fredag, februari 26, 2016

Politisk dimma


Morgon i landets näst största stad. Dimman är kompakt efter en kall natt, man ser inte till andra sidan älven när jag tar båten till färjeläget på andra sidan vid Klippan. Därifrån är det några hundra meters promenad till medborgarhuset där konferensrummet Kungen väntar tillsammans med 20-talet andra ledande företrädare för seniorerna i staden. Vi skall under några timmar ta oss an ngra av vår tids samhällsfrågor.

På podiet står ledaren för SPF Seniorerna, landets näst största seniororganisation med sina 270.000 medlemmar. Cristina Rogestam har en lång och gedigen erfarenhet från riksdag och statliga verksledningar, inte minst som ledande tjänsteman i invandrarverket under den senaste stora flyktingvågen på 90-talet, när som mest drygt 80.000 personer 1992 kom från ett krigsdabbat ex.jugoslavien till vårt land.


Att dagens utmaning med ca 160.000 nya svenskar är en ännu större utmaning för landet och de styrande inom politik och förvaltning är uppenbart för henne. Samtidigt har man tydligen glömt, eller valt att tänka bort de erfarenheter som tidigare flyktingvågor gett. Man pratar om att det är så viktigt att människors kunskaper tas tillvara. Att de nytillkomnas kunskaper och utbildningar valideras för att snabbt få dem i arbete, men alltför lite görs av en trög byråkrati. Man gav de nytillkomna språkutbildning genom SFI med en gång, då för 20 år sedan. Så inte idag. Nu förvägras även de som har uppehållstillstånd den grundläggande och allra viktigaste kontakten med samhället språkutbildningen, genom ett osedvanligt korkat regelverk. Ett byråkratiskt moment 22 som innebär att får man inte egen lägenhet och egen adress, så får man inte den grundläggande samhällsservicen. Vår tids byråkratier är de absolut främsta byggarna av utanförskap i det nya Sverige.

Arbete är vid sidan av språket nyckeln till en lyckad integration. Vi behöver få så många av de nytillkomna i produktivt arbete som möjligt, och så fort som möjligt. Om det talas det på tidningarnas debattsidor, och professor Calmfors i ekonomi och livligt förekommande i debatten är en av dem som luftar sina synpunkter. Sänk minimilönerna i arbetslivet från 18-19000 kronor i månaden, till 15000 kronor är hans recept.

I Aktuellts Agenda den 28.2 debatterade V-s partiledare Sjöstedt den frågan med Liberalernas Björklund. Björklunds inspel bejakade Calmfors ide, samt att dessutom staten borde ta bort de löneskatter och arbetsgivaravgifter som är knutna till lönen. Med andra ord att arbetsgivarna skulle ges en enorm subvention. Och vi skulle skapa en ny underklass som inte får tjäna in och bidra till samhällsarbete, sin egen sjukförsäkring och pension.
Sjösteds inspel blev att en sådan utveckling är respektlös och ovärdig det svenska samhället.

Värt att notera i den debatten är att ca 800.000 av landets pensionärer, de flesta kvinnor har en pension som är lägre än 15.000 sek/månad, och på den lönen betalar en högre skatt än den som arbetar. Och att nyfattigdomen bland äldre ökar på ett sätt som borde vara orimligt i ett land som bygger på respekt och värdighet. Men i de politiska dimmornas land fick inte den frågan plats i Agenda-debatten.
2016.02.26
Jarl

1 kommentar:

Harald Öberg sa...

Så långt borta från pensionärernas bekymrade ”sittason” idag som det bara är möjligt, men var av hjärtat är fullt av för stunden ”käbblar och tjollrar” undertecknad…

Sen lördagkväll den 20 februari 2016 tog jag och min svåger en promenad längs västra sidan av Sveavägen i Stockholm fram till biografen Grand. Vände och tog östra sidan tillbaka. Där i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan stannade vi till. Lät tankar och orden flöda fritt om förändringar som skett i vårt samhälle under dessa trettio långa år.

Här på platsen ser vi att Dekorima heter inte Dekorima längre utan Urban Deli. Dekorima-mannen hade idag säkert hetat Urban Deli-mannen om mordet skett nu år 2016. Sveavägen 2016 är heller inte lika folktomt som Sveavägen 1986. I var och varannan vrå längs promenadvägen från Grand till korsningen Tunnelgatan – Sveavägen hittar vi dem – där i mörkret, bilavgaserna och kylan, de sovande tiggarna, utländska män, kvinnor och halvvuxna under sina filtar och med sitt bohag staplat bredvid sig. De som tidigare under dagen befolkade T-banecentralen och butiksentréerna. Här söker de nu vila och tröst efter ännu en tröstlös dag och inför ännu en kommande dag av tröstlös förväntan på något bättre i sina liv.

Trettio år har gått sedan Palme lämnade jordelivet och livet som svensk regeringschef för en mördares kula här vid korsningen Sveavägen – Tunnelgatan där vi nu stod. Trettio år, där det har hänt massor i och med Sverige, men där ingen på trettio år, inte har kommit närmare någon lösning på vem det var som släkte Palmes låga. Trettio år som bara har skapat frågetecken…

Hade händelsen skett trettio år senare, en råkall dag i slutet av februari 2016, då hade vi säkert fått vakna med en rikspolischef Dan Eliasson i TV:s morgonsoffa dagen efter, som med inlevelse och tårar i ögonen kläckt ur sig något i stil med “Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar. Naturligtvis för de anhöriga. Men också för den enskilde gärningsmannen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den personen växt upp under? Vad är det för trauma hen bär med sig?” Då hade Mona Sahlin i sin roll som nationell samordnare med till visshet gränsande sannolikhet anlitat Leif GW Persson som privatspanare för att hjälpa polisen. Då hade nuvarande statsminister Stefan Löfvéns chefsideolog Henrik Arnstad twittrat om vilka det var som låg bakom mordet innan polisen hade hittat den första kulan på andra sidan Sveavägen.

Då, hade inte den hopplöst vilse vice statsministern Åsa Romson fått ta över efter Palme, utan den precis lika snurriga utrikesministern Margot Wallström

Idag, tidningarna låter experter och förståsigpåare berätta om sina teorier, vem de tror det var, han som skulle ha kallats Urban Deli-mannen idag. TV4 kör två program kvällarna efter varandra. SVT följer efter. Expressen har en tjock bilaga som man kan köpa för 79 kronor inne på ICA-Kvantum. Och så håller det på. Ingen kan säga att Palme inte berör 30 år efter mordet, ingen kan påstå att det inte går att göra sig rejält med pengar på mordet som kommersiell aktör i mediebruset.