Netanyahus krig

 Benjamin Netanyahu is an Israeli politician who has served as Prime Minister of Israel since 2009, and who previously served from 1996 to 1999. Netanyahu is also the Chairman of the Likud – National Liberal Movement. He is the longest-serving Israeli Prime Minister in history and the first to be born in Israel after its Declaration of Independence.

Denna korta presentation får illustrera dagens blogg. Fortsättningsvis kan tilläggas att han i det perspektivet är en ytterligt driven maktpolitiker. Han kan spelets både fina och fula metoder.

När han därför efter det senaste valet riskerade att avsättas av en alltmer enig opposition, och dessutom hotades av en rättegång för korruption, är det rimligt att förstå om han avvände sina maktbefogenheter för att skifta fokus bort från den egna personen.

Medlet var givet, att skapa en konflikt med landets palestinska minoritet, vilken sedan kunde användas på ett konstruktivt sätt. Alltså hotades helt plötsligt ett stort antal palestinska medborgare i den palestinska delen av Jerusalem av vräkning, till förmån för judiska bosättare. Reaktionen blev den förväntade, stora demonstrationer som måste kväsas med ”law and order”, givetvis riktat mot demonstranterna.

Att Hamas militära del skulle reagera var också en önskedröm som kom i uppfyllelse. Deras fyrverkeriraketer som till 90% sköts ner av det israeliska luftskyddet innan de träffade sina slumpmässiga mål, var den ultimata hjälpen från det hållet.

Nu kunde Netanyahu ge det egna flygvapnet fritt fram att med sin exakta precision radera utvalda mål, exempelvis internationella medias arbetsplatser. Och i TV-s sändningar har vi kunnat följa hur hus efter hus i Gaza efter de israeliska bombningarna blivit till grushögar.

Och inom loppet av några dagar har Netanyahu gått från att vara hotas av avsättning, till att bli landets räddare och krigshjälte.

Så demonstreras den politiska cynismen, till priset att ett 10-tal judiska liv, jämfört med 230 döda varav 60 barn i Gaza, 1600 sårade. Lägg till det en enorm förstörelse på GAZA-remsan.

Allt för att säkra Netanyahus fortsatta ledarskap i Israel.

2021.05.22

Jarl S

Konfliktsökarens signatur

Det är vackert på sitt sätt, decembermörkret och adventsljusen. Mörkret och ljuset på samma gång. Det behövs mycket ljus för att skingra mörkret, både i reell mening och symboliskt.

För ute i den stora världen härjar konfliktsökaren och Mussolinikopian Donald Trump med sina behov av att omskapa världen. Ingen ledare i modern tid har så konsekvent valt konfliktens väg, som han. Det senaste draget har stora internationella dimensioner.

När han i strid mot FN-s resolutioner, mot internationella ledare i alla betydande länder, genom sitt utspel i Jerusalem frågan väljer att skapa konflikt mellan Israel och den islamska världen blir han i grunden en enorm rekryteringshjälp åt organisationer som IS. Nu får dom ännu ett exempel på att ledaren i västvärldens starkaste demokrati, helt bortser från den religionsfrihet som också är vital för de med andra religioner än den kristna. Det här draget har långt större betydelse, än kopplingen enbart mellan Israel och Palestina.

Det amerikanska folket dras med konfliksökaren Trump vid rodret ständigt bort från demokratins grunder av samverkan och samförstånd, mot makten och våldet som destination.

Dessbättre då att de val som nu stundar i de olika delstaternas ledande skikt, och senare mellanårsval, tyder på att demokraterna kommer att gå mycket starkt framåt, och givet den utvecklingen, kommer de att på sikt kunna ta kontroll över beslutsprossererna i senat och representanthus. Men mycken skada kan komma att ha skett innan dess.

Adventstid, väntande tid. På vad får utvecklingen visa? Med dagens ledarskap i USA är ingenting längre förutsägbart.

2017.12.07

Jarl S

Vårhelg 2017

Ett strilande regn hälsar dagen välkommen. Det hade inte SMHI räknat med, i vår uppkopplade värld finns ju väderprognoserna ständigt i mobilen. Innan dagen är till ända skall vi ha ätit en god lunch med vänner nere i Onsala. Och vårens långhelg, Kristi Himmelfärdsdag med klämdag och allt, står ju för dörren.

För många är det här den första riktiga vårhelgen. Båtfolket åker ut i skärgården med nyligen sjösatta båtar. Sommarstugefolket fyller stugorna runt kust och sjöar, och koloniträdgårdarna sjuder av aktiviteter. Det är en fin tid på året, fin och aktiv.

Och ute i stora världen ökar osäkerheterna. Den amerikanske presidenten ifrågasätts alltmer, både på hemmaplan och internationellt. Det blir allt tydligare att han inte har de förkunskaper som förknippas med den position han nu fått. Ingreppen i det amerikanska rättsystemet ställer allt större frågor på hans lämplighet. Den ryska kopplingen mellan Trump-lägret och Kreml blir allt mer tydliggjord. Och den budget som nu föreläggs USA-s befolkning, kommer att slå mycket hårt mot de resurssvagaste i landet, den grupp som i stor utsträckning var hans väljarbas.

Och internationellt sprider han sina övergripande dogmer, utan att det stör. Saudiarabien, det i många avseenden mest auktoritära landet i världen uppmuntras med köp av sofistikerade vapen för 100 miljarder dollar. Samma Saudi som är IS största sponsor och djupt involverad i konflikten i Jemen. En konflikt som har förutsättningar att bli nästa stora flyktgenerator om den inte bromsas.

Väl kommen till Israel meddelar ha i sitt ankomsttal att han nu har kommit ”från mellanöstern”. Uppenbarligen så lite bevandrad i sin geografi, att han inte förstår att han fortfarande befinner sig i samma region. I Trump ser den israeliska ledningen en given vän. Men det är en vän med allt svagare stöd i både politiken och USA-s institutioner. Sparkandet av FBI- chefen Comey, kan mycket väl bli en ”turning point”, när det gäller Trump-administrationens framtid.

2017.05.24

Jarl
”

Palme i vår tid

Boken om Olof Palmes liv har funnits i boksamlingen ett antal år utan att bli läst. Men nu, snart 30 år efter hans död har jag läst de nästan 700 sidorna. Om läsningen började med ett stort mått av skepsis, så förbyttes det gradvis mot ett tillstånd av igenkännande. Boken handlar nämligen inte bara om Olof Palme, den handlar lika mycket om den tid han verkade och hur den avspeglade sig, nu i historiens ljus. Och därmed också en tid som för 40-talisterna också var del av deras uppväxt.

Palme-åren, de 30 år han hade en påverkan på svensk politik, skulle förvandla Sverige från ett ganska inåtvänt och försiktigt land, till en nation som krävde plats, och tog plats i det internationella samfundet. Drivande i den processen var Olof Palme, först som dåvarande statsministern Tage Erlanders grå eminens och rådgivare, senare som ledande minister i olika roller.

Som rådgivare och biståndsgivare till frihetsrörelser och liknande organisationer blev vi en stormakt också i internationell mening. Vänskapsband knöts med mängder av mindre och större nationer. Palme var drivande i skapandet allianser med länder vilka ville stå utanför de stora blocken Sovjet respektive USA/Nato när det gällde frågor under det kalla krigets dagar.

Och mer än allt annars kanske kampen runt Vietnam-kriget kom att prägla hans styre. När han i ett numera klassiskt jultal hårt kritiserade de amerikanska bombningarna av Vietnam, blev han ett givet villebråd för de många som inte såg några problem i övergrepp i sin blinda tillit till den amerikanska politiken.

Hade Palme i vår tid accepterat den israeliska politiken, en politik som bygger murar runt sitt eget folk, och som under årtionden tagit för sig av land allt efter eget behov. Det förtryck det judiska folken fått erfara i tidigare generationer, utsätter man nu till viss del det palestinska folket i vår tid.

Eller skulle Palme ha tyst åsett våldsutvecklingen i Mellanöstern och den Saudiarabiska maktdemonstration som med förakt för demokratiska spelregler, utan att blunda med piskrapp, eller som helt nyligen med halshuggning av 43 misshagliga personer med skrämsel och våld styr sitt folk och närliggande länder?

Om någon av vårt tids politiker bär spår av Olof Palme, så är det Margot Wallström, den nuvarande, och av mediadrevet nu utpekade utrikesministern. Den minister som tveklöst har mest erfarenhet av internationella förhandlingar, som kan den sidan av politiken bäst, hon skall nu manövreras ut av skäl som i sammanhanget är skrattretande.

Att tänka fritt är stort hävdas det, Man behöver inte vara partivän med S för att för en gångs skull också ge stöd där det behövs. Av det skälen och utan att någon gång i vuxen ålder ha röstat med S, hoppas jag att Wallström står upp för trycket.

I det avseendet ligger också en värdering av Stefan Löfvens ledarskap. Det har hittills inte imponerat.

2016.01.20

Jarl