Etanolens exodus

Vägen från succé till katastrof är kantad av goda föresatser sägs det. Och kanske är det så, men i så fall föresatser som borde prövats bättre. Få exempel på detta är bättre, än utvecklingen av etanoläventyret i vårt land, något som läsarna finner många inslag av i den här bloggen genom att söka på orden Sekab eller etanol.

I dagarna har media visat med grafer och i ord att etanolförsäljningen nu i stort sett upphört förutom för fordon som kommuner eller andra offentliga företrädare sitter fast med, typ etnanolbussar. Den enskilde bilisten tankar sitt fordon med bensin även om det är en etanolbil, av de enkla skälen att det är billigare och att man räds de motorproblem som blivit legio i etanolbilarna.

För etanolfanatikerna i kommunerna, där Örnsköldsvik är den främste, återstår att slicka såren av en politisk utveckling där miljardbelopp matades ner i etanolens svarta och aldrig sinande hål, tills man ekonomiskt nära kommunal konkurs tvingades hoppa av etanoltåget. Kvar blev en av landets hårdast skuldsatta kommuner/per capita, och en skuldbörda inom andra kommunala områden som infrastruktur, långt eftersatt underhåll i kommunala anläggningar, ett ständigt läckande VA-system och en kulturell sektor som helt blivit beroende av dess ideella krafter.

Och för att skymma sikten för medborgarna skryter man om att man har länets lägsta kommunalsatt, samtidigt som man tillhör de dyraste kommunerna i landet när det gäller avgifter för kommunal service, exempelvis VA-taxorna.

Att fördela skulden i den härva som fick uppdrag granskning att hålla ett timslångt program om detta i augusti 2014, låter sig inte göra i den här bloggen. Det vore lätt att peka på enskilda personer som drivit utvecklingen, kommunalrådet Söderström och etanol-jesus Carstedt, men väljarna har också ett val.

Man har valt, och fortsätter att välj personer och parti efter S partibok och får också bära konsekvenserna eller likt undertecknad välja annan livsluft.

2016.01.02

Jarl