När strömmingen försvann

Sommar med sol och fina dagar. Semestertid och längtan går till kusten med bad och restaurangbesök. På matsedeln saknas i år den tidigare år obligatoriska, traditionella och goda strömmingen. Synd på en fin fisk, en råvara med så många olika tillämpningar.

I media och SVT-s nyhetsprogram talar man med de kustfiskare som med omsorg om bestånden och sin egen framtida försörjning, traditionellt fiskat på ett hållbart sätt. De ser nu den framtiden raserad, och frågan ställs varför?

Havet är vackert, och kan möjligen uppfattas oändligt. I dess djup lever fiskarnas mångfald i sina olika faser. Större delen av året lever fisken långt från kusterna, för att på vår och försommar söka sig mot land och älvar för sin fortplantning. Det begränsade fiske med små båtar och relativt enkla redskap kustfiskarna använder har aldrig varit en fara för fiskets framtid. Men nya tider och nya makthavare har helt förändrat verkligheten.

Sedan EU-inträdet ca 20 år tillbaka har ett industrifiske etablerats, vars uppgift inte är att förse restaurangerna med matfisk. De arbetar med fiskefartyg som är 100-falt större än kustfiskarnas. De fiskar året runt och tar upp allt de kan. Fisken levereras sedan till industrier i olika länder. Där blir den till oljor och fodervara till djur och odlad fisk.

Borta är det hållbara fisket, in har vi fått rovfisket. Hur resonerar då den myndighet, Havs och Vattenmyndigheten vars uppgift det är att värna om fiskets framtid?

I den mycket välgjorda dokumentärserien Fiskarnas Rike (SVT Play del 3) uttalar sig ansvarig chef. Hans uppfattning är att myndighetens uppgift inte är att värna om bestånden av fisk, men att medverka till att fisket blir lönsamt.

Och lönsamt har det blivit för de som fått förmånen att tömma haven. Industrifiskets företrädare följer gärna tesen ”verka utan att synas”. Det är en utomordentligt lönsam affär.

Men haven är kommunicerande kärl, och när haven töms kommer ingen fisk in till kusten för att leka. Och Strömmingen försvinner från restaurangernas matsedel.

2022.07.28

Jarl Strömbäck, Sjökapten f.d. Liberal Politiker

 

Valborg 2020

Valborgsmässotid i corona-virusets skugga. Vädjan om inställda arrangemang från myndigheternas sida. Säkert en klok sådan, vården sviktar under pressen av alla inneliggande och krävande patienter. Samtidigt pågår debatten om hur vi som nation har skött kampen mot viruset. Facit är i vart fall så här långt, att antalet döda i vårt land jämfört med våra närliggande länder, är flerfaldigt högre än i de länderna per 100.000 invånare. Och de som skulle skyddas primärt, äldre med behov av hjälp och stöd på boenden och i hemtjänsten, har blivit en särskilt utsatt grupp.

Om det går debattens vågor höga, och kommer att göra det också framgent. Svensken i allmänhet är van att anpassa sig till myndigheten. Och givet det förhållandet lägger man sin tilltro till dess företrädare. Ledande företrädare blir “hjältar” i mångas ögon trots över tid mycket tveksam hantering av krisen. Statsministern och hans parti får en boost man nog inte hade fått utan den krisstämpel som nu med rätta matas ut till medborgarna i dagliga långa TV-sändningar.

Samtidigt startar nu vissa av de företag som i inledningen av krisen permitterade, upp sina verksamheter. Volvo går igång, om än med reducerad kapacitet. Och krisen ger tillfälle för många företag att anpassa sig till en ny verksamhetsnivå. Varsel om uppsägningar ökar i både mängd och omfång. Landets BNP för 2020, beräknas nu falla med 7%, samtidigt som arbetslösheten med sina 11% mer än fördubblas jämfört med i februari.

Låne- och bidrags karusellen snurrar nu allt fortare i en strävan att undvika konkurser, uppsägningar och personliga tragedier. Trots det är det många, i synnerhet småföretagare och timanställda, som nu går en mycket oviss framtid tillmötes. Tryggheten om man nu skall tala om en sådan, är nu kopplad till verksamheter som på ett eller annat sätt bidrar i kampen mot viruset.

För en vecka sedan rådde högtryck och värme, stora delar av landets södra delar förklarades ha sommar. Idag +2 grader och en kall nordlig vind drar över landets västra kust. Om någon timme kommer regnet att strila ner över nejden. Bra för växtligheten och grundvattnet. Och ett avsvalkande hinder för de som annars enligt tradition skulle festat vid brasor och i landets parker. Den glädjen får anstå till bättre tider.

2020.04.30

Jarl S

Kris och konsekvenser

Ljummen och riktigt fin vårmorgon denna marsdag, om än solen är skymd av tunna moln. För bara ett par dagar sedan var kyla och hårda vindar rådande, så skiftar vädret från hårt till gott. Och kanske den återspeglingen kan ses också i någon mån av det som nu ses som den största samhällskrisen på decennier i global mening.

Ett osynligt litet virus och dess spridning skrämmer nu en hel värd till underkastelse, isolering och kraftiga samhällsförändringar. Gränser mellan länder stängs, kommunikationslinjer, i synnerhet flyget stoppas. Rese mönster slås sönder och regeringar meddelar förbud mot större sammankomster än 5 personer (Österrike),50 personer (USA), och i vårt generösa land 500 personer.

Bakom den generositeten ligger krassa politiska bedömningar. Sverige har inte råd och möjlighet att bekämpa Corona krisen på samma tydliga sätt som andra länder. Våra sjukhus är överbelagda redan med normal aktivitet. Utrymme för stora grupper Corona-fall finns inte utan att annan sjukvård ställs åt sidan. Testkit finns inte för masstestningar, och utrustning för de som arbetar med de sjuka saknas.

Alltså väljer man från myndigheternas och politikens sida att bagatellisera pandemin jämfört med många andra länder, och därmed också lägga riskerna på den enskilde medborgaren. Dessbättre och tydligare är de många företag som likt Volvo och Ericsson anmodar de anställda som så kan att arbeta hemifrån. Där inser man värdet av att skydda sin personal så långt det går.

Coronavirusets farlighet, liksom de åtgärder som vidtas, eller underlåts att vidtas, kommer i en framtid att utvärderas. I den utvärderingen kommer inte de kunna deltaga, som kommer att offras på den politiska handlingsförlamningens och oförmågans altare.

Hur många de offren blir kommer kanske också att hemligstämplas.

2020.03.16

Jarl S

I farsotens tid

Fin morgon på landets västra kust när detta skrivs. Dagarna blir allt längre, och duvorna kuttrar som en markering att deras vårkänslor nu vaknat. Det ligger hopp i vårtiden, men i år också en skugga av hotet från det stora landet i öster Kina, Corona-viruset.

Det kan tyckas märkligt att vi i vår upplysta tid inte har de medel som behövs för att möta ett virus, men så är fallet. Senast en pandemi av de slaget härjade stort, var för drygt 100 år sedan. Då sprunget ur 1-a världskrigets skyttegravar, kom det att kallas spanska sjukan, och dess härjningar beräknas ha kostat mellan 50-100 miljoner människor livet. Det viruset angrep i huvudsak människor i blomman av sin kraft, vuxna och annars fullt friska personer. Sjukförloppet var mycket snabbt, och dödligheten stor.

Spanska sjukan i Kansas 1918

Vår tids utbrott är ännu i en uppbyggnadsfas, men har visat på en dödlighet av drygt 3 %. De som drabbas hårdast den här gången är av rapporteringen att döma personer med svagt immunförsvar, och de med hjärt-och lungsjukdomar. De flesta avlidna är också mot den bakgrunden äldre personer.

Pandemin i vår tid slår också hårt mot det moderna näringslivet. När alltmer av de vi behöver är del av direkta leveranser, och korta lager, blir också sårbarheten därefter. Myndigheternas försök att lugna folket i allmänhet, väcker snarare ett stort tvivel på de riktiga i de rapporter som meddelas på olika sätt.

Stängda verksamheter och/eller kraftigt minskad rörlighet skapar stort tapp för turism och hotellnäringarna. Stoppade evenemang blir på motsvarande sätt intäktsbortfall för arrangörer och verksamma på olika områden. Samhällskostnaderna ökar utan motsvarande intäkter.

De budgetar som lagts kommer inte att hålla för offentliga och privata företag, och oron kommer att skapa uppsägningar och arbetslöshet.

De moderna samhällena är på väg in i en prövning man inte haft på många år enligt många experter. Visst vore det bra om det dystopiska scenariot visade sig felaktigt, men sannolikheten att vi nu ser upptakten till en verklig pandemi är nog större.

2020.03.07

Jarl S

Politik på villovägar

Det är valår i Sverige. Så här i början av året putsar de politiska partierna på sina valprogram. Sverigedemokraternas framgångar med sin främlingsfientliga retorik har stannat av vid ca 15%, knappast en siffra som i sig är skrämmande. Den nivån kan nog accepteras, och borde accepteras i ett demokratiskt samhälle. Men just av det skälet är den omsvängning som nu ses i de andra ledande partierna anmärkningsvärd och nedslående.

Nu förefaller det som om både S och M, de båda ledande partierna kommer att göra främlingsrädslan till en bärande del i årets valrörelse. Den gångna veckan har utspelen i media i de avseendena varit många. Judarnas situation i europeisk 1930-tals politik, antisemitismen, har i vår tid ersatts av en allmän främlingsrädsla. En attityd som inte sällan drivs av de som har liten eller ingen egen erfarenhet av samarbete med människor med annan kulturell bakgrund.

I Sverige gäller svensk lag, och så skall det vara. Rättstillämpningen och ordningen i det avseendet har de rättsvårdande myndigheterna. Om de inte gör sitt jobb, skall orsaken sökas där. Inte genom att misstänkliggöra de drygt 2 miljoner människor med utländsk bakgrund, och deras barn, vilka kommit till vårt land sedan 1970-talet. Sveriges utveckling hade inte varit i närheten av där den är idag utan den invandringen. Den brottslighet man upplever i vårt land skall bekämpas oberoende av vem som är förövaren. Men då måste också myndigheter och politik skapa de förutsättningarna. Det skall inte var möjligt att internationella stöldligor obehindrat och med fulla billast, skall kunna lämna landet utan kontroll. Straffsatserna för grova brott, och ordningsstörningar måste skärpas oberoende av vem som utför dem.

I ropen på mer av fakta, rekommenderas de som är intresserade att läsa boken “Utan invandring stannar Sverige”. Där återfinns den ekonomiska statistik som vissa politiker borde läst in sig på, istället för att ropa efter den.

I Göteborg, som Moderaterna nu pekar ut som ett illa varande exempel, finns mångfalden som ett självklart inslag i gatubild och näringsliv. Kollektivtrafiken skulle rasa samman utan den mängd förare i kollektivtrafiken som gör den möjlig. De flesta serviceyrken bygger också i allt väsentligt på den arbetskraft som de invandrade innebär. Både stad och näringsliv är helt beroende av det arbete som görs av "invandrad" arbetskraft och deras avkommor.

Och bemanningsföretagen som arbetar med att söka personer till olika verksamheter, vittnar om att svensk företagsamhet och förvaltning, formligen skriker efter personal. Det finns inget gott exempel på att slutna länder i längden blivit framgångsrika.

De länder som ser öppenhet och möjligheter som ledande begrepp är traditionellt alltid de som står som vinnare. Just det borde de politiska partiernas ledningar påminnas om.

2018.02.11

Jarl

Nyårstankar 2017

Om mindre än 2 dygn avslutar vi år 2017. Ett nytt och spännande år 2018 att se fram emot med  bland mycket annat val till kommuner, landsting och riksdag i vårt land. Men först kanske en liten tillbakablick på det år som snart avslutas.

I vårt land har året präglats i mycket hög grad av effekterna av den galopperande invandring vi fick del av under år 2015. En invandring som välkomnades av vår statsminister med ord om att här bygger vi inga murar. Bara för att någon månad senare göra just det, om än inte i fysisk mening. Sällan får man se och höra ledande politiker som så tydligt byter skepnad, som det Stefan Löfven gjorde i november 2015.

Nu ett drygt år senare, brottas kommunerna med kostnader i 10-miljarders klassen för de invandrare de fått på sin lott. Kostnader som staten skall betala, men ännu inte gjort det. De beloppen finns inte som reserver i de kommunala eller för den delen statliga kassorna. De skall tas någonstans ifrån, och reaktionerna kommer att mätas ut i kommande val.

En gång i tiden myntades begreppet att statens och det offentligas kaka var trygg om än inte så stor. Det var fint att ha jobb inom de sektorerna. I dagens Sverige är de offentliga jobben de som är svårast att fylla, nästan oavsett om det är skola, sjukvård, polis eller annat. Attraktionen att arbeta inom offentlig sektor lockar inte vår tids unga. Nog ligger här en stor utmaning för de offentliga arbetsgivarna.

Och frågan om lag och ordning växer nu starkt som samhällsfråga och problem. Illegala vapen strömmar in i landet, och dödsskjutningarna ökar kraftigt. Internationella stöldligor härjar i landet och har blivit ett jätteproblem för de många som drabbas. Om inte de problemen får en kraftig skärpning, riskerar vi att enskilda eller grupper tar lagen i egna händer.

Nu till den internationella arenan. Efter ett tämligen långt arbetsliv som haft stora inslag av internationella kontakter och resor, är det ofrånkomligt att perspektiven blir globala mer än lokala. Parat med både ett historiskt intresse och politisk verksamhet under många år, finns också de analyser som finns lätt tillgängliga för den som vill söka dem i vårt digitala samhälle.

I det sammanhanget kan noteras att den arabiska vår som hälsades med så stort positivt intresse för några år sedan, har förändrats till en verklig “höst”, eller mardröm för länder som Libyen, Syrien, Jemen, men också för andra närliggande länder i afrika och mellanöstern. Kriget i Syrien har totalt splittrat landet, och många miljoner tvingats på flykt undan bombregnet ryssarna tillsammans med regimen i Damaskus vräkt ut över de demokratiska krafter som strävat efter ett annat ledarskap. Inget tyder på att de problemen är lösta.

I länder som Kina och Indien pågår en tydlig militär upprustning. De är 2 jättar befolkningsmässigt och resursmässigt, som har en historia med slitningar i sina gemensamma gränsområden. På sikt kan de leda till allvarliga konfrontationer.

Och den kanske allvarligaste internationella utvecklingen under det gångna året är naturligtvis USA-s sönderfall politiskt under Donald Trump. Han som skulle göra America Great Again, har istället lyckats med konststycket att under sina 10 månader i ledningen, helt splittra landet. Av Medicinsk expertis har han diagnostiserats som sjuk och olämplig för det ämbete han har. Han har etablerat sig som en person som utan  problem byter uppfattningar som det för passar honom. Och hans behov av att via Twitter skapa en dagordning där varje dag speglar hans uppfattningar med givna kommentarer, är allt annat än statsmannamässigt.

Att det republikanska partiet ställt sig bakom honom är utomordentligt allvarligt för det politiska system som tidigare var ett föredöme för så många länder. Att den ryska påverkan på valet var stor är det inte längre något tvivel på, och inte heller att Wall Street i betydelsen de finansiella systemet genom att ekonomiskt med väldiga belopp till partiet och dess företrädare, också påverkat valet är otvetydigt. Korruptionen har idag nått sådana proportioner i USA, att konstitutionen är hotad. År 2018 kan i det avseendet bli ett ödesår.

Dagens blogg får sluta där, mycket mer skulle kunna skrivas om länder som Polen och Ungern, men tiden får ha sin gång och det finns alltid möjlighet att återkomma.

Från skribenten till läsarna en önskan om ett Gott Nytt År.

Det behöver vi alla i vår globalt sammankopplade värld.

2017.12.30

Jarl S

Laglöshet och rättslöshet

Laglöshet och rättslöshet, två begrepp som varandras hand och handske. När lag och rätt försummas, eller nedprioriteras skadas en grundbult i samhället. Fungerar inte den ena sidan, så fungerar inte heller den andra. Ändå är de centrala begrepp för ett fungerande samhälle.

Att det finns en väsentlig förbättringspotential på de båda områdena är inget nytt. Sedan länge har vi fått vänja oss vid att bilburna gäng, ofta från något grannland, åker på stöldturneer i vårt land. Villainbrotten har stått som ett pärlband efter deras besök, likaså stölderna ur fritidsbåtar i hamnarna. Nästa steg på den vägen är att gamla börjar rånas i sina hem, var slutar det? Och vad säger rättstaten åt sina medborgare?

Istället för att rättsvårdande myndigheter stärker sina egna resurser, sin egen närvaro, så uppmanas människor att organisera grannsamverkan och vakttjänst i båthamnar och på uppläggningsplatser. Så smiter samhället bort från en del av det samhällskontrakt vi anser oss ha rätt till.

I den verkligheten skall vi också nu se det förhållandet att det är förknippat med uppenbara risker att som ensam röra sig i många stadskärnor, i synnerhet på kvällar och nätter. Dagligen sker ett antal rån i de stora städerna, ofta av gäng på 2-4 unga män. Laglösheten har blivit ett verkligt problem, och rikspolischefen begär nu att få 2500 ytterligare poliser för att garantera vår trygghet och bekämpa laglösheten. I det ligger också de brott som är knutna till den “hemliga”koden 291, alltså immigrationen.

Ingen tjänar på att verkligheten hemligstämplas. Ingen misstänkt, alla misstänkta blir resultatet av en sådan policy. Och risken är uppenbar att vissa grupper skuldbeläggs på ett orättfärdigt sätt, istället för att de brott som begås ses som individrelaterade. Och myndigheters och politikers trovärdighet rasar.

Vi behöver värna om rättsamhället för vår nations och vår egen säkerhet, det uppdraget kan inte ges till självutnämnda huligangäng som nu senast (30-31/1) i Sthlm. Den utvecklingen är lika farlig för vår framtida säkerhet, som för demokratin som sådan.

Vårt samhälle står sannerligen inför väsentliga prövningar.

2016.02.01

Jarl

Makt i medial granskning

Den senaste tiden har media visat intresse för två fenomen, som undertecknad tidigare har redogjort för i bloggens form. Det handlar om de maktmissbruk, eller kanske man skulle händelser, som nu också radions redaktion för samhällsprogrammet Kaliber behandlar på ett mycket givande och bra sätt. Lyssna på programmen som nås via webben genom att googla på SR/Kaliber. När detta skrivs har två program sänts, och ett tredje sänds kommande söndag (16/3) kl.1200 i P1.

vägval

Den engelske författaren George Orwells romaner 1984 och Grisfarmen, har i någon mån sin moderna liknelse i en del av de fall som göms under sekretessens mantel av myndighetspersoner, vilka vant sig vid att behandla medborgare som undersåtar.

Det andra området som nu får alltmer av uppmärksamhet, är den rasande snabba utbyggnaden av vindkraften. En utbyggnad som är illa förankrad hos de som berörs mest, de närboende. Och en utbyggnad som sker helt på människans villkor, natur och djurliv är i sammanhanget av underordnad betydelse. Där har TV-programmen Mittnytt liksom riksnyheterna på ett förtjänstfullt sätt lyft anonymitetens täcke över en del av problematiken.

Än en gång är det den starkes rätt som gäller. Både i relationen till de som får sin livsmiljö förstörd, och det djurliv som kommer att drabbas. Att sedan mycket är legitimerat genom ett naturvårdsverk som gjort armkrok med exploatörerna, gör inte saken mer trovärdig. De ursprungliga naturfolkens respekt för sin omgivning, förefaller helt bortblåst av vår tids nya vandaler.

2014.03.14

Jarl Strömbäck

SPI-Välfärden

Svårsmält verklighet

Söndag-morgon när detta skrivs, och morgondimman hänger tät utanför fönstret. Snart dags för lite frukost och en morgonpromenad, men först några reflektioner över händelser med anknytning till kommunen norr om skogen.

 Att kriget och eländet i Syrien får människor att söka trygghet också i vårt land är inte konstigt. Så också för den mor med tre barn som kom till kommunen för en tid sedan. Här skulle de finna frid och ro, och barnen kunna fortsätta sin utbildning.

På kommunens torg skanderade kommunalråd, statsministerkandidat och centerns arrogante besserwisser om vikten av kamp mot främlingsfientlighet och rasism.

I lokaltidningen den 4.1 detta nya år kan vi läsa att den utsatta familjen skall utvisas, men ingen reaktion från de politiska auktoriteter, som bemannade torget? Opportunism blir ibland till ren cynism.

I samma nummer av lokalbladet kan vi läsa om 92-åringen som sjuklig och handikappad i varje mänskligt avseende är kvalificerad för ett boende i trygghet, men förvägras det av den nämnd som kallar sig humanistisk. Vari den humanismen ligger är svårt att förstå, kanske borde nämnden byt namn till något mer passande.

2014.01.05

Jarl Strömbäck

Gruppledare SPI

Makten o bulvanerna 17.

Dags för ännu ett avsnitt i granskningen av vår tids äldrevård, och med fokus på vem som styr, och på vilka grunder?

2013.09.29

Jarl Strömbäck

Har samhällets företrädare verkligen förstått sin roll inom äldreomsorgen?

Att rent intellektuellt förstå sin roll är nog inte problemet.

Det handlar snarare om att det utvecklats en kultur ibland såväl tjänstemän i kommunala förvaltningar, statliga myndighetsanställda samt politiker av olika slag som bäddat in dem i en mycket speciell syn på myndighetsutövning.

Ett förhållningssätt som bjärt kontrasterar medborgarnas förvissning om att samhällets företrädare alltid och under alla omständigheter skall företräda medborgarna, även då de blivit pensionärer.

Man kan fundera ett slag vad som ligger bakom den skeva synen om att samhället alltid skall försöka uppfostra och tillrättavisa medborgare genom livet ända upp och in i pensionsåldern.

Uppbyggnaden av alla möjliga och omöjliga myndigheter under några årtionden har utvecklat en uppfattning att samhället behöver skyddas mot olika former av överträdelser mot de regler som samhället av någon outgrundlig anledning finner skyddsvärda.

Sålunda har vi numera ca 500 statliga myndigheter och till dessa kommer alla kommunala instanser med myndighetsstatus. Då är alla statliga verk oräknade.

Om svensken nu ändå är så auktoritetsbunden och aldrig på allvar vågar ifrågasätta samhällets myndighetsutövning så kan man ju fråga sig varför antalet myndigheter ständigt växer?

Innebär detta att samhället känner sig hotade av sina medborgare alldeles oavsett om det är företagare, vanliga Svenssons eller gamla och sjuka?

Denna paradox kan man grubbla på en stund men alldeles uppenbarligen så känner sig samhället nödgade att anställa alltfler människor för att utöva myndighet över sina medborgare, inklusive de gamla, sjuka och svaga.  

4 Det pågår ett Svarte Petter spel mellan riksdagspolitiker och kommunala politiker där den kommunala nivån känner sig klämda av bristande resurser och egen oförmåga att lösa sina olika myndighetsuppdrag som de trots allt är ålagda att sköta. Resultatet blir en alltmer tilltagande utbyggnad av myndighetsfloran som i många fall ägnar sig åt rena rättsövergrepp på medborgarna. Ställ högre kompetenskrav på politiker och då i synnerhet på de kommunala politikerna.

Hur skyddar vi gamla mot välfärdssamhällets illvilliga marodörer?

Men snälla nån så illa kan det väl inte vara att vi behöver skydda våra gamla mot samhällets olika företrädare, kanske någon invänder?

Rättsövergreppen i fallet med Mariana Norberg skvallrar om att vi alla nog måste inse att frågan är berättigad.

Utan att hemfalla åt konspirationsteorier kan vi alla fall se hennes bedrövliga exempel som ett bevis på vad samhället trots allt kan åstadkomma.

Då samhället och dess företrädare i lugn och ro samt i bästa samförstånd med varandra tillåts sätta någon under ett oinskränkt förvaltarskap enbart för att på ett bekvämt sätt slippa anhörigas ifrågasättande så har myndighetsutövandet nått en ny lågvattennivå.

Att låta en 88 årig lätt dement kvinna bli av med samtliga sina medborgerliga rättigheter, förutom rösträtten, för att samhällets myndighetsutövare skall kunna fortsätta missbruka sin makt bevisar bara att dess företrädare helt har missat sin grundläggande uppgift, d.v.s. att skydda sina medborgares intressen och inte främst sina egna.

5 Så länge inte politikerna i Riksdagen gör en genomgripande förändring av lagstiftningen (främst Föräldrabalken) som styr t.ex. frågan om ställföreträdarskap, typ förvaltare, så måste man temporärt inrätta särskilda domstolar som hanterar dessa, för den personliga integriteten, så viktiga frågorna. Inte minst hanteringen av Alice Babs sätter ju fingret på detta.

http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14342327.ab

 

Makten och bulvanerna 16

Här kommer så avsnitt 2 i serie som också skulle kunna rubriceras ”Vem styr egentligen”. Och naturligtvis hur och med vilken verkan. Läs gärna och begrunda.

2013.09.25

Jarl Strömbäck

Är vi som individer rättslösa mot samhällets företrädare?

Dagens generationer gamla kan måhända av inneboende respekt för auktoriteter ge uttryck för sin tacksamhet att ö h t få sin uppskjutna lön utbetald i form av pension, om än med mycket sämre utfall jämfört med de förväntningar man haft.

Men kommer morgondagens generationer pensionärer att finna sig i den enorma standardsänkning som dagens pensionssystem ger dem då det är deras tur att bli pensionärer?

Om dessutom detta dåliga ekonomiska pensionsutfall kombineras med en alltmer sinande statskassa, varur t.ex. äldreomsorgen skall hämta sin finansiering för att ge alltfler gamla den samhällsservice vi tar för given, så finns en uppenbar risk för en snart förestående pensionärsrevolt.

Det är mot den bakgrundsbilden frågan om individens rättslöshet mot samhället skall ställas.

Är det början på samhällets ofrånkomliga och successiva nedmontering av välfärdssystemen som vi har sett inledningen på de senaste åren?

Vad kan då individen göra för att hävda sin rätt? 

Eller är det faktiskt som David Eberhardt säger i sin senaste bok, ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”? D.v.s. att svensken är ett av världens mest tålmodiga folk då svensken står ut med i princip alla försämringar och all samhällsstyrd ”förnedring” så länge svensken känner sig helt förvissad om att ingen annan på minsta sätt har eller kan få det bättre.

Har vi ö h t funderat på individens möjligheter att ställa samhällets företrädare till svars för alla slags övergrepp som de är indirekt är delaktiga i och som de kan ses som ansvariga för?

Kan vi lita på att samhället alltid vill oss medborgare väl? Mycket tyder på att offentliganställda ser det som sin plikt att försvara välfärdssystemen men då tyvärr ur samhällets perspektiv.

Konfrontationen synes oundviklig så frågan är när har medborgarna fått nog?

2 Slaget om ”mittpålen” i svensk politik har nu börjat få smått bisarra konsekvenser då landets politiker i samfälld kör, likt HC Andersen i sagan, fortätter hävda att Kungen inte alls är naken. När spricker detta med att välfärdssystemen inte kommer att räcka till för att ge medborgarna den skattefinansierade välfärd de vant sig vid?

Är de svaga, gamla och sjuka till för samhället eller är det tvärtom?

Svaret kan tyckas givet men är det verkligen så i den vardag som alltfler gamla tvingas möta?

Nja, det finns verkligen lite evidensbaserad forskning som styrker tesen om att dagens, men framför allt morgondagens, samhälle kommer att se det som givet och självklart att samhället fullt ut är till för sina medborgare.

Man kan möjligen reflektera över om vi som gamla skall se den tidigare så självklara rätten som given att ställa krav på morgondagens samhälle.

Mycket tyder istället på att samhällsutvecklingen i realiteten är på väg åt ett helt annat håll.

Samhället håller snabbt på att abdikera från sin tidigare roll, d.v.s. att se sig själva som de svaga, sjuka och gamlas skyddsänglar.

Offentliganställda vars uppgift det är att verkligen tillgodose de gamlas behov försöker desperat parera en alltmer ohållbar ekonomisk utveckling.

Många kommunala företrädare inom de kommunala förvaltningarna har haft märkbart svårt att hantera den alltmer pressade ekonomiska situation de har att sköta i sitt umgänge med de svaga, sjuka och gamla.

Agerandet från många kommunala politiker och tjänstemän blir därför att gå i försvarsställning mot medborgarna (läs t.ex. de gamla) då de kräver sin självklara rätt av dessa samhällsföreträdare.

Samhällets företrädare har hittills klarat sig endast tack vare de gamlas inneboende respekt för auktoriteter samt rädslan för att hamna i onåd hos myndighetsföreträdare.

Men kommer morgondagens pensionärer att ha samma respekt för samhällets representanters självpåtagna auktoritet?

3 Riksdagspolitikernas sätt att abdikera från sitt ansvar för medborgarna har förskjutit mycket av ansvaret på de kommunala politikerna, vars möjligheter att höja skatterna är begränsade trots det kommunala skatteutjämningssystemet. Kommunala politiker vilka är bakbundna av de olika partiernas centrala kanslier, vilka tvingar kommunpolitiker att gå i ledband från resp partikansli i Stockholm.

 

Rötmånadshistoria

Det borde vara en rötmånadshistoria, men är det inte tyvärr. I år likt tidigare år återkommer det, nu i allt högre grad. Allt mer kommersialiserat, den årliga bärplockartragedin. Människor som lurats hit av skrupelfria personer, också i vårt land. Personer som drar nytta av det trasproletariat som söker ”guld” där inte ens den mest arbetslöse svensk tycks vilja engagera sig.

Det fanns en tid när vårt land kännetecknades av starka medmänskliga krafter. När människovärdet var satt i centrum, inte exploaterandet av detsamma.

Nu blundar myndigheter och rättsväsende för eländet, som år efter år hamnar på medias förstasidor. Och problemen vräks över på kommuner och boende som finns i de områden där bärplockarna drar fram med sina misslyckanden, sin misär. Och polisen bläddrar förstrött i de buntar med anmälningar över inbrott i stugor i skogslandet som är del av problematiken.

Naturligtvis finns i denna ekvation de som drar den stora nyttan av de stora misslyckandena, dit hör bäruppköparna som naturligtvis inte har egna anställda bärplockare. Dit hör också den industri som frodas i dess förlängning, bären används inte bara som livsmedel, de används i läkemedelsindustrin, i kosmetikaindustrin för att nämna ett par andra branscher. Lobbygrupperna som agerar för att skydda eländet måste vara starka eftersom det tillåts fortgå.

Så en liten snabb kalkyl för läsarna att begrunda. Den ”garantilön om 20 000 sek” som utlovats likt en dimridå i de här sammanhangen är intressant. Låt oss anta att plockarna likt vanliga löntagare skall ha fria lör.-och söndagar. Det innebär 22 arbetsdagar inklusive resor per månad, ca 1000 kronor skall plockas in per dag. Med ett pris på ex, vis 8 kr/kg bär innebär det att 125 kilo/motsvarande 250 liter per dag, samtliga arbetsdagar i månaden skall plockas för att uppfylla lönekvoten.

Var och en som varit ute i skogen vet att det inte är möjligt. Så fortsätter tragedin, och kryddas nu också med konflikten med jägarna. Nu är deras rätt att bedriva jakt bortprioriterad, på annat sätt kan man knappast förstå det besked från departementet undertecknad tog upp i bloggen ”säkerheten i skogen”.

31.07.2012

Jarl Strömbäck/SPI