Boris Nemtsov

Häromdagen (28.2) visade SvT en dokumentär över Boris Nemtsov, den ryske regimkritiker som brutalt mördades för ett år sedan i centrala Moskva. Ett politiskt mord vars beställare utan minsta tvekan kan ledas till det ryska ledarskapet, och därmed Putin.

I dokumentären gavs också en mycket bra tillbakablick över rysk utveckling under de senaste 20 åren, där Nemtsov under en tid som vice president under Jeltsin-tiden var en av landets ledande politiker.

I dokumentären intervjuades ett antal personligheter med god insyn i rysk politik, i samtliga fall menade man också att mordet på Nemtsov, liksom tidigare Anna Politkovskaya och Alex Litvinenko inte kunnat ske utan sanktion från den ryska ledningen.

I den historiska tillbakablick som gavs fick vi också se en svårt sjuk Boris Jeltsin överlämna ledarskapet av den ryska nationen till en för rysk allmänhet då totalt okänd Vladimir Putin. En person som utan tvekan är en marionett för starka och dolda krafter med sin bas i den ryska säkerhetstjänsten, förut KGB, nuvarande FSB.

I de kretsarna är inget heligt om det helgar målen, det fanns starka belägg för att den sprängning av hyreshus i Moskva med omfattande förstörelse och civila dödsoffer som skedde strax efter Putins tillträde var ett verk av FSB för att förstöra den fredsöverenskommelse med tetjenerna som Jeltsin och Nemtsov arbetat fram. Sprängningen påstods vara gjord av tetjener, och blev den ryska ledningens motiv för att militärt krossa de tetjenka frihetssträvandena.

I strid mot den ryska konstitution som skapades efter sovjetstatens fall, har också all opposition kvästs. Dess plattformar i media övertagits av regimens handgångna män och kvinnor, och oppositionens ledarskap har antingen skrämts till tystnad, eller för sin egen säkerhets skull flytt landet.

Boris Nemtsov var ett lysande ljus i det ryska politiska mörkret. Han vägrade att låta sig komprometteras eller skrämmas. Den utmaningen tålde inte maktapparaten. Samma maktapparat som efter Tetjenian gav sig på Georgien, Krim och Ukraina. Och som nu valt sida i den syriska konflikten, nämligen att stödja massmördaren Al-Assad.

Dokumentären om Nemtsov var välgjord och bör ses av alla som har ett intresse för vad som pågår i vår politiska närhet, och är intresserad av att läsa dess tecken. Kolla på Svt Play under rubriken dokument utifrån.

2016.03.01

Jarl

Våld föder kaos

Den ryska utvecklingen har kommenterats på åtskilliga bloggar under de gångna åren. Skälen till det är många, en omsorg om demokratin och freden i vår del av världen. En omsorg om det ryska folket, säkert i grunden lika fredsälskande som vi svenskar. Därför förtjänar också Ryssland den uppmärksamhet landet och dess ledning får.

Boris Nemtsov, också en tystad regimkritiker.

För den som söker på namnet Litvinenko i bloggen, kommer ett antal bloggar med några år på nacken upp. Mordet på Alex Litvinenko fick ny aktualitet i veckan när en officiell utredning i London bekräftade den bild som också tidigare kommit fram, att Litvinenko giftmördades av ryska agenter på direkt order från den ryska ledningen, Putin.

Litvinenkos öde är bara ett i raden av mord på meningsmotståndare som bär den ryska ledningens prägel. Brutala mord som haft två tydliga syften, dels att tysta oönskade meningsmotståndare, dels att skrämma övriga kritiker till tystnad.

Och succesivt har nu också västvärlden börjat vakna upp och inse allvaret. Den ryska aggressionen flyttas stegvis fram, precis som den tyska på 30-talet och med delvis samma argument.

Kriget i Tetjenien som var oerhört brutalt, följt av övergreppet på Georgien. Och sedan annekteringen av Krim och delar av Ukraina

Nu flyttas fokus ut till Syrien, där Putinstyret valt att med bombkrig hjälpa Al-Assad regimen. Resultatet av den positioneringen har visat sig bli intensifierade bombningar av i huvudsak de demokratikrafter som finns kvar, och ökade flyktingströmmar.

Våld föder kaos. Det råder en oerhörd cynism och brist på respekt för mänskliga rättigheter i den politik som Putinregimen för. Det ryska folket förtjänar bättre än att av en maktgalen politsk ledning kastas in i en utveckling där landets resurser förslösas på militära äventyr, istället för att användas till gangn för utvecklingen i stort i landet.

2016.01,23

Jarl

Putins Ryssland

Det är adventstid. När detta skrivs är det 3 veckor exakt till julafton. En julafton vi skall fira tillsammans med barn och barnbarn som alla tidigare. Tomten kommer att komma, förklädd och okänd för barnen som tidigare år. Förväntan och glädje kommer att prägla stämningen.

Tankarna går till andra delar av världen, där verkligheten är annan. Tragedin i Syrien, och uppladdningen i Ukraina har samma ursprung. Den ryska stormaktsdrömmen som i Putins Ryssland väcks upp igen.

I mycket sker det som ett eko från 30-talets Tyskland. Då skulle det nazityska ledarskapet skapa stortyskland genom annekteringar av områden i andra länder, vilka hade tysktalande befolkning. Det började med gränslandet mot Frankrike, fortsatte med Sudeterna i Tjeckoslovakien. Sedan sammanslagningen med Österrike innan de egentliga erövringskrigen startade 1939.

I Putins Ryssland sker sedan länge en militär uppladdning igen. Närliggande länder gränsande mot Ryssland existerar på Rysslands villkor. Tetjenien, Abschasien och Georgien är exempel på länder vilka fått diktaten för sin existens. Och det fria tänkandet är alltmer en chimär. Inrikestrupperna och Putins ungdomsgäng styr opinionen. Att avvika från det accepterade är förenat med fara. De mänskliga rättigheternas rätt till lika behandling oberoende av ras, kön, religion eller sexuell läggning en chimär. Och åsiktsfriheten en potemkinkuliss att visa upp när det passar.

Nu skall också Ukraina kväsas med hjälp av de medlöpare som alltid finns i sådana miljöer. Hur kommer den konflikten att utvecklas? Den syriska har hållits vid liv genom en rysk luftbro av vapen till en regim som för länge sedan mist sin legitimitet. Skall Ukrainas folk tvingas till underkastelse under det ryska förtrycket?

Och ett avrustat EU ser på väl medvetet om att man inte har medel att påverka utvecklingen. Precis som de fredsälskande nationerna på 30-talet valde att tro på sina förhoppningar mer än sina farhågor. Det kanske ändå är tur att NATO finns!

2013.12.03

Jarl Strömbäck

Godmorgon Europa!

Sarkozi, vår tids Chamberlain! I mer än 10 år nu har de ryska övergreppen på de kaukasiska folken pågått, utan att EU eller för den delen FN brytt sig. Interna problem kallas det, men folkmord borde vara rubriken. Nu, när Putinregimen ger sig på Georgien lyckas man äntligen skrämma upp några regeringschefer ur tv-fåtöljerna. I en ledare i ett av våra riksmedia kan man läsa följande om Putin: "Mannen som en gång kallade Sovjet-unionens kollaps för 'den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet' har återinfört vad som i praktiken är ett tsarstyre i Ryssland och försöker återställa landets forna, dominerande ställning i Eurasien och världen", skriver den konservative säkerhetsanalytikern Robert Kagan under rubriken "Putin gör sitt drag" i måndagens Washington Post. Slut på citat.. Det avtal som nu skrivits kan vara bra, men det kan också bli som den gode Chamberlains när han kom tillbaka från det möte med Hitler som 1938 medgav annekteringen av delar av Tjeckien. ”Piece in our time” var förkunnelsen när den engelske premiärministern, naivt eller cyniskt mötte det engelska folket efter hemkomsten. Resten av historien känner vi. I Georgienfallet är det de baltiska och polska ledningarna som gör en realistisk tolkning av utvecklingen. Men så känner de den ryska KGB-mentaliteten. Att den förre tyske förbundskanslern, Gerhard Schröder knutit upp sig till Gazprom och numera är ett redskap i Putins händer kan möjligen tolkas som ett skäl till den tyska tystnaden. Beroendet av den energi i gasform som ryssarna behärskar, och tysken behöver utgör ett möjligt skäl. Problemet är bara att erfarenheten visat att ryggradslösheten bara tjänar den som är fräck nog att utnyttja den. Utvecklingen i Georgien blir ett verkligt lackmustest på de västliga demokratiernas vilja att försvara och hjälpa ett sårbart litet land. Liksom i fallet Bosnien är det nu USA som visar ansvar i en svår situation. Skäms EU. 2008.08.14 Jarl Strömbäck