Barbarens krig

Internationella kvinnodagen den 8 mars. Vid EU-s gränser mot Ukraina är köerna långa att komma till den relativa tryggheten i gränsländerna. Köer bestående nästan helt av kvinnor, barn och äldre. Gråtande och förtvivlade kvinnor som inte vet om man kommer att återse sina män igen. De som nu tar på sig uppgiften att försvara sitt land.

Samtidigt tar mängder av de ukrainska kvinnorna på uniform för att på sitt sätt bidraga i försvaret av sitt land. Andra kvinnogrupper bakar bröd i mängder eller lagar mat, i provisoriska kök och bagerier. Livsmedel som skall ut till de stridande, försvararna av deras land, deras liv och allt de håller kärt.

Den fega, tunnhåriga och lönnfeta barbaren Vladimir Putin som gömmer sig i Kreml har startat ett krig han inte kommer att vinna. Han lyckades med terrorbombningar förvandla Syrien finaste och viktigaste stad Aleppo till en grushög, och på det sättet 2015 skapa en flyktvåg som blev ett verkligt prov på EU-s solidaritet. Ett agerande som borde varit högprioriterat för internationella krigsbrottstribunalen, men aldrig hanterades där trots de uppenbara krigsbrott de ryska bombningarna utgjorde.

Nu ligger frågan om krigsbrott i Ukraina för utredning, och det ryska delegaterna kom inte när domstolen kallade. Så agerar maktens arrogans. En arrogans som redan kostat mer än 10 000 ryska mödar deras söner. Och terrorbombningarna över de ukrainska städerna stärker bara det ukrainska motståndet.

Stormaktskriget med artilleri och pansar, ställs mot partisankriget byggt på en hel nations övertygade beslut att kämpa. Med defensiva vapen skjuts plan och helikoptrar ner, pansarfordon blir till rykande stålskrot med resterna av sina besättningar.

Den ryska arrogansen och maktfullkomligheten har mött ett motstånd man inte drömde om att möta. Striden som nu förs i Ukraina är också ett test på demokratin som samhällsform. Den striden och testen måste Ukraina och den demokratiska världen vinna.

2022.03.08

Jarl S

Allhelgona tid

 Månen lyser över staden under kvällspromenaden. Planeten Venus gör den sällskap som aftonstjärna. Det är en nästan magiskt fin kväll den 29.10 över staden i väster. Föga märks av den pandemi som nu tagit ny fart i land efter land. Allhelgonahelgen stundar och med den tanken på de som lämnat oss. Ett mått av eftertanke och vila vi säkert behöver i vår ofta stressade tid.

Frankrike har kommit i skottgluggen för de extremister som ser politiska motiv och illvilja där demokraterna hävdar yttrandefrihet och demokrati. Priset för den konflikten har redan ett antal oskyldiga personer fått betala med sina liv. Så skrämmande onödigt kan tyckas, men så ser inte extremister på saken. Och priset nationerna får bära är ständig vaksamhet mot terroristernas angrepp. Just nu är Frankrike drabbat, men när som helst kan det vara något annat land, någon annanstans.

Om bara 5 dygn skall det amerikanska valet officiellt hållas. Men mer än 70 miljoner har redan poströstat, och den räkningen kommer att ta sin tid. Vi kommer inte veta valresultatet förrän någon dag senare av allt att döma. Allt fler kommentatorer ser detta val som ett ödesval när det gäller USA-s utveckling och framtid. Inget är säkert längre, i en tid när den nu sittande presidenten har rivit tidigare accepterade trösklar i synen på politiskt umgänge. Och normer som tidigare varit vägledande i politiken, raderats av honom och en militant republikansk senatsledning.

Får den fortsättningen ytterligare år på sig kommer med stor sannolikhet de tunga institutionerna inom militär och säkerhetstjänst att brytas ner och politiseras, liksom den fria press som Donald Trump valt att kalla ”folkets fiender”.

Det gamla begreppet att historien har en tendens att upprepa sig är en verklighet. Det är inte bara undertecknad som ser likheter med utvecklingen i världen nu och för 90 år sedan. Det gör också personer med långt fler akademiska poäng och andra plattformar än den här bloggen.

2020.10.30

Jarl S

Som man sår...

Talesättet “som man sår får man skörda”, besannas nu än en gång. Detta i sin mest tragiska form. USA har en president som i 3 års tid använt rasistiskt och hat språk för att beskriva sin snedvridna bild av dagens USA. Landet som byggts av invandrare, varav han farfar var en från dåvarande Tyskland. Nu har Donald Trump i rollen som USA-s president piskat upp en stämning i landet på gränsen till inbördeskrig.

251 skjutningar på 216 dagar är landets dystra statistik hittills i år, 520 personer har dött vid dessa, mångdubbelt fler skadats. skjutningarna samma dag i El Paso och Ohio har återigen aktualiserat läget i landet.

Nu börjar också personer med stor erfarenhet av strider i Afghanistan och Irak att göra sig hörda. Kritiken är massiv över att säkerheten i USA är så utomordentligt låg, att vem som helst kan råka ut för det som nu upplevs som terrorbrott.

Donald Trump har byggt upp sin plattform inför omvalet 2020, genom att söka stöd för sitt återval hos det som kallas alt-right rörelsen. En nationalistisk och rasistisk rörelse, av samma slag som frodas i en hel del andra länder, men som tidigare varit marginaliserad i USA.

Med donald Trump som president har de fått sin givna ledare, och resultatet ses nu i de ökande skjutningarna.

Som den person Trump är ser han inga fel i sina egna ageranden. Skulden för skjutningarna lägger han på media av någon märklig anledning. Menar han kanske att media inte skulle referera hans tal och twittrande? Att han nu försöker dra egen fördel av skjutningarna genom beklaganden och personliga besök i El Paso, ger inte de anhöriga de döda tillbaka.

Mycket står i vågskålen inför kommande presidentval, 4 år till med Donald Trump kan bli ödesdigra inte bara för USA.

Visst finns det anledning att begrunda Tysklands 1930-tal, och som man sår får man skörda.

Jarl S

2019.08.08

Konflikternas tid

Försommarregnet strilar ner över landets västra kust denna försommardag. Det är välbehövligt säger meteorologerna, så må det strila. Morgonpromenaden i fullt regnställ är gjord, och än en gång noteras att luften rensad av regnet är härlig att inandas.

Annars går tankarna till den galenskap som gör vanliga medborgare till mål för det som nu kallas terrorbrott. Medborgare utan någon skuld blir plötsligt målet för någon eller några galningars handlingar. Senast nu manifesterat i London. Och i skuggan av det den rasifierade konflikt som vissa underblåser, andra försöker att dämpa. De gärningsmännen vill slå sönder är den samhällsordning som präglar de demokratiska länderna i olika avseenden. Deras önskan är att våld skall skapa mer våld, och därmed sönderfall av syrisk modell.

När USA-s president väljer att utpeka Londons borgmästare som medansvarig till brottet, därför att han bär ett pakistanskt namn, då har man gjort detta till del i den raspropaganda som Trump uppmuntrar. Samtidigt visar vetenskapliga undersökningar i USA, att de nya invandrarna har mycket liten brottsfrekvens, och i synnerhet våldsbrottsfrekvens, jämfört med infödda i USA. Inreseförbudet slår på det sättet fel, och hyckleriet förblir ett hot mot den samhällsmodell som präglat USA som invandrarland och modell för världen i övrigt.

Att riva upp det etablerade synsätten var Trumps linje under valkampanjen, och det arbetet driver han. NATO var en föråldrad organisation enligt honom, nu gör han sitt bästa för att undergräva dess legitimitet. När han i mötet i Europa vägrade att erkänna den bärande principen om ömsesidigt stöd för enskilt land i händelse av konflikt, då sprider sig oron och osäkerheten till alla dess länder.

Och när Trump vägrar att erkänna Parisavtalet om klimatförändringarna, då vänder han sig mot en överväldigande majoritet bland forskare och vetenskapare på området. Och de progressiva delar av USA som redan idag leder utvecklingen på området, vägrar nu att underkasta sig Trumps dekret. Går USA mot en utveckling där ledordet blir sönderfall, istället för sammanhållning.

I snart sagt varje nyhetssändning målas nu utvecklingen i USA med allt mörkare färger. Demokratin som företeelse är aldrig för alltid given, den måste bäras vidare av varje ny generation medborgare. Den tesen och verkligheten prövas nu på allvar i USA, och därmed också västvärlden i stort.

2017.06.07

Jarl

Påsktid 2016

Påsktid i landet i norr, en fredens och fridens högtid. Ägnad åt familjeliv och utflykter. Underbar vårvinter i fjäll och på isar i norr. Vårblommor och vårkänsla i söder i vårt avlånga land. En tid för samvaro och trivsel, men också en tid för eftertanke. Inte minst mot bakgrund av senare tids händelser.

Våldet skördar planlöst i terrorismens värld. Nu bekräftas att också två svenska kvinnor fick sina liv utsläckta i attacken i Bryssel. Den ene på flygplatsen på väg hem för att fira påsk, den andre i tunnelbanan på väg till jobbet. Ytterligare en svensk kvinna ligger svårt brännskadad på belgiskt sjukhus.

Av de hittills 35 döda är alltså två svenskor. I det internationella samfundets nätverk kan vem som helst drabbas, givet att man är på fel plats vid fel tillfälle. Betecknande är också att en av de ledande i attentaten i Paris i November och i Bryssel hade svenskt medborgarskap. Det är inte flyktingar som flyr från bombregnet i Syrien eller på andra liknande platser, som utgör hotet mot Europas medborgare, frihet och integritet. Det är ländernas egna medborgare som i sitt hat mot det bestående samhället väljer det absoluta våldets väg för att manifestera sin vilja.

Och i skuggan av EU-s avtal med Turkiet har nu försöken att ta sig över från Libyen, en långt farligare väg, tagits upp igen. Nu försöker man med överfulla gummibåtar ge sig ut på havet igen med de konsekvenser vi sett tidigare.

I humanismens tidigare högborg tar alltfler flyktingar tillbaka sina asylansökningar, och ber om hjälp för att återvända till sina tidigare hemländer. Man har insett att drömmen om det nya hemlandet fastnat i en oberäknelig och plågsam väntan på en framtid där också de kunde ha en given roll i samhällsarbetet.

Så får de nya hårda kraven på gränskontroller och uppehållstillstånd den verkan man eftersträvat. Tidigare utfästelser om hjälp och stöd från ledande politiker har blivit till floskler. Tidigare sympatisörer till det svartlistade Sverigedemokraterna, återgår nu till sina gamla partier, sedan de visat sig uppfylla de Sverigedemokratiska synsätten.

Politikens väsen i ett nötskal när den den är som mest cynisk och opportunistisk.

2016.03.28

Jarl

Terrorns ansikten

Snöig söndagmorgon i norr, när detta skrivs. För ett par dagar sedan startade det Parisiska drama, dödsskjutningarna som fått en hel värld att vakna till i chock ännu en gång. Också här på bloggen behövs en stund av eftertanke, en kommentar.

För terrorn har många ansikten. Den kan vara nordiskt blond som i fallet den norske Breivik för några år sedan. Den kan gömma sig bakom ideologiska synsätt, politiska eller religiösa övertygelser. Kännetecknande är i vart fall uppfattningen att man har rätten att ta andras liv och egendom.

Demonstration mot våldet i Paris

Nu, i vår tid har den internationella terrorn fått ny fart, inte sällan styrd från andra länder än de som gjorts till måltavla. I det här fallet troligen från Jemen och med förgreningar till IS i Syrien. Att attentatsmännen själva var födda och uppväxta i Frankrike gör ändå dådet till ett franskt trauma.

I historisk mening har terrorn spridits, och med förfärande resultat härjat över världen under baner som de spanska Conquistadorerna, eller på sin tid Korsfarana. Nazismen, kommunismen och fascismen bar samma övertygelse om herrefolkens maktmonopol, och idag bärs samma eller liknande synsätt av IS i Syrien och Al Quadia  och dess sympatisörer. Gemensamt ger det oss alla en påminnelse om att människovärde och demokrati måste försvaras varje dag, av varje generation medborgare.

Hade dådet skett i vårt land hade troligen en veckolång förhandlingsfas startats för att undvika blodsspillan. Media hade haft julafton varje dag med speglingar och reflektioner om vem som hade mest rätt eller fel. Senare ett fängelsestraff och frigivning efter x antal år, falumördarens hantering kan där ses som exempel.

 I Frankrike blev hanteringen mer resolut, ont skall med ont förgås säger ju den heliga boken, och så blev också resultatet. Om det var rätt eller fel får läsarna avgöra.

2015.01.11

Jarl Strömbäck

 

Cynismens tid

Det är nu 100 år sedan det stora kriget, det som vi kallar första världskriget startade. Minnesprogrammen har varit en del av sommarens medieutbud. Och visst behöver vi påminnas om galenskapen. Frågan är om vi lär oss, eller om nya generationer alltid måste göra nya misstag.

Det är svårt att hålla ifrån sig det som media serverar oss idag. Ständigt nya lokala krig, i Afrika, i Mellanöstern och nu på tröskeln till EU, i Ukraina. Inte sedan 2-a världskriget, har så många människor varit påverkande av krig som nu. Vad händer med mänskligheten i vår upplysta tid, och varför?

För egen del och med erfarenhet från ett arbetsliv med internationell prägel vill jag tro att alla människor i grunden har behov av samma saker, trygghet, medmänsklighet, ett arbete att gå till, en uppgift med livet. Men i grunden måste det vara ganska få som ser dödandet som sin livsuppgift när man växer upp. Så hur kan det då bli på det här sättet?

Cynismen är också en drivkraft i vår värld, en drivkraft som föder många på andras bekostnad. Vapenindustrin är i sanning cynismens förlängda arm, utan dess spridning runt om i världen, skulle inte många av de krig som idag terroriserar världen kunna överleva. Där har många stater ett särskilt ansvar, den ryska kulsprutan Kalachnikov är troligen världens största mordvapen. Med rötter i 2-a världskriget, har det efter sovjetsamhällets fall blivit en internationell handelsvara på dödens marknad. Men det vore förmätet att bara peka finger åt Ryssland. Vapenindustrin med sina öppna och dolda kanaler når bortom all kontroll, åtminstone när det gäller den mer finkalibriga typ som organisationer som Boko Haram eller IS använder. Terrorns verktyg har blivit ett globalt problem vi inte kommer undan.

För vem tror egentligen att människor hals över huvud lämnar hus och hem i rädsla och förtvivlan inför framtiden? Vem skickar sina tonårspojkar bort till osäkra förhållanden i fjärran länder, om inte skräcken för att de skall mördas i rerrormaskinen är än större? Och vad händer med de allt större grupper av tonårsflickor och unga kvinnor, som blir priser i den cyniska kampen om herraväldet?

Vi i den hittills skyddade delen av världen, vi kan inte komma undan. Vi är en del av problemet, därför måste vi engagera oss. Vi måste bli starkare än de cyniska krafter, vilka driver utvecklingen. Den största insatsen i det avseendet borde vara att snarast få ett stopp i vapenhandeln. Kunde man rycka det verktyget ur terrorns händer, skulle mycket vara vunnet.

En ny dag i Idyllen väntar, med styrelsemöte i fredlig och gemytlig anda. Så som de flesta skulle vilja leva sina dagar. I Syrien, i Irak och på den av krig plågade Afrikanska kontinenten.

19.08.2014

Jarl Strömbäck