Påsktid i landet i norr, en fredens
och fridens högtid. Ägnad åt familjeliv och utflykter. Underbar
vårvinter i fjäll och på isar i norr. Vårblommor och vårkänsla
i söder i vårt avlånga land. En tid för samvaro och trivsel, men
också en tid för eftertanke. Inte minst mot bakgrund av senare tids
händelser.
Våldet skördar planlöst i
terrorismens värld. Nu bekräftas att också två svenska kvinnor
fick sina liv utsläckta i attacken i Bryssel. Den ene på
flygplatsen på väg hem för att fira påsk, den andre i tunnelbanan
på väg till jobbet. Ytterligare en svensk kvinna ligger svårt
brännskadad på belgiskt sjukhus.
Av de hittills 35 döda är alltså
två svenskor. I det internationella samfundets nätverk kan vem som
helst drabbas, givet att man är på fel plats vid fel tillfälle.
Betecknande är också att en av de ledande i attentaten i Paris i
November och i Bryssel hade svenskt medborgarskap. Det är inte
flyktingar som flyr från bombregnet i Syrien eller på andra
liknande platser, som utgör hotet mot Europas medborgare, frihet och
integritet. Det är ländernas egna medborgare som i sitt hat mot det
bestående samhället väljer det absoluta våldets väg för att
manifestera sin vilja.
Och i skuggan av EU-s avtal med Turkiet
har nu försöken att ta sig över från Libyen, en långt farligare
väg, tagits upp igen. Nu försöker man med överfulla gummibåtar
ge sig ut på havet igen med de konsekvenser vi sett tidigare.
I humanismens tidigare högborg tar
alltfler flyktingar tillbaka sina asylansökningar, och ber om hjälp
för att återvända till sina tidigare hemländer. Man har insett
att drömmen om det nya hemlandet fastnat i en oberäknelig och
plågsam väntan på en framtid där också de kunde ha en given roll i
samhällsarbetet.
Så får de nya hårda kraven på
gränskontroller och uppehållstillstånd den verkan man
eftersträvat. Tidigare utfästelser om hjälp och stöd från
ledande politiker har blivit till floskler. Tidigare sympatisörer
till det svartlistade Sverigedemokraterna, återgår nu till sina
gamla partier, sedan de visat sig uppfylla de Sverigedemokratiska
synsätten.
Politikens väsen i ett nötskal när
den den är som mest cynisk och opportunistisk.
2016.03.28
Jarl
1 kommentar:
På ett år har Stefan Löfven tappat 15 procentenheter av de som sade sig föredra Löfven framför Kinberg Batra.
Kinberg Batra har ökat med 1 procentenhet under samma tid. Det är där vi står i dag, i ett land som skriker efter ett fungerande politiskt ledarskap. SIFO hade kunnat lägga till Emil i Lönneberga, Kommandoran eller Karlsson på taket som statsminister-alternativ i sin undersökning och alla tre figurerna hade till visshet gränsande sannolikhet utmanat Kinberg Batra och med råge spöat Löfven. Så illa är det…
De två s k statsbärande partierna raggade upp sina nya frälsare för folket, men fann något annat. Det röda laget fick en man som inte ens när nationen borde samlas, kan samla stöd för sitt ledarskap hos fler än var tredje svensk.
Det blåa laget fann en kvinna som inte ens när nationen styrdes av ett hopplöst mähä kan få några som helst vinster av att inte vara ‘likadan som han’.
Båda de statsbärande partierna har misslyckats fullständigt, och det enda som tycks rädda dem nu är ett "lappkast" av den egna politiken – till något som man så sent som för några månader sedan kallade för en massa fula saker och spydda galla över, eftersom det politiska budskapet då framfördes av det tredje partiet i väljarstöd.
Inte undra på att man får en känsla av uppgivenhet inför det politiska, så kallade ledarskapet.
Vi är väl värda någonting mer, något bättre, någon som kan…
Skicka en kommentar