Morgon i landets näst största stad.
Dimman är kompakt efter en kall natt, man ser inte till andra sidan
älven när jag tar båten till färjeläget på andra sidan vid
Klippan. Därifrån är det några hundra meters promenad till
medborgarhuset där konferensrummet Kungen väntar tillsammans med
20-talet andra ledande företrädare för seniorerna i staden. Vi
skall under några timmar ta oss an ngra av vår tids samhällsfrågor.
På podiet står ledaren för SPF
Seniorerna, landets näst största seniororganisation med sina
270.000 medlemmar. Cristina Rogestam har en lång och gedigen
erfarenhet från riksdag och statliga verksledningar, inte minst som
ledande tjänsteman i invandrarverket under den senaste stora
flyktingvågen på 90-talet, när som mest drygt 80.000 personer 1992
kom från ett krigsdabbat ex.jugoslavien till vårt land.
Att dagens utmaning med ca 160.000 nya
svenskar är en ännu större utmaning för landet och de styrande
inom politik och förvaltning är uppenbart för henne. Samtidigt har
man tydligen glömt, eller valt att tänka bort de erfarenheter som
tidigare flyktingvågor gett. Man pratar om att det är så viktigt
att människors kunskaper tas tillvara. Att de nytillkomnas kunskaper
och utbildningar valideras för att snabbt få dem i arbete, men
alltför lite görs av en trög byråkrati. Man gav de nytillkomna
språkutbildning genom SFI med en gång, då för 20 år sedan. Så
inte idag. Nu förvägras även de som har uppehållstillstånd den
grundläggande och allra viktigaste kontakten med samhället
språkutbildningen, genom ett osedvanligt korkat regelverk. Ett
byråkratiskt moment 22 som innebär att får man inte egen lägenhet
och egen adress, så får man inte den grundläggande
samhällsservicen. Vår tids byråkratier är de absolut främsta
byggarna av utanförskap i det nya Sverige.
Arbete är vid sidan av språket
nyckeln till en lyckad integration. Vi behöver få så många av de
nytillkomna i produktivt arbete som möjligt, och så fort som
möjligt. Om det talas det på tidningarnas debattsidor, och
professor Calmfors i ekonomi och livligt förekommande i debatten är
en av dem som luftar sina synpunkter. Sänk minimilönerna i
arbetslivet från 18-19000 kronor i månaden, till 15000 kronor är
hans recept.
I Aktuellts Agenda den 28.2
debatterade V-s partiledare Sjöstedt den frågan med Liberalernas
Björklund. Björklunds inspel bejakade Calmfors ide, samt att
dessutom staten borde ta bort de löneskatter och arbetsgivaravgifter
som är knutna till lönen. Med andra ord att arbetsgivarna skulle
ges en enorm subvention. Och vi skulle skapa en ny underklass som
inte får tjäna in och bidra till samhällsarbete, sin egen
sjukförsäkring och pension.
Sjösteds inspel blev att en sådan
utveckling är respektlös och ovärdig det svenska samhället.
Värt att notera i den debatten är att
ca 800.000 av landets pensionärer, de flesta kvinnor har en pension
som är lägre än 15.000 sek/månad, och på den lönen betalar en
högre skatt än den som arbetar. Och att nyfattigdomen bland äldre
ökar på ett sätt som borde vara orimligt i ett land som bygger på
respekt och värdighet. Men i de politiska dimmornas land fick inte
den frågan plats i Agenda-debatten.
2016.02.26
Jarl
1 kommentar:
Så långt borta från pensionärernas bekymrade ”sittason” idag som det bara är möjligt, men var av hjärtat är fullt av för stunden ”käbblar och tjollrar” undertecknad…
Sen lördagkväll den 20 februari 2016 tog jag och min svåger en promenad längs västra sidan av Sveavägen i Stockholm fram till biografen Grand. Vände och tog östra sidan tillbaka. Där i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan stannade vi till. Lät tankar och orden flöda fritt om förändringar som skett i vårt samhälle under dessa trettio långa år.
Här på platsen ser vi att Dekorima heter inte Dekorima längre utan Urban Deli. Dekorima-mannen hade idag säkert hetat Urban Deli-mannen om mordet skett nu år 2016. Sveavägen 2016 är heller inte lika folktomt som Sveavägen 1986. I var och varannan vrå längs promenadvägen från Grand till korsningen Tunnelgatan – Sveavägen hittar vi dem – där i mörkret, bilavgaserna och kylan, de sovande tiggarna, utländska män, kvinnor och halvvuxna under sina filtar och med sitt bohag staplat bredvid sig. De som tidigare under dagen befolkade T-banecentralen och butiksentréerna. Här söker de nu vila och tröst efter ännu en tröstlös dag och inför ännu en kommande dag av tröstlös förväntan på något bättre i sina liv.
Trettio år har gått sedan Palme lämnade jordelivet och livet som svensk regeringschef för en mördares kula här vid korsningen Sveavägen – Tunnelgatan där vi nu stod. Trettio år, där det har hänt massor i och med Sverige, men där ingen på trettio år, inte har kommit närmare någon lösning på vem det var som släkte Palmes låga. Trettio år som bara har skapat frågetecken…
Hade händelsen skett trettio år senare, en råkall dag i slutet av februari 2016, då hade vi säkert fått vakna med en rikspolischef Dan Eliasson i TV:s morgonsoffa dagen efter, som med inlevelse och tårar i ögonen kläckt ur sig något i stil med “Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar. Naturligtvis för de anhöriga. Men också för den enskilde gärningsmannen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den personen växt upp under? Vad är det för trauma hen bär med sig?” Då hade Mona Sahlin i sin roll som nationell samordnare med till visshet gränsande sannolikhet anlitat Leif GW Persson som privatspanare för att hjälpa polisen. Då hade nuvarande statsminister Stefan Löfvéns chefsideolog Henrik Arnstad twittrat om vilka det var som låg bakom mordet innan polisen hade hittat den första kulan på andra sidan Sveavägen.
Då, hade inte den hopplöst vilse vice statsministern Åsa Romson fått ta över efter Palme, utan den precis lika snurriga utrikesministern Margot Wallström
Idag, tidningarna låter experter och förståsigpåare berätta om sina teorier, vem de tror det var, han som skulle ha kallats Urban Deli-mannen idag. TV4 kör två program kvällarna efter varandra. SVT följer efter. Expressen har en tjock bilaga som man kan köpa för 79 kronor inne på ICA-Kvantum. Och så håller det på. Ingen kan säga att Palme inte berör 30 år efter mordet, ingen kan påstå att det inte går att göra sig rejält med pengar på mordet som kommersiell aktör i mediebruset.
Skicka en kommentar