Samhällsomstörtare

Nattens (20.10) sista och tredje debatt mellan de två presidentkandidaterna inför USA-s val av ledarskap, blev också den en tydlig markering av de båda kandidaternas synsätt i olika frågor. Å ena sidan Hillary Clinton, med en fast förankring i det amerikanska demokratiska systemet, och respekt för dess legitimitet. Å andra sidan Donald Trump som ser ledarskapet som en förlängning av det ledarskap han skapat i sina omstridda företag.

Det blir också där en tydlig vattendelare mellan respekten för demokratin i Clintons fall, och en samhällsomstörtande attityd i Trumps fall. Trump talar i jag-form, han skall bygga murar och få ett stopp på kriminaliteten Han kommer inte att godkänna valresultatet eftersom det bygger på att massmedia förföljer honom. Samma massmedia som lyft upp honom på den plattform han nu fått.

Analyserna i amerikansk press pekar entydigt mot att Clinton genom att behålla sitt lugn och vara skärpt i sina svar i debatten, framstod långt mer statsmannamässig än Trump med sina svepande angrepp och sin sluggerstil. Men kvar efter den här holmgången kan vi få ett alltmer splittrat land vilket inte bådar gott för framtiden.

Det republikanska partiet gjorde landet, världen och demokratin en stor otjänst när man tillät en i politisk mening helt oskolad person som Donald Trump kandidera till presidentämbetet. Nattens debatt lämnade en stark eftersmak av obehag, en känsla av att den amerikanska demokratin slutligen lyfts upp och ifrågasatts på ett sätt man trodde var omöjlig. Men i sin desperata kamp för att få makten drar sig Trump inte för några utspel.

I så måtto är han en revolutionär eller samhällsomstörtare in spe. Något som nu de amerikanska väljarna har att ta ställning till.

Slutstriden

Så har den då startat, slutstriden, eller kanske ännu tydligare, slutstriderna. Häromdagen (26.9) hölls den första av kanske 3 debatter mellan de två kandidaterna till posten som ledare av världens under de senaste 70 åren, viktigaste land USA. Demagogen och opportunisten Donald Trump, mot politikern och demokraten Hillary Clinton. En kamp vars slutseger kan komma att få enorm betydelse för utvecklingen i världen. Den mellan demokrati och mångfald, och alltmer av diktatoriska regimer.

Men slutstriden har också påbörjats i kampen om Syrien. De demokratiska krafter som arbetat för ett land med mångfald och medinflytande i landet, kommer av allt att döma att utraderas och grundligt besegras av militärmakterna Ryssland och Syriens Assad-regim. Man väljer att totalt föröda ett redan oerhört sönderbombat land, hellre än att välja diplomatins väg för att lösa konflikten. Vad hjälper det att USA-s representant i FN talar om ryskt barbari när man bombar målinriktat på sjukhus och hjälptransporter. Den demokratiska världen har svikit den demokratiska rörelsen i Syrien, och eftervärldens dom kommer säkert att bli kännbar.

Vart skall de miljoner människor som befinner sig på flykt undan Assad-regimen ta vägen om inte de demokratiska länderna öppnar sina gränser igen? Och vem skall betala återuppbyggnaden av Aleppo och andra sönderbombade städer? Frågornas mångfald hopar sig, liksom frågan varför USA och EU låter sig fördmjukas av Putin-regimen? För i grunden är det nu vad det handler om. Assad och hans gäng skulle inte kunnat vinna den här kampen utan ryssarnas stöd och vapenmakt. Mönstret från Spaniens 30-tal och Hitlers stöd till Franco är solklart.

Ryskt bombflyg

Vissa bloggar är inte så roliga att skriva, men det är viktigt att också våga se runt hörnet i framtiden. På nattduksbordet ligger för närvarande Winston Churchills memoarer Det Stora Kriget, som avhandlar 1-a Världskriget. Boken är skriven oc trycket i början av 1930-talet. En antikvitet i skinnband och med äldre språkbruk. Men en mycket läsvärd bok genom sin klara insyn i den tidens händelseförlopp och dess konsekvenser.

Ett krig som födde som sitt barn sovjetkommunismen med allt det lidande som den rörelsen skull innebära genom årtiondena. Den demokratirörelse som sedan följde i Ryssland, och verkade under ca 10 år, är nu ett minne blott. Den ryska upprustningen och arrogansen skördar alltfler frukter. Men det är blodbesudlade frukter vare sig det gäller länderna i Kaukasien, Ukraina eller Syrien.

Måhända är slutstriden i Syrien bara upptakten till en än större kamp. Våldet har en benägenhet att ständigt vilja notera nya segrar.

2016.09.28

Jarl

USA vid skiljeväg

De amerikanska primärvalen är över och kandidaterna till presidentämbetet i världens viktigaste demokrati, har valts. Sällan eller aldrig har de två kandidaterna varit mer olika i synsätt och attityd. Å ene sidan den republikanske kandidaten Trump, som svartmålar USA, underblåser undergångsstämningar och hävdar att “endast han kan göra Amerika starkt igen”. Å andra sidan Clinton som med stöd av Obama och många fler hävdar att USA är ett mycket starkt land i alla avseenden. Militärt, ekonomiskt och välfärdsmässigt, och man lyfter fram siffror som pekar på stöd för den uppfattningen.

I media börjar nu en granskning av kandidaterna som tidigare saknats. Såväl Washington Post som New York Times lyfter nu frågan om utvecklingen i världen och USA har likheter med Europeiskt 1930-tal. Om Trump är en modern variant av Mussolini-typ, eller för att vara mer modern, en amerikansk variant av den turkiske ledaren Erdogan. Och om Trump har något intresse av att uppehålla den maktdelning som den amerikanska konstitutionen förutsätter.

Kampen om presidentämbetet, kommer att i grunden handla om styrelsesättet i USA, så börjar alltfler att tolka uttalandena från de två partiernas konvent. Trump hävdar rätten att framställa sig som frälsare av ett land i kris. “Endast han” kan rädda landet ur den krisen.

Clinton kommer att betona USA-s styrka nu och historiskt, och att den bygger på det styrelsesätt konstitutionen förutsätter. Och med den bakgrunden visa på de framsteg som gjorts och görs för att bredda demokratin och välfärden för de stora massorna.

Förvisso finns det områden vilka borde vara självklara förbättringsområden i USA. Vapenlagstiftningen borde omedelbart vara en sådan fråga, men den undviker Trump av rädsla för att stöta sig med vapenlobbyn. När det gäller arbetslösheten så har den minskat under Obamas senare år, och efter den kris han fick ärva efter tidigare republikanske presidenten George Bush.

Den kommande valrörelsen blir mycket viktig, kommer den att avgöra om den amerikanska konstitutionen skall överleva? Den varningen gav Ted Cruz i sitt tal vid republikanernas konvent, och den uppfattningen lyfts nu också av ledande amerikanska media.

Dags nu att granskningen av de två kandidaterna, deras vandel och deras mål blir föremål för verkliga analyser. Tiden för ett cyniskt och infantilt spel om framtiden är över. Nu måste nationell och internationell säkerhet och trygghet vara måttstocken i granskningen av kandidaterna till världens viktigaste ämbete.

2016.07.30

Jarl

Primärvalen klara

Inga val är viktigare än de som sker i världens viktigaste demokrati, den i USA. Landet som med sina insatser i de båda världskrigen på 1900-talet avgjorde de striderna, och för många blev liktydig med en demokratiernas räddare. Inte minst då i kampen med den andra stora världsåskådningen, kommunismens olika utlöpare och företrädare i det kalla krigets årtionden.

Nu lever vi i en ny tid med nya utmaningar, också för det amerikanska folket. En opportunismens överstepräst, med tydliga drag av Italiens Mussolini har med medias hjälp lyfts upp som den ene av två presidentkandidater inför det amerikanska presidentvalet. Med utnyttjande av folkligt missnöje, och försåtliga angrepp på det etablerade samhället och sina meningsmotståndare, har han manövrerat ut dem en efter en. Det har varit möjligt genom att media har lyft fram honom som något intressant och nytt på ett sätt som ingen annan kandidat varit i närheten av. Han har inte behövt driva kampanj, det har givits honom gratis av media.

Nu har verkligheten kommit ikapp och förbi tiden för det otänkbara. Pajasen och demagogen med sina rasistiska och verklighetsfrämmande utspel, står på randen av att bli världens viktigaste politiker, med världens största krigsmakt och kärnvapenarsenal till sitt förfogande. Den amerikanska konstitutionen är stark, men inte starkare än det politiska system som skall skydda den. Erfarenheterna genom historien ger oss återkommande exempel på personer som tagit makten i demokratiska val, för att sedan avskaffa demokratin. I vår tid helt uppenbart i länder som Ryssland, Ungern och Turkiet. Alla länder där pressfriheten är borta, där kritiska partier och personer förföljs och fängslas.

En from förhoppning ändå är att den amerikanska demokratiska traditionen är så stark att man nu också på djupet granskar följderna av de politiska utspel som Donald Trump återkommande gjort. Utspel som handlat om rasistiska synsätt på muslimer, färgade och latinoamerikaner. Om militarisering av politiken vars följder är omöjliga att överblicka.

När nu primärvalen är över väntar den egentliga valrörelsen. Den kommer säkert att bli mycket speciell. Galenskap mot erfarenhet, Trump mot Clinton. Och förhoppningsvis kommer också Obamas klokskap bli en stark faktor att räkna med.

2016.06.08

Jarl