi behöver värna om rättsamhället för vår nations och vår egen säkerhet, det uppdraget kan inte ges till självutnämnda huligangäng som nu senast (30-31/1) i Sthlm. Den utvecklingen är lika farlig för vår framtida säkerhet, som för demokratin som sådan.

Vårt samhälle står sannerligen inför väsentliga prövningar.

2016.02.01

Jarl

Turkiet och EU

Vårvindar friska växlande med regn i staden i väster. Det snökaos som lamslog staden och stoppade all kollektivtrafiken tisdagen den 19/1, och gav några fina vinterdagar med temperaturer ner till -13, har nu klingat av. Nu råder vårens vindar och all snö är bortspolad av återkommande regn.. Kollektivtrafiken flyter fram som om det lilla vinterbesöket aldrig fanns. Kaos i trafiken blev ett tillfälligt problem, det finns andra kaos som är långt svårare att tackla.

I media kan vi läsa och förstå att flyktingfrågan bara blir svårare att tackla. Mellan 30-40 gummibåtar i uselt skick lämnar överlastade turkisk kust varje natt för att ta sig över till Grekland. Innan januari månad är slut noteras officiellt fler dödsoffer pga drunkning, än någon tidigare månad. 141 döda redan i mitten på månaden. Och ett valhänt EU sätter sin tillit till förmågan att köpa det turkiska ledarskapet.

Drunknad flykting, minst 200 bara i januari.

3 miljarder Euro, en ofantlig summa pengar satsar man för att få turkiskt ledarskap att stoppa flyktvägen över havet. Ett ofantligt slöseri med pengar, varför skulle Erdogan och hans gäng, redan rikligt avlönade av maffian bakom flyktvågen, avstå från den inkomsten för att EU kommer med en ytterligare check. Naturligtvis kommer båterna att fortsätta att gå, och Erdogan kommer att två sina händer samtidigt som han äter goda middagar med flyktmaffians ledarskap. Så fungerar det i den världen.

Om EU verkligen skulle vilja ta tag i detta, så skulle man kräva att få placera kommisarier i flyktinglägren, kräva utrymme i den press Erdogan och hans gäng nu försöker strypa enligt ryskt mönster. Och via upplysning i stor skala tydliggöra att flyktvägen över havet inte är ett alternativ. Den löser inte flyktproblemet, och sannolikheten för att dränkas är överhängande.

Turkiet har alla de medel som behövs för att kontrollera den här utvecklingen om man vill. Men likväl som man tjänar stora pengar på att sälja olja för IS räkning, likväl tjänar man nu stora pengar på människors hopp om en bättre framtid i en annan värld. Alltmedan offren i den cyniska hanteringen blir fler och fler.

Om EU verkligen vill hjälpa Syriens plågade folk, borde man veta bättre än att slösa de resurserna på gangsterregeringen i Ankara.

2016.01.28

Jarl

Våld föder kaos

Den ryska utvecklingen har kommenterats på åtskilliga bloggar under de gångna åren. Skälen till det är många, en omsorg om demokratin och freden i vår del av världen. En omsorg om det ryska folket, säkert i grunden lika fredsälskande som vi svenskar. Därför förtjänar också Ryssland den uppmärksamhet landet och dess ledning får.

Boris Nemtsov, också en tystad regimkritiker.

För den som söker på namnet Litvinenko i bloggen, kommer ett antal bloggar med några år på nacken upp. Mordet på Alex Litvinenko fick ny aktualitet i veckan när en officiell utredning i London bekräftade den bild som också tidigare kommit fram, att Litvinenko giftmördades av ryska agenter på direkt order från den ryska ledningen, Putin.

Litvinenkos öde är bara ett i raden av mord på meningsmotståndare som bär den ryska ledningens prägel. Brutala mord som haft två tydliga syften, dels att tysta oönskade meningsmotståndare, dels att skrämma övriga kritiker till tystnad.

Och succesivt har nu också västvärlden börjat vakna upp och inse allvaret. Den ryska aggressionen flyttas stegvis fram, precis som den tyska på 30-talet och med delvis samma argument.

Kriget i Tetjenien som var oerhört brutalt, följt av övergreppet på Georgien. Och sedan annekteringen av Krim och delar av Ukraina

Nu flyttas fokus ut till Syrien, där Putinstyret valt att med bombkrig hjälpa Al-Assad regimen. Resultatet av den positioneringen har visat sig bli intensifierade bombningar av i huvudsak de demokratikrafter som finns kvar, och ökade flyktingströmmar.

Våld föder kaos. Det råder en oerhörd cynism och brist på respekt för mänskliga rättigheter i den politik som Putinregimen för. Det ryska folket förtjänar bättre än att av en maktgalen politsk ledning kastas in i en utveckling där landets resurser förslösas på militära äventyr, istället för att användas till gangn för utvecklingen i stort i landet.

2016.01,23

Jarl

Palme i vår tid

Boken om Olof Palmes liv har funnits i boksamlingen ett antal år utan att bli läst. Men nu, snart 30 år efter hans död har jag läst de nästan 700 sidorna. Om läsningen började med ett stort mått av skepsis, så förbyttes det gradvis mot ett tillstånd av igenkännande. Boken handlar nämligen inte bara om Olof Palme, den handlar lika mycket om den tid han verkade och hur den avspeglade sig, nu i historiens ljus. Och därmed också en tid som för 40-talisterna också var del av deras uppväxt.

Palme-åren, de 30 år han hade en påverkan på svensk politik, skulle förvandla Sverige från ett ganska inåtvänt och försiktigt land, till en nation som krävde plats, och tog plats i det internationella samfundet. Drivande i den processen var Olof Palme, först som dåvarande statsministern Tage Erlanders grå eminens och rådgivare, senare som ledande minister i olika roller.

Som rådgivare och biståndsgivare till frihetsrörelser och liknande organisationer blev vi en stormakt också i internationell mening. Vänskapsband knöts med mängder av mindre och större nationer. Palme var drivande i skapandet allianser med länder vilka ville stå utanför de stora blocken Sovjet respektive USA/Nato när det gällde frågor under det kalla krigets dagar.

Och mer än allt annars kanske kampen runt Vietnam-kriget kom att prägla hans styre. När han i ett numera klassiskt jultal hårt kritiserade de amerikanska bombningarna av Vietnam, blev han ett givet villebråd för de många som inte såg några problem i övergrepp i sin blinda tillit till den amerikanska politiken.

Hade Palme i vår tid accepterat den israeliska politiken, en politik som bygger murar runt sitt eget folk, och som under årtionden tagit för sig av land allt efter eget behov. Det förtryck det judiska folken fått erfara i tidigare generationer, utsätter man nu till viss del det palestinska folket i vår tid.

Eller skulle Palme ha tyst åsett våldsutvecklingen i Mellanöstern och den Saudiarabiska maktdemonstration som med förakt för demokratiska spelregler, utan att blunda med piskrapp, eller som helt nyligen med halshuggning av 43 misshagliga personer med skrämsel och våld styr sitt folk och närliggande länder?

Om någon av vårt tids politiker bär spår av Olof Palme, så är det Margot Wallström, den nuvarande, och av mediadrevet nu utpekade utrikesministern. Den minister som tveklöst har mest erfarenhet av internationella förhandlingar, som kan den sidan av politiken bäst, hon skall nu manövreras ut av skäl som i sammanhanget är skrattretande.

Att tänka fritt är stort hävdas det, Man behöver inte vara partivän med S för att för en gångs skull också ge stöd där det behövs. Av det skälen och utan att någon gång i vuxen ålder ha röstat med S, hoppas jag att Wallström står upp för trycket.

I det avseendet ligger också en värdering av Stefan Löfvens ledarskap. Det har hittills inte imponerat.

2016.01.20

Jarl

1984 idag

Januari 2016, det är många år sedan vi passerade George Orwells 1984, och ännu många fler sedan han skrev boken. En bok där sanningen förvandlats och relativiserats, så att den blev obegriplig och helt relativ. Där dess mål och medel styrs av dess ledares synsätt och önskemål, där alternativa synsätt inte tillåts existera.

I så måtto är Putins Ryssland på god väg åt det hållet. Efter den islossning i det ryska samhället som sovjetmaktens sammanbrott tidigt 1990-tal innebar, följde en tid med politisk frihet och en öppenhet i media som applåderades av alla demokratiska krafter. Men den perioden skulle visa sig vara kort. Jeltsins alkoholproblem raserade den kraftsamling runt demokratitanken som då fanns, och öppnade upp för det auktoritära styre med rötter i sovjets KGB som krafterna bakom Putin eftersträvar.

Ett mycket viktigt medel i den utvecklingen har kontrollen över media varit och är. http://www.dn.se/nyheter/varlden/putin-gar-till-offensiv-med-fejkade-nyheter/. Den här inlagda länken är i det sammanhanget mycket läsvärd och talande.

I den utvecklingens spår finns också otaliga övergrepp på det fria ordets företrädare, alltifrån mord som det på Anna Politkovskaya, den prisbelönta journalist och medmänniska som mördades för sin frispråkighet. I det klimatet växer inga rosor, där gror tistlarna, och de kommer att sticka och såra alltfler ju längre de får verka.

Att nu också de nya demokratierna i EU, Ungern och Polen gjort kontrollen av media till ett huvudnummer i sin ledande roll som politiker är både förvånande och skrämmande. Komna från ett totalitärt förtryck som man kastat av sig, söker man skydd i samma typ av totalitära synsätt när man når egen makt.

Demokratiska synsätt står ständigt under press från auktoritära regimer, vilka har makten som främsta mål, och använder de medel man anser sig behöva. Och med de synsätten har alltid följt ofred, strid och lidande på olika sätt. Den utvecklingen har fått ny fart också i vårt närområde, nu två generationer efter det senaste stora krigen. Den demokratiska kampen för fred och frihet är aldrig över, den måste ständigt vinnas igen. Om det är utvecklingen i Putins Ryssland ett utmärkt exempel på.

2016.01.17

Jarl

Resume Obama

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,

vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,

det är en skörd som undan honom bärgas,

ty den hör evigheten till. Gå fram, du mänsklighet, var glad var tröst,

ty du bär evighetens rike i ditt bröst.

De raderna ur Rydbergs klassiska dikt får utgöra ingress på den här bloggen, förärad Barack Obama. En president som under hela sin tid vid världens viktigaste ämbete, mött mycket motstånd från sina belackare.

Situationen var annorlunda när han för snart 8 år sedan valdes till president. Då jublade de stora massorna över att man för första gången på mycket länge fått “sin” i betydelse folkets president. Knappt hade han tillträtt det ämbetet så briserade den ekonomiska bomb i hans knä, de enorma spekulationer på börsen som skakade hela den globala ekonomin, och för vilken ingen egentligen ställts tills svars. Bördan för den sanering som blev nödvändig har den stora massan av befolkningar fått bära, och reformutrymmet krymptes på samma gång på resurser som kunde kommit välgång och framåtskridande till del.

Att vara den första färgade presidenten i USA har också varit både en tillgång och ett hinder. En tillgång genom det starka stöd som ändå burit honom genom åren och genom 2 lyckosamma val. En börda genom den ständiga påminnelse om ursprung och etnicitet som också präglar grupper av det amerikanska samhället, låt var i ofta subversiv form.

När Obama igår kväll (12.1) höll sitt årliga och sista “State of the Union”-tal, talet till det amerikanska folket, så var det en statsmans tal, ett tal som skiljde sig från föregångarnas i det att han lyfte framtidsfrågorna på ett tydligt och positivt menat sätt. Där föregående presidenter haft för vana att göra återblickar på vad man åstadkommit, valde Obama att tala om framtiden, och inpränta de tankar och synpunkter som också ryms i den amerikanska konstitutionen, i vårt tid.

Vissa människor växer över tid, också sedan de lämnat sina uppgifter, sitt ämbete. Obama har smutsats mycket av Tea-party rörelsens och liknande företeelsers folk. När historien skrivs om några år, kommer han med stor sannolikhet att uppskattas för de arbete han gjort både för att utjämna klyftorna i det amerikanska samhället, för sjukvårdsreformen, och för tillbakadragandet av stridande förband i olika krishärdar.

Den sistnämnda uppgiften, den att vara världens polis återstår för det internationella samfundet att ordna. Och det går nog inte att göra enbart med nya stängsel kring den egna gården.

2016.01.13

Jarl

Naiv

Var tid har sina modeord. Inom politiken har de senaste veckorna ordet Naiv fått en pånyttfödelse. När politikens främste företrädare, likt ledarna för de nuvarande regeringspartierna väljer att framställa sig som naiva när man bryter de vallöften och den moralisk/etiska plattform man stod så odelat bakom i valet 2014, och även vid riksdagens öppnande i höstas, då finns anledning att kommentera detta.

Ordet naiv leder tanken till den som är oförstående på grund av ålder eller bildning, och används nog oftast på barn och ungdomar. Är det rimligt att använda ordet som epitet på landets högsta ledning, personer som har hela landets resurser till sitt förfogande för att förankra sina beslut. Personer som har myndigheter och enorma erfarenhetsbanker till sitt förfogande i sitt beslutsfattande?

Svaret borde rimligen vara att de personerna inte har rätt att använda det begreppet. Det är ett utomordentligt billigt sätt att söka smita undan det ansvar man accepterat när man tog på sig rollen som främste företrädare i det offentliga Sverige.

Vi är många idag som oroas över utvecklingen i vårt land, inte bara knutet till invandringen som sådan, utan också om frågor som rättsstatens utveckling när alltfler talar om parallella samhällen i vårt land. Om utvecklingen på välfärdsområdet där äldrefrågorna och vårdfrågorna har stort fokus. Och inom energiområdet där galenskaperna runt nedsläckningen av kärnkraften och huvudlöst galna subventioner till olönsam och opålitlig vindkraft får Scanias omtyckte och mångårige ledare och VD Leif Östling i en intervju kalla energipolitiken styras av personer med “Fullständigt hål i huvudet”. Han är inte ensam om sin kritik, den kommer från Kungliga Vetenskapsakademin sedan år tillbaka, den kommer från näringslivet som ser sin existens hotad, och den kommer från en ständigt växande mängd av medborgare som valt att inte förklara sig naiva, trots att man saknar de nätverk som ledande regeringsföreträdare har.

Orden som används har betydelse, när ledande politiker vill få oss att tro att de varit eller är naiva, försöker de istället att infantilisera oss som medborgare. Vi skall förmås tro någonting som inte stämmer, politikens företrädare är inte naiva. De drivs av prestige, makthunger och brist på ansvar för det ämbete man påtagit sig. Då kan minoritetspartier som Centern i den gamla regeringen, och miljöpartiet i den nuvarande, få föröda förutsättningarna för landets utveckling, och parera kritiken med att vid valda tillfällen kalla sig naiva.

Är det ett sådant ledarskap landet behöver?

2016.01.10

Jarl

Greven och betjänten

Journalistik som slasktratt, skulle man kunna se som titel på det här inlägget. Egentligen borde det vara det motsatta. Det finns ju journalister som gör ett mycket förtjänstfullt arbete med granskning av politik och samhällsutveckling. Program som Uppdrag granskning och Kalla fakta är viktiga, och den grävande journalistik som Maciej Zaremba ger exempel på är likaså prisad för sin höga journalistiska klass. Men mycket av den journalistik som produceras, liknar mer beställningsjobb från de ledande samhällsskikten än kritiskt granskande reportage.

Ett litet men i sig talande exempel på journalistisk prostitution får nedanstående händelsekedja utgöra, den har sin förankring i kommunen norr om skogen, berörd i många bloggar genom åren, dess egentliga namn är Örnsköldsvik. En kommun som sedan årtionden styrts av ett enväldigt socialdemokratiskt parti, enväldigt i så måtto att det varit så starkt, både i valmanskåren och i det tjänstemannaskikt man skapat, att få vågat utmana partiet.

Greven och betjänten, S-partiets torped och lokaltidningens representant i kärvänligt samspråk i fullmäktige.

Vittnesmålen under åren har varit återkommande om att näringsidkare som motsatt sig partiet eller kommunens handlande, sett sina leveranser eller tjänster till den stora kunden kommunen försvinna. Anställda som protesterat har frusits ut, lönestoppats och på sikt också mist sina tjänster. I den miljön verkade också en lokaltidning som kunde varit den tredje statsmakten, men på sikt utvecklats till en föga ifrågasättande megafon till det styrande S-märkta partiet.

Under 90-talet valde ett antal personer med stark identitet i Socialdemokratin att hoppa av och ansluta till en rörelse som växte i landet, ett tvärpolitiskt parti med titeln SPI, Sveriges Pensionärers Intresseparti. Inför valet 2010 fick partiet stöd av också erfarna politiker med liberal bakgrund, och partiet fick 2 mandat i fullmäktige, lika många som Fp, Mp och V hade.

Med sitt nya ledarskap blev SPI ett växande parti men också ett parti som i motioner och interpellationer ständigt ifrågasatte det politiska ledarskapet. Det fick också alltfler medlemmar, och hade inför valet 2014 passerat 100 medlemmar, betydligt fler än exempelvis Fp och Mp och M. I lokaltidningens insändarsspalt syntes partiet ofta, och kommentarsfälten stödde partiet i de flesta frågor som behandlades innan de plötsligt togs bort ur tidningen, man ville uppenbarligen inte publicera kommentarer längre.

Att samarbetet mellan lokaltidningen och det styrande S-partiet var mycket nära var inte svårt att se. Bilden ovan från en paus i fullmäktiges arbete är talande. I en debatt i fullmäktige i oktober 2013 refererad i lokaltidningen, gick partiets nuvarande ledare Glenn N gick till hårt angrepp på partiets representant i fullmäktige. Följden blev att kommentarsfälten i tidningen blev många med stöd för SPI-företrädaren, tidningen valde senare att ta bort kommentarsfälten.

Från den stunden och fram till valet 2014, valde lokaltidningen dels att tiga ihjäl partiet, dels att vid ett antal tillfällen gå till hårt angrepp på partiet. Man drog sig inte för att i det sammanhanget i dec 2013 också utnyttja en dödssjuk kvinna med det uppenbara syftet att angripa partiet, bara dagar innan hon avled.

SPI var inför valet 2014 starkare både vad avser kandidater på listorna och ekonomiskt än man varit någon gång tidigare, och också mycket aktivt i valrörelsen. Det oroade tydligen, smutskastningen av partiet var omfattande och grundlös, en smutskastning som också lokaltidningen deltog i på ett aktivt sätt. Man valde att i en skriftlig spya kalla partiet näringslivsfientligt och en enmansföreställning.

Kampanjen lyckades. Resultatet på valdagen blev att SPI-partiet förlorade sin politiska plattform i kommunen, huruvida tystandet av den kritiska rösten gjort Örnsköldsvik till en mer demokratisk och av öppen debatt levande kommun överlåter jag åt läsarna att avgöra.

2016.01.05

Jarl

Etanolens exodus

Vägen från succé till katastrof är kantad av goda föresatser sägs det. Och kanske är det så, men i så fall föresatser som borde prövats bättre. Få exempel på detta är bättre, än utvecklingen av etanoläventyret i vårt land, något som läsarna finner många inslag av i den här bloggen genom att söka på orden Sekab eller etanol.

I dagarna har media visat med grafer och i ord att etanolförsäljningen nu i stort sett upphört förutom för fordon som kommuner eller andra offentliga företrädare sitter fast med, typ etnanolbussar. Den enskilde bilisten tankar sitt fordon med bensin även om det är en etanolbil, av de enkla skälen att det är billigare och att man räds de motorproblem som blivit legio i etanolbilarna.

För etanolfanatikerna i kommunerna, där Örnsköldsvik är den främste, återstår att slicka såren av en politisk utveckling där miljardbelopp matades ner i etanolens svarta och aldrig sinande hål, tills man ekonomiskt nära kommunal konkurs tvingades hoppa av etanoltåget. Kvar blev en av landets hårdast skuldsatta kommuner/per capita, och en skuldbörda inom andra kommunala områden som infrastruktur, långt eftersatt underhåll i kommunala anläggningar, ett ständigt läckande VA-system och en kulturell sektor som helt blivit beroende av dess ideella krafter.

Och för att skymma sikten för medborgarna skryter man om att man har länets lägsta kommunalsatt, samtidigt som man tillhör de dyraste kommunerna i landet när det gäller avgifter för kommunal service, exempelvis VA-taxorna.

Att fördela skulden i den härva som fick uppdrag granskning att hålla ett timslångt program om detta i augusti 2014, låter sig inte göra i den här bloggen. Det vore lätt att peka på enskilda personer som drivit utvecklingen, kommunalrådet Söderström och etanol-jesus Carstedt, men väljarna har också ett val.

Man har valt, och fortsätter att välj personer och parti efter S partibok och får också bära konsekvenserna eller likt undertecknad välja annan livsluft.

2016.01.02

Jarl