Demokratins röst

Det hävdas inte så sällan att demokratin går fram som en vinnare runt om i världen. Det är nog en sanning med en stor del av frågetecken. Att man håller val i många länder innebär inte att de är demokratiska, om samtidigt ingen opposition tillåts. Sådan är situationen i exempelvis Ryssland, och nu också sedan de senaste händelserna också i exempelvis Turkiet. Demokratin behöver sina röster, röster som talar fritt och tydligt om frihet och ofrihet, fredlig opposition kontra diktatoriskt våld.

Sverige hade den tydliga rösten på sin tid i Olof Palme. Avskydd av många, uppskattad av många fler. Genom sina ställningstaganden mot USA i Vietnam-kriget, blev han en symbol för motståndet mot kriget också i omvärlden, till den graden att USA kallade hem sin ambassadör. Missnöjesmarkeringen var tydlig från etablissemanget, men historien har gett Palme rätt i det fallet.

Efter valet 2014 fick vi en ny regering, och utrikesminister i Margot Wallström. Politiskt skolad under Palmeåren, är det kanske inte så överraskande att hon vädrade sina synpunkter på ett av vår tids mest feodala system, det som kännetecknar Saudi-Arabien. Ett land som förutom att vara ett av samtidens rikaste länder genom sin olja, också tillämpar lagar som saknar motstycke i demokratiskt verkande länder. Spöstraff, långa fängelsevistelse för den som opponerar offentligt mot det politiska etablissemanget. En kvinnosyn som bygger helt på mannens överhöghet över kvinnan.

Så känslig var den kritik Wallström riktade mot det Saudiska styrelsesättet, att de kallade hem sin ambassadör, och i arabförbundet agerade för sanktioner mot Sverige. Handelsförbindelserna som också styrs helt av den saudiska regeringen, kom också i fokus, och har under det gångna åren sviktat.

När detta skrivs är den svenska statsministern, tillsammans med ledare för svenskt näringsliv i Saudi för att reparera den” skada” Wallströms uttalanden skapat. Samme statsminister som gärna talar sig varm för demokrati, fred och frihet skall nu förödmjuka sig själv genom att reducera dessa värden till intet, för att säkra svensk handel av främst militär utrustning.

Demokratin behöver sina vapenbärare, låt vara att vapnet endast är ordet. Löfven kunde välja att stödja sin utrikesminister, vilket han gjorde i början av konflikten, och därmed också tydliggöra skillnaderna på demokrat och envälde. Undfallenheten i den frågan tjänar kanske mammon, men knappast fred och frihet.

Och de saudiska kvinnornas underkastelse fortsätter.

2016.10.23

Jarl S

Palme i vår tid

Boken om Olof Palmes liv har funnits i boksamlingen ett antal år utan att bli läst. Men nu, snart 30 år efter hans död har jag läst de nästan 700 sidorna. Om läsningen började med ett stort mått av skepsis, så förbyttes det gradvis mot ett tillstånd av igenkännande. Boken handlar nämligen inte bara om Olof Palme, den handlar lika mycket om den tid han verkade och hur den avspeglade sig, nu i historiens ljus. Och därmed också en tid som för 40-talisterna också var del av deras uppväxt.

Palme-åren, de 30 år han hade en påverkan på svensk politik, skulle förvandla Sverige från ett ganska inåtvänt och försiktigt land, till en nation som krävde plats, och tog plats i det internationella samfundet. Drivande i den processen var Olof Palme, först som dåvarande statsministern Tage Erlanders grå eminens och rådgivare, senare som ledande minister i olika roller.

Som rådgivare och biståndsgivare till frihetsrörelser och liknande organisationer blev vi en stormakt också i internationell mening. Vänskapsband knöts med mängder av mindre och större nationer. Palme var drivande i skapandet allianser med länder vilka ville stå utanför de stora blocken Sovjet respektive USA/Nato när det gällde frågor under det kalla krigets dagar.

Och mer än allt annars kanske kampen runt Vietnam-kriget kom att prägla hans styre. När han i ett numera klassiskt jultal hårt kritiserade de amerikanska bombningarna av Vietnam, blev han ett givet villebråd för de många som inte såg några problem i övergrepp i sin blinda tillit till den amerikanska politiken.

Hade Palme i vår tid accepterat den israeliska politiken, en politik som bygger murar runt sitt eget folk, och som under årtionden tagit för sig av land allt efter eget behov. Det förtryck det judiska folken fått erfara i tidigare generationer, utsätter man nu till viss del det palestinska folket i vår tid.

Eller skulle Palme ha tyst åsett våldsutvecklingen i Mellanöstern och den Saudiarabiska maktdemonstration som med förakt för demokratiska spelregler, utan att blunda med piskrapp, eller som helt nyligen med halshuggning av 43 misshagliga personer med skrämsel och våld styr sitt folk och närliggande länder?

Om någon av vårt tids politiker bär spår av Olof Palme, så är det Margot Wallström, den nuvarande, och av mediadrevet nu utpekade utrikesministern. Den minister som tveklöst har mest erfarenhet av internationella förhandlingar, som kan den sidan av politiken bäst, hon skall nu manövreras ut av skäl som i sammanhanget är skrattretande.

Att tänka fritt är stort hävdas det, Man behöver inte vara partivän med S för att för en gångs skull också ge stöd där det behövs. Av det skälen och utan att någon gång i vuxen ålder ha röstat med S, hoppas jag att Wallström står upp för trycket.

I det avseendet ligger också en värdering av Stefan Löfvens ledarskap. Det har hittills inte imponerat.

2016.01.20

Jarl