November 2015 och TV gör ett av sina
många inslag med intervju av en ung och välklädd man, nyss kommen
till Sverige. Han irriteras av mottagandet, han förväntar sig
snarast jobb och bostad, han har kommit till Sverige för att landet
har uttalat att man gärna tar emot nya medborgare. Då förväntar
han sig en öppen famn när han nu gjort den långa resan.
Januari 2016 och meddelandet att ca
hälften av de som kommit till landet måste utvisas igen, de har
inte giltiga asylskäl och kommer från länder vilka bör kunna ta
hand om sina invånare. Ute i landet finns redan drygt 20.000
personer som skall utvisas då de inte har asylskäl och inte heller
uppehållstillstånd. Byråkratierna brottas med berget av
överklaganden och stödgrupper hjälper de utvisningshotade på
många olika sätt.
De utvisningshotades gamla hemländer
visar inget större intresse av att ta tillbaka sina invånare. Först
skall identiteten fastställas, och oftast saknar de berörda
indentitetshandlingar. Sedan vill länderna ifråga ha rundligt
betalt för att ta tillbaka sina, i de flesta fall söner. Processen
medför för de som berörs att de placeras i ett ingenmansland.
Inget stöd annat än det allra nödvändigaste i form av mat och
husrum under väntan på utvisning, en väntan som kan bli årslång.
I det klimatet växer desperationen och
frustrationen alltmer för var dag och vecka som går. Alltfler blir
utbrotten på berörda boenden, polisen vittnar om ständigt
återkommande insatser på boenden där våldsamheter utbrutit,
personalen känner sig inte längre säker och vaktbolagen har fått
en ny stor marknad att betjäna, den att sköta säkerheten på
flyktingboendena.
Den svenska välviljan har kolliderat
med verkligheten, byråkratin med människors krav på delaktighet i
det svenska samhället, nu och med detsamma. När så inte sker
uppfattas det som ett stort svek av de som kommit till landet i norr.
Så utvecklades den forna humanistiska
stormakten till ett land där otryggheten breder ut sig, och där
till och med statsmaktens ledning använder sig av ordet kaos i sin
för tillfället gällande argumentation.
2016.02.08
Jarl
1 kommentar:
Terrorism ( från latin terror rädsla, fruktan ) avser det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar.”- Wikipedia.
En osedvanligt grovt slaktad ambulans i Tensta. En uppeldad polisbil i Östbergahöjden, Stockholm. Man kan uppröras, känna ilska, vrede och tycka att det är för jävligt men ändå få för sig att detta är sällsynt, något som inte händer så ofta – men det är inte sällsynt, det händer alldeles för ofta och det skulle ske oftare om inte polisen eller ambulansen, och även räddningstjänsten hade tvingats anpassa sitt arbetssätt efter de rådande förhållandena.
Men, detta är inte någon nytt, att ge sig på blåljusmyndigheternas arbetsfordon. Gärningsmannen kan enkelt vara en sådan person, som rikspolischefen Dan Eliasson gärna skulle sätta sig i en TV-morgonsoffa och börja grubbla omkring. “Man blir ju förtvivlad för plåtskadorna. Men också för den enskilde killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Typ.
Man behöver inte överdriva för att se attackerna på räddningstjänsten, på polisen, på ambulanserna som terrorbrott, tycker jag. Det är det systematiska användandet av våld och förstörelse för att med hjälp av rädsla tvinga fram förändringar i samhället. Det är terrorism, och det är ett ständigt pågående angrepp mot de som jobbar för att ge oss andra i vårt gemensamt byggda samhälle trygghet.
Statsminister Ygeman, nej, förlåt mig, Inrikesministern, är bedrövad, och det skall han vara. Visst skall statsrådet Anders vara bedrövad över det som händer. Rejält! Men ännu mer för att det politiska Sverige inte fått arslet ur vagnen och agerat med kraft tidigare. Skulle media ge varje angrepp på en ambulans, polisbil, brandbil lika mycket utrymme som det man gav den kvaddade ambulansen och den uppeldade polisbilen i helgen skulle Aftonbladet och Expressens pappersutgåvor bli lika tjocka som en gammaldags telefonkatalog.
Man kan sätta på sig batiktröjan och vifta bort det som händer med ”vi saknar fritidsgårdar” eller annat flum men sanningen är den, att det aldrig någonsin kan finnas något försvar för att slå sönder en ambulans, bränna polisbilar, kasta brandbomber på polisen eller skära sönder brandkårens slangar och däck. Det är ett angrepp på allas vår trygghet, det är ett genomtänkt användande av våld och förstörelse med målet att slå ut känslan av trygghet i vårt samhälle.
Det rör inte bara Stockholm, med sina mångkulturella områden. Det rör oss alla, lika väl i Örnsköldsvik som på andra orter. Många är vi som har barn bosatta i Stockholm och vi tänker på deras säkerhet likväl som vi tänker på de i Övik.Våldet som nu eskalerar på förläggningarna i Gålsjöbruk, Stöndar, Nordingrå,Mellansel,Gideåbruk för att bara nämna några. Alla dolda bakom kod 291.
Det är ett angrepp på Sverige. Vårt Sverige. Ett angrepp av de som inte vill se Sverige som sitt! Det är terrorism, och den stat som inte klarar av att ge medborgarna den trygghet de förtjänar, bör snarast börja fundera över sin egen existens. Det som nu sker i Sverige är inget annat än terrorism, och de som gör sig skyldiga till denna variant av terrorism skall av staten bemötas som terrorister, dömas som terrorister. Inget annat. Inget mindre.
Skicka en kommentar